Kategoriarkiv: Polyamori

Tvingande mononorm!

Jag och Blanka blir ofta frustrerade över hur tvåsamhetsnormen fullständigt dominerar TV-serier och filmer, så till den grad att den nästan uteslutande används som dramaturgiskt grepp. Mer än en gång har vi skrikit ”POLY!” mot TV’n när vi blivit frustrerade över normisk hantering av kärleksrelationer.

Nu är jag mer frustrerad än nånsin, rörande hur kärlek konstant porträtteras som uteslutande monogam i TV och film.

Jag ser en serie. Förra säsongen la upp en intrig då Herr A fortfarande är kär i sitt ex, kvinna B men inleder en relation med kvinna C. Kvinna B är på väg att gifta sig med en man som hon uppenbarligen inte är kär i. Föga förvånande slutar säsongen med att kvinna B till sist sätter stopp för bröllopet eftersom hon såklart fortfarande är kär i Herr A.

Mycket krut spenderas på att göra herr A frustrerad av att han behöver välja mellan dessa två. Själv ägnade jag alldeles för mycket tid åt att skrika ”Du behöver inte välja!” åt min dumburk.

Nu är det nästa säsong. Första avsnittet och vi är tillbaka i samma fotspår. Den här gången är det ännu värre för mig som flersam tittare. Herr A har ett samtal med en vän, han säger uttryckligen (klart och tydligt!) att han inte vet hur han ska göra eftersom han är kär i både kvinna A och B. Han frågar vän X och vännen svarar ungefär att ja, det är tungt men alltså, du måste ju välja.

Vid det här laget håller jag på att välta loss min TV från väggen och kasta den från balkongen i ren och skär ilska.

VILKET JÄVLA SKITSNACK! Man måste inte välja. Denna evinnerliga monogaminorm som indoktrinerar och tvingar människor in i relationsformer som de inte trivs med. Herr A hade kunnat välja en mer sund väg och sagt åt kvinnor B och C att han älskar dem båda och vill helst inte behöva välja för det gör för ont att välja bort kärlek i onödan.

Jag tror aldrig jag har sett ett tydligare exempel på hur tvingande tvåsamhetsnormen är när den konstant får en gräddfil överallt i alla media och tas som precis lika orubblig fakta som att ”upp” är åt andra hållet jämfört med ”ner”.

Så gott som aldrig får man se karaktärer i media som har relationsformer bortom den traditionella tvåsamheten, och vanligtvis när man får det är människorna olika ”knäppisar” så att publiken kan skrocka åt dem, hö hö kolla de där nötterna som tror man kan göra så.

Det är ju inte ett dugg konstigt att människor är rädda och skeptiska för relationsformer bortom tvåsamhetsnormen när det är så här!

Ifrågasätt allt!

(Detta inlägg är skrivet i ett moln av frustration. Caveat lector.)

Jag är trött på att försvara min livsstil för monomänniskor. Jag är trött på att behöva förklara att mitt val av livsstil är resultatet av en intensiv tankeprocess och en komplex resa genom mitt inre. Jag är trött på att behöva försvara en livsstil där jag tar ansvar för mina känslor, ansvar för mina partners och ansvar för mina relationer.

Nu säger jag inte att alla monomänniskor är respektlösa idioter, men det finns gott om dumskallar i den monogama världen. Människor som direkt rusar ut för att försvara en norm som de aldrig själva ifrågasatt. En norm som de själva anser är ”rätt” och ”normal” medan jag är konstig. Helt utan att ens tänka på att min livsstil försöker utesluta osäkerhet, lögner, otrohet och skadligt beteende medan mononormen ofta uppmuntrar detta.

Jag är trött på det! Fler människor behöver ifrågasätta saker runt om dem. Ifrågasätt normerna! Fundera över varför du gör som du gör. Ifrågasätt dig själv! Varför gör du som du gör, är det för att du verkligen vill det eller för att du tror att ”reglerna” kräver det? Vem är du egentligen? Innerst inne?

Jag har ingenting emot om det visar sig att du faktiskt är monogam – så länge du har kommit fram till det genom en aktiv tankeprocess och inte bara genom att acceptera en norm som samhället lastar dig med.

Haremkillar gillar polykvinnor

På det där sociala nätverket som ungefär kan översättas till Ansiktsboken, i det slutna forum som en stor mängd svenska polypersoner är med i, pågår en mindre diskussion om det här med hur man övergick till en polylivsstil – hur man ”öppnade upp” sin redan etablerade relation/förhållande.

