Kategoriarkiv: Manligt

”Vi är heterobögar” sa tonårskillarna

Jag gick i gymnasiet i mitten av 90-talet. Närmare bestämt mellan 1994 och 1997. Jag skulle vilja säga att det var kul och lärorikt, men jag tyckte mest att skolan var en jobbig bisak som man var tvungen att uthärda.

I skolan var jag ointresserad av att delta i speciellt många av de sociala klickarna. Det är intressant hur gymnasiet formar ungdomar, speciellt med den hänsynslösa sociala struktur som forceras på unga människor. Jag har i vuxen ålder jobbat en del inom skolvärlden och det är oerhört fascinerande och skrämmande att se denna nästan helt hänsynslösa struktur våldföra sig på människor.

Samtidigt är det oerhört intressant att se hur tonåringar börjar utforska sig själva och sin identitet. Därför är det extra intressant att se hur sociala konventioner, stereotyper och fördomar ofta krockar med unga människors vilja att hitta sig själva.

Min skolgång formades av en djup homofobi. Jag tog inte till mig den i någon större utsträckning, mycket beroende på att jag var nästan helt ointresserad av att delta i ett system där någon annan dikterade reglerna men också för att jag helt enkelt inte brydde mig. Även om jag slapp infekteras av det mesta av den har jag ändå i vuxen ålder märkt att ibland finns det nåt slags vilande och nästan helt obefintlig homofobi inuti mig och jag skyller detta på att min gymnasieskola var en inskränkt miljö i en liten, inskränkt och bakåtsträvande ort som till största delen befolkades av intoleranta och reaktionära människor.

En årgång under mig fanns ett av de där självutnämnt coola gängen med killar som alla anser coola just för att de själva har bestämt att de är det. Återigen den där fascinerande dynamiken som återfinns i ungdomskulturer. Jag tror det var när jag gick i tredje årskursen (och de i andra) som de började upptäcka smink och märkliga kläder. Idag skulle jag klassa dem som en blandning mellan metrosexuella och nåt slags tafatta hipsters. De köpte udda kläder på second-hand samt sminkade sig i vad de säkerligen trodde var på ett diskret och subtilt sätt men som i själva verket bara såg diskret och subtilt ut om de stod antingen bredvid Robert Smith eller Eric Draven.

Givetvis krockade denna sminking med den utbredda homofobin. Det var ju trots allt bara bögar som var intresserade av såna fjolliga saker, bögar vill ju egentligen vara tjejer och givetvis använder de därför smink eftersom det bara är tjejer som har smink. Osv osv osv, allmän idioti.

Därför började de här killarna påpeka lite skämtsamt ironiskt att de var heterobögar. Detta för att rättfärdiga deras nyfunna förtjusning för att utforska sin egen identitet men ändå behålla en godkänd stämpel av manlighet.

Idag tycker jag detta är ett bra exempel på hur det kan gå när individen kommer i kläm med könsroller, stereotyper och fördomar. Då blir man tvungen att uppfinna såna här kompromisser, absurda små Moment 22 för att lyckas både vara sig själv men också leva i ett samhälle som propagerar för stenhårda könsroller och fack som varje människa ska finna sig i.

Jag vet inte vad som hände med de här killarna. Jag hade ingen kontakt med dem ens i gymnasiet eftersom jag tyckte de var arroganta och bortskämda kukhuvuden, och efter jag gick ut gymnasiet styrde mitt liv mig långt bort från den orten och skolan.

Könsrollerna är (mestadels) sociala konstruktioner

Jag gjorde en retweet på en sak jag såg på Twitter.

Nån människa som följer mig gav svar på tal:

hen

Jag övervägde att bara strunta i det hela men till sist orkade jag inte mer. Jag är dessutom ganska oförtjust i diskussioner på twitter då de tenderar att bli ganska svåra att följa för mig, så jag värmde upp min blogg.

Henric, jag beklagar att du verkar sitta fast i det förflutna men ”hen” är på riktigt och det är här för att stanna.

Vet du varför pojkar och flickor leker med olika saker? För att vi lär dem att de ska leka med olika saker. Vi lär dem könsroller från det förflutna och att tjejer är rosa och gillar dockor medan pojkar är blå och gillar svärd. Det är vad vi lär dem, oavsett om vi är medvetna om det eller som du helt okunniga i genustänk eller könsroller.

