Kategoriarkiv: Samlevnad & Relationer

Jag vet inte om jag vill flörta

Enligt säker källa (Läs: Blanka) är jag en flörtare. Jag gillar att flörta. Ja, okej, det stämmer. Jag gör det. Under höst- och vintermånaderna blir jag mer flörtig. Den här bloggen har varit en stor källa till flörtande; jag menar, jag har träffat båda mina flickvänner via den. Jag har flörtat med många andra som jag lärt känna via den här bloggen.

Som sagt, under de mörkare månaderna blir jag mer flörtig. Eller ja, Blanka säger det och om jag försöker tänka efter så stämmer det säkert. Det är kul att flörta. Träffa en ny människa, utforska och se om det finns nåt.

Vanligtvis har jag minst en flört varje vinterhalvår. Den här gången vet jag inte om det kommer att bli så.

Dels känner jag mig väldigt trött. Flörtande kräver massor med energi och jag vet inte om jag orkar gå igenom det igen. Det kräver mycket när man lever utanför tvåsamhetsnormen eftersom de flesta lever inuti den och då blir man plötsligt väldigt konstig när man inte följer de ”enkla” reglerna om hur det ska gå till. Jag är osäker på att jag orkar kämpa om det, förklara att nej, det är inte konstigt. Allt det där. Jag vet inte om jag har den energin.

Jag vet inte om jag har energin att acceptera att bli bortstött igen heller. Ni förstår, i februari (eller däromkring) lärde jag känna en trevlig kvinna. Jag la inte speciellt stora växlar på det utan kände att det här, det tar jag som det kommer. Det var inte en medveten flört på det viset utan mer en trevlig person. Vi umgicks kanske två gånger och sen plötsligt, rätt bryskt, fick jag veta (av henne) att den här vaddetnuvarvihade inte var värt att fortsätta med. Wow, jag visste inte ens att vi hade nånting utan att vi var två personer som tagit en fika eller två tillsammans. Det gjorde förvånansvärt ont att bli avfärdad utan att ens ha investerat nånting stort och känslomässigt, och definitivt inte att ha fått nån förvarning heller.

Jag har också en känsla av att vara lite bränd. Det kan vara att jag fortfarande är bränd från händelsen ovan, även om jag inte riktigt förstår varför jag tagit det så hårt, men bränd känner jag mig ändå. Jag sluter mig i mitt skal, både känslomässigt såväl som livsmässigt. Jag vill inte göra fel, varken mot någon ny människa och definitivt inte mot mina existerande partners. Jag vet att jag inte är bäst på att vara helt kommunikativ om vad som händer inuti mig, det är något som jag och Blanka har haft en hel del samtal om, och det gör att jag känner mig väldigt ”fel” och icke önskvärd. Inte av henne, men mitt självförtroende har aldrig varit speciellt lysande och jag vill helt enkelt inte råka trampa någon på fötterna, oavsett vad dennes fötter har för roll i mitt liv.

Jag vill flörta, men under omständigheterna som dom är nu väljer jag hellre att låta bli. Jag orkar inte förklara min flersamhet för någon ny. Jag upplever att det tar mycket energi inte bara att förklara hur jag lever, men också att faktiskt flörta och charma. Samt att jag, lite bränd som jag är, hellre sluter mig i mitt skal än att riskera att göra någon illa.

Jag har tänkt mycket på det här men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att ta mig ur den här låsningen. Det är för mycket frustrationer också i mitt ”vanliga” liv som gör att jag förlorar energi där, vilket i sin tur ökar på mina grubblerier och den här triangel-låsningen.

Suck.

Haremkillar gillar polykvinnor

På det där sociala nätverket som ungefär kan översättas till Ansiktsboken, i det slutna forum som en stor mängd svenska polypersoner är med i, pågår en mindre diskussion om det här med hur man övergick till en polylivsstil – hur man ”öppnade upp” sin redan etablerade relation/förhållande.

En av funderingarna rör hur det upplevs som enklare för kvinnor att finna män än tvärtom och någon tar upp det där med monomän som gillar polykvinnor. Jag har träffat på det här fenomenet lite då och då, det är ett lika intressant som frustrerande fenomen.

