Kategoriarkiv: Kvinnligt

Tro eller fakta?

Nånstans för några dagar sen läste jag ett blogginlägg om att unga tjejer rakar fitta för att de tror att det är vad killar vill ha. Jag minns tyvärr inte var jag läste det, nånstans i den svenska blogosfären – men summan av kardemumman var att tjejer i så låga åldrar som 14 år slätrakar fittan för att de tror att annars kommer killar tycka de är äckliga. Kontentan av inlägget var att unga tjejer blir stadigt mer och mer osäkra på sin egen kropp, samt mer och mer osäkra på sig själva och i förlängningen blir självförtroendet lidande.

Min personliga åsikt är att jag gillar kvinnor och det viktigaste för mig är att tjejer ska välja själva vad de gör med sin kropp. Min fabless för orakade tjejer spelar ingen roll – om tjejer vill raka fittan står det dem fritt men som alltid anser jag att man idag ska tänka ett eller tre steg längre över VARFÖR man gör saker. Jag har tjatat om detta åtskilliga gånger tidigare, vill ni läsa mer om detta får ni plöja igenom arkivet.

En sak fastnade dock i mitt huvud och började mala.

Varför i hela hälsinglands namn lägger vi (och med vi menar jag såklart människor i stort) så jävla stor vikt vid vad vi TROR att det motsatta (eller medsamma) könet finner attraktivt idag? Det spelar ingen roll om det handlar om rakade fittor, rakade armhålor eller ansade ögonbryn eller plastikopererade blygdläppar eller vad annat vi gör med våra kroppar – varför TROR vi så mycket? Varför är det så få människor som är intresserade av fakta?

Och följdfråga, varför generaliseras det så sabla mycket när det kommer till vad man TROR är attraktivt? En del tjejer tror att ”aaaalla” killar vill ha superskinny tjejer som ser ut att mest hänga från en klädgalge. FEL! Det finns minst lika många killar som finner mulliga tjejer attraktiva och sexiga. En del tjejer tror att bara för att de är tjocka måste de ”acceptera” en tjock kille. FEL! Finns gott om skinny killar som gillar runda tjejer. Osv osv osv.

Vi tror så jäkla mycket. Varför tar vi inte reda på saker istället för att dansa runt och försöka vara tankeläsare? Varför generaliserar vi och skapar en extremt dålig motivation för oss själva? Varför lyssnar vi mer på hörsägen och rykten än på faktiska saker, och varför är vi ofta så snabba på att ifrågasätta fakta när det ges åt oss, i stil med ”åh hen säger att hen gillar mulliga tjejer, det säger hen säkert bara för att vara snäll” och egentligen tycker hen tvärtom” och liknande babbel? Varför?

Jag erkänner: jag är skitduktig på att tro en massa saker själv. Det beror på mitt fortfarande emellanåt svaga självförtroende likaväl som en osäkerhet över vem jag är. Jag försöker bli bättre, jag försöker att inte förutsätta en massa saker och istället lita på saker som jag VET. Saker som jag antingen tagit reda på eller upptäckt på egen hand.

Vad tycker du? Är jag helt ute och svamlar eller har min tirad ovan nåt slags poäng? Och vad ”tror” du att du vet om attraktion, dig själv, din kropp, din/dina partners attraktioner?

IKEA startar papparevolution i Saudiarabien

Den här bilden har fått representera IKEAs idiotiska tilltag att retuchera bort kvinnorna i den version av katalogen som ges ut i Saudi Arabien.

Jag gillar lägga alternativa läsningar i bilder och tycker att just den här retucherade bilden är bättre än originalet. I den visas en pappa som tar hand om sina småbarn i en vardagssituation, hur mycket bättre kan det bli? Ingen övervakande mor för ”alla vet ju män kan skada barnen” och inget av pappan som lekfarbror.

Inte för att jag tror att IKEA kommer gå i bräschen för något förändringsarbete i Saudiarabien, men tänk vad härligt det skulle vara om saudiska pappor krävde föräldraledighet för att få ta hand om sina barn så som IKEA-papporna får?