En av funderingarna rör hur det upplevs som enklare för kvinnor att finna män än tvärtom och någon tar upp det där med monomän som gillar polykvinnor. Jag har träffat på det här fenomenet lite då och då, det är ett lika intressant som frustrerande fenomen.

Det finns en viss typ av monogama män som verkligen älskar tanken med polykvinnor. De förstår inte polyamori, de förstår inte tanken bakom det men gemensamt för alla är att de är väldigt positiva till att ha flera partners. Jag brukar ibland kalla dem för haremkillar, eftersom de vill ha ett harem som de själva får kontrollera. De är inte poly, de är bara skitstövlar som gillar att missbruka konceptet för att övertyga sin (vanligtvis) monogama partner att de ska få knulla runt.

En annan gemensam nämnare för haremkillarna är att de är positiva till att öppna upp förhållandet för egen del, men blir nervösa när deras partner vill/ska göra detsamma. Officiellt är det givetvis rättvisa som gäller – ”självklart, älskling, du får också träffa andra!” – men oftast brukar de försöka manipulera eller på annat sätt få partnern att inte träffa andra. I korthet är de rejäla hycklare och skitstövlar.

Jag blir oftast irriterad när haremkillar försöker utforska polyvärlden. De är klumpiga, de förstår inte varför man blir poly (”Men vaddå, alla vill väl bara knulla?”) och deras beteende befäster många monogama myter om vad polyamori är. De är posers, de fejkar det.

Att övergå till en ickemonogam livsstil är en resa. En del gör den under inflytande av yttre faktorer (partners, vänner, omvärlden) medan andra som t.ex. jag själv gör resan som resultatet av en inre process, oftast startad av tankar och reaktioner kring hur normen definierar relationer. Haremkillar har inte det, de styrs av sin kuk och de ser en filosofi som de kan missbruka för egen vinning.

Nu har jag inte gjort någon empirisk undersökning, men jag misstänker att haremkillarna är ett problem varför nyblivna polymän kan ha svårt att få kontakt med kvinnor. De kvinnor som har erfarenhet i polyvärlden och som gjort en (i brist på bättre beskrivning) korrekt resa kommer att vara misstänksam mot killar som är positivt inställda till flersamma relationsformer. Jag vet det eftersom jag själv har blivit konstigt bemött när jag började utforska flersamhet – dock inte så mycket av andra polykvinnor men det är rätt svårt som kukutrustad människa att få seriös kontakt med det motsatta könet. Man kan få känslan att man måste ”bevisa” sin äkthet och det kan få många osäkra killar att känna att det är för svårt.

Myterna om den goda polyn

Äntligen har skrivsuget och tiden att skriva sammanfallit plus att jag köpt ett tangentbord som passar min platta vilket förenklar skrivandet. Livet är gott.

Jag har senaste dagarna funderat en del över polylivets avigsidor så jag hoppas att det kommer bli några inlägg om sådant. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja leva på något annat sätt och detta jag kommer beskriva är endast avigsidor ibland, andra gånger är det skälen till att jag vill leva mitt liv med flera älskade i det.

Jag tror att jag kommer att ta ett monoperspektiv på frågorna och det kommer att vara den idealiserade bilden av lyckliga tvåsamma jag utgår ifrån. Den bilden jag ibland när det strular i någon av relationerna drömmer om att ha med den enda rätta som jag alltid stämmer överens med och som kan uppfylla alla mina behov och vi behöver aldrig anpassa oss efter några andra än oss två.

Ämnena kommer att handla om ”trygghet och föränderlighet” och ”många viljor i ens liv”, men först ut är en av anledningarna till att jag så sällan skriver om polyrelaterade saker längre, myterna om hur den goda polyn ska vara. Det dök upp i ett samtal med en annan ”gammal poly” som svarade ”ha ha jaaa” när jag skrev att ”bilden av hur den goda polyn är står mig upp i halsen så mycket att jag slutat skriva om polylivet”, så jag antar att jag inte är ensam om att känna att det finns begränsande myter. Vi talade dock inte mer om vilka saker hen tyckte begränsar så här nedan är endast mina.

