Kategoriarkiv: Samlevnad & Relationer

Varför flyttar man ihop?

Jag har funderat några dagar på det här med att man bor tillsammans med en eller flera partners. Själv har jag försökt några gånger men det har sällan varit speciellt lyckat. Jag är en envis och knepig person att bo ihop med och den enda jag hittills träffat som jag verkar ha rätt kemi med är Blanka – alla mina tidigare samboskaper har varit fyllda med svårigheter och frustration.

Vad detta har berott på är oerhört komplicerat men jag har på nåt sätt accepterat att jag är en krånglig människa att bo med. Jag behöver mitt utrymme och när jag måste dela mitt utrymme är det lätt att det uppstår en del frustrationer. Jag har visserligen inte haft möjlighet (eller vågat) bo ihop med någon permanent sedan jag började leva poly, men jag känner ändå att det är en mycket liten del av mänskligheten som skulle stå ut med mig och mina egenheter. Det är helt enkelt så att jag behöver mitt utrymme att rå om.

Blanka är som sagt ett undantag. Jag tror att hon och jag skulle kunna bo ihop, men det förutsätter att jag måste bo ihop med Niva också och det skulle jag faktiskt aldrig klara av. Niva och jag är hundra procent inkompatibla i vår syn på hemmet och det är bara så det är. Det är inget svårt eller krångligt, bara personkemi.

Normen lägger oerhört mycket tyngd på att en relation som är ”seriös” är en relation som innebär att man bor ihop. Då är man på nåt vis förbunden och hängiven till relationen, då är den på riktigt. Man ska bo ihop enligt normen. Gör man inte det är man inte riktigt lika seriös som de som bor ihop, säger den. Jag tycker detta är struntprat men å andra sidan tycker jag rätt mycket av det normen lär ut är nonsens.

Jag vill bo ihop med mina partners men att bo ihop är krångligt för mig. Det är väldigt många kompromisser som behövs och jag tror inte att jag eller mina partners vill riktigt gå med på kompromisserna det innebär. Blanka skulle aldrig acceptera att jag börjar kompromissa med vem jag är och jag tror inte Kajsa heller skulle godkänna det. Det är bättre om man har flera hem men inom väldigt nära avstånd och det är min dröm – att få ha min egen bostad inom promenadavstånd från Blankas hem och från Kajsas hem så att vi kan dela varandras vardagsliv på ett sätt som fungerar för oss.

Nu är det semestertider och häromdagen såg jag en rubrik och ingress i nån av kvällsblaskorna som erbjöd tipsen för hur du får förhållandet att överleva semestern. Av nån anledning är ju semestertider väldigt påfrestande för normativa förhållanden iom att man förväntas spendera väldigt mycket tid och utrymme tillsammans (läs: husvagnssemester) och då behövs ju dessa knep för att kämpa sig igenom det hela. Åtminstone om man får tro skvallerpressen.

Jag börjar fundera på om inte de flesta människor (och i förlängningen förhållanden) skulle må bättre om man inte skyndade sig att flytta ihop. Tidigare har jag haft väldigt bråttom att flytta ihop med partners och jag undrar om inte det också varit en del av problemen. Istället för att känna sig för så låter man en idealiserad norm styra behoven. Jag och Blanka har snart varit tillsammans i fyra år och vi har verkligen känt oss för. Aldrig tagit något för givet och vi har låtit vår relation växa organiskt och utifrån sina egna behov. Även om människor är sociala djur (jag är det, i perioder) så behöver vi också vårt eget utrymme. Jag behöver min egentid, den tid och det utrymme som bara är mitt. Tid att reflektera, smälta intrycken och tankarna, låta huvudet arbeta. Sånt är svårare att få när man delar ett hem. Även om jag delade ett hem med Blanka och Kajsa så skulle jag även dela hem med flera bonuspartners och för mig skulle det kännas som att bo i en myrstack. Jag skulle inte få tiden att tänka, inte tiden att bara vara mig.

Så varför flyttar man ihop? Jag kan tänka mig flera skäl. De som jag själv kan identifiera med är ju ändå att man älskar människorna man vill bo ihop med, man vill vara så nära dem som möjligt så länge som möjligt. Jag vill ju det, jag vill ha min Blanka nära hela tiden. Men jag har lärt mig också att det finns baksidor med det, jag spänner mig och börjar kompromissa med vem jag är, jag börjar skjuta undan saker och jag tar för snabba genvägar. Ändamålet börjar helga medlen och det blir inte bra för mig.

Jag sitter här och undrar hur många relationer, förhållanden och giftermål som gått sönder för att partnerna haft alldeles för bråttom med att flytta ihop? Att man inte har låtit det ta sin tid, att man inte låtit människorna själva känna efter och organiskt låta villkoren för ett boende formulera sig själv – eller inte formulera sig, för kanske är många som mig och behöver sitt utrymme på ett sätt som gör att man är lite krånglig att bo ihop med? Kanske skulle många må bättre av att göra som jag och Blanka och Kajsa vill göra, dvs att jag har mitt eget hem – men det är så nära så att om man känner sig ensam kan man bara promenera bort eller gå tvärs över trapphuset?