Det som vi ser som manligt/kvinnligt är i stor del sociala konstruktioner, ingenting annat. De biologiska skillnaderna är för det mesta rätt tydliga men även där finns det gott om människor som inte uppfyller kriterierna för det könsbinära systemet. Inte ens biologin är så svartvit som vi trodde för bara två decennier sen och det blir ännu mer suddigt när man börjar kika inuti människors huvuden.

Så ja, könet (om man kan kalla det så) ”hen” finns visst. Återigen förstår jag inte varför genusomedvetna och hyfsat trångsynta människor är så rädda för det – att det finns människor som trivs med att vara hen tar inte bort din rätt att kalla sig han/hon om du trivs med det.

Könsrollerna är i mångt och mycket en låsning. Det är som sagt en social konstruktion men när man uppfostrar barn i strikta könsroller hämmar det deras utveckling och harmoni med sig själva. Det finns gott om forskning på det området som ger stöd för detta.

Därför är det konstigt att McBurgarkedja insisterar på att ge ut könade leksaker när könet i mångt och mycket är en social konstruktion byggd på traditioner och förlegade könsroller. Varför kan man inte bara ge ut ”leksaker” och låta barnen själva välja vad de gillar?

Ja jisses, ni grottmänniskor är verkligen märkliga.

Att klä sig som ett kön

Könsroller är något som genomsyrar vårt samhälle och vår vardag. De flesta går genom den vardagen utan att en endaste gång granska, fundera över eller ifrågasätta könsrollerna som vi blir tilldelade. Än mindre ifrågasätta hur snäva de är eller hur de påverkar och låser våra barn. Fröken Löwengrip är ett lysande exempel här. Hon bara glider fram genom sitt perfekta liv utan att nånsin ifrågasätta nånting, utan precis som Barbie är ett käckt ”ti-hi” och en handviftning hennes svar på all kritik. Gladeligen sprider hon traditionen av att alla tjejer är tjejer, och alla pojkar är pojkar. För det är ju så enkelt, eller hur?

Nä, det är det ju inte.

För några veckor sen var jag på afterwork med mitt jobb. Mina kollegor är överlag rätt trevliga människor, men de är fullständigt omedvetna om världen jag lever i. De är dessutom fullständigt omedvetna om sina egna begränsningar och ofta förvånansvärt begränsade synsätt. I bilen på väg dit uppstod ett samtal om att Tyskland numera har ett tredje kön. Grabbiga åsikter om att ”men vad ska det vara bra till, alla vet ju om de är män eller kvinnor, det är ju bara att titta mellan benen!” slängdes runt ganska friskt. Jag brukar normalt välja att inte säga ifrån när olika åsikter om ”konstiga” människor kommer fram eftersom jag inte är helt säker på att jag vill ta debatten – men den här gången klarade jag inte av att hålla ett pokerfejs och kollegorna fick en syrlig förklaring om att alla inte är som de, att det faktiskt finns människor som inte trivs inuti CIS-världen, att en del tvingats in i den, och att ”hen” inte är en konspiration för att ta bort han/hon och tvinga alla in i nåt slags inbillad könlöshet. De fick en kort föreläsning i att det är bra att Tyskland möjliggör för människor som av en eller annan orsak inte trivs inuti CIS-världen att kunna existera på sina egna villkor. Jag signalerade tydligt att jag inte skulle acceptera nåt av det trams de inledningsvis försökte ta sig för.

Faktum är att i efterhand tror jag att jag knäppte till deras näsor betydligt hårdare än jag tänkt mig. Sånt är livet, de behövde det.

Inatt drömde jag om Calamity Jane. Det som jag specifikt minns från drömmen var omvärldens fasa över att hon ”klädde sig som en man” och i perioder återgick till att ”klä sig som en kvinna” vilket ofta antyds som att hon växlade mellan onormalt och normalt beteende. Ja, i mitten och slutet av 1800-talet var det ju helknäppt med en kvinna som frivilligt klädde sig som en man. Kläder är en del av könsrollen. Idag är det lite mer uppluckrat men ändå finns klädkoden i stort kvar. Kvinnor ”får” klä sig som män, men även när de klär sig i byxor och skjorta är det ändå många femininiseringar som finns hos de kvinnliga motsvarigheterna. Skärningarna är annorlunda, knappar sitter på andra ställen, färgerna är annorlunda. Om jag skulle klä mig i kläder avsedda för kvinnor skulle det synas väldigt tydligt. Det är ändå inte helt neutralt. Att som kvinna klä ut sig till man är mycket svårare än att som man klä sig till kvinna.

