“Det här är väl sånt som händer alla, inget särskilt polyamoröst med det, det känns som helt normala känslor, det är min första tanke.”

Jag tycker att detta är ett bra exempel på där tvåsamhet och flersamhet skiljer sig åt, inte det Klumpesnusk beskrev ifråga om känslor, men väl i konsekvenserna.

Jag kommer dela upp det i tre olika scenarion, inte allt för ovanliga, som bygger på tvåsamhet. Och sen ett stycke om vilket sätt det som sker i vårt liv skiljer sig från tvåsamhet. Allt jag skriver nedan är uppdiktat, jag vet inget om vilka överenskommelser Mollie och Klumpesnusk kommer att göra för framtiden, men jag tar tillfället i akt att visa på hur saker skulle kunna vara.

För att dessa scenarion ska fungera behöver vi en bakgrund. Bakgrunden som vi kan föreställa oss är följande: Klumpesnusk möter Mollie, en kvinna han älskade mycket för tre år sedan, på en fest, på stan eller genom jobbet. Klumpesnusk är numera i en relation med Blanka sedan två år tillbaka. De är fortfarande särbo, men leker då och då med tanke på att ta nästa steg och bli sambos.

Scenario ett, vilket jag tror är den vanligaste och därtill händer rätt ofta. Detta är i en alternativ värld där Klumpesnusk, Mollie och Blanka är tvåsamma.

Klumpesnusk säger hej hej till Mollie, de samtalar lite och han får veta att Mollie är singel. Han har nu att välja mellan två saker. Antingen rotar han inte runt i känslorna kring vad som kunde blivit med Mollie. Han älskar Blanka, han vill inte såra henne utan håller även sina tankar trogna henne i fråga om vem han vill dela kärlek och sex med.

Det andra är att han står där i duschen, morgon efter morgon, och funderar på dessa känslor som ligger kvar inom honom. Om han verkligen älskade Blanka borde han väl inte känna så här kring Mollie. Eller?

Under sommaren har Blanka och han en härlig semester fylld med skratt och sex, men mötet med Mollie ligger där och skaver inom honom. Älskar han verkligen Blanka?

Blanka vill samtala om att flytta ihop, men han drar sig för det. Hon vill ju ha barn och det vill inte han, kanske borde de gå isär? Tänk om Mollie är den han egentligen borde vara med?

Scenario två ligger lite närmare verklighetens Klumpesnusk, men det gör också att den är lite mer problematisk i en tvåsam värld.

Mollie har hört av sig för hon är på genomresa, kan hon få sova hos Klumpesnusk? Det ska väl gå bra tycker Klumpesnusk. Eftersom soffan är obekväm, det gäller bara en natt och de sovit ihop rätt många gånger när de var ett par tycker han att det är väl inga problem att de sover i sängen.

Blanka får reda på att de sovit samman och denna sommar vill hon inte tala om att flytta ihop. Hon tvekar om han verkligen känner för henne som det ska vara på riktigt. Det kanske är Mollie han egentligen älskar och vill vara med? De samtalar om och om igen, hon frågar “sov ni verkligen bara ihop, är det säkert?”. Han ifrågasätter hur hon kan tvivla på honom. Hon börjar undrar om de verkligen ska fortsätta sin relation, de vill så olika saker…

Scenario tre, Mollie sover hos Klumpesnusk.

När de ligger där i sängen och talar möts deras läppar i en kyss. Känslorna finns kvar. De har sex. Klumpesnusk har nu svikit sitt ord till Blanka om att inte ha sex med någon annan än henne och varit otrogen.

Nu står vår tvåsamma Klumpesnusk i ett rejält dilemma. Han behöver bestämma sig för vem han verkligen tycker om. Eftersom man inte kan känna attraktion och kärlek för någon annan, speciellt inte efter så kort tid som två år, måste det vara så att han inte älskar Blanka egentligen. Fast det varma goa inombords känns som kärlek. Han försöker tänka sig ett liv utan henne och det känns som sinnet går itu. Så, kanske det bara var den gamla känslorna till Mollie som förvillade honom, men då borde de väl sjunka undan?

