Kategoriarkiv: Polyamori

Detta tjat om att det ska ”fungera”

Ofta när man diskuterar monogami kontra polyamori kommer det på tal vilket av livsvalen som ”fungerar” bäst. Jag har gått och retat mig en smula på detta under dagen eftersom jag tycker det är fel sätt att se på en så stor sak som vilken typ av relationer man vill ha.

Det här är nånting man ofta får höra från relations-rådgivare. Poly ”fungerar” inte, vi testade det på 60- och 70-talet och det funkade inte då och funkar inte idag. Bla bla bla. Etc etc. Det är samma tugg och jag undrar, VADDÅ FUNGERAR? Hur definierar du att nånting fungerar när det kommer till nåt som är så svårt att mäta som hur människor älskar och blir ihop?

Hela det där fungerar-tugget kommer utifrån massor med varm luft om äkta kärlek och att livslång kärlek är äkta kärlek. Vilket snack! Ja, i en Disney-film kanske det funkar så men ute i verkligheten fungerar det annorlunda. Jag tror själv på att observera och dra slutsatser utifrån observationerna man gör. Vetenskaplig metod. Om man ser på människor och ser hur människor inleder och avslutar förhållanden kommer det att synas att de flesta människor faktiskt inte har livslång kärlek och därmed enligt en diffust definierad norm inte har äkta kärlek.

Kärlek är inte ett företag. En relation är inte ett anställningsavtal. Jag har tjatat om det här förut.

Jag är glad att jag har Blanka och Kajsa i mitt liv. Jag älskar dem innerligt och om nån av dem valde att avsluta sin relation med mig skulle jag sörja den och det vi hade. Men det betyder inte att polyamori inte fungerar. Tvärtom tycker jag det fungerar bättre att göra så än att sträva efter nåt suddigt ideal som normen säger åt dig och sedan när du självklart misslyckas med det (eftersom normens ambition är stick i stäv med hur människor faktiskt funkar och dessutom presenterar väldigt högt ställda mål) så känner du dig misslyckad. Detta eftersom det inte är fel på normen, den ”fungerar” utan det är du som inte kan anpassa dig till dess parametrar. Eller nåt.

Hur mäter man om nåt fungerar? Det går inte att göra på vettigt sätt med kärlek och vilken livsstil man har eller väljer. Plus, varför ska vi vara så besatta med att ha nåt som fungerar? Kan man inte bara välja nåt som fungerar FÖR DIG? Det här är också saker jag tjatat om förut, att försöka ignorera den krossande normen och välja nåt som funkar för dig?

Jag har ingenting emot monogami som relationsform. Det jag har nåt emot är att monogami blev en norm. Att monogami dessutom blev en tvingande norm som ingen får ifrågasätta och där dess försvarare säger saker som ”jamen, den FUNGERAR ju”. Struntprat. Om den hade fungerat så hade vi inte haft skilsmässor eller otrohet. På det sättet tycker jag det är uppenbart att den inte fungerar men ändå får poly-val en massa skäll om hur det inte fungerar pga denochden-struntsaken.

Att använda ”fungerar” som måttstock är oerhört godtyckligt. Vad är det som ska fungera? Ska man ha ett livslångt förhållande och om man håller svinhårt i sin partner tills man kramat all kärlek ur relationen för årtionden sen men ändå håller ihop tills man dör en tidig vintermorgon i Januari så ”vinner” man relationstävlingen? Är det bättre att ha ett livslångt men skitdåligt förhållande än att ha flera andra som kanske inte är livslånga eftersom -NEWSFLASH!- människor inte är robotar och känslor kanske tar slut, och när de tar slut så tänker man att man ju ändå hade det bra tillsammans och gläds över de veckor, månader eller år man fick njuta av den kärleken?

Nej, nu sätter jag punkt på det här snurriga inlägget.

Varför inte?

Jag läser dagens ”Fråga insidans experter” i DN. Jag var på vippen att skriva ett svar till frågeställaren men jag låter bli. Ibland är det lärorikt att låtsas som att frågeställaren frågat mig, men idag orkar jag inte riktigt ta itu med det.