(En parentes, men det här är också en av många orsaker till varför jag föredrar nakenhet. Den nakna kroppen är oförfalskad. Kläder är förutom skydd och skylning av kroppen även ett komplext system av status och signaler. Jag föredrar friheten och ärligheten som nakenheten ger.)

I min dröm inatt var det stor fasa över Janes rebelliska tendenser att klä sig som man. Tyvärr försvann detta spår av drömmen ganska fort och ersattes med en märklig plot om en spansk konstnär som fick människor att jobba som levande statyer åt honom i nåt galleri i New York. Men jag minns Jane. För många, många år sen i en tidigare epok klädde jag mig som ”kvinna”. Eller ja, ett slags pastisch av kvinna eftersom jag gjorde det utan nån form av medvetenhet bakom och bara för att vara rolig. Det var fest, det var maskerad. Jag minns inte så mycket av upplevelsen eftersom de få minnen som överlevde åren efteråt har blivit väldigt gråa och suddiga, ungefär som foton man hittar i ett nedbrunnet hus. Jag minns dock hur mycket KRÅNGEL det var att uppnå höjden av kvinnlig klädsel. Strumpor, hållare, klänningar, fyllning här, stoppning där. Efter det fick jag en oerhört respekt för dragqueens.

Alltid dessa stereotyper

Jag går igenom gamla foton och rensar bort sånt som är onödigt att spara. Hittar den här bilden som jag knäppte i slutet av Juli och minns varför jag knäppte den. Det är nåt hantverkarföretag och deras slogan fick mig att resa ragg. Inte nog med att män alltid ska behöva leva upp till den evinnerliga mansmyten där män ska trivas bäst med hammare i handen och lort under naglarna – det här förstärker bara bilden av kvinnor som handlingsförlamade våp som inte klarar av att ens hänga upp en tavla på väggen.

Suck.

stereotypt

Tjejer, datorspel och mansgrisar

Jag läser en artikel i Aftonslasken om hur killar reagerar dåligt när kvinnor/feminister påpekar att det är tunt med bra kvinnliga förebilder i datorspel. Jag har läst om det här i andra medier förut men inte orkat bry mig om det. Den här gången kände jag lite annorlunda.

Datorspel är verkligen killarnas och männens domän – på gott och ont. Tyvärr generaliseras kvinnor oerhört i själva spelen, och kvinnor som spelar datorspel blir ofta extremt stereotypt behandlade eller porträtterade. Om det är tjejer i spelen porträtteras dom nästan uteslutande i kroppsform av porrstjärnor. Jättestora bröst, pyttesmå midjor, jättestora rumpor. Osv osv. Kvinnliga karaktärer i spel har i de flesta fall en undergiven roll, antingen finns de uttalat där enbart för att bekräfta den manliga huvudrollen (dvs spelaren) eller så är de uteslutande utsmyckning. Jag har ofta fnissat åt hur i olika fantasy-spel så får killarnas karaktärer alltid massor med tung rustning medan ”rustning” för kvinnor oftast består av den typiska plåtbikinin som helst ska dölja så lite som möjligt.

Kvinnliga spelare anses ofta vara missfoster. Stereotypen kring kvinnliga gamers är att de är antisociala fläskberg som sitter hemma och vräker i sig chips framför sitt X-box eftersom de är för fula/dumma/whatever för att hitta en kille och vara en ”riktig” tjej. Om en kvinnlig gamer faktiskt ser bra ut hamnar hon omedelbart i den dubbla standarden som gamervärlden marknadsför: Antingen har hon blivit känd för att hon är snygg och inte för att vara duktig, eller så är hon inte en riktig gamer för att hon är snygg. Hur hon än gör blir hon dömd enligt en hycklande norm.