På många sätt är relationer och förhållanden som hus. Man måste låta dem sätta sig ordentligt. Nybyggda hus har inte satt sig ordentligt på grunden och stommarna. Det kan ta flera år innan ett hus har liksom lugnat sig och fallit på plats. Det är lite samma sak med relationer, det kan ta lång tid innan relationen har satt sig och lagt sig till ro på rätt sätt – på det sättet som innebär att den stadgat sig.

Sluta försvara kärnfamiljen!

För några dagar sen läste jag ett debattinlägg om inseminering för ensamstående kvinnor. Inlägget var typiskt reaktionärt. Det var ännu en ”borgerlig opinionsbildare” som vred sina händer över alla icke-traditionella familjeformer och sedan tog på sig en vit rustning och drog ut i strid för att försvara diverse ogrundat nonsens.

Jag blir trött på alla konservativa människor som är livrädda för allt som inte är kärnfamiljen. Mycket av det som hävdas är i bästa fall struntprat och i värsta fall rent påhitt. Frk Teodorescu pratar en hel del strunt i sin artikel och ger väldigt lite (läs: inga) fakta som styrker hennes åsikter. Jag själv tycker att man ska följa en empirisk metod och observera innan man öppnar munnen och pratar dumheter men hey, fakta kan ju lite sådär obekvämt komma i vägen när man ska försöka skapa en opinion.

Det finns så gott som ingenting som stöder det här med att barn behöver båda föräldrarna och andra liknande värderingar från 50-talet. Det som barn behöver är tre saker: Kärlek, mat i magen och tak över huvudet. Barn kan få kärlek från en förälder, två föräldrar, tre föräldrar, två föräldrar av samma kön, två eller fler föräldrar av olika kön, en förälder som bytt kön. Osv osv. Kärlek och omtanke är inte en sak som kommer enbart från den magiska uppsättningen mamma-pappa-barn. Mat i magen och tak över huvudet brukar komma relativt automatiskt så länge det finns minst en förälder som vill ta hand om sitt barn.

Ett av de största problemen jag har med människor som skriker sig hesa om hur fantastisk kärnfamiljen är, det är att outtalat så säger de att alla andra familjeformer är skit på en eller annan skala. En del säger det rakt ut, en del verkar inte förstå att de säger det. Det är helt enkelt inte sant. Tittar man på hur många människor som växer upp i olika (enligt normens definition) trasiga familjer och som ändå blir helt vettiga, trevliga människor som både betalar skatt och källsorterar så försvinner argumentet för kärnfamiljens biologiska magi med en gång. Återigen det där med att barn behöver kärlek och omtanke.

Jag skulle tro att det finns gott om människor som har vuxit upp i en till synes kärnfamilj men som är väldigt trasiga inuti och inte mår bra. Kärnfamiljen som utåt sett har verkat normal men som har bestått av föräldrar som slutade älska varandra ungefär samtidigt som graviditets-testet visade blått och sedan har hållit ihop ”för barnens skull” varpå de ägnat 20 år av detta barns liv till att passiv-aggressivt ta ut olika frustrationer på varandra och på barnet som de kanske upplever var orsaken till att kärleken dog.

KÄRNFAMILJEN. ÄR. INTE. MAGISK.

Jag själv växte upp i en kärnfamilj. En bra sådan, dessutom. Med gott om kärlek och föräldrar som alltid lyckades uppmuntra mig och min bror i våra olika förehavanden. Som än idag är ett jättestort stöd och som alltid är redo att lyssna om det behövs. Ändå har jag problem med självförtroende, känslor av ensamhet och olika andra problem som jag brottas med. Kärnfamiljens påstådda magi löste inte dessa problem.

Det är intressant hur många konservativa människor gärna pratar om individens frihet. Dock verkar detta enbart gälla om individen väljer att leva enligt den norm som olika konservativa debattörer försvarar. Så fort man lever ett liv som inte domineras av normerna viftas man undan som flummigt vänsterpack. Det är märkligt.

”I tider när vi kastar bort trasiga relationer i stället för att laga det som gått sönder växer många barn upp med bara en förälder, inte sällan med just mamman. Många av dessa barn lider som barn, många av dem lider som vuxna. Ingen kan ersätta närvaron av en frånvarande förälder, för den som blir till via insemination är en premiss för existensen att pappa är en saknad. Så mycket för barnets bästa!”

Det ovan är saxat från Alice Teodorescus debattartikel. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det. När jag läser det låter det som samma smörja Marcus Birro brukar pressa ur sig. Alltid detta prat om att vi alla ska sträva efter livslånga relationer. Fakta: livslång kärlek är jättefint men den infinner sig inte alltid och när känslorna tagit slut går det inte alltid att blåsa liv i dem igen på artificiell väg. Fakta: barn har inte en magisk inbyggd apparat som skapar en instinktiv oro om det inte finns minst (och max) en fittbärande och en kukbärande förälder nära. Det är trist också när debattörer hela tiden ska försöka maskera sin egen inskränkta moralisering av andras liv genom att använda ”barnets bästa” som en sköld mot kritik. Det gör mig arg när ”barnets bästa” har som retoriskt grepp missbrukats så ofta att det blivit nåt slags osårbar metod för att framföra diverse goja!