Det finns en viss typ av monogama män som verkligen älskar tanken med polykvinnor. De förstår inte polyamori, de förstår inte tanken bakom det men gemensamt för alla är att de är väldigt positiva till att ha flera partners. Jag brukar ibland kalla dem för haremkillar, eftersom de vill ha ett harem som de själva får kontrollera. De är inte poly, de är bara skitstövlar som gillar att missbruka konceptet för att övertyga sin (vanligtvis) monogama partner att de ska få knulla runt.

En annan gemensam nämnare för haremkillarna är att de är positiva till att öppna upp förhållandet för egen del, men blir nervösa när deras partner vill/ska göra detsamma. Officiellt är det givetvis rättvisa som gäller – ”självklart, älskling, du får också träffa andra!” – men oftast brukar de försöka manipulera eller på annat sätt få partnern att inte träffa andra. I korthet är de rejäla hycklare och skitstövlar.

Jag blir oftast irriterad när haremkillar försöker utforska polyvärlden. De är klumpiga, de förstår inte varför man blir poly (”Men vaddå, alla vill väl bara knulla?”) och deras beteende befäster många monogama myter om vad polyamori är. De är posers, de fejkar det.

Att övergå till en ickemonogam livsstil är en resa. En del gör den under inflytande av yttre faktorer (partners, vänner, omvärlden) medan andra som t.ex. jag själv gör resan som resultatet av en inre process, oftast startad av tankar och reaktioner kring hur normen definierar relationer. Haremkillar har inte det, de styrs av sin kuk och de ser en filosofi som de kan missbruka för egen vinning.

Nu har jag inte gjort någon empirisk undersökning, men jag misstänker att haremkillarna är ett problem varför nyblivna polymän kan ha svårt att få kontakt med kvinnor. De kvinnor som har erfarenhet i polyvärlden och som gjort en (i brist på bättre beskrivning) korrekt resa kommer att vara misstänksam mot killar som är positivt inställda till flersamma relationsformer. Jag vet det eftersom jag själv har blivit konstigt bemött när jag började utforska flersamhet – dock inte så mycket av andra polykvinnor men det är rätt svårt som kukutrustad människa att få seriös kontakt med det motsatta könet. Man kan få känslan att man måste ”bevisa” sin äkthet och det kan få många osäkra killar att känna att det är för svårt.

Myterna om den goda polyn

Äntligen har skrivsuget och tiden att skriva sammanfallit plus att jag köpt ett tangentbord som passar min platta vilket förenklar skrivandet. Livet är gott.

Jag har senaste dagarna funderat en del över polylivets avigsidor så jag hoppas att det kommer bli några inlägg om sådant. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja leva på något annat sätt och detta jag kommer beskriva är endast avigsidor ibland, andra gånger är det skälen till att jag vill leva mitt liv med flera älskade i det.

Jag tror att jag kommer att ta ett monoperspektiv på frågorna och det kommer att vara den idealiserade bilden av lyckliga tvåsamma jag utgår ifrån. Den bilden jag ibland när det strular i någon av relationerna drömmer om att ha med den enda rätta som jag alltid stämmer överens med och som kan uppfylla alla mina behov och vi behöver aldrig anpassa oss efter några andra än oss två.

Ämnena kommer att handla om ”trygghet och föränderlighet” och ”många viljor i ens liv”, men först ut är en av anledningarna till att jag så sällan skriver om polyrelaterade saker längre, myterna om hur den goda polyn ska vara. Det dök upp i ett samtal med en annan ”gammal poly” som svarade ”ha ha jaaa” när jag skrev att ”bilden av hur den goda polyn är står mig upp i halsen så mycket att jag slutat skriva om polylivet”, så jag antar att jag inte är ensam om att känna att det finns begränsande myter. Vi talade dock inte mer om vilka saker hen tyckte begränsar så här nedan är endast mina.