Han står varje morgon i duschen och funderar för hur han än väljer så kommer någon av Blanka eller Mollie att bli sårad. Vilken drummel han är, så här var det ju inte meningen det skulle bli?! Han föraktar sig själv för att han inte kan bestämma vem han älskar på riktigt och har långa samtal med sin vän, den enda som han berättar för. Mot hösten orkar han inte längre, han gör slut med Blanka och han svarar inte på Mollies telefonsamtal.

Vi vet att historien, oavsett vilken av scenariona vi väljer, kan ta tusen olika vägar utöver de jag skissat upp, men de bygger nästan alla på två saker; ett ifrågasättande av känslorna han känner till Blanka och till Mollie och behovet av att välja en av dem eller ingen. Att älska båda två för att de är fantastiska givanden underbara kvinnor på varsitt eget sätt, det finns inte med i den tvåsamma ekvationen.

Så, hur kommer det bli i den verklighet vi lever? Det vet vi inte, men jag kan skissa även här.

Nu i helgen kommer Klumpesnusk till sitt andra hem som jag delar med Niva. Vi ska ha en helg fylld med samtal, skratt och sex. Vi ska på fest hos goda vänner. Det vi kallar synkning, tiden det tar innan vi känner att vi är tillsammans igen och har bekräftat att vi älskar varandra, kommer förmodligen ta lite längre tid än annars för jag kommer vara lite mer osäker. Jag kommer från en uppväxt och ett samhälle där jag matas om och om igen med att “äkta kärlek känner man bara till en”. På samma sätt kan jag tänka mig att Klumpesnusk kommer behöva känna att jag inte väljer bort honom för att han haft en bra helg med Mollie. Vi kommer avsätta tid för det. Om samtalen spårar ur för att osäkerhet väcker svartsjuka, vilket jag inte tror, så finns Niva med oss som en stabiliserande part.

Vi får välja allt. Kärleken mellan oss baseras inte på att välja bort, det finns utrymme för att välja till. Osäkerhet tar vi hand om gemensamt.

Jag fick kämpa hårt för att få kontroll över min sorg när det tog slut mellan oss. Det gjorde oerhört ont av många olika orsaker. Det var en ny upplevelse också eftersom jag i ungefär samma veva hade träffat Blanka och fick den intressanta upplevelsen av att vara nykär i en kvinna medan jag känslomässigt sörjde förlusten av en annan. En mycket ovan upplevelse för mig, men lärorik och ett bra exempel på saker som kan hända när man lever polyamoröst.

Under årens lopp har jag och Mollie börjat prata med varandra igen, i liten skala. För ett tag sen bokade hon en resa till mig och hon kom hit igår. Nu ligger hon och sover.

Jag stod i duschen för en stund sen och funderade på gamla känslor. Jag tycker fortfarande mycket om Mollie och när jag plockar i den blomrabatt som är mitt känsloliv upptäckte jag att det fortfarande låg känslor kvar. Absolut inte samma känslor som för tre år sen, men det fanns värme och glädje. Det fanns nån sorts kärlek också, även om det mer påminde om kärleken till en riktigt nära vän än en partner. Eller f.d. partner i det här fallet.

Det sägs att gammal kärlek rostar aldrig. Det är ett fint uttryck men dryper av smetig sentimentalitet som jag har rätt svårt för. Min kärlek för Mollie blev jag tvungen att gräva ner och hoppas att den dog av sig själv. Vilket den gjorde, jag släppte henne och gick vidare. Men nu, nu gräver jag i rabatten och upptäcker att den kärleken visserligen dog, men den lämnade ändå kvar… jag vet inte riktigt vad, men nånting. Hon och jag föll in i samma mjuka närhet som vi hade för tre år sen. Det är skönt och intressant, men det är samtidigt nånting nytt. Det vi hade för tre år sen är begravt och borta, men spåren från det finns kvar.