Jag beklagar, Alice. Du vet inte vad du pratar om och ditt försvar av kärnfamiljen lyckas egentligen bara belysa din djupa rädsla för allt som inte är en normkramande mamma-pappa-barn-konstellation. Det kan inte vara lätt att vara så rädd som du är.

Sist men inte minst vill jag understryka att jag egentligen inte har nåt emot kärnfamiljen som koncept. Det som får igång min motor är att den hela tiden måste försvaras och att mindre kunniga människor tror att den är extra magisk och mer ”naturlig” och liknande. Det som stör mig med den är att den är en norm, att den försvaras på bekostnad av ”alternativa” familjekonstellationer – samt att jag tror många människor i princip känner sig tvingade in i en kärnfamilj trots att det kanske inte passar hur de vill leva innerst inne.

Detta tjat om att det ska ”fungera”

Ofta när man diskuterar monogami kontra polyamori kommer det på tal vilket av livsvalen som ”fungerar” bäst. Jag har gått och retat mig en smula på detta under dagen eftersom jag tycker det är fel sätt att se på en så stor sak som vilken typ av relationer man vill ha.

Det här är nånting man ofta får höra från relations-rådgivare. Poly ”fungerar” inte, vi testade det på 60- och 70-talet och det funkade inte då och funkar inte idag. Bla bla bla. Etc etc. Det är samma tugg och jag undrar, VADDÅ FUNGERAR? Hur definierar du att nånting fungerar när det kommer till nåt som är så svårt att mäta som hur människor älskar och blir ihop?

Hela det där fungerar-tugget kommer utifrån massor med varm luft om äkta kärlek och att livslång kärlek är äkta kärlek. Vilket snack! Ja, i en Disney-film kanske det funkar så men ute i verkligheten fungerar det annorlunda. Jag tror själv på att observera och dra slutsatser utifrån observationerna man gör. Vetenskaplig metod. Om man ser på människor och ser hur människor inleder och avslutar förhållanden kommer det att synas att de flesta människor faktiskt inte har livslång kärlek och därmed enligt en diffust definierad norm inte har äkta kärlek.

Kärlek är inte ett företag. En relation är inte ett anställningsavtal. Jag har tjatat om det här förut.

Jag är glad att jag har Blanka och Kajsa i mitt liv. Jag älskar dem innerligt och om nån av dem valde att avsluta sin relation med mig skulle jag sörja den och det vi hade. Men det betyder inte att polyamori inte fungerar. Tvärtom tycker jag det fungerar bättre att göra så än att sträva efter nåt suddigt ideal som normen säger åt dig och sedan när du självklart misslyckas med det (eftersom normens ambition är stick i stäv med hur människor faktiskt funkar och dessutom presenterar väldigt högt ställda mål) så känner du dig misslyckad. Detta eftersom det inte är fel på normen, den ”fungerar” utan det är du som inte kan anpassa dig till dess parametrar. Eller nåt.

Hur mäter man om nåt fungerar? Det går inte att göra på vettigt sätt med kärlek och vilken livsstil man har eller väljer. Plus, varför ska vi vara så besatta med att ha nåt som fungerar? Kan man inte bara välja nåt som fungerar FÖR DIG? Det här är också saker jag tjatat om förut, att försöka ignorera den krossande normen och välja nåt som funkar för dig?

Jag har ingenting emot monogami som relationsform. Det jag har nåt emot är att monogami blev en norm. Att monogami dessutom blev en tvingande norm som ingen får ifrågasätta och där dess försvarare säger saker som ”jamen, den FUNGERAR ju”. Struntprat. Om den hade fungerat så hade vi inte haft skilsmässor eller otrohet. På det sättet tycker jag det är uppenbart att den inte fungerar men ändå får poly-val en massa skäll om hur det inte fungerar pga denochden-struntsaken.

Att använda ”fungerar” som måttstock är oerhört godtyckligt. Vad är det som ska fungera? Ska man ha ett livslångt förhållande och om man håller svinhårt i sin partner tills man kramat all kärlek ur relationen för årtionden sen men ändå håller ihop tills man dör en tidig vintermorgon i Januari så ”vinner” man relationstävlingen? Är det bättre att ha ett livslångt men skitdåligt förhållande än att ha flera andra som kanske inte är livslånga eftersom -NEWSFLASH!- människor inte är robotar och känslor kanske tar slut, och när de tar slut så tänker man att man ju ändå hade det bra tillsammans och gläds över de veckor, månader eller år man fick njuta av den kärleken?

Nej, nu sätter jag punkt på det här snurriga inlägget.