Jag vet att ingen av mina närmsta skulle lägga det på mig och jag blir så störd av att jag vill leva upp till bilden av ”den goda polyns” liv. Den hindrar mig från att leva MITT liv. Jag vill klargöra att detta är en läggningsfråga om man påverkas av myterna om ens livsstil, så ni som lever tvåsamt, tro inte att ni kommer undan ”den goda tvåsamma” om ni har liknande mindset som jag. Fast ni har istället bilden av att endast attraheras av en, leva i kärnfamilj och lyckliga i nöd och lust tills döden skiljer er åt att leva upp till.

Så hur ser bilden av den goda polyn ut?

Vi kan väl börja med den tredje frågan vi flersamma alltid ska besvara tvåsamma; hur är det med svartsjukan? Tack den mår åt helvete bra och gör mig vansinnig, kommer jag svara nästa gång. För i bilden av en god poly, även i samtal med andra polymänniskor, är den svartsjuka någon annan än en själv. Ett tag brukade jag säga att ”jag är den enda svartsjuka polyn” för det lät så. Alla visste om någon som är svartsjuk för det är en naturlig känsla, men de själva var det inte.

Jag känner svartsjuka. Den är ibland ogrundad och irrationell, ibland är den relevant och grundad i något jag vill förändra eller något som sker under ytan men jag inte kan sätta fingret på.

För trots alla våra skriverier om ”kommunikation, kommunikation, kommunikation” så fallerar vi så klart rätt ofta på den punkten. Ibland för att vi är rädda och därför inget säger, eller glömska, eller missförstår, eller skjuter upp, eller vilken anledning som nu gör att världskrig bryter ut.

Myten om den goda polyn etablerar att det är viktigt vara öppensinnad, så helst ska du vara okej med alla typer av lagligt sex, alla typer av lagliga konstellationer av människor och allt som kan anses vara öppensinnat. Det är också viktigt att påpeka att det handlar om lagliga saker, även om det då och då dyker upp de som tycker att den goda polyn ska vara än mer öppensinnad och exempelvis inte åldersdiskriminera de under 15 års ålder.

Men nej, jag är inte okej med vad som när som hur som med vem som. Jag är rätt inskränkt. Kanske inte jämförelse med de flesta andra människor men jämfört med bilden av en goda polyn. Jag tycker exempelvis att 42 åriga män som har uteslutande sexuella relationer på distans med 17-åriga flickor är diskutabelt. Min erfarenhet är att 17 åringar generellt vill öva mer på hela biten av relationsskapande än att bara ha sex, men att de tar vad de får utan att kunna formulera sina behov.

Jag älskar till exempel inte alla människor, gud jag tycker till och med de flesta är rätt korkade. Ibland när mina partners presenterar någon av sina viktiga så undrar jag vad de ser i dem. Dags för en till brasklapp: det gäller så klart ingen av de nuvarande, eller tidigare, eller igenkänningsbara i den lilla krets av människor jag lever med. Ni ser varför den goda polyn alltid ska älska sina bonuspartners? Men jag erkänner, tanken att Niva en dag presenterar en ultraortodox radikal tonåring är liksom inte främmande.

Här kan jag ju flika in en del av den goda polyn som jag inte har svårt leva upp till, men som andra kan känna begränsar; den goda polyn är vänsterfeminist. Så det så.

Den goda polyn slår i vissa frågor mellan två ytterligheter, antingen är det rätta att leva i holistisk kosmisk kärlek till alltet eller så ska man vara cyniskt slängd i käften. Jag drar åt det senare hållet men gillar en och annan flummig tanke om meningen med livet.

Att älska alla innebär också att den goda polyn alltid lycklig över att dens partner hittar nya kärlekar. Jepp, så är det. Vi har till och med uppfunnit ett tröstpris till den partner som nu ska ge det nyförälskad paret utrymme, vi kallar det NRE – new relationship energy. Det är den goda polyns variant av de tvåsammas ”reta aptiten ute, äta hemma” där den nya bubbligheten bubblar över till den gamla relationen.