Paradoxalt vet jag många killar som säger att de skulle älska om deras flickvän delade deras gamer-intresse, men i verkligheten vet jag att väldigt få av dessa killar skulle klara av att hantera det på ett moget sätt. Det är killar som måste vara alfa-hannar och om flickvännen är lika duktig som dem, då blir de hotade och känner sin status ifrågasatt.

Jag är ingen gamer själv men jag gillar att spela datorspel om de är bra. Jag är dock väldigt petig och det är relativt sällan som spel fångar mig, men jag funderar ofta på varför det finns så få bra kvinnliga karaktärer i datorspel. Artikeln på Aftonbladet nämner ”Mirrors Edge” (som jag äger men faktiskt aldrig spelat) och förutom det är det två spel som jag kommer på som har kvinnliga karaktärer som inte enbart är där som bekräftelse eller ögongodis: Portal och Portal 2 har en kvinna som heter Chell som spelarkaraktär, samt att i Half-Life 2 (och efterföljande episoder) delar man sitt äventyr med Alyx Vance, en välbalanserad kvinnlig karaktär.

Jag störde mig dock en smula på Portal 2. I det första spelet var Chell klädd i en orange overall som inte signalerade sex-appeal någonstans. I andra spelet däremot lossade skaparna på overallen och lät henne klä av sig en smula. Visst, hon förvandlades inte till ett sexobjekt bara för att hennes överkropp fick ett brottarlinne istället, men jag kände ändå att jag hade föredragit att ha henne klädd som i första spelet.

portal
(Chell som hon porträtteras i Portal 2)

Det stör mig oerhört att kvinnor (och män) som kritiserar denna brist på balanserade kvinnliga karaktärer och förebilder inom datorspel- och datorspelsvärlden får ta emot så mycket skit, så mycket misogynism och förakt. De flesta som säger detta är samma killar som ofta drömmer om att ha en flickvän som spelar spel, eller ja – en flickvän överhuvudtaget. Problemet är att deras attityd aldrig kommer att möjliggöra att det händer. Det är ett problem också då de flesta företag som skapar spel rycker på axlarna och hänvisar till den gamla trötta principen om att det mest är killar som köper/spelar spel och att de bara försöker rikta sig mot en målgrupp. Snacka om att upprätthålla ett ordentligt Moment 22! Med den attityden kommer det aldrig att komma några vettiga kvinnliga karaktärer i spelen, och det i sin tur kommer aldrig att locka tjejer att spela spel, och det kommer inga karaktärer, osv osv.

Jag blir trött bara av att tänka på det.

Spelar du spel? Saknar du spel med vettiga kvinnliga karaktärer? Känner du till spel med bra kvinnliga karaktärer? Ge tips!

Det här med större-bättrekukar…

Häromdagen hade jag en intressant tanke som dök in i huvudet när jag låg och nästan höll på att somna. Det rörde den fixeringen vid stora kukar som finns i vårt samhälle, eller egentligen inte själva myten att större-bättre utan hur den sprids och av vem.

Det är ju ingen överraskning att samhället propagerar större-bättre känslan, och att det är nåt som sprids både av arga unga feminister (som tycker det är okej att objektifiera män eftersom män -enligt dem- har objektifierat kvinnor i tusentals år och nu är det deras tur att göra samma fel åt andra hållet) såväl som osäkra unga män utan något mer att tillföra sin partner, samhället eller sig själva förutom att de hade den tveksamma turen att vinna det genetiska lotteriet och blev född med en stor kuk.

(Oj, vilken lång mening. Sorry!)

Nej, ingen nyhet där. Större-bättre är en stor och dominerande marknadskraft rörande mäns könsorgan och det stöts och blöts (no pun intended) rätt rejält i diskussionerna kring densamma.

Det som jag finner intressant är hur villigt den här myten sprids även direkt eller indirekt av människor som uttalat föraktar och förkastar den! Det tycker jag är oerhört intressant. Jag har träffat människor (både män, kvinnor och mittemellan) som alla tydligt tar avstånd från den, som tar till starka ord för att tala om hur förkastfull denna myt är, hur den reducerar män och kvinnor till nånting billigt och köttsligt, att män (och deras kukar) handlar om mer än vad måttstocken visar – som sedan vänder sig om och utan att riktigt vara medveten om det sprider denna myt vidare på ett väldigt subtilt plan!