Oavsett vilket, det känns bra att ha henne här. Jag tackar min goda karma för att jag denna månad fick spendera en oerhört skön och sexig helg med Blanka förra helgen, den här helgen med Mollie och nästa helg åker jag till Blanka för ännu en sensuell, härlig och sexig helg med henne.

Det är märkligt att reklam så fritt för spela på sexuella övergrepp, att kvinnor drabbas av sexualisering om de har något att säga till om och att andra döms ut för att de visar på att de har en sexualitet. Det sker en infantilisering som är häpnadsväckande och det våld som sker mot kvinnor i egenskap av kvinnor är ofattbart.

Visst är det fel av Facebook att ha dubbelmoral och tillåta sexistisk reklam men plocka bort nakna Zornmålningar. Deras regler känns ofta godtyckliga och den harm som möter rena information om sexualitet och hyllande av respektfull lust verkar vägas tyngre än den upprördhet vi känner inför grupper som “Alla tjejer är horor”.

Jag har dock väldigt svårt för dessa 33 bilder med de viktiga budskapen. Varje gång jag ser klädföretagets äckliga reklam känner jag att en del saker borde inte spridas om och om igen. Inte ens i det godas tjänst. Kanske särskilt inte i det godas tjänst?!

Visst, jag förstår att en bild ger större genomslag, man vill ge exempel på hur kvinnor förnedras. Men är det verkligen rätt väg att gå genom att visa dessa förnedrande bilder igen? Vad tycker du?

Det är såklart ingen förvåning att DN så tungt lägger sig på den moraliserande tyngdpunkten med sina artiklar. Det står dem tyvärr helt fritt att göra, även om det är tråkigt att se en seriös tidning hänfalla åt såpass oseriös journalistik. Men visst, det är tidens tecken och även tidningarna måste försöka få in folkmassorna så att tryckpressarna kan hållas rullande. Journalistisk etik och objektivitet får helt klart stryka på foten till förmån för upprördhet och handviftande.

För egen del känner jag att det som stör mig med det hela är inte så mycket att man moraliserar utan hur man gör det. Det görs på ett väldigt enkelt och svartvitt sätt. En artikelserie som annars hade kunnat bli intressant om man verkligen lagt ner tid på den blir istället en tråkig moralkaka från människor som är rädda för sexualitet. Istället för att undersöka, utbilda läsaren och presentera mångfalden blir det bara ett stelbent konstaterande att porr är skadligt. Den där gamla moralpaniken som vi sett om och om igen där man drar alla sorters porr över en kam och sedan generaliserar grovt.

Det är DET som stör mig. Den där valhänta hanteringen av ett annars intressant ämne där man på förhand utgått från vad resultatet ska visa. Där ändamålet helgar medlen och där slutresultatet bara blir nånting trött och unket.

Porr kommer i många olika former. Jag och Blanka producerar lite naket själva även om ingen av oss är renodlade exhibitionister. Vi står för det vi gör och kan garantera att de bilder som vi skapat och publicerat här är 100% fria från förtryck, förakt eller annat otrevligt. Vi räknar med att amatörbilderna som skickas in också är lika frivilliga och uppmuntrade, men vi kan inte garantera det. Bilderna vi hittar, där försöker vi hitta källor men givetvis kan vi inte garantera det.

Vi vill att världen ska njuta av sex. Vi njuter av sex, med varandra och med andra. Beroende på var den moraliska kompassen pekar så kan man såklart säga att vi skapar porr. Vi föredrar att se det som erotik. Erotik att njuta av. Erotik att skapa glädje med. Vi försöker på intet vis skygga från att sex och allt som hör därtill är ett lika fascinerande som komplicerat ämne utan vi utforskar det i samma takt som vi lever och skriver den här bloggen.

DN försöker klämma ihop ett intressant ämne i lite lagom stora smakbitar. Portionsbaserad journalistik där man på förhand bestämt att det ska peka i den “sunda” moralens riktning. Det är tråkigt att DN väljer att moralisera och det är tråkigt att man inte kan utforska ett samtids-ämne på ett sakligt och undersökande vis.