Det är klart den inte alltid gör. Dygnet har 24 timmar och nyförälskade kan vara väldigt uppe i det blå. Det kan vara jobbigt om man själv är inne i en ”vill möta någon men finner ingen lämplig” fas eller ”sex fungerar inte för mig just nu” eller bara ”fan, jag behöver mer uppmärksamhet än jag får”. Att det kommer nya människor in i ens liv kan också förändra väldigt mycket i överenskommelser, ex vem vill och ska man ha vätskeförbund med?

Och just det, till dig som är nybörjarpoly för denna del av myten om den goda polyn har jag endast mött hos er; det finns polypar, det är okej. Att du vill ha en triad, en flock på 5 eller en storfamilj på 9 gör inte att andras sätt att leva poly slutar att vara poly. Det innebär att vi är olika. Jag lever i första hand i par, det gör mig inte tvåsam och det gör mig inte mindre poly.

En till myt; Den goda polyn gör överenskommelser, följer dem och är öppen och ärlig mot sina partners. Yeah, right. Alltid. Varje gång. Nästa gång jag hör den skriker jag. Håll för öronen.

Överenskommelser är bra, men de håller bara tills det blir missförstånd, glöms av eller någon inte följer dem. Ärlighet och öppenhet, ja, det är en svår fråga för vad ska och vill man vara öppen med? Klumpesnusk och jag kämpar, fyra år efter att vi möttes, fortfarande med den och gör överenskommelser som vi inte alltid kan och vill följa. Så, att det är så enkelt som att gör en överenskommelse och följ den är det inte. Människor är mer oberäkneliga än så.

Men nu tänker du kanske; jag har minsann mött massor av kommunikativa, sexpositiva, hippieklädda queera polymänniskor med vänsteråsikter.

Nej du har mött individer. Vi är nämligen rätt många som både uppfyller myten och som protesterar mot den och begränsas av den. På en och samma gång ibland.

Byta relationsform

En sak som jag och Blanka ofta bekräftar i vårt förhållande och vår relation är att vi vill vara tillsammans. Med det menar vi att även om vår kärlek till varandra skulle ta slut så vill vi fortfarande ha överlappande liv. Det innebär att om vi t.ex. skulle få slut på känslor så vill vi omdefiniera vår relation till en som fungerar för oss. Kort och enkelt; vi skulle övergå till att vara vänner och fundera över vilka komponenter vi vill lägga i vår relation.

Häromdagen läste jag ett blogginlägg skrivet av någon i en (antar jag) normativ monogam relation som har fått veta att mannen hon är gift med har kommit ut som homosexuell. Det är ett väldigt personligt och ärligt inlägg och jag blev rörd av det. Tyvärr innebär det ju slutet på deras förhållande (och giftermål, eftersom de var gifta) iom att han är attraherad av män och inte av henne.

Men, jag kände att det på nåt sätt ändå finns en silverkant på molnet. Det är inte slutet för deras relation. Hon kommer fram till ungefär det i sitt blogginlägg också. Deras villkor för relationen har förändrats och nu måste den förändras till en vänskapsrelation. Det är bra för dem båda i långa loppet även om det givetvis är väldigt smärtsamt just nu. De har barn ihop och kommer givetvis att finnas i varandras liv via den länken, men det är nu de ska omdefiniera sin relation och finna ett sätt att vara glada för varandra, att stödja varandra och att acceptera förändringen utan att behöva förlora varandra.

För så är det ju, man vill inte förlora varandra. Kärlek kan ta slut, människor kan ändras men i de flesta fallen vill man ju ändå behålla fina människor i sitt liv. Det går inte alltid, ibland är smärtan för stor eller så faller man för frestelsen att bränna sina skepp och såra den man hade en relation med, men jag hoppas och tror att de flesta, om de fick välja, skulle vilja behålla sin(a) partner(s) men med en omdefinierad relation.

Romanser på jobbet

Kontorsromanser är ju lite av en sliten klyscha men händer de verkligen på riktigt? Hur många har en relation med en kollega?