Jag vet att ingen av mina närmsta skulle lägga det på mig och jag blir så störd av att jag vill leva upp till bilden av ”den goda polyns” liv. Den hindrar mig från att leva MITT liv. Jag vill klargöra att detta är en läggningsfråga om man påverkas av myterna om ens livsstil, så ni som lever tvåsamt, tro inte att ni kommer undan ”den goda tvåsamma” om ni har liknande mindset som jag. Fast ni har istället bilden av att endast attraheras av en, leva i kärnfamilj och lyckliga i nöd och lust tills döden skiljer er åt att leva upp till.

Så hur ser bilden av den goda polyn ut?

Vi kan väl börja med den tredje frågan vi flersamma alltid ska besvara tvåsamma; hur är det med svartsjukan? Tack den mår åt helvete bra och gör mig vansinnig, kommer jag svara nästa gång. För i bilden av en god poly, även i samtal med andra polymänniskor, är den svartsjuka någon annan än en själv. Ett tag brukade jag säga att ”jag är den enda svartsjuka polyn” för det lät så. Alla visste om någon som är svartsjuk för det är en naturlig känsla, men de själva var det inte.

Jag känner svartsjuka. Den är ibland ogrundad och irrationell, ibland är den relevant och grundad i något jag vill förändra eller något som sker under ytan men jag inte kan sätta fingret på.

För trots alla våra skriverier om ”kommunikation, kommunikation, kommunikation” så fallerar vi så klart rätt ofta på den punkten. Ibland för att vi är rädda och därför inget säger, eller glömska, eller missförstår, eller skjuter upp, eller vilken anledning som nu gör att världskrig bryter ut.

Myten om den goda polyn etablerar att det är viktigt vara öppensinnad, så helst ska du vara okej med alla typer av lagligt sex, alla typer av lagliga konstellationer av människor och allt som kan anses vara öppensinnat. Det är också viktigt att påpeka att det handlar om lagliga saker, även om det då och då dyker upp de som tycker att den goda polyn ska vara än mer öppensinnad och exempelvis inte åldersdiskriminera de under 15 års ålder.

Men nej, jag är inte okej med vad som när som hur som med vem som. Jag är rätt inskränkt. Kanske inte jämförelse med de flesta andra människor men jämfört med bilden av en goda polyn. Jag tycker exempelvis att 42 åriga män som har uteslutande sexuella relationer på distans med 17-åriga flickor är diskutabelt. Min erfarenhet är att 17 åringar generellt vill öva mer på hela biten av relationsskapande än att bara ha sex, men att de tar vad de får utan att kunna formulera sina behov.

Jag älskar till exempel inte alla människor, gud jag tycker till och med de flesta är rätt korkade. Ibland när mina partners presenterar någon av sina viktiga så undrar jag vad de ser i dem. Dags för en till brasklapp: det gäller så klart ingen av de nuvarande, eller tidigare, eller igenkänningsbara i den lilla krets av människor jag lever med. Ni ser varför den goda polyn alltid ska älska sina bonuspartners? Men jag erkänner, tanken att Niva en dag presenterar en ultraortodox radikal tonåring är liksom inte främmande.

Här kan jag ju flika in en del av den goda polyn som jag inte har svårt leva upp till, men som andra kan känna begränsar; den goda polyn är vänsterfeminist. Så det så.

Den goda polyn slår i vissa frågor mellan två ytterligheter, antingen är det rätta att leva i holistisk kosmisk kärlek till alltet eller så ska man vara cyniskt slängd i käften. Jag drar åt det senare hållet men gillar en och annan flummig tanke om meningen med livet.

Att älska alla innebär också att den goda polyn alltid lycklig över att dens partner hittar nya kärlekar. Jepp, så är det. Vi har till och med uppfunnit ett tröstpris till den partner som nu ska ge det nyförälskad paret utrymme, vi kallar det NRE – new relationship energy. Det är den goda polyns variant av de tvåsammas ”reta aptiten ute, äta hemma” där den nya bubbligheten bubblar över till den gamla relationen.

Det är klart den inte alltid gör. Dygnet har 24 timmar och nyförälskade kan vara väldigt uppe i det blå. Det kan vara jobbigt om man själv är inne i en ”vill möta någon men finner ingen lämplig” fas eller ”sex fungerar inte för mig just nu” eller bara ”fan, jag behöver mer uppmärksamhet än jag får”. Att det kommer nya människor in i ens liv kan också förändra väldigt mycket i överenskommelser, ex vem vill och ska man ha vätskeförbund med?