Motvilligt erkänner jag att jag gjort det själv. I stunder av osäkerhet kring min kropp och min kuk har jag gjort liknande saker. Killar gör det ofta. När man ska fota kuken inför publicering nånstans försöker man ofta hitta en vinkel som får den att se större ut, eller på andra sätt överdriva storleken antingen med rakt ut fusk i Photoshop, eller mer subtila manipulationer med perspektiv och liknande. På sätt och vis är det ju samma falska marknadsföring som en del killar anser push-up-BH att vara. Det är som menyerna på hamburgerhaken. Burgaren SER jättestor och saftig ut på menybilden, men när du håller den i handen visar det sig vara samma sorgsna, platta bit kött som alltid och ser mer ut att vara nåt som körts lite för mycket i torktumlaren. Min egen kuk är högst genomsnittlig i storlek, ca 15 cm när styv och betydligt mindre när den är slak. Förut hade jag ångest kring detta iom att jag precis som alla andra killar tutats i att Riktiga Män(TM) har Stora Pålar(TM) att sticka i sina fruntimmer. Numera tar jag det med betydligt större ro och jag kan även njuta av den när den är liten och slak. Jag vet att jag har en trivsam kuk, och storlek på den gör den väldigt lämpad för ytterst trevligt analsex också.

Men dessa människor som å ena sidan förkastar störrebättre-idealet men sen medvetet eller omedvetet lyder samma märkliga ideal och försöker leva upp till det, de fascinerar mig!

Gråtande män och savande kvinnor

En person som jag är bekant med och som jag uppfattar som mycket klok spred den här på Facebook häromdagen.

149402_359531777498032_1287576302_n

Jag fattar skämtet. Det gör jag. Jag är också glad att min första tanke var: ”Schysst med en man som vågar stå för att han gråter till film”. Fast då det inte var så roligt och folk enligt egen utsago skrattade högt så fick jag tänka till och lägga in ”normativ sexistiskt läge” och jo, då fattar jag skämtet.

Jag fattar att det är ett sexistiskt skämt. Jag kan skratta om det vi skrattar åt är hur korkade vi som läsare är när det första vi ser framför oss är en runkande man och en gråtande kvinna.

Men det är ju inte vad vi ska skratta åt, utan vi ska skratta åt att ”generellt, när det kommer till att se film, använder män och kvinnor näsdukar till olika kroppsliga vätskor”. Låt mig se, vet vi det eller tror vi oss veta det? Stämmer det väl in i bilden av våra könsroller?* Ja. Attans, då är det nog så att vi tror oss veta detta och inte något fakta på hur det är.

Jag vill ha ett jämställt samhälle. Jag vill inte få ett jobb på grund av mitt kön. Jag vill inte mista en högre lön på grund av mitt kön. Då mitt kön inte är med i mina yrkesuppgifter så tycker jag inte att mitt kön ska ses till alls. Och hm, vänta, inte ens om jag kunde göra pengar på den här bloggen med alla dess ord om och bilder på min fitta så vill jag som individ bli bedömd utifrån den. (Flattr är alltid trevligt. ;-))

Jag tycker att normativa bilder kan vara vansinnigt roliga, men det jag roas av i det är den helt vansinninga bilden att alla blondiner skulle vara på samma sätt, alla män på samma sätt, alla … Ni fattar, eller hur? Jag vill skratta åt oss själva, inte skratta åt hur blondiner beter sig.

Det texten ovan gör är att berätta för män som gråter och kvinnor som torkar fittsav att de är ovanliga. Vi är nu en gång så programmerade att vi gärna inte gör det ovanliga, vi vill vara lagom unika snöflingor. Så vi kommer att anpassa oss.

Jag vill ha ett samhälle där män är fria att vara känslosamma och kvinnor får vara kåta. Det ska vara vem du är som individ som ska avgöra hur vi tolkar meningen ovan, inte min förinställda fördom om ditt kön.

Kan vi inte befria våra tankar från könsstereotyperna? Jag tror att det är steget vi behöver för att få en mer jämställd värld.