Men jag fastnar på en sak i frågeställarens brev.

”Ett polygamt förhållande skulle jag helt enkelt aldrig klara av.”

Varför skulle du inte det? Jag får ofta höra det här från olika människor. Varför skulle de inte klara av det? När man pratar med dem kommer det fram att de inte riktigt vet, mer än att de vet att de aldrig skulle klara av det.

Jag tror det här ligger i att man lutar mer på sina fördomar, stereotyper och klichéer snarare än att ändra sin syn på relationer och förhållanden. Jag har gjort det själv, ska jag lite motvilligt erkänna. Jag har gjort det om mycket och jag vet varför jag gjorde det – för att jag var osäker och för att förändringen var läskig, även om den lovade nånting bättre så fanns det en trygghet i att veta vad man hade även om det inte var idealiskt.

Polylivet är inte svårt. Det är inte speciellt annorlunda egentligen i praktiken heller. Jag förundras över människor som känner sig inlåsta i sina monogama förhållanden, som har frustrerade sexliv, som känner sig undernärda känslomässigt och som har förhållanden som stagnerat – men som ändå envist hävdar att de inte skulle klara av nåt annat när man föreslår en mer öppen livsstil. Polylivet är inte en perfekt lösning, jag brukar ofta säga att man byter ut en uppsättning problem mot en annan – men i mitt eget fall brukar jag understryka att den nya uppsättningen problem är av en sort som är mycket lättare att hantera.

Ja, man måste tänka om i mycket. Man måste släppa gamla vanor, man måste utvecklas. Är det värt det? Jag anser att det fullständigt och totalt är det. Är det svårt? Det kan vara det. Allas resor är olika.

Men varför avfärda det så fort? Det är vad jag inte förstår.

I brevskrivarens fall tycker iaf jag att det verkar som att hon skulle trivas bättre som poly. Det verkar också som att hon behöver släppa en hel del av normens förväntningar på henne och acceptera att hon har lätt att bli kär i andra och kan vara kär i flera samtidigt utan att det utesluter någon. Men det verkar svårt att släppa normen eftersom hon avfärdar alternativet så fort.

Rådgivare och mononormen

Häromdagen fick jag möjlighet att bli lite upprörd över en rådgivnings-artikel i DN. Generellt tycker jag DN har ganska bra såna saker, åtminstone om man jämför med t.ex. Aftonbladet där rådgivarna ger korta, ganska meningslösa och väldigt generaliserande svar. DNs rådgivare gör åtminstone en liten ansträngning och för det mesta lyckas deras råd vara åtminstone lite mer givande än genomsnittet.

Jag ska också erkänna att precis som de flesta människor lider jag av det som på engelska kallas för ”confirmation bias” och som jag på svenska brukar översätta till bekräftelse-lutning. Det är inte den korrekta översättningen, men jag tycker inte den riktigt känns rätt och föredrar min egen. De flesta människor har den här tendensen och den gör det svårt att objektivt bedöma situationer då vi gärna ser situationer genom ett filter av våra egna erfarenheter. I praktiken innebär det att vi föredrar lösningar som stämmer överens och bekräftar med de positiva teorier vi själva har. Konservativa politiker tenderar att föredra konservativa lösningar eftersom det stämmer överens med deras egna åsikter, fördomar och erfarenheter medan liberala politiker föredrar tvärtom. Det här är en djupgående mänsklig egenskap som vi alla har.

För mig innebär det exempelvis att när jag läser om situationer som den i rådgivnings-spalten ovan så ser jag givetvis en självklart lösning: Polyamori. Det är ju för mig den uppenbara lösningen och i mitt huvud så kommer alla att bli lyckliga av den. Tralala! Givetvis är det ju inte så enkelt. Man kan leda hästen till vatten men man kan inte tvinga den att dricka. Man kan berätta om polyamori för människor i knepiga relationssituationer men det betyder inte att de kommer att tjuta ”åh vad underbart, nu ska jag bli lycklig!” även om man gärna vill tro att det blir så.