Och just det, till dig som är nybörjarpoly för denna del av myten om den goda polyn har jag endast mött hos er; det finns polypar, det är okej. Att du vill ha en triad, en flock på 5 eller en storfamilj på 9 gör inte att andras sätt att leva poly slutar att vara poly. Det innebär att vi är olika. Jag lever i första hand i par, det gör mig inte tvåsam och det gör mig inte mindre poly.

En till myt; Den goda polyn gör överenskommelser, följer dem och är öppen och ärlig mot sina partners. Yeah, right. Alltid. Varje gång. Nästa gång jag hör den skriker jag. Håll för öronen.

Överenskommelser är bra, men de håller bara tills det blir missförstånd, glöms av eller någon inte följer dem. Ärlighet och öppenhet, ja, det är en svår fråga för vad ska och vill man vara öppen med? Klumpesnusk och jag kämpar, fyra år efter att vi möttes, fortfarande med den och gör överenskommelser som vi inte alltid kan och vill följa. Så, att det är så enkelt som att gör en överenskommelse och följ den är det inte. Människor är mer oberäkneliga än så.

Men nu tänker du kanske; jag har minsann mött massor av kommunikativa, sexpositiva, hippieklädda queera polymänniskor med vänsteråsikter.

Nej du har mött individer. Vi är nämligen rätt många som både uppfyller myten och som protesterar mot den och begränsas av den. På en och samma gång ibland.

Monogami är knepigt

Lite då och då stöter man som poly på människor som säger ”oj, det där låter krångligt” när man nämner att man själv lever utanför monogaminormen. Det är rätt standard att man får höra det och det är inte alltid man orkar ta upp diskussionen utan vanligtvis suckar man invändigt och låter det glida förbi.

Polyamori är varken mer eller mindre knepigt än monogami. Det är en annorlunda uppsättning principer och den huvudsakliga skillnaden brukar vara att de som lever polyamoröst har gjort ett genomtänkt val över hur man vill leva, hur man vill se på relationer och sedan har man utarbetat sina egna regler och principer för det. Många monogama människor vill gärna se polyfolket som en homogen massa som alla fungerar exakt likadant, men det stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Jag tror själv att detta har sitt ursprung i att monogamin förväntar sig att alla ska foga sig efter samma regelverk, snarare än att söka sin egen verklighet vilket i sin tur gör att man tror att alla ”alternativa” livsstilar även har nåt slags dogmatiskt och osynligt regelverk man ska följa.

Men nej, de flesta (jag säger inte alla, men de flesta) polymänniskor har kommit till nån punkt i sitt liv där de behövde förändring och sedan har de jobbat med den förändringen som mål. Inte alla, och alla gör på sitt sätt.

Monogamin å andra sidan är ingenting de flesta gör en aktiv reflektion över. Den indoktrineras tidigt, från ung ålder och om man inte gör en aktiv reflektion fortsätter den att matas in i dig resten av ditt liv – genom filmer, musik, vänner, partners, omvärld och media som propagerar och förstärker den.

Det är därför som den framstår som lättare för de som lever i den; för att de har ett helt liv av erfarenhet med den. Det är ju så att oavsett hur krångligt ett system verkar, om man har årtionden av erfarenhet med det så förstår man det och kan känna sig delaktig i det. Efter ett tag slutar man se kritiskt på systemet, kanske börjar man t.o.m. älska det och slutar se problemen.

Att älska flera är lika lätt eller svårt som att älska en. När man styr sin kosa ut från monogamins fängslande norm fick jag en stor känsla av frihet men även en av förvirring. Jag hade inte längre årtionden av norm i ryggen som kunde hjälpa mig. Det krävdes att jag listade ut saker själv, att jag själv bestämde hur jag ville leva utan att kunna falla tillbaka på en sån djup och genomsyrad norm som monogamin.

Ibland när samtalsämnet kommer upp kan jag bli lite ironisk och när en människa säger att hen lever monogamt ser jag till att få nåt plågat i rösten när jag säger ”oj, det där låter krångligt” och sen ser jag förvirrad ut. För jag tycker monogamin verkar krånglig och ju längre jag står utanför den, desto mer framstår den som ett illa byggt system där man konstant lappat och lagat för att försöka kompensera för systemets naturliga brister.