I mitt vanliga jobb händer det att jag gör besök hos kunder. I veckan var jag på ett sånt besök och satt i ett trist och stereotypt konferensrum och drömde mig tillbaka till min egen förlossning när jag hörde röster från ett kontor tvärs över hallen. En mansröst och en kvinnoröst. Jag vet inte om jag bara var oerhört uttråkad och läste in lite för mycket i deras tonfall eller om det verkligen var så, men jag fick känslan att de två var lite mer än bara kollegor. Ämnet var oerhört tråkigt, men tonfallen var (enligt mig) lite för intima.

En något mer sansad del av mig påpekade att även om det var så att de hade nåt slags relation så var det ju inte omöjligt att de (duh!) faktiskt hade en relation, utan att det var nåt slags under-bordet-grej som de roade sig med på arbetstid. Det går ju faktiskt att ha en relation och jobba ihop, det är ju trots allt inte femtiotalet vi lever i och en del par träffas ju så.

Men ändå. Jag kunde inte riktigt släppa tanken och känslan av att det fanns nånting mer i dessa två människors samtal.

För verkligen, hur utbrett är det att man har en ”affär” med en kollega? Att man är otrogen eller gör nåt med en kollega bara för att det är roligt och ett sätt att få sig lite sex på arbetstid? Hur utbrett är det att chefer nyttjar sin position på ett oetiskt sätt för att få sex? Jag har inga som helst problem med att man har en relation med en kollega för att det är roligt, men jag blir lite fundersam över hur ofta maktpositioner missbrukas så att man kan styra in den sexiga sekreteraren i en position då hen inte har nåt val.

Jag har själv aldrig flörtat med en kollega, än mindre inlett en sexuell relation med en kollega. Delvis har detta berott på att alla mina arbetsplatser varit väldigt mansdominerade och jag är oerhört ointresserad av att ha relationer med män, men även om det funnits kvinnor och även om jag ibland lekt med dagdrömmen har verkligheten av att ha en relation med en kollega känts ganska knepig.

Har du haft en sexuell relation med en arbetskamrat? Jag skulle verkligen uppskatta att få höra dina erfarenheter om det!

Monogami är knepigt

Lite då och då stöter man som poly på människor som säger ”oj, det där låter krångligt” när man nämner att man själv lever utanför monogaminormen. Det är rätt standard att man får höra det och det är inte alltid man orkar ta upp diskussionen utan vanligtvis suckar man invändigt och låter det glida förbi.

Polyamori är varken mer eller mindre knepigt än monogami. Det är en annorlunda uppsättning principer och den huvudsakliga skillnaden brukar vara att de som lever polyamoröst har gjort ett genomtänkt val över hur man vill leva, hur man vill se på relationer och sedan har man utarbetat sina egna regler och principer för det. Många monogama människor vill gärna se polyfolket som en homogen massa som alla fungerar exakt likadant, men det stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Jag tror själv att detta har sitt ursprung i att monogamin förväntar sig att alla ska foga sig efter samma regelverk, snarare än att söka sin egen verklighet vilket i sin tur gör att man tror att alla ”alternativa” livsstilar även har nåt slags dogmatiskt och osynligt regelverk man ska följa.

Men nej, de flesta (jag säger inte alla, men de flesta) polymänniskor har kommit till nån punkt i sitt liv där de behövde förändring och sedan har de jobbat med den förändringen som mål. Inte alla, och alla gör på sitt sätt.

Monogamin å andra sidan är ingenting de flesta gör en aktiv reflektion över. Den indoktrineras tidigt, från ung ålder och om man inte gör en aktiv reflektion fortsätter den att matas in i dig resten av ditt liv – genom filmer, musik, vänner, partners, omvärld och media som propagerar och förstärker den.

Det är därför som den framstår som lättare för de som lever i den; för att de har ett helt liv av erfarenhet med den. Det är ju så att oavsett hur krångligt ett system verkar, om man har årtionden av erfarenhet med det så förstår man det och kan känna sig delaktig i det. Efter ett tag slutar man se kritiskt på systemet, kanske börjar man t.o.m. älska det och slutar se problemen.