Dölj inte ditt kön

För några år sen –när jag fortfarande trodde jag var monogam– var jag på väg in i ett förhållande med J. Ni kanske minns henne? Hur som helst, hon spenderade en vecka med mig och vi trivdes bra tillsammans. Det här var sommaren som förra sommar-OS rullade av stapeln, och jag minns tydligt hur hon låg naken i min soffa och slötittade på OS. Hon låg naken, på rygg och hade tydligt särade ben. Det var ingenting sexuellt med det, bara kombinationen av att vara naken och ligga bekvämt, men för mig var det oerhört sensuellt att se en kvinna som inte tänkte på om hennes fitta var synlig.

Många kvinnor som jag umgåtts med har automatiskt sett till att hålla benen stängda. Sedan de var små har de fått höra att fina flickor inte särar på benen, och detta har satt sig så djupt att det blivit en automatisk reflex – även med någon som de nyss har haft sex med, och som sett alla deras mest intima kroppsdelar. Därför upplevde jag det som väldigt uppfriskande att J bara låg där, utan att tänka på hur hon låg, och blottade sitt vackra kön helt utan att ens vara medveten om det.

Sedan dess har denna sak blivit en mild förtjusning för mig. Jag tycker om när kvinnor glömmer bort mycket av vad de ”borde” göra med sina kroppar, och istället bara slappnar av. När en kvinna glömmer bort vad hon ”borde” visa och inte visa, och helt enkelt bara låter kroppen falla där det är bekvämt – det är för mig sensuellt att se och beundra. Blanka gör det emellanåt, och det blir alltid en mild vardagsförtjusning över det inuti mig när jag ser henne ligga i min soffa och läsa, helt omedveten om hur hon ligger. Eller, jag känner henne så jag vet att hon inte är helt omedveten – men hon är precis som jag naturist och bryr sig helt enkelt inte.

Jag anser själv att det inte finns nånting fult på kroppen. Jag är inte speciellt nöjd med min egen, men när jag passerat en viss gräns (numera rätt tidig) slutar jag bry mig. Om man inte gillar det man ser, då tvingar jag ingen att se – men jag försöker sluta göra antaganden och jag försöker sluta känna att min kropp är ful. Ja, den är stor, rund och överviktig. Men den är min, och jag trivs ändå rätt bra i den. Jag har en Blanka som dyrkar den, och jag har även en Mim och en Eia som tycker om den precis som den är.

En del kvinnor jag träffat tror mig inte när jag säger att jag inte tycker det finns nåt fult på dem. De hamnar då i det där märkliga läget att de försöker övertyga mig. ”Men mina fötter är ju inte så fina…” och liknande. Nej, de är fina. De kanske inte får igång min motor, men bara för att man inte tänder på en viss sak eller en viss kroppsdel betyder inte att det är fult eller oattraktivt. Att gömma sitt kön mellan benen bara för att man fått höra att det är så man ska göra känns inte rätt för mig. Jag tycker att det kvinnliga könsorganet är en av de vackraste sakerna som finns – oavsett hur det ser ut så tycker jag om alla varianter. Rakad, hårig, stora blygdläppar, små blygdläppar.

Jag älskar att se en kvinna som antingen medvetet visar upp sin fitta, eller som helt enkelt glömmer bort att hon förväntas av samhället att gömma den och istället ligger i soffan och ser på OS med särade ben.

Myten om oskulden

Emellanåt dyker det upp en orsak att fascineras över många av de myter och dogmer som florerar kring det koncept som vi i västvärlden kallar för ”oskuld”. Detta svårdefinierade tillstånd som skapar så oerhört mycket regler, antaganden och kontrollbehov fascinerar mig.