Fördomar och fobi från monogama

Ibland har jag försökt flörta eller göra saker med ”normalt” monogama kvinnor. Förr var det mer frekvent då jag hade konton på olika dejting-sidor runt om på nätet. Numera har jag så gott som helt avslutat dessa konton, och det enda kontot jag har kvar har jag mest som tidsfördriv då jag är rätt säker på att det inte kommer leda till någonting fungerande.

Varför säger jag så?

För att som icke-monogam är det oerhört svårt att bryta igenom de flesta monogamas fördomar och fobier för icke-monogama. Jag brukar försöka vara öppen med hur jag lever, men det dröjer sällan länge förrän den jag pratar med flyr till skogs. Även när jag säger ärligt hur jag lever brukar fördomarna såväl som medvetna och omedvetna missuppfattningar komma smygande.

Det är rejält sårande och jag tröttnade på att behöva genomleda den processen om och om igen. Mycket av det kommer sig från att mononormen förespråkar det som jag kallar för en ”anställningsintervju” kring relationen – eftersom man kom i kontakt via en dejting-sida så säger normen att man aktiv söker ett förhållande. Jag sökte oftast efter nån att ha lite intimt roligt med, men utan att vilja ge mig in i den oförlåtande och förnedrande köttmarknad som de olika explicita sex-kontaktsidorna är. Jag sökte efter vänner, och om det ledde till mer så var det bara positivt. Samma attityd som jag försöker ha i de flesta sammanhang.

Detta visade sig vara oerhört svårt att förstå när jag dels visade mig vara ”upptagen” men också när jag inte ville följa spelreglerna rörande det förhållandekontrakt som människor ville upprätta. De ytterst få gånger som flörtandet ledde till ett möte i verkligheten blev ofta förvirringen och fördomarna hos den monogama kvinnan desto tydligare och även mer kaotiskt.

Som sagt, i de flesta fall försökte jag vara helt ärlig med hur jag lever men ofta mötte jag en strid ström av fördomar och feltolkningar. Den vanligaste var att jag egentligen var otrogen men på nåt sätt genom min ärlighet försökte manipulera kvinnor till sex. Jag förstod aldrig den, men den dök upp emellanåt. En annan återkommande fördom var att jag var nåt slags känslokall sexmissbrukare. Eller att jag bara ville knulla runt och att när jag blev kär ”på riktigt” skulle bli monogam precis som alla andra.

Det som sårade mig mest var egentligen inte fördomarna utan att så få människor ville LYSSNA på mig. Jag ville vara ärlig och jag ville förklara men väldigt få (om ens någon!) ville lyssna på mig eller föra ett samtal som inte genomsyrades av fördomar och fobier. Det var vad jag ville mest i dessa situationer, att få förklara på ett sätt som inte innebar att jag plötsligt befann mig i nåt slags verbal brottningskamp med en osäker människas illusioner och vanföreställningar om icke-monogama.

En annan sak som sårade mig var kvinnor som gärna pratade om hur öppensinnade de var, men som visade sig vara allt annat än öppensinnade så fort samtalsämnet rörde sig bort från tvåsamhetsnormen. De gillade att vara öppensinnade inom en pytteliten, snävt definierad bukt men bortom den bukten fanns ett (i deras upplevelse) enormt hav av farliga och onormala tendenser. Åtminstone fick jag det intrycket när jag hörde hur de började trampa vatten och gå kräftgång så fort samtalet gick utanför ”normalitet” och deras definition av sunt beteende.

Jag ville aldrig såra någon och jag försökte alltid vara ärlig. Den som blev sårad var dock nästan alltid jag själv, trots att jag hade förutsättningen att vara ärlig och svara på frågor. När den jag pratade med inte ville lyssna utan hellre ägnade sig åt anklagelser förklädda till aggressiva frågor, då blev jag sårad. Inskränkta människor visade sig finnas överallt, och ofta dolde de sig bakom en egenhändigt skapad mask av påstådd öppenhet och tolerans, öppenhet och tolerans som fort försvann när de blev utmanade av någon som levde utanför deras etablerade norm.

Det här är exempelvis ett av skälen till varför jag är helt öppen i mitt privata liv, men låtsas vara mononormal på min arbetsplats. Mina kollegor är (trots sina många positiva egenskaper) ofta uppfyllda med fobiska åsikter kring det mesta som inte är gräddvit tvåsam CIS-heteronormativitet. Om jag visade mitt rätta jag skulle de aldrig kunna förstå det, jag skulle bli stämplad som konstig och när den metaforiska tandkrämen väl var ute ur tuben skulle jag aldrig kunna trycka tillbaka den igen.