Jag ser samma problem igen

Jag har en vän. För snart ett år sen sa hen att hen hade gett upp på kärleken. Att det inte var nån mening att söka efter nånting och att det enda som kärleken gett hen var smärta och misär.

För kanske en minut sen gick hen ut genom min dörr för att gå på en date med en tjej. Jag har inte vågat ta upp att jag återigen ser samma varningstecken som alltid och att hen sätter för stora växlar på det här. Jag ser också att trots att hen tänker ”ta det lugnt” så är hen helt överengagerad i den här tjejen, nästan från första början. Det är samma varningstecken som jag sett varje gång hen är på väg in i en ny relation.

Hen oroar sig mycket över att vara rätt, även om det sker på ett uppenbart omedvetet plan. I 45 minuter stod människan i mitt badrum och oroade sig för sitt hår, sina tänder, sina kläder. Jag försökte att inte säga så mycket för jag vill inte uppmuntra det här beteendet men ändå är hen en av mina äldsta och närmaste vänner så det skär en smula i mig. Jag fegade ur.

Jag ville säga att jamen, ser du inte att du gör exakt samma saker som sist. Istället för att vara dig själv försöker du vara en idealiserad version av dig själv för att motsvara en förväntning som du själv skapat inuti ditt huvud. Istället för att vara dig själv och ha en t-shirt med en fjantig slogan står du och väljer skjorta i 20 minuter samt rotar igenom min klädkammare efter ett strykjärn som jag redan påpekat inte existerar. Du oroar dig för fläckar på dina tänder och om ditt hår –som du spenderat en kvart på att vaxa i kompassens alla väderstreck– ser konstigt ut eller om det ser naturligt ut.

Det är oerhört subtila tecken. Jag ser dem för jag har känt henem i tjugo år. Jag vet vad som rör sig inuti hens huvud. Jag ser spänningen och nyförälskelsen i ögonen och jag ser hur hen blir neurotisk på ett sånt litet sätt att det krävs mikrometer för att ens kunna mäta rörelserna. Jag ser allt det som hen inte ser i sitt eget beteende och det gör mig orolig.

Jag ser att hen fortfarande inte är nöjd med sig själv och inte har hittat den där tryggheten och stabiliteten som henem sa att de behövde för snart ett år sen. Fortfarande så åker alla villkor ut genom fönstret så fort någon visar sig intresserad. Det som började som en avslappnad vänskap för några veckor sen har blommat för fort upp i en relation som blir djupare trots bådas uttalade princip att de ska ”ta det lugnt” i den här fasen.

Det är svårt för mig att se lugnet hos någon som spenderar bokstavligen två timmar med att försöka lista ut vilken restaurang henem ska ta sin date till. Som spenderar större delen av förmiddagen att välja skjorta – ett plagg som jag vet att hen aldrig har på sig såvida det inte är begravning, bröllop eller ännu en date. Jag vet att hen oroat sig hela natten över den monogama världens fåniga spelregler, i vilken ordning man får hålla handen eller så.

Häromdagen uttryckte hen en fundering över nån fråga rörande den här dejten. En sån där typisk ”tänk om hon inte gillar…” och så. Jag orkade inte med att vada igenom normvärldens komplicerade parningsritualer utan klöv den gordiska knuten genom att säga ”fråga henne!” vilket hen såklart inte gjorde. Jag antar att den där mystiken som normvärlden hävdar är viktig är mer prioriterad än att en av mina bästa vänner ska kunna slappna av och vara sig själv.

Det läggs för mycket energi på den här relationen från henem. Den har knappt börjat och ändå sprakar hen av energi och engagemang. Precis som inför alla stora projekt vill hen att det ska bli bra, och som alltid tror hen att om man lägger ner en massiv ansträngning kommer det att skapa en bra grund. Min egen erfarenhet är tvärtom. I alla de relationer där jag dränkt relationen i uppmärksamhet och omtankte har den precis som en blomma som övervattnas och pysslas om för mycket dött av överbelastning. Jag gjorde så själv. Jag oroade mig för hur jag såg ut, hur jag projicerades, hur jag uppfattades.

Visst, ibland kan jag likt en knarkare som genomgår avvänjning falla tillbaka i dåliga mönster men generellt försöker jag att inte göra det. Om jag visar mig som jag verkligen är, inte förställer mig eller försöker skapa en idealiserad version skapar jag bättre grunder för en lång relation. Jag försöker lita på att om personen som gillar mig verkligen gillar mig för den jag är, varför ska jag då ta bort allt det som gör mig unik?

Min vän märker inte detta. Jag orkar inte förklara det heller för det kommer inte att gå igenom lyckosurret som just nu strålar ut från henem. Jag lyckönskar hen när henem susar ut genom dörren samt svär åt en mer cynisk sida inuti mig själv som ser samma varningstecken som förut, som ser samma besattheter, samma neuroser och som drar slutsatsen att även det här kommer att hålla i någon månad och sedan falla i bitar under sin egen tyngd.