Njut av bilden, det är vad vi gör. Vackert och spännande!

(Källa: “Lilith”)

(Källa: Okänd)

Det är ju ingen överraskning att samhället propagerar större-bättre känslan, och att det är nåt som sprids både av arga unga feminister (som tycker det är okej att objektifiera män eftersom män -enligt dem- har objektifierat kvinnor i tusentals år och nu är det deras tur att göra samma fel åt andra hållet) såväl som osäkra unga män utan något mer att tillföra sin partner, samhället eller sig själva förutom att de hade den tveksamma turen att vinna det genetiska lotteriet och blev född med en stor kuk.

(Oj, vilken lång mening. Sorry!)

Nej, ingen nyhet där. Större-bättre är en stor och dominerande marknadskraft rörande mäns könsorgan och det stöts och blöts (no pun intended) rätt rejält i diskussionerna kring densamma.

Det som jag finner intressant är hur villigt den här myten sprids även direkt eller indirekt av människor som uttalat föraktar och förkastar den! Det tycker jag är oerhört intressant. Jag har träffat människor (både män, kvinnor och mittemellan) som alla tydligt tar avstånd från den, som tar till starka ord för att tala om hur förkastfull denna myt är, hur den reducerar män och kvinnor till nånting billigt och köttsligt, att män (och deras kukar) handlar om mer än vad måttstocken visar – som sedan vänder sig om och utan att riktigt vara medveten om det sprider denna myt vidare på ett väldigt subtilt plan!

Motvilligt erkänner jag att jag gjort det själv. I stunder av osäkerhet kring min kropp och min kuk har jag gjort liknande saker. Killar gör det ofta. När man ska fota kuken inför publicering nånstans försöker man ofta hitta en vinkel som får den att se större ut, eller på andra sätt överdriva storleken antingen med rakt ut fusk i Photoshop, eller mer subtila manipulationer med perspektiv och liknande. På sätt och vis är det ju samma falska marknadsföring som en del killar anser push-up-BH att vara. Det är som menyerna på hamburgerhaken. Burgaren SER jättestor och saftig ut på menybilden, men när du håller den i handen visar det sig vara samma sorgsna, platta bit kött som alltid och ser mer ut att vara nåt som körts lite för mycket i torktumlaren. Min egen kuk är högst genomsnittlig i storlek, ca 15 cm när styv och betydligt mindre när den är slak. Förut hade jag ångest kring detta iom att jag precis som alla andra killar tutats i att Riktiga Män(TM) har Stora Pålar(TM) att sticka i sina fruntimmer. Numera tar jag det med betydligt större ro och jag kan även njuta av den när den är liten och slak. Jag vet att jag har en trivsam kuk, och storlek på den gör den väldigt lämpad för ytterst trevligt analsex också.

Men dessa människor som å ena sidan förkastar störrebättre-idealet men sen medvetet eller omedvetet lyder samma märkliga ideal och försöker leva upp till det, de fascinerar mig!

(Källa: “Summer”)

Denne vän har haft massiva motgångar när det kommer till att hitta någon att älska. Hen har sökt och sökt och sökt, alltid försökt vara en bra partner och alltid ställt upp på emellanåt orimliga relationer där partnern uppenbarligen har utnyttjat min väns generositet och snällhet lite (eller mycket) för mycket. Förr eller senare har relationen och förhållandet alltid tagit slut. En del förhållanden har varit väldigt kortlivade och intensiva, kanske några veckor eller en månad. Andra förhållanden och relationer har klarat sig lite längre. Väldigt få av relationerna och förhållandena har överlevt ett halvår. Det finns bara ett som jag känner till som klarat sig mer än ett år och det klarade sig i ca tre år om jag inte minns helt fel.