Jag är inte polygam

Ett ord som jag har rätt svårt för är ”polygam”. När jag pratar om hur jag lever med två flickvänner och en förlängd familj av bonuspartners och övriga med nya människor händer det ibland att de säger nåt i stil med ”jaha, så du är polygam?”

Nej, jag ägnar mig inte åt polygami. Ja, jag vet att det ordet är egentligen korrekt för hur jag lever men jag gillar det inte pga associationerna som det skapar hos många människor. Polygami associeras hos gemene människa med patriarkala strukturer. En man har flera fruar, exempelvis och mannen får gifta sig bäst han vill men fruarna ska sitta still och vara trogna. Typisk mormon-polygami, är tyvärr associationen hos de flesta.

Därför känner jag lite ovilja mot att ordet används om mig. Återigen, ja, jag vet att tekniskt så är polygami motsatsen till monogami, men associationerna hos allmänheten är nåt jag inte känner igen hos mig.

Innebörden av det ordet hos de flesta utesluter den rika mångfald som ett flersamt leverne innebär. Innebörden hos gemene människa utesluter möjligheterna och förstärker traditionerna. Hos många människor är ”polygam” samma ord som ”monogam” fast man gör sin monogami parallellt med flera människor, men ingen av de människorna är i sin tur fria att utforska andra relationer. Det uppfattas ofta som parallell monogami där mannen ger sig själv den rättigheten men hans relationer får inte den friheten.

Sån är inte jag. Jag vill inte vara sån. Jag ser min familj som ett nät av kopplingar. Partners, bonuspartners, vänner osv. Alla sitter vi ihop i ett nät av länkar mellan olika människor. Det är fint! Det är kärlek!

Vill ni kalla mig nåt, kalla mig polyamorös eller flersam. Det är ord jag kan identifiera mig med.

Det går inte att styra sitt hjärta

Emellanåt i olika forum och samtalstrådar på det världsomspännande internätet stöter jag på diskussionen om polysar och hur man hanterar deras behov av att ha flera.

Det här gör mig alltid lite ledsen. Dels för att man pratar om sig själv som otillräcklig. Frågeställaren ställer ofta frågor som är formulerade ”men varför är jag inte tillräcklig?” och det gör mig ledsen för att då sänker man sitt eget värde och indirekt konstaterar man att man är otillräcklig både känslomässigt och sexuellt. Det är inte bra och är tyvärr resultatet av en väldigt snäv mono-norm som definierar människor som antingen tillräckliga eller otillräckliga. Problemet är att när man väl börjar granska normen inser man att det faktiskt inte finns en enda människa som är tillräcklig, men alla deltar i karusellen av att försöka uppnå det.

Så snälla, om du är i relation med en poly och kallar dig otillräcklig, sluta med det. Det gör det inte lättare för dig själv. Tvärtom skapar det uttrycket bara en känsla av tomhet hos dig.

För det andra, den frasen sårar polymänniskor oerhört eftersom man då känner sig som ett freak och skuldsätts för känslor och drifter man inte har något val över.

Debatten kring huruvida polyamori är ett val eller en läggning snurrar fortfarande på. Själv brukade jag säga att det var ett val, med hänsyn till att jag anser att alla människor är kapabla att älska fler. Jag är inte lika tvärsäker längre, jag anser fortfarande att alla människor har den här förmågan om man väljer den. Samtidigt gillar jag inte att man kallar det en läggning, men det beror säkert mycket på att jag är ganska ointresserad av att klassificera människors läggningar och preferenser i ganska snäva termer.

De flesta människor kan inte välja hur man styr sin kärlek. För de flesta polyamorösa (speciellt de som precis börjat älska fler) är det ännu svårare, för man får konstant höra att det man känner är fel. Att det är konstigt och avvikande. Att man sårar människor för att man inte väljer bara en.

När jag första gången upptäckte att jag var kär i två kvinnor samtidigt var det svårt för mig. Spännande å ena sidan, men svårt för jag visste inte hur jag skulle hantera det och hur jag skulle lösa det. Vad jag visste var att känslorna inuti mig var ingenting jag själv skapat utan det hade helt enkelt bara hänt.