Jag hoppas det inte faller i bitar. Men om det gör det ska jag återigen vara där och ge stöd. Jag tror dock att den här gången kommer jag att vara lite mer styvmoderlig med mina lärdomar och observationer kring min vän. Nånting måste ändras om även det här slutar i misär.

Tips för distansförhållandet

Jag och Blanka har i mer än tre år haft ett distansförhållande. Inte så jättelång distans som att bo i olika länder, men tillräckligt långt för att inte kunna träffas precis när som helst.

Under dessa tre år har vi utvecklat olika saker som hjälper oss att hålla igång förhållandet och kärleken. Saker som underlättar, som gör att avståndet känns mindre och som hjälper oss att må bra. Vi tänkte dela med oss av dessa saker i förhoppningen att kanske nån annan som har distansförhållanden också får hjälp att hantera det.

1. Kommunikation. Det är jätteviktigt att prata med varandra. Jag och Blanka pratar varje dag, oftast över SMS men vi ringer när vi känner att vi vill eller behöver. Det är allt från snabba SMS där vi säger att vi älskar varandra till att ha telefonsamtal, ha dejter på Skype och att ringa och säga gonatt till varandra. När vi pratar med varandra känner vi oss delaktiga i varandras liv, vi delar tankar, vardag, händelser. När vi mår dåligt stöttar vi varandra och lyssnar.

2. Nedräkning till nästa gång ni ses. Det är kritiskt för mig och Blanka, om vi inte vet nästa datum då vi ses mår vi sämre. När vi inte har ett datum att räkna ner till blir vi osäkra, neurotiska och ängsliga. Ett datum att längta till, räkna ner till och drömma om är viktigt att ha.

3. Resebudget. Att resa är inte gratis och vi försöker dela på kostnaderna för mina och hennes resor. Vi är glada och tacksamma att vi har den lyxen att kunna resa till varandra och mötas minst en gång i månaden. Ibland kan vi ordna våra scheman så att det blir oftare, men resorna kostar fortfarande pengar. Om du inte har så mycket pengar, starta en budget och spara för resorna. Långa avstånd är dyrare att resa än kortare.

4. Vardag. Vi upplever att det är viktigt att vara en del av varandras vardag. Det är lätt att tiden man har tillsammans blir ”fest” då man bara gör roliga saker eller äter dyr mat men det är viktigt (för oss iaf) att vara en del av vardagen. Att dela vardagssysslor som disken, att ta en kort promenad tillsammans, gå och handla. Såna saker får ”festen” att bli bättre och mer balanserad. Om det bara blir fest är det lätt att glömma bort att man delar liv tillsammans och det blir svårare att hantera tiden isär när man inte känner ”fest” i kroppen.

5. Nya sätt att ha sex. När man har distansförhållande och inte kan träffas och knulla precis när man vill får man ha sex på nya sätt. Man får bli väldigt bra på cybersex, telesex och skype-sex förutom det fysiska sexet. Man måste lära sig använda sina ord och man måste kunna vara ärlig och öppen med vad man blir kåt av. Det går inte att ligga och mumla suddiga saker i telefon, tala om för din partner vad du går igång på. Använd dina ord i telefonen, på nätet och skype. Skype kan man visa saker på, sin kuk eller fitta men det är fortfarande orden som står för upphetsningen. Var inte blyg och skäms inte för dina drifter. En krydda är också att skicka sexiga bilder antingen på sig själv, saker man vill göra eller på fina sexiga bilder som man gillar. Jag och Blanka gör alla tre saker men i olika perioder beroende på vad vi tänder på. Vi delar det som tänder oss och har jättebra sex via skype eller telefon som en komplettering till vårt fysiska sex.

6. Synka efter tid isär. Bland det första jag och Blanka gör när vi möts igen är att synka. Det är vårt sätt att låta kropparna och sinnena hitta in hos varandra igen efter veckor isär. Vi har en viss rutin men oftast brukar det vara att vi klär av oss nakna, kryper ihop och låter allting falla på plats. Ofta har vi sex för att ordna synken men ibland känns det bättre att bara låta det gå lite långsammare. Det här funkar för oss och är nåt vi behöver men kanske funkar du och din partner annorlunda.

7. Ta konflikterna. Det är möjligt när man inte ses varje dag att man faller in i ett artigt mönster. Jag och Blanka har i olika omgångar drabbats av det. Istället för att ta konflikten och lösa problemet har vi blivit artiga. Istället för att fråga om varandras liv och eventuella andra människor i dessa liv har vi undvikit det. Istället för att bli arga och äga våra känslor har vi tryckt undan dem. Det skapar tomhet och får relationen att fastna i friläge vilket i sin tur stagnerar känslorna och göder frustration. Det är mycket bättre att möta konflikten och tillåta sig att bli arg, ledsen eller osäker. Då kan man tillsammans avsätta tid för att lösa det och tillsammans jobba sig ut ur en syrefattig del av relationen.