Vi som är kloka kan vara uppmärksamma när vi reproducerar mytbilder av män och kvinnor.

* Den frågan är bra att ställa sig och om du kan finna en liknande kommentar som vi ger till barn typ ”men Pelle, var nu en stor pojke och gråt inte” så är du nästan alltid på området där vi behandlar kön olika.

Tro eller fakta?

Nånstans för några dagar sen läste jag ett blogginlägg om att unga tjejer rakar fitta för att de tror att det är vad killar vill ha. Jag minns tyvärr inte var jag läste det, nånstans i den svenska blogosfären – men summan av kardemumman var att tjejer i så låga åldrar som 14 år slätrakar fittan för att de tror att annars kommer killar tycka de är äckliga. Kontentan av inlägget var att unga tjejer blir stadigt mer och mer osäkra på sin egen kropp, samt mer och mer osäkra på sig själva och i förlängningen blir självförtroendet lidande.

Min personliga åsikt är att jag gillar kvinnor och det viktigaste för mig är att tjejer ska välja själva vad de gör med sin kropp. Min fabless för orakade tjejer spelar ingen roll – om tjejer vill raka fittan står det dem fritt men som alltid anser jag att man idag ska tänka ett eller tre steg längre över VARFÖR man gör saker. Jag har tjatat om detta åtskilliga gånger tidigare, vill ni läsa mer om detta får ni plöja igenom arkivet.

En sak fastnade dock i mitt huvud och började mala.

Varför i hela hälsinglands namn lägger vi (och med vi menar jag såklart människor i stort) så jävla stor vikt vid vad vi TROR att det motsatta (eller medsamma) könet finner attraktivt idag? Det spelar ingen roll om det handlar om rakade fittor, rakade armhålor eller ansade ögonbryn eller plastikopererade blygdläppar eller vad annat vi gör med våra kroppar – varför TROR vi så mycket? Varför är det så få människor som är intresserade av fakta?

Och följdfråga, varför generaliseras det så sabla mycket när det kommer till vad man TROR är attraktivt? En del tjejer tror att ”aaaalla” killar vill ha superskinny tjejer som ser ut att mest hänga från en klädgalge. FEL! Det finns minst lika många killar som finner mulliga tjejer attraktiva och sexiga. En del tjejer tror att bara för att de är tjocka måste de ”acceptera” en tjock kille. FEL! Finns gott om skinny killar som gillar runda tjejer. Osv osv osv.

Vi tror så jäkla mycket. Varför tar vi inte reda på saker istället för att dansa runt och försöka vara tankeläsare? Varför generaliserar vi och skapar en extremt dålig motivation för oss själva? Varför lyssnar vi mer på hörsägen och rykten än på faktiska saker, och varför är vi ofta så snabba på att ifrågasätta fakta när det ges åt oss, i stil med ”åh hen säger att hen gillar mulliga tjejer, det säger hen säkert bara för att vara snäll” och egentligen tycker hen tvärtom” och liknande babbel? Varför?

Jag erkänner: jag är skitduktig på att tro en massa saker själv. Det beror på mitt fortfarande emellanåt svaga självförtroende likaväl som en osäkerhet över vem jag är. Jag försöker bli bättre, jag försöker att inte förutsätta en massa saker och istället lita på saker som jag VET. Saker som jag antingen tagit reda på eller upptäckt på egen hand.

Vad tycker du? Är jag helt ute och svamlar eller har min tirad ovan nåt slags poäng? Och vad ”tror” du att du vet om attraktion, dig själv, din kropp, din/dina partners attraktioner?

IKEA startar papparevolution i Saudiarabien

Den här bilden har fått representera IKEAs idiotiska tilltag att retuchera bort kvinnorna i den version av katalogen som ges ut i Saudi Arabien.

Jag gillar lägga alternativa läsningar i bilder och tycker att just den här retucherade bilden är bättre än originalet. I den visas en pappa som tar hand om sina småbarn i en vardagssituation, hur mycket bättre kan det bli? Ingen övervakande mor för ”alla vet ju män kan skada barnen” och inget av pappan som lekfarbror.

Inte för att jag tror att IKEA kommer gå i bräschen för något förändringsarbete i Saudiarabien, men tänk vad härligt det skulle vara om saudiska pappor krävde föräldraledighet för att få ta hand om sina barn så som IKEA-papporna får?