Var går gränsen för att vara oskuld? Jag hade för några år sen en vän som hade gjort allt förutom fått sin fitta penetrerad av en kuk. Var hon en oskuld? Hon hade haft kuk i sin anal, sugit massor med kuk och i princip gjort allt som gick utan att ta emot en kuk i sin fitta. I den normalaste av definitionerna var hon oskuld, även om ordet ”oskuld” i sig härrör till nån som är utan skuld. Detta är såklart i den medeltida kristna definitionen av skuld. Sex är en synd, en skuld och så länge man inte har haft sex har man inte dragit på sig synd eller skuld. Ja, förutom arvsskulden som alla människor fick enbart genom att bli utkrystade ur en livmoder – den får man eftersom vi dödade Jesus. Eller nåt. Enligt de som fortfarande tror på detta skrock blir man fri från den genom att bekänna sin gudstro. Etc etc.

Myterna kring oskulder är många, och lika fascinerande är hur mycket hokus-pokus man tror om oskuld som koncept, och om människor som är oskulder. Allt från den gamla hederliga myten om mödomshinnan, och den dogmatiska hållningen att den ska spräckas under första samlaget, och att några droppar blod på lakanet är nåt slags bevis på att en flicka blivit en kvinna. Enda problemet där är ju att ”mödomshinnan” inte är nån hinna, den existerar inte, och är på sin höjd en liten slidkrans och i de flesta fall ingenting alls. För även om en kvinna har en liten slidkrans så kan den försvinna nästan av vad som helst – allra minst när unga kvinnor blir kåta och börjar onanera.

Andra myter är mer obehagliga och våldsamma. I många HIV-drabbade afrikanska länder förekommer det gruppvåldtäkter av unga flickor, fasansfullt långt ner i åldrarna dessutom. Dessa gängvåldtäkter uppstår ur villfarelsen att sex med en oskuld kan bota HIV. Eller bota nån av alla de andra fruktansvärda åkommorna som människor drabbas av i länder som befunnit sig i kaos i årtionden och där alldeles för många av lokalbefolkningen fortfarande tror på häxkrafter. Ah, detta ljuvliga arv som den ”civiliserade” västvärlden lämnade efter sig när vi våldtagit klart en hel kontinent.

I många reaktionära och patriarkala kulturer är det viktigt att ens fru är oskuld. Att mannen är oskuld är sällan lika viktigt, lustigt nog. Den dubbla standarden gör oftast gällande att ju mindre oskuld mannen är, desto bättre. Men iaf. Många kulturer väljer fruar med otrolig noggrannhet baserat på myter kring oskulder, och det har uppstått en liten industri av mindre nogräknade kirurger som utför diverse oskulds-operationer där de påstår sig kunna återskapa en icke-existerande mödomshinna, eller i de flesta fall bara sy in ett litet stygn som spricker vid samlag och därmed skapar illusionen av oskuld.

Det senaste i raden av märkliga produkter och tjänster som rör oskuld är en oskulds-kräm. Jepp, en kräm. Den kommer från Indien, som har en lång tradition av kvinnokontroll och patriarkalt samhälle, och även där är det viktigt med kvinnors oskuld. Tydligen så smörjer man in sin fitta med den här krämen och så blir man ”trång som en oskuld” igen. Eller nåt, jag tycker hela grejen verkar ungefär lika pålitlig som krämer som påstås göra kuken dramatiskt mycket större, eller krämer som [valfri fantasi-effekt här] på din [kroppsdel]. Den tillhörande reklamfilmen är sådär charmigt glimten-i-ögat och överproducerad som alla reklamfilmer är idag, och avslutas med att den antika mormorn beställer lite oskuldskärm online även hon. Tihi!

Tillverkaren av krämen hävdar att krämen frigör kvinnor att leva sina liv, men jag tror verkligheten är tvärtom. Nämligen att kvinnor blir än mer låsta vid denna idiotiska kräm, denna idiotiska tradition samt att tillverkaren såg en möjlighet att förflytta inkomst från miljontals indier (varav en stor majoritet har JÄVLIGT dåligt ställt med slantar i banken) till sina egna fickor.