Nej, verkligheten är ju lite annorlunda. Jag vill gärna tro att det finns enkla lösningar på saker men det gör det ju inte. Dock frustreras jag av att mononormen som den är idag inte får kritiseras och att det inte finns en enda rådgivare därute i landet som är insatt i polyamori. Alla utgår från samma tråkiga monogama norm och de få gånger som ”alternativ” tas upp så görs det med en mycket kritisk och osaklig ton. Man pratar om dumheter som ”det där funkar aldrig” utan att rådgivarna ens pratat med icke-monogama och man säger saker som ”man testade det på 60-talet och det funkade inte då heller”. Dumheter! Jag har levt som poly i några år nu och jag har ett fungerande, fint och fast förhållande med Blanka. Jag önskar att dessa rådgivare kontaktade mig så att jag kunde visa dem att det faktiskt finns polymänniskor som fungerar, som får det att funka och att när det inte funkar beror det i de flesta fall inte på livsstilen eller människorna utan på problemhanteringen – ett problem som också återfinns i monovärlden.

Att gå från en monogam livsstil till en polyamorös är inte en magisk lösning. Man byter ut en uppsättning problem mot en annan. Skillnaden är att den nya uppsättningen problem kan vara lättare att hantera, lättare att lösa och att problemen kan vara av en mindre allvarlig sort. Detta är givetvis helt individuellt – dina upplevelser kan skilja sig enormt från mina, men så är det med människor, vi är alla olika.

Men jag önskar verkligen att det åtminstone fanns en rådgivare som var insatt i sätt att leva som inte bara var samma gamla fängslande tvåsamhetsnorm. Att de faktiskt hade lärt sig nåt om det bortom sina egna och samhällets fördomar.

Varför har du svarat som du har gjort?

Hej läsare! Det här inlägget är riktat till dig som har röstat i vår omröstning till höger. När jag skriver detta är det 17 människor som har röstat för att de vill, men av någon anledning inte kan leva utanför monogaminormen. Det är även två människor som svarat att deras partner vill det, men de själva är inte okej med detta. Det här inlägget riktar sig även till de fem människor som röstat att deras partner lever utanför mononormen och är okej med det.

Det här inlägget är för dig! Jag är oerhört nyfiken på att få höra mer om era situationer och varför det är som det är. Är du en av de 24 människorna som röstat på nåt av detta alternativ? Skriv en kommentar nedan och berätta om din situation, dina tankar och varför du valde det alternativ du gjorde! Om du är för blyg för att skriva en kommentar kan du skicka ett mail istället, men jag lovar – vi är alla snälla här och alla är anonyma.

Snälla, skriv!

Känsla och logik

Den här helgen var schemalagd för att jag och Blanka skulle spendera tillsammans. Pga omständigheter som var till större delen bortom våran kontroll (läs: verkligheten) gick den inte i lås. Vi hade valt just den här helgen för att kunna fira vår treårs-dag tillsammans. Det var trist att inte vakna bredvid henne i fredags morse, men vi accepterade det båda eftersom det inte gick att rimligt kombinera villkoren för helgen med våra önskemål.

Det här är första gången på länge som vi är isär varandra mer än tre veckor. Vi kom snabbt fram till att mer än tre veckor är smärtsamt och för närvarande försöker vi bekämpa den saknaden på alla möjliga sätt. Större delen av helgen som skulle vara vår har vikts åt att försöka vara just vår helg ändå. Tekniken har använts till bästa förmåga och vi har umgåtts via chatter och skype. Det är mildrande att kunna hänga via skype – även om vi inte interagerar hela tiden a.la. telefonsamtal utan oftast ägnar oss åt vårt är det skönt att kunna se varandra och emellanåt höra andningen eller en suck.

Det är den enda nackdelen jag kan finna med polylivet. Man släpper in människor i hjärtat och ju fler man släpper in, desto mer saknar man att inte alltid ha dem nära. För mig som dessutom behöver mitt utrymme och min tid i lite större portioner än de flesta blir det en motsägelse inuti mig. I min drömvärld vill jag bo med Blanka och Kajsa. I min dröm delar vi alla bostad, men det är en orimlig dröm som i verkligheten bara skulle skapa stress och ångest. Så, i verkligheten vill jag helst bo själv men ha båda inom nära avstånd. Typ en trappa upp eller ner, eller tvärs över gatan. Att slippa den där stora saknaden som kommer av att man älskar någon, eller i mitt fall, några.