Polysar ”behöver” inte ha flera, men de kan inte kontrollera sitt hjärta. Jag har varnat förut för att vara en jägare, att man ska öppna sitt hjärta och händer saker så händer det. De som ägnar sig åt jakt i polyvärlden behöver ha flera, och det är väl på sitt sätt okej så länge man är ärlig med det – men jag tror att de flesta polysar helt enkelt låter sitt hjärta upptäcka saker i egen takt. Det är inte ett aktivt behov, det är helt enkelt att man fortsätter leva och om man stöter på en till människa som man börjar älska – ja, då händer det.

Om du är monogam i relation med en poly så förstår jag att det kan vara smärtsamt när två väldigt olika synsätt och upplevelser av kärlek kolliderar. Jag förstår också att det är lätt att falla ner i en känsla av att du som monogam ”inte räcker till” för din partner eftersom hen ”behöver” ha flera. Det är en farlig förenkling och det gör er båda ledsna och sårade på sätt som inte stärker relationen.

Polymänniskor kan inte rå för att de har förmågan att älska fler, på samma sätt som de inte kan rå för att de (flesta) har två fötter och två händer. De kan inte rå för det lika lite som du kan rå för att du föredrar att ge ditt hjärta till en person åt gången.

Jag vägrar skämmas för det är inget fel på mig!

Jag vet inte exakt hur många år sen det var jag lämnade den tvingande mononormen, men jag vägrar skämmas för att jag är ”konstig”. Jag är väldigt öppen med hur jag lever, jag välkomnar människor att fråga saker istället för att lita till sina fördomar och jag gör allt jag kan för att visa att hur jag väljer att leva mitt liv inte är konstigt.

Därför blir jag lite trött på människor som oroar sig för hur de ska kläcka nyheten för sina föräldrar/vänner/barn/etc. Varför måste man oroa sig för det? Säg bara som det är! Om de blir upprörda, kom ihåg att det är bara en indikation på vem som har det mer trångsynta sinnet. DU behöver inte bevisa nånting och du behöver verkligen inte ändra dig för att passa in i deras fördomar.

Jag kan bli ganska trubbig när det här ämnet kommer på tal. Varför ska du skämmas när det inte är nåt fel på dig? Det är inget fel på att vara polyamoris, bisexuell, bög/flata, relationsanarkist eller vad du än må vara. Jag anser också att det är inget fel på att vara monogam heller, även om jag som alltid sticker in brasklappen om att det ska vara ett medvetet val – inte en påtvingad norm som du accepterar utan att tänka.

Varför låter du som lever på valfritt icke-normativt vis andra människor bestämma om du är normal eller ej? Dumheter. Om de inte kan acceptera dig som du är, då är valet antingen att upplysa dem och övertyga dem – eller, om de inte kan släppa sina fördomar och sitt förakt, att lämna dem i ditt kölvatten.

Det enda sättet att göra den här världen bättre är genom att synas. Genom att visa att vi finns, alla vi som är icke-normativa och som gjort ett genomtänkt val att leva utanför normerna. Om vi låter normativa människor definiera vad som är okej eller inte kommer vi alla att leva i olika garderober. Det är oacceptabelt, anser jag.

Jag har en bonuspartner (Kajsas man) som jag generellt tycker väldigt bra om, men emellanåt gör han mig lite trött iom att han är så himla osäker och rädd. Han försöker om och om igen att hyscha ner min och Kajsas relation eftersom han är livrädd för att omvärlden – och mer specifikt deras barn – ska lista ut hur det ligger till. Både jag och Kajsa vet redan att barnen såklart redan har listat ut det och inte tycker det är ett dugg konstigt, men han är ändå oerhört neurotisk i det här ämnet. Jag önskar innerligt att han kunde sluta med det, både för sin egen frids skull men speciellt för sina barn – ju mer neurotisk han blir, desto mer skickar han signaler att det här är konstigt, något som jag (se paragraferna ovan) vägrar att acceptera. Tyvärr träffas han och jag ganska sällan och jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med honom, men jag hoppas att jag nån dag kan förklara varför jag blir frustrerad över hur han behandlar ämnet och kanske lära honom något nytt.

Det händer också att jag blir upprörd när jag i forum på nätet ser hur vuxna människor diskuterar polyamori, men plötsligt blir lite mer reserverade så fort det visar sig att barn är inblandade i en relation, varpå attityden plötsligt blir att man måste hålla sig monogam så länge barn finns med i bilden. Återigen vill jag påpeka att barn inte far illa av att föräldrarna är polyamorösa – barn far illa av att inte få kärlek och att deras föräldrar lever i självpåtvingade lögner.