Lösa tankar om nakenhet

Det är ingen nyhet eller överraskning för regelbundna läsare av denna blogg att jag trivs bra naken. Det är inte heller någon nyhet eller överraskning för de flesta av mina vänner, och jag försöker vara konsekvent i mina åsikter, handlingar och värderingar. När jag spenderar tid hemma hos Blanka och Niva är jag sällan påklädd, och jag är inte speciellt bekymrad över om de är det eller ej. Jag uppskattar nakna kvinnor, men jag lägger inte en värdering att kvinnor BORDE vara nakna.

Jag växte upp i en familj som inte hade speciellt mycket kroppsskam. Vi hade kläder på oss hemma, men om familjen t.ex. skulle bada bastu tillsammans eller liknande var det ingen som brydde sig. Mina föräldrar gav mig en pragmatisk syn på kroppen och nakenhet – att det inte är nåt att skämmas för, men heller inte nödvändigtvis nånting som hela tiden måste hyllas. Kroppen bara ÄR, helt enkelt.

Det finns många åsikter om nakenhet. Jag tycker själv att nakenhet är positivt, och jag tror att många människor skulle kunna läka många osäkerheter kring sin egen kropp om de spenderade mer tid nakna, men jag är också lite smått skeptisk till evangelister. Det finns alldeles för många evangelister i samhället, människor som jag upplever verkar ignorera en del vinklar kring det som de sprider omkring sig. I polyvärlden exempelvis finns det gott om evangelister som predikar poly som en enkel och perfekt lösning på alla relationsproblem. Jag håller inte alltid med dem – poly är BRA, men det är inte problemfritt och mycket av förändringen handlar om att förändra sitt sätt att hantera problem som uppstår.

Att vara naken är liknande. Att börja spendera tid naken är bra, men man måste även förändra sitt eget tankesätt för att kunna ta emot lärdomarna som man kan få. Att spendera tid på en naturiststrand eller naken i hemmet kommer inte att automagiskt förändra allting till det bättre – man måste jobba med sig själv, man måste utvecklas.

Med det sagt trivs jag bra naken. Jag klär på mig när jag känner mig frusen, och jag har väldigt lite intresse av att vara en fundamentalist av något slag så därför brukar jag låta människor sköta sina egna liv.

Det stör mig dock att nakenhet i den ”normala” världen är så intimt förknippad med sex och sexualitet. Jag gillar att ha sex, och sex gör sig bäst när man är naken, men en stor del av min nakna tid tillbringas i icke-sexuellt tillstånd. För en vecka sen spenderade jag större delen av dagen naken på en strand tillsammans med Blanka och Niva. I bjärt kontrast till hur en del människor tror naturister uppför sig hade vi inte gruppsex, vi hade inte anonymsex med främlingar och inte heller gick vi runt och onanerade för varandra. Tvärtom spenderade vi dagen med avslappnade samtal, att ligga och läsa en god bok, sola och ta det lugnt. Emellanåt gjorde jag och Blanka små dopp i vattnet, men ingenstans gjorde vi sexuella saker.

En annan sak som stör mig är att många ”normala” människor oroar sig över att deras kropp ska bli dömd och betraktad som äcklig om de klär av sig nakna på en naturiststrand. Denna märkliga uppfattning att man måste vara en vältränad gud eller gudinna för att ”få” vara naken är i mitt sinne helt absurd. Faktum är att nästan ingen bryr sig om hur du ser ut på en naturiststrand. Det finns unga, gamla, tjocka, smala, storkukade, småkukade, rakade, orakade, småbröstade, storbröstade människor där. Ingen dömer någon för dennes utseende – vilket inte kan sägas om att klä upp sig och gå ut på det lokala haket för där bedöms du inte för nånting annat än just ditt utseende.

Var naken, det är bra för dig. Klä på dig om du fryser eller blir för självmedveten. Ta emot evangelisternas predikande med lite sund skepsis och du kommer att må bra. Ta lärdom av saker, oavsett var du får dem. Trivs med dig själv, oavsett ditt utseende.

(Detta inlägg är inspirerat av Vecka 6)