Och även om jag använder ordet ”nackdel” så är det en kompromiss jag mer än gärna bär för att få allt annat som är fint med det här livet. I övrigt, för hur jag är, fungerar och lever finns det inga nackdelar. Även saknaden är lite ljuv på nåt bakvänt vis. Det känns skönt att sakna någon även om saknaden är en känsla man helst vill slippa. Planen och drömmen för framtiden är att slippa den. Det kommer att hända.

lovebox

Olika spår i huvudet

Jag är polyamorös. Jag har för närvarande två definierade förhållanden. Det ena är med Blanka, det andra är med Kajsa. Dessa två kvinnor har båda många likheter och jag tror att det är ganska lätt att förstå varför båda är viktiga för mig och varför jag älskar dem båda. Det finns ju inga människor som är identiska och även om man kan se likheter mellan människor är ju givetvis alla olika också. Jag märker detta när jag ska skifta spår. Blanka och Kajsa är olika människor.

En sak som jag fick lära mig när jag lämnade den monogama normen var att hålla flera spår aktiva i huvudet. Emellanåt får jag frågan från monogama människor om det inte är svårt att ha flera partners. Mitt svar är att det inte är svårt, men det kräver mer uppmärksamhet. Det som fungerar på en partner fungerar inte på den andra och man måste lära sig att växla mellan spåren, att ha flera trådar i huvudet. Det är inte svårt, men det kräver en extra insats och kräver lite extra energi. Inom den monogama normen har du bara en livspartner och därför har du bara en person som du ska komma ihåg saker om, veta saker om och kunna saker om. Polymänniskor har fler.

Det kan vara vad som helst, stort eller smått. Att skifta spår är viktigt, t.ex. när man har sex eftersom det annars kan hända att man försöker göra nånting som funkar på en partner men som inte funkar på en annan. Ibland med katastrofala följer. Blanka påpekade detta en gång när hon, jag och Niva hade sex. Nivas förhud får under inga omständigheter dras undan då detta är smärtsamt för honom när han är hård – å andra sidan tycker jag det är väldigt skönt att få mitt ollon blottat och njuter mycket av detta. En viktig detalj som lätt hade kunnat blandas ihop. Samma mellan mig och Blanka eller mig och Kajsa. Deras kroppar är väldigt olika och blir olika stimulerade beroende på plats och beröring. Jag tror aldrig jag kommer att få möjligheten att ha sex med dem samtidigt men jag misstänker att det skulle bli en intressant mental övning för mig eftersom de är olika och att jag då skulle behöva växla mellan spåren och trådarna i hur jag har sex med dem.

En jämförelse för monogama skulle kanske vara att om man har mer än ett barn så har ju de olika barnen olika favoriträtter, färger osv. Man måste tänka i flera parallella spår och oavsett om det är kärlekspartners, barn eller nära vänner så vill man att alla får den respekt och det detaljminne som de förtjänar.

Samtidigt är det oerhört belönande att få ha dessa två kvinnor i mitt liv eftersom de just är så väldigt olika. Som tidigare påpekats är en av de fina sakerna med att leva polyamoröst just att olika behov kan bli tillfredsställda – samt att till synes identiska behov ändå kan tillgodoses på olika sätt.

Gästinlägg: Min rädsla för min rädsla

Jag såg en text skriven av Sidek och bad att få publicera den som gästinlägg här för den beskriver något jag tror att många flersamma känner igen och tvåsamma undrar över och Sidek har fångat det så bra. Tack Sidek!

Några sekunder eller minuter eller timmar – alltid mitt i natten när jag borde sova – och den jag vill sova med behöver sin vila.
Då dyker den upp.
Min rädsla för min rädsla raderar allt förnuft och får mig att gråta som ett litet barn över saker som inte finns. Den sticker upp sitt fula tryne när jag känner mig svag – eller är svag – som under mens eller PMS-dagarna innan.