Svartsjuka är ett långsamt gift

För några veckor sen gick jag med i en datingsite. Ett av sätten som det här stället matchar ihop folk är via olika frågor som man besvarar. Man kan besvara hundratals såna olika frågor om man vill (jag har gjort det) för att få maximal matchningsmöjlighet. Man graderar också hur viktigt svaret som andra ger. Exempelvis, är man vegan och har väldigt svårt att tänka sig att leva ihop med en icke-vegan så sätter man att veganism är ett viktigt eller nödvändigt svar som andra ger på den frågan.

En fråga rör svartsjuka. Jag minns inte exakt formulering på frågan men den är ungefär ”Är svartsjuka en hälsosam eller ohälsosam del av ett förhållande?” och sedan ja/nej som svar.

Det oroar mig hur många jag sett som svarat ”ja” på den frågan. Jag anser på inget vis att svartsjuka är en hälsosam del av ett förhållande. Medan jag håller med om att svartsjuka är en del av det känsloregister som människor upplever (för vi ska inte förneka eller förbjuda känslor oavsett hur jobbiga de är) så tror jag inte att svartsjuka är en bra del av ett förhållande. Svartsjukan är olika från person till person, men man ska bearbeta den, lösa den och försöka övervinna den. För de flesta människor uppstår svartsjuka ur osäkerhet och rädslan att man ska förlora eller bli utesluten från någon som man älskar.

Monogaminormen odlar traditionen att svartsjuka är bra. Många människor får lära sig att svartsjuka är bra eftersom det är ett tecken på ”äkta kärlek” och liknande. Att svartsjuka är en sorts omvänd bekräftelse, ungefär ”om du är svartsjuk beror det på att du inte vill förlora hen, och det är bra för då är dina känslor äkta” men jag håller inte alls med. För mig är det som att säga att arsenik är en bra krydda att strössla ovanpå sin middag.

Svartsjuka är långsamt gift för de flesta människor och relationer. Även om det kanske känns som en bekräftelse i början så kommer den att börja förgifta relationen efter ett tag om den får härja fritt. Det kommer inte att dröja länge förrän svartsjukan till sist blir en starkare känsla än kärleken. Svartsjukan kommer att göda ett kontrollbehov och din partner kommer att börja känna sig kontrollerad, manipulerad och instängd. Det i sin tur kommer att börja kväva kärleken hos din partner. Till sist är det oundvikligt att relationen är död och ni kommer att börja ta avstånd från varandra och sen är det bara en tidsfråga innan ni slutar sparka på den döda hästen och gör slut.

Förneka inte din svartsjuka. Fundera istället över den. Hitta vad den bottnar i – all svartsjuka bottnar i någon annan känsla och för de flesta är detta en känsla av osäkerhet och rädsla för att bli övergiven. Hitta roten till svartsjukan och ta upp det med din partner så att ni tillsammans kan bearbeta den, så att du kan få bekräftelse att du är viktig i din partners liv. På det viset kan svartsjukan minska, du kan få bekräftelse och kanske kan den försvinna även om så bara för stunden.

Detta är den sunda metoden för att hantera svartsjuka – inte att låta den löpa amok.

Känsla och logik

Den här helgen var schemalagd för att jag och Blanka skulle spendera tillsammans. Pga omständigheter som var till större delen bortom våran kontroll (läs: verkligheten) gick den inte i lås. Vi hade valt just den här helgen för att kunna fira vår treårs-dag tillsammans. Det var trist att inte vakna bredvid henne i fredags morse, men vi accepterade det båda eftersom det inte gick att rimligt kombinera villkoren för helgen med våra önskemål.

Det här är första gången på länge som vi är isär varandra mer än tre veckor. Vi kom snabbt fram till att mer än tre veckor är smärtsamt och för närvarande försöker vi bekämpa den saknaden på alla möjliga sätt. Större delen av helgen som skulle vara vår har vikts åt att försöka vara just vår helg ändå. Tekniken har använts till bästa förmåga och vi har umgåtts via chatter och skype. Det är mildrande att kunna hänga via skype – även om vi inte interagerar hela tiden a.la. telefonsamtal utan oftast ägnar oss åt vårt är det skönt att kunna se varandra och emellanåt höra andningen eller en suck.

Det är den enda nackdelen jag kan finna med polylivet. Man släpper in människor i hjärtat och ju fler man släpper in, desto mer saknar man att inte alltid ha dem nära. För mig som dessutom behöver mitt utrymme och min tid i lite större portioner än de flesta blir det en motsägelse inuti mig. I min drömvärld vill jag bo med Blanka och Kajsa. I min dröm delar vi alla bostad, men det är en orimlig dröm som i verkligheten bara skulle skapa stress och ångest. Så, i verkligheten vill jag helst bo själv men ha båda inom nära avstånd. Typ en trappa upp eller ner, eller tvärs över gatan. Att slippa den där stora saknaden som kommer av att man älskar någon, eller i mitt fall, några.