Det enda stället jag inte är öppen med min livsstil på är mitt arbete. Där håller jag en fasad av att vara helt normal. Varför gör jag det? Skäms jag för hur jag lever inför mina kollegor? Nej, självklart inte men jag anser dels att de inte har speciellt mycket med mitt privatliv att göra – men mestadels är det för att jag inte alltid orkar stå på barrikaderna i konstant försvarsställning. För det är vad vi som lever utanför normen nästan alltid är tvungna att göra, att alltid vara beredda på strid och att försvara och förklara oss för människor som lever i normen och som inte kan respektera olikheter. Att ta den striden på mitt arbete är ingenting jag orkar med. Att dessutom (som jag misstänker) behöva ta den om och om igen, massor med gånger, är inte något jag kommer att orka.

Tyvärr är det ett val man måste acceptera när man lämnar normen, att alltid få sitt val ifrågasatt av människor som själv inte gjort något val, som inte tänkt igenom sina egna liv utan bara sprider myten om det normala.

Var inte en jägare!

Emellanåt har jag pratat med par som lämnat en monogam norm och gett sig ut på okänt vatten. Jag är generellt lite skotträdd när det kommer till att ge konkreta råd, detta pga att mina råd i det förflutna har gått fel på ett eller annat sätt. Detta i sin tur har lett till att jag är försiktig med att ge specifika råd i väldigt definitiva situationer utan föredrar att ge mer generella råd. Icke desto mindre vill jag alltid försöka hjälpa människor på bästa sätt och vis, denna känsla tar prioritering över min egen eventuella osäkerhet när det kommer till rådgivning.

Jag minns inte hur många par jag haft kontakt med som behövt en lite mer erfaren röst, men det är inte jättemånga. Än så länge har framstegstakten varit relativt låg, de flesta par jag haft kontakt med har inte fått det att fungera trots att de försökt efter bästa förmåga.

I ett specifikt fall vet jag att det beror på att en i paret har låtit bli att följa ett av mina (mycket sällsynta) specifika råd.

Rådet är enkelt: Om du är nyutkommen poly/icke-monogam i någon valfri beteckning, var noga med att inte vara en jägare.

Vad är en jägare? Det är min egen lilla benämning på en nybliven poly som är berusad på den frihet som hen upplever, som rusar ut i världen och jagar efter nya relationer. Yr och hög av berusningen glömmer hen bort att vårda den redan existerande relationen som fanns under övergången från monogami till polyamori. Resultatet blir att partnern i den redan existerande relationen känner sig oviktig, åsidosatt och fullständigt nedprioriterad.

Jag har gett det här rådet till alla par som tillsammans börjar utforska en ickemonogam livsstil: Ta det lugnt och glöm inte bort din existerande relation. Jag vet att det är jättelätt att bli alldeles berusad av den nyfunna friheten och springa ut, skrikandes ”VILL DU BLI MIN PARTNER FÖRUTOM MIN REDAN EXISTERANDE PARTNER?!” till alla du möter, men försök att inte göra det.

Den här resan behöver gå långsamt om den ska fungera. Att leva poly är en jättestor frihet, en fantastisk och underbar frihet – men den kommer också med ett ansvar och det ansvaret är att du inte bara ska få en människa att känna sig uppskattad och fantastisk, du behöver få fler än en människa att känna sig underbar och åtrådd. Om du tar det lugnt kommer du att lära dig hur man gör det, hur man tar sig tid för flera partners. Om du springer iväg skrikande ”TJOOHOOO!” och klickar med hälarna när du skuttar ut genom dörren, då kommer det inte att gå lika bra.

Ta det lugnt. Vårda din existerande relation och din existerande partner. Kom ihåg att polyamori inte innebär att du omedelbart ska springa ut och leta rätt på en andra pojkvän/flickvän/henvän utan att du är öppen för att det kan hända. Öppen för möjligheten. Låt möjligheten komma när den är färdig, tills dess ska du ta hand om din existerande relation. Vårda den ömt eller förlora den människan för omställningen kan bli kaotisk och förvirrande.

Kom ihåg också att det här är extra jätteviktigt om du är initiativtagaren men din partner är mer avvaktande av en eller annan orsak. Om din partner är mer osäker måste du anstränga dig ännu mer för att vård relationen så att inte partnern känner sig åsidosatt och oviktig.