Att älska flera är lika lätt eller svårt som att älska en. När man styr sin kosa ut från monogamins fängslande norm fick jag en stor känsla av frihet men även en av förvirring. Jag hade inte längre årtionden av norm i ryggen som kunde hjälpa mig. Det krävdes att jag listade ut saker själv, att jag själv bestämde hur jag ville leva utan att kunna falla tillbaka på en sån djup och genomsyrad norm som monogamin.

Ibland när samtalsämnet kommer upp kan jag bli lite ironisk och när en människa säger att hen lever monogamt ser jag till att få nåt plågat i rösten när jag säger ”oj, det där låter krångligt” och sen ser jag förvirrad ut. För jag tycker monogamin verkar krånglig och ju längre jag står utanför den, desto mer framstår den som ett illa byggt system där man konstant lappat och lagat för att försöka kompensera för systemets naturliga brister.

Att jobba och övervinna sina svagheter

Jag är inte en perfekt människa på något vis. Varje dag är det något som jag måste arbeta med kring mig själv. En del saker är små, andra är större. En del saker är jättestora och kan framstå som oövervinnerligt stora berg när man ser dem och stöter på dem.

Att arbeta med mina relationer är en av mina största svagheter. Hela mitt liv har jag trivts bra med att följa minsta motståndets lag och min önskan har alltid varit att saker –oavsett vad de är– helst bara ska fungera av sig själv. Mina relationer har ofta varit präglade av den önskan och jag tycker att det är jobbigt att behöva ta tag i problem.

Kombinera detta med att jag under hela mitt vuxna liv blivit väldigt bränd och fått lära mig dåliga vanor i gamla relationer och ni kanske kan förstå att det finns stunder då jag inte är så bra på att följa mina egna principer. Därför är jag väldigt tacksam att ha en partner som Blanka, som visserligen ofta frusteras (och såras) av saker jag gör men som alltid har tålamodet att arbeta med mig om dem oavsett hur ledsen hon kan bli när jag gör fel.

Om nånting är värt att ha, då är det värt att kämpa för. Jag måste bli bättre både på att påminna mig om att alla gör misstag, alla är svaga – men också att förlåta mig för när jag gör det, speciellt om andra i min omgivning har förlåtit mig för det. Jag är definitivt min egen hårdaste kritiker, har varit det i många år och kommer att behöva arbeta på att ändra det under den överskådliga framtiden.

Saken är den att ingen relation är perfekt, och en bra relation som håller är en relation där man tillsammans jobbar på saker och löser problem. Därför är jag tacksam för att Blanka ofta motbevisar mina dåliga lärdomar som ofta säger att ”nu har du gått för långt, nu är det slut” och ofta pga relativa struntsaker. Man jobbar på saker, tillsammans. Det är viktigt att komma ihåg att i en relation står man på samma sida och man strävar efter samma sak – att fortsätta älska varandra och att fortsätta finnas i varandras liv. Alltför många människor hamnar i en position då relationen, förhållandet blir en kamp mot varandra, inte för varandra.

Men, jag är glad och tacksam att jag kan lära mig saker. Att jag kan läka sår i mig, även om det tar oerhört lång tid ibland. Jag är glad också att människorna i mitt liv envisas med att finnas kvar även när jag uppför mig som en idiot, och motbevisa instinkten som säger att de kommer att överge mig för struntsaker.

Det här är ett kryptiskt inlägg. Det är inget mer än jag som försöker lätta på mina tankar på ett av de få sätten jag känner till som fungerar för mig: genom att skriva.

Om att bete sig på nätet

Jag har legat sjuk hemma och har därför haft tid att se Darkside community uppröras över något som upplevdes som hot om outning. Det verkar löst sig genom ansvarsfull kommunikation mellan parterna.

Jag har under tiden facinerats över hur många som inte riktigt har vett i sitt informationssökande på nätet och inte vet hur information ska hanteras.

Vi kan väl börja med att klargöra några saker,  det jag kallar informationssökande ovan är väldigt snarlikt förfölja (stalka) och att ha information är att skaffa sig möjlighet att göra en maktutövning. Att visa för någon att man har information om personen är sällan särskilt uppskattat,  att berätta för andra information om någon är ganska ohyfsat.