Hela min rädsla för rädsla har med kärlek och nära relationer att göra – och med mina känslor inför mina nära. Inga rädslor rör risker eller faror eller skador eller olyckor. Nej den är mycket mer subtil än så – och mycket mer djävulsk.

Den får mig att grubbla över saker som jag absolut inte tror kommer att hända och som aldrig har hänt.
Den får mig att formulera farhågor jag aldrig har känt.
Den får mig att gråta för saker som jag aldrig grubblar över och som inte gör mig ledsen alls annars.
Den får mig att ventilera scenarios som känns orimligt overkliga och den får mig att ana outtalade förväntningar där inga förväntningar finns annat än löften om total öppenhet och ärlighet och där kommunikationen är så tydlig att jag känner mig fullständigt vilande trygg

Den får mig att tro att jag skulle känna mig övergiven om min älskade hade fler att älska.
Så dumt.
Han har ju redan det – och det gör mig in i hjärteroten lycklig.

Rädslan får mig att tänka att jag ska känna svartsjuka eller övergivenhet om jag ser någon jag tycker mycket om vara involverad i sex eller andra intima aktiviteter med andra och jag inte är aktivt involverad.
Så onödigt tänkt!
– det har ju redan hänt ett otal gånger att jag varit publik när någon jag håller kär blivit repad eller piskad eller plågad eller njutit oerhört – och jag flyger som fågeln och njuter dess njutning så oerhört att jag försvinner. Och om jag dessutom är involverad finns inget annat i hela världen än kärlek och njutning eller kåthet och smärta – eller allt samtidigt och ingenting annat betyder någonting alls.

Rädslan får mig att tro att personer som står mig nära har förväntningar på mig som jag inte kan infria – eller kanske inte vill möta – och att alla vill ha allt eller inget från mig och om jag yppar mina begränsningar så står jag ensam.
Så onödigt!
Jag är oerhört öppen med att jag har många nära, att jag vill älska många, leka med många och att jag inte vill begränsa mig. Varför skulle någon som vågat sig nära mig vilja begränsa mig till att inte få välja hur vi ska vara nära? Tjusningen ligger ju i det att utforska vad och hur och när och med vem.

Jag älskar och är inte rädd i mina nära relationer.
Mina nära är viktiga just för att de gör att jag känner mig både trygg och fri.
Min rädsla påstår ibland att jag inte kan förklara mina relationer och att de därför kanske är osynliga – både för mig och för andra – och därför inte är viktiga trots att de är så centrala för mig. Min rädsla har fel. De är centrala just för att de är så viktiga att de trotsar all beskrivning och alla begränsningar.

Ibland säger min rädsla att jag är rädd att inte hitta fler nära relationer
– så dumt!
Jag vet ju – och bevisar gång på gång för mig själv – att när jag inser att en människa är viktig eller att jag vill att en människa ska bli viktig så blir personen det – för att när jag är säker så gör jag något åt det. Även om jag inte ser det själv.

När min rädsla tar över så har jag en massa saker som snurrar i min hjärna som inte är sanna. När tårarna runnit ut och torkat och jag har sovit en lång natts sömn har rädslan försvunnit igen. När jag sen skrivit av mig har värken i mina händer stillnat och jag känner att jag kanske möjligen har lust att ta en fika på stan ändå. Kanske till och med en fika med någon jag inte känner – än.

Jag väljer att göra detta dagboksinlägg offentligt. Jag väljer att visa er alla för att trotsa den där rädslan som är ett eko av ett minne från det liv jag levde förr när mina känslor inte var värda något och mina tårar gräts i ensamhet.
Då var rädslan för att för alltid vara ensam det enda verkliga och den enda tryggheten.
Nu är min vägran att gömma min rädsla min stora styrka. Jag vet att i den stund jag vågar möta min rädsla och ta fram den i ljuset – då kommer den att spricka i solen som ett gammalt fult troll.