Det är svårt med kärlek ibland. Jag har sett min vän göra många av samma misstag som jag själv gjort, det vanligaste är den klassiska att hen helt går upp i förhållandet och inte bereder plats för sig själv vilket i sin tur gör att kärleken stagnerar och förhållandet dör av syrebrist. Många andra relationer har inletts med människor som kanske inte själva varit helt stabila eller som inte haft några skrupler för att nyttja sitt utseende eller sociala status för att utnyttja min vän.

Som sagt, det är inte enkelt med kärlek. Det tog mig själv flera år att lära mig hur jag fungerar, vad jag behöver och vilka fallgropar jag kan råka ut för. De som läst mina krönikor om några av mina tidigare flickvänner vet detta. Än idag måste jag vakta mig själv så att jag inte gör om gamla misstag, att jag inte börjar ta bort platsen för mig själv och mitt liv ur förhållandet. Jag har utvecklats enormt men brännskadorna kan bestå länge. Jag är glad att jag har ändrat mitt liv till nåt som passar mig och att jag har bra partners, speciellt fina Blanka som hjälper mig att förstå mina egna drifter och tankar.

Men min vän har ingen sån människa och hen har slutit sina tankar helt. Jag har gjort några försök att prata om det några gånger men hen vill inte ge sig in djupare i ämnet – eller så har vi helt enkelt inte tid eller utrymme att tala om det. Då är det inte så lätt att hjälpa eller ge intryck och tankar.

För några veckor sen sa min vän att hen nu ger upp på kärleken. Inget mer aktivt sökande, inget mer passivt sökande. Efter mer än femton år av motgångar, förvirring och frustrationer känner hen nu att det inte längre är “värt” att försöka finna kärlek i sitt liv. Vägen dit är kantad med alldeles för mycket smärta, säger hen. Nu blir det inget mer. Kärleken är inget för hen, säger min vän. Det är ett avslutat kapitel.

Det är inte att min vän säger detta eller har bestämt det som gör mig fundersam och lite orolig. Det är nämligen inte första gången som detta har sagts med nästan exakt dessa ord, utan kanske den tredje. Min vän säger dock att den här gången är annorlunda, att den här gången är på riktigt, den här gången är känslan genuin och inte bara ett tillfälligt försök att rättfärdiga sin egen förvirring.

Nej, det som gör mig orolig är inte att det här inte är första gången. Det som gör mig orolig är om samma mönster kommer att upprepas som tidigare gånger, nämligen att min vän trivs som fisken i vattnet några månader och sedan återgår till samma beteende som innan. Samma ohälsosamma självuppoffringar på kärlekens altare. De tidigare gångerna har nämligen min vän varit som absolut mest sårbar i slutfasen och det är då som hen oftast träffar någon och på nåt vis får en nytändning igen. Den där känslan av “den här gången blir annorlunda” som till sist lockar ut vännen ur sitt känslomässiga celibat. De gånger det hänt tidigare har min vän varit så öppen, så känslig och så sårbar när hen “återvänder till kärleken” eller vad man nu ska kalla det. Hen har inte lärt sig speciellt mycket eller ändrat sina egna förutsättningar eller principer utan kastar bort alla dessa för att än en gång jaga kärleken på orättvisa villkor med människor som inte förvaltar hens stora hjärta på rätt sätt.

Det oroar mig för jag vill inte se min vän sårad igen. Jag tror hellre jag ser att min vän aldrig blir kär igen och lever i nåt slags lycka och harmoni med det än att jag ännu en gång får försöka hjälpa till att plocka upp spillrorna efter hen när ännu en relation faller i bitar pga hens egna uppoffringar, pga märkliga partners, pga dålig personkemi mellan dem eller nån av alla de andra oförklarliga sakerna som gör att relationen rasar sönder. Jag vill inte att min vän faller ner i den enorma bitterhet och cynism som fyller hen efter att kärleken bränner hen ännu en gång.

Jag vill såklart att min vän hittar kärleken men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa hen med det. Det kräver att min vän ändrar sina vanor, ändrar sitt beteende och mest av allt – ändrar sina principer för hur hen vill uppleva kärleken.

Framtiden får utvisa. Tack för ordet.