Jag och Klumpesnusk har blivit utsatt för alla formerna,  allt från de uppspelta ”jag hittade dig” till de hotande ”jag kan avslöja dig”.  Jag personligen har faktiskt blivit mest upprörd över de som fört vidare till andra som inte skulle kunnat räkna ut vem jag är på egen hand,  följt av ilskan på den glada, för att bli irriterad på den som hotade.

Varför i den ordningen? Jo, för de första gav bort något de inte visste om jag var okej med, den glada tog sig friheten att själv skapa en koppling till mig utan att blivit inbjuden och ingen av dem gav mig respekt och utrymme. Den sistnämnda hotade att göra något som för oss är rätt menlöst och visade på hur otrevlig hen är,  men gav också mig friheten att be personen dra dit pepparn växer.

Det är nämligen inte svårt att räkna ut,  söka upp information om vilka vi är. Vi är båda duktiga nog på nätfrågor för att,  om vi hade velat, ha lagt dimbankar kring oss,  men vi ser inte poängen. Vi vill dock ha respekten för att vi valt att inte kalla bloggen ”familjen Svenssons tankar om livet” och att vi gör skillnad mellan våra privata jag och våra blogg-jag. (Svensson är inte vårt familjenamn,  men det förstod ni väl?)

Jag har dock också förundrats över vad människor tror är hemlig information. Ditt fullständiga namn,  din ålder,  din bostadsadress,  vem du lever med,  vilken bil du kör och vilka öppna forum du använder din mailadress till är en klickning bort. Har du ett unikt yrke eller intresse,  ge mig en digital facktidning. Publicerat födsloannonser i lokaltidningen? En sökning bort.

Så,  med det borde man avstå från att söka information? Ja,  många tycker det. Själv är jag alldeles för förtjust i att se vad jag kan gräva fram för att vilja avstå,  men om man har makt måste man vara försiktig med hur man använder den. Inget av det jag kan få fram är i sig själv hemligt för det är publicerat på nätet eller går att nå via offentliga register.

Jag har därför dessa tumregler;
* jag berättar inte för personen att jag har informationen
* jag använder inte informationen vare sig för glädjeutrop eller hot
* och om någon gett uttryck för att den vill ha en slöja mellan nick och identitet respekterar jag detta.

Lite modern etikettsrådgivning.

Var inte en jägare!

Emellanåt har jag pratat med par som lämnat en monogam norm och gett sig ut på okänt vatten. Jag är generellt lite skotträdd när det kommer till att ge konkreta råd, detta pga att mina råd i det förflutna har gått fel på ett eller annat sätt. Detta i sin tur har lett till att jag är försiktig med att ge specifika råd i väldigt definitiva situationer utan föredrar att ge mer generella råd. Icke desto mindre vill jag alltid försöka hjälpa människor på bästa sätt och vis, denna känsla tar prioritering över min egen eventuella osäkerhet när det kommer till rådgivning.

Jag minns inte hur många par jag haft kontakt med som behövt en lite mer erfaren röst, men det är inte jättemånga. Än så länge har framstegstakten varit relativt låg, de flesta par jag haft kontakt med har inte fått det att fungera trots att de försökt efter bästa förmåga.

I ett specifikt fall vet jag att det beror på att en i paret har låtit bli att följa ett av mina (mycket sällsynta) specifika råd.

Rådet är enkelt: Om du är nyutkommen poly/icke-monogam i någon valfri beteckning, var noga med att inte vara en jägare.

Vad är en jägare? Det är min egen lilla benämning på en nybliven poly som är berusad på den frihet som hen upplever, som rusar ut i världen och jagar efter nya relationer. Yr och hög av berusningen glömmer hen bort att vårda den redan existerande relationen som fanns under övergången från monogami till polyamori. Resultatet blir att partnern i den redan existerande relationen känner sig oviktig, åsidosatt och fullständigt nedprioriterad.