Och även om jag använder ordet ”nackdel” så är det en kompromiss jag mer än gärna bär för att få allt annat som är fint med det här livet. I övrigt, för hur jag är, fungerar och lever finns det inga nackdelar. Även saknaden är lite ljuv på nåt bakvänt vis. Det känns skönt att sakna någon även om saknaden är en känsla man helst vill slippa. Planen och drömmen för framtiden är att slippa den. Det kommer att hända.

lovebox

Hur ofta är monogama otrogna?

En tanke som hittade in i mitt huvud i morse när jag stod i duschen var den kring människor som lever i mono-normen och hur ofta de upplever att de kanske är otrogna. Alltså, vi som lever utanför mononormen har ju på våra olika sätt och vis kommit till förståelsen att människors attraktion kan vara rätt spretig och att det inte är fult eller förbjudet att bli attraherad till någon/några som man inte har en kärleksrelation med. De flesta monomänniskor har inte den förståelsen och har fått höra hela sitt liv om hur hemskt, förbjudet och fel det är.

Så, jag stod där i duschen och funderade på hur många gånger under en given dag som monomänniskor kan uppleva att de råkar glida in på förbjudet område. Inom monovärlden finns det ju en hejdundrande variation kring vad som upplevs som otrohet men förvånansvärt ofta sätts ribban väldigt lågt – jag har läst flertalet åsikter från monomänniskor som bestämt drar gränsen för otrohet vid nåt så enkelt som en tanke. Dvs, om partnern bara tänker på någon annan (och det är inte speciellt väl definierat vad man avser med ”tänker”) så är det en form av otrohet. Jag har även läst om monomänniskor som drar gränsen för otrohet ännu lägre, exempelvis vid att partnern drömmer om någon annan än den monopartner de har. Detta finner jag oerhört fascinerande, att man anser att ens partner varit otrogen i en dröm, i ett scenario som hen inte ens kontrollerar!

Därför började jag undra, hur ofta finner sig dessa människor i ett ögonblick av ”otrohet” på en daglig basis? Liksom, står de i kön på ICA och lägger märke till en snygg rumpa eller liknande framför sig, försvinner in i nån liten dagdröm och sen plötsligt drar de i nödbromsen och i panik inser att de varit på väg att bli otrogna? Inte fysiskt eller reellt otrogna utan otrogna med en harmlös liten dagdröm, tanke eller fantasi. Bara nånting meningslöst, men eftersom mononormen (och kanske även deras egna åsikter kring normen) är så oflexibel så har en känsla av skam och otrohet skapats inuti dem.

Ju mer jag funderar på mononormen och människor som väljer att leva inuti den, desto mer börjar jag känna att mononormens verkliga syfte kanske inte egentligen är att skapa tvåsamhet utan att skapa skamkänslor och förvirring. Kanske är det så, kanske är det inte så.

Olika spår i huvudet

Jag är polyamorös. Jag har för närvarande två definierade förhållanden. Det ena är med Blanka, det andra är med Kajsa. Dessa två kvinnor har båda många likheter och jag tror att det är ganska lätt att förstå varför båda är viktiga för mig och varför jag älskar dem båda. Det finns ju inga människor som är identiska och även om man kan se likheter mellan människor är ju givetvis alla olika också. Jag märker detta när jag ska skifta spår. Blanka och Kajsa är olika människor.

En sak som jag fick lära mig när jag lämnade den monogama normen var att hålla flera spår aktiva i huvudet. Emellanåt får jag frågan från monogama människor om det inte är svårt att ha flera partners. Mitt svar är att det inte är svårt, men det kräver mer uppmärksamhet. Det som fungerar på en partner fungerar inte på den andra och man måste lära sig att växla mellan spåren, att ha flera trådar i huvudet. Det är inte svårt, men det kräver en extra insats och kräver lite extra energi. Inom den monogama normen har du bara en livspartner och därför har du bara en person som du ska komma ihåg saker om, veta saker om och kunna saker om. Polymänniskor har fler.

Det kan vara vad som helst, stort eller smått. Att skifta spår är viktigt, t.ex. när man har sex eftersom det annars kan hända att man försöker göra nånting som funkar på en partner men som inte funkar på en annan. Ibland med katastrofala följer. Blanka påpekade detta en gång när hon, jag och Niva hade sex. Nivas förhud får under inga omständigheter dras undan då detta är smärtsamt för honom när han är hård – å andra sidan tycker jag det är väldigt skönt att få mitt ollon blottat och njuter mycket av detta. En viktig detalj som lätt hade kunnat blandas ihop. Samma mellan mig och Blanka eller mig och Kajsa. Deras kroppar är väldigt olika och blir olika stimulerade beroende på plats och beröring. Jag tror aldrig jag kommer att få möjligheten att ha sex med dem samtidigt men jag misstänker att det skulle bli en intressant mental övning för mig eftersom de är olika och att jag då skulle behöva växla mellan spåren och trådarna i hur jag har sex med dem.

En jämförelse för monogama skulle kanske vara att om man har mer än ett barn så har ju de olika barnen olika favoriträtter, färger osv. Man måste tänka i flera parallella spår och oavsett om det är kärlekspartners, barn eller nära vänner så vill man att alla får den respekt och det detaljminne som de förtjänar.