Mononormen vilar tungt över de flesta

Jag läser på DN om en person som blivit förälskad i en kollega. Eftersom vi lever i ett samhälle där allting utom stenhård monogami är normen har den här människan såklart ett problem – hen upplever det som mononormen anser är en paradox, nämligen att man blir kär i två människor. Det är läskigt att se hur (i brist på bättre beskrivning) förespråkarna för monogami alltid kommer med samma argument, att det är något som är skadligt, att det är otrohet osv osv.

När blev kärlek nånting dåligt så fort den inte följer normen? Här har vi den största skadan som organiserad religion har skapat; den indoktrinerade oss i en massa larvigt nonsens som inte är förenligt med hur människor känner. Det handlar inte om vad som är ”naturligt” utan det handlar om att pragmatiskt se vad som händer inuti sig själv och sedan följa detta. Varför är kärlek fel? Varför ska vi försöka ”bearbeta” det som om det vore nånting skadligt?

Givetvis får hen det svar som man kan förvänta sig när hen frågar en s.k. expert. Att hen behöver bearbeta detta på ett sätt som leder henne tillbaka in i normen, där hen kan skämmas och göra bättring för sitt snedsteg. Något annat existerar ju såklart inte hos denna rådgivaren och tanken på att det kan finnas alternativ är ju bara nonsens, skrock och osunt beteende. Eller nånting. Jag skulle lite lika lite på en relationsexperts råd idag som jag skulle lita på en Sverigedemokrats åsikt om invandring. Det är inte råd, det är att fålla in förvirrade människor i en fängslande norm utan flexibilitet som passar deras konkreta känslor.

Än mer skrämmande är det att se hur människor i kommentarerna hatiskt angriper den här stackars förvirrade människan.

”Kära frågeställare, du har berättat för din kollega om dina känslor för hen. Detta var otroligt omoget då det innebär ett enormt svek mot din partner hemma. Såna hemligheter delar man med en lojal bästa vän eller emd en psykolog! Inte med objektet för känslorna. Du har helt enkelt bakom din partners rygg skaffat en gemesnam hemlighet med kollegan fats du borde ha hållit detta för dig själv. Vad hade du väntat dig att kollegan skulle kunna göra åt problemet? Du ville ha mer bekröftelse, helt klart. Det var INTE ett nödvändigt samtal. Det var ett djupt svek mot din partner. Det var en otrohet. Sök hjälp innan du sviker din partner ännu mer. DU beter dig fullständigt oacepptabelt. Fantasier är en sak, men du släppte in kollegan bakom din partners ryfg. Fy fan.”

USCH! Jag blir ledsen när jag läser det här. Inte nog med att en förvirrad människa får uselt och stereotypt råd, hen ska dessutom tydligen skämmas för att hen har känslor. Varför ska det alltid bli en sån mobbmentalitet när saker som inte är 100% heterosexuell tvåsamhet dryftas på nätet? Jag förstår mig inte på människorna som skriver så hemska saker.

Barn far inte illa av att föräldrarna är poly

En sak som jag har stött på relativt ofta på senaste tiden är poly-föräldrar som väldigt bestämt säger att de aldrig (eller ja, inte inom den närmaste framtiden) kommer att vara öppna med sin livsstil inför sina egna barn. De kommer att inför sina barn och barnens vänner leva helt ”normalt” och monogamt även om de har en eller flera partners utöver den i kärnfamiljen.

Okej, jag är av den bestämda åsikten att alla får uppfostra sina barn efter sitt eget huvud men sånt här får det ändå att gnissla i min växellåda.

Jag kan förstå om man väljer att hålla det lite dolt eftersom barn inte riktigt förstår varför mamma och pappa inte pratar om pappas flickvän eller mammas pojkvän eller mammas flickvän eller pappas pojkvän och kanske berättar om det helt harmlöst för dagisfröken eller sina vänner eller vännernas föräldrar. Den biten kan jag förstå på nåt vis, för det tar tid att bli såpass trygg i en ny livsstil att man klarar att leva helt öppet även inför det ”normala” samhället med dagis, skola och andra normativa föräldrar som kanske gärna skvallrar runt om den märkliga familjen. Jag kan förstå det resonemanget.