Jag har gett det här rådet till alla par som tillsammans börjar utforska en ickemonogam livsstil: Ta det lugnt och glöm inte bort din existerande relation. Jag vet att det är jättelätt att bli alldeles berusad av den nyfunna friheten och springa ut, skrikandes ”VILL DU BLI MIN PARTNER FÖRUTOM MIN REDAN EXISTERANDE PARTNER?!” till alla du möter, men försök att inte göra det.

Den här resan behöver gå långsamt om den ska fungera. Att leva poly är en jättestor frihet, en fantastisk och underbar frihet – men den kommer också med ett ansvar och det ansvaret är att du inte bara ska få en människa att känna sig uppskattad och fantastisk, du behöver få fler än en människa att känna sig underbar och åtrådd. Om du tar det lugnt kommer du att lära dig hur man gör det, hur man tar sig tid för flera partners. Om du springer iväg skrikande ”TJOOHOOO!” och klickar med hälarna när du skuttar ut genom dörren, då kommer det inte att gå lika bra.

Ta det lugnt. Vårda din existerande relation och din existerande partner. Kom ihåg att polyamori inte innebär att du omedelbart ska springa ut och leta rätt på en andra pojkvän/flickvän/henvän utan att du är öppen för att det kan hända. Öppen för möjligheten. Låt möjligheten komma när den är färdig, tills dess ska du ta hand om din existerande relation. Vårda den ömt eller förlora den människan för omställningen kan bli kaotisk och förvirrande.

Kom ihåg också att det här är extra jätteviktigt om du är initiativtagaren men din partner är mer avvaktande av en eller annan orsak. Om din partner är mer osäker måste du anstränga dig ännu mer för att vård relationen så att inte partnern känner sig åsidosatt och oviktig.

Att utvecklas med sina partners

En ofta återkommande tanke hos mig är hur glad jag är att ha förmånen med två partners som båda stimulerar mig. Två människor som vill dela livet, glädjen, närheten, kärleken och sina respektiva sexualiteter med mig. Båda så oerhört olika på så många sätt men med mig som gemensam tråd.

Det finns många skador inuti mig. Saker som gått fel med tidigare flickvänner, på den tiden när jag investerade väldigt mycket energi i att försöka följa en norm jag inte förstod. En norm jag inte förstod, men utan att förstå att jag inte förstod den. En norm som inte anpassades för mig men som skadade mig när jag misslyckades med att förstå hur man ska göra för att vara normal. Samt alla andra skador man råkar ut för när man är en känslig människa i en okänslig värld.

Det är därför jag är glad att jag har Blanka och Kajsa. Två fantastiskt fina människor som hjälper mig att må bättre. Som båda ger mig utrymmet att vara mig. Det är inte alltid lätt eller självklart att ha varsitt förhållande med dem och ibland blir det fel – men den tanken och känslan som jag alltid kommer tillbaka till är en glädje att oavsett hur tokigt eller fel det kan bli så går det alltid att reparera. Jag är inte van vid att kunna göra det i mitt relations eller känsloliv. Jag fick tidigt lära mig att en del misstag var dödliga och att om man gjorde dem var det slut, kaputt, finito och det var bara att ta sina grejer och gå vidare.

Det var oerhört smärtsamt, speciellt i kombination med att jag aldrig fick veta varför det blev så, varför det blev fel eller ens varför det VAR fel. Jag fick oftast bara veta att ännu ett misslyckande hade ställt sig i en redan lång rad av upplevda misslyckanden.

Att göra fel är mänskligt och naturligt. Vi är inte tankeläsare, vi kan inte se framtiden. Ibland säger man nåt klumpigt och då blir det tokigt. Tårar kommer, fötter blir trampade på. Numera har jag lärt mig att även om det i stunden blir smärtsamt så går det nästan alltid att reparera. Mitt största problem tror jag är att jag inte litar på mig själv, inte litar på att jag kan reparera saker trots att jag ju borde förstå att det nästan alltid går.

Tack vare mina partners utvecklas jag. Jag blir tryggare. Jag får utrymme och stöd. Jag lär mig att slappna av. Det är jag oerhört tacksam för, att slumpen fört in dessa två människor i mitt liv som båda vill stå vid min sida och dela hela mig, hur konstig jag än må vara.