Samtidigt är det oerhört belönande att få ha dessa två kvinnor i mitt liv eftersom de just är så väldigt olika. Som tidigare påpekats är en av de fina sakerna med att leva polyamoröst just att olika behov kan bli tillfredsställda – samt att till synes identiska behov ändå kan tillgodoses på olika sätt.

Gästinlägg: Min rädsla för min rädsla

Jag såg en text skriven av Sidek och bad att få publicera den som gästinlägg här för den beskriver något jag tror att många flersamma känner igen och tvåsamma undrar över och Sidek har fångat det så bra. Tack Sidek!

Några sekunder eller minuter eller timmar – alltid mitt i natten när jag borde sova – och den jag vill sova med behöver sin vila.
Då dyker den upp.
Min rädsla för min rädsla raderar allt förnuft och får mig att gråta som ett litet barn över saker som inte finns. Den sticker upp sitt fula tryne när jag känner mig svag – eller är svag – som under mens eller PMS-dagarna innan.

Hela min rädsla för rädsla har med kärlek och nära relationer att göra – och med mina känslor inför mina nära. Inga rädslor rör risker eller faror eller skador eller olyckor. Nej den är mycket mer subtil än så – och mycket mer djävulsk.

Den får mig att grubbla över saker som jag absolut inte tror kommer att hända och som aldrig har hänt.
Den får mig att formulera farhågor jag aldrig har känt.
Den får mig att gråta för saker som jag aldrig grubblar över och som inte gör mig ledsen alls annars.
Den får mig att ventilera scenarios som känns orimligt overkliga och den får mig att ana outtalade förväntningar där inga förväntningar finns annat än löften om total öppenhet och ärlighet och där kommunikationen är så tydlig att jag känner mig fullständigt vilande trygg

Den får mig att tro att jag skulle känna mig övergiven om min älskade hade fler att älska.
Så dumt.
Han har ju redan det – och det gör mig in i hjärteroten lycklig.

Rädslan får mig att tänka att jag ska känna svartsjuka eller övergivenhet om jag ser någon jag tycker mycket om vara involverad i sex eller andra intima aktiviteter med andra och jag inte är aktivt involverad.
Så onödigt tänkt!
– det har ju redan hänt ett otal gånger att jag varit publik när någon jag håller kär blivit repad eller piskad eller plågad eller njutit oerhört – och jag flyger som fågeln och njuter dess njutning så oerhört att jag försvinner. Och om jag dessutom är involverad finns inget annat i hela världen än kärlek och njutning eller kåthet och smärta – eller allt samtidigt och ingenting annat betyder någonting alls.

Rädslan får mig att tro att personer som står mig nära har förväntningar på mig som jag inte kan infria – eller kanske inte vill möta – och att alla vill ha allt eller inget från mig och om jag yppar mina begränsningar så står jag ensam.
Så onödigt!
Jag är oerhört öppen med att jag har många nära, att jag vill älska många, leka med många och att jag inte vill begränsa mig. Varför skulle någon som vågat sig nära mig vilja begränsa mig till att inte få välja hur vi ska vara nära? Tjusningen ligger ju i det att utforska vad och hur och när och med vem.

Jag älskar och är inte rädd i mina nära relationer.
Mina nära är viktiga just för att de gör att jag känner mig både trygg och fri.
Min rädsla påstår ibland att jag inte kan förklara mina relationer och att de därför kanske är osynliga – både för mig och för andra – och därför inte är viktiga trots att de är så centrala för mig. Min rädsla har fel. De är centrala just för att de är så viktiga att de trotsar all beskrivning och alla begränsningar.

Ibland säger min rädsla att jag är rädd att inte hitta fler nära relationer
– så dumt!
Jag vet ju – och bevisar gång på gång för mig själv – att när jag inser att en människa är viktig eller att jag vill att en människa ska bli viktig så blir personen det – för att när jag är säker så gör jag något åt det. Även om jag inte ser det själv.

När min rädsla tar över så har jag en massa saker som snurrar i min hjärna som inte är sanna. När tårarna runnit ut och torkat och jag har sovit en lång natts sömn har rädslan försvunnit igen. När jag sen skrivit av mig har värken i mina händer stillnat och jag känner att jag kanske möjligen har lust att ta en fika på stan ändå. Kanske till och med en fika med någon jag inte känner – än.

Jag väljer att göra detta dagboksinlägg offentligt. Jag väljer att visa er alla för att trotsa den där rädslan som är ett eko av ett minne från det liv jag levde förr när mina känslor inte var värda något och mina tårar gräts i ensamhet.
Då var rädslan för att för alltid vara ensam det enda verkliga och den enda tryggheten.
Nu är min vägran att gömma min rädsla min stora styrka. Jag vet att i den stund jag vågar möta min rädsla och ta fram den i ljuset – då kommer den att spricka i solen som ett gammalt fult troll.