Men jag förstår inte varför en del gör det av mer suddiga skäl, för att de inte vill förvirra barnet och liknande saker. Ursäkta mig, men struntprat!

Barn idag får lära sig så mycket dumheter av sina föräldrar. De får lära sig att de ska skyla sin kropp från alldeles för tidig ålder, tjejer får lära sig att de måste kontrollera sig och inte blotta sig och barn får lära sig kroppsosäkerhet och nakenskam och massor av annat trams. Jag tycker inte att de ska lära sig också att det finns en ”riktig” kärlek och att den alltid är 1+1 och kärnfamiljen.

2623862560_f2cfcae597_o
(Bildkälla)

Barn är blanka papper. Det vi stoppar in i dem är vad som kommer ut. Om du som polyförälder smyger undan med din livsstil för att du oroar dig för att barnet inte ska förstå det, är för ungt för att förstå sånt – då är du inte en del av lösningen, då är du en del av problemet. Det enda som barn behöver lära sig är att kärlek är bra. Jag tror att det enda som barn från en tidig ålder bryr sig om är att dess föräldrar är lyckliga. Att de mår bra. Kärlek delar inte, det multiplicerar. Jag är själv helt övertygad om att barn som växer upp i stjärnfamiljer inte blir det minsta konstiga jämfört med de som kommer ut ur en kärnfamilj.

Det är vid såna här tillfällen som mitt beslut att inte själv skaffa barn biter i min själ, för jag kommer aldrig att få lära mitt barn att det finns andra sätt att leva än normen. Jag vill också be er, om ni nu sitter redo att fyra av en kommentar modell ”hur vågar du uttala dig om barnuppfostran när du inte har/tänker ha några egna barn” – låt bara bli, okej? Att jag valt att förbli barnlös betyder inte att jag slänger bort min rättighet att uttala mig om barnuppfostran likaväl som bara för att du inte valde att bli astronaut betyder att du inte får prata om rymden.

Det finns mycket strunt kring hur barn ska uppfostras, och en av de farligaste idéerna är att det finns nåt slags inbyggd naturlag om vad som är ”rätt” inuti barn. Att man måste passa sig så man inte avviker för långt från denna naturlag. Att om man avviker för långt från den rätta naturlagen så växer barnet upp och blir skadat och förvirrat, och att den naturlagen alltid råkar vara vad normen säger att den är. En del människor verkar tro att det finns nåt slags svart låda inuti barn som vid 18 års ålder kommer att spotta ut ett kvitto på hur rätt eller fel man uppfostrade dem. Så funkar det inte. Det finns inget brytben i barn som går sönder om man uppfostrar dem ”för långt” bort från normen.

Så, jag kan förstå om man inte är redo att indirekt informera dagisfröknar och andra föräldrar om att mamma har en pojkvän förutom pappa och liknande saker – det kan jag förstå. Men att man smusslar med det för att barn är för små eller för oförstående eller för att man inte vill ”förvirra” dem, det köper jag inte. Lev öppet inom hemmets väggar men lär barnet att det finns människor som inte förstår sånt här, som inte kan acceptera det och att dessa människor är rädda och förvirrade. Lär dem att kärlek är bra, oavsett om det är i en kärnfamilj eller en stjärnfamilj.

Har jag fel? Ja, det finns säkert många som tycker det. Finns säkert lika många som tycker jag har rätt också. Det är fint med fria åsikter, eller hur? 🙂

Bonusläsning: Den här artikeln om en polyfamilj som bor i Seattle. Det finns en videofilm på sidan också där familjen pratar kort om sina erfarenheter och hur konstellationen ser ut.

Tips: Om du är barnförälder och är på väg att bli poly eller nyfiken på att leva poly, under Stockholm Pride finns det en föreläsning för dig. Den heter ”Att bygga och bo tillsammans – för den annorlunda familjen” och rekommenderas för dig. Torsdag den 1a Augusti Kl 14.00-14.45 på Pride House (aka Kulturhuset) i Stockholm.