Så till sist… snälla, kan vi inte bara släppa alla dessa myter kring oskulden? Jag tycker det är dags nu. Mkay?

Bilder som väcker längtan

Jag är helt frälst i Andrzej Malinowskis bilder (video). När jag ser dem vill jag smeka modellen och röra utmed hårfästet, jag vill kyssa pannan, följa med fingret kinden ned till läpparna och smaka av dem. Detta är erotik och det får mig att längta efter att möta en kvinna att älska.

Alltså, människor…

Jag blir trött. Jag blir trött av att återigen få se och uppleva hur duktig mänskligheten har blivit på att skapa hat mot alla som inte ingår i den snäva definitionen av ”normal”. Jag blir trött av näthat, jag blir trött på att vi inte kan tillåta människor att vara stolta över sig själva, oavsett hur man ser ut. Jag blir trött på anonyma troll som piskar upp stämningen och skapar grupptänk där alla tänker lika.

Orsaken till min trötthet är att läsa om det här. För er som inte orkar läsa artikeln (den är ganska lång) handlar det om hur en av Adipositivity-modellerna upptäckte att hennes bild hamnat på forumet hos ett välkänt amerikanskt ”humor”-program, där en uppsjö idioter hade lagt på korkade fetfobiska skämt i stil med ”hon beställer inte taxi, hon beställer lastbil” som rubrik på hennes bild.

Jag blir trött av alla småsinta idioter som sitter i sin källare och får en kick av att sprida sin dynga mot andra människor.

Själv tycker jag rätt bra om bilden. Hennes storlek är inte min smak, men det förändrar inte att jag tycker det var modigt och häftig av henne att stå klädd sådär i ösregn. Jag har bara respekt och beröm för att man vågar göra så, och bilden är rolig och positiv. Att förvränga den bilden till ett hatfyllt budskap gör mig väldigt ledsen…

För er som inte sett bilden finns den nedan:

Lösa tankar om nakenhet

Det är ingen nyhet eller överraskning för regelbundna läsare av denna blogg att jag trivs bra naken. Det är inte heller någon nyhet eller överraskning för de flesta av mina vänner, och jag försöker vara konsekvent i mina åsikter, handlingar och värderingar. När jag spenderar tid hemma hos Blanka och Niva är jag sällan påklädd, och jag är inte speciellt bekymrad över om de är det eller ej. Jag uppskattar nakna kvinnor, men jag lägger inte en värdering att kvinnor BORDE vara nakna.

Jag växte upp i en familj som inte hade speciellt mycket kroppsskam. Vi hade kläder på oss hemma, men om familjen t.ex. skulle bada bastu tillsammans eller liknande var det ingen som brydde sig. Mina föräldrar gav mig en pragmatisk syn på kroppen och nakenhet – att det inte är nåt att skämmas för, men heller inte nödvändigtvis nånting som hela tiden måste hyllas. Kroppen bara ÄR, helt enkelt.

Det finns många åsikter om nakenhet. Jag tycker själv att nakenhet är positivt, och jag tror att många människor skulle kunna läka många osäkerheter kring sin egen kropp om de spenderade mer tid nakna, men jag är också lite smått skeptisk till evangelister. Det finns alldeles för många evangelister i samhället, människor som jag upplever verkar ignorera en del vinklar kring det som de sprider omkring sig. I polyvärlden exempelvis finns det gott om evangelister som predikar poly som en enkel och perfekt lösning på alla relationsproblem. Jag håller inte alltid med dem – poly är BRA, men det är inte problemfritt och mycket av förändringen handlar om att förändra sitt sätt att hantera problem som uppstår.

Att vara naken är liknande. Att börja spendera tid naken är bra, men man måste även förändra sitt eget tankesätt för att kunna ta emot lärdomarna som man kan få. Att spendera tid på en naturiststrand eller naken i hemmet kommer inte att automagiskt förändra allting till det bättre – man måste jobba med sig själv, man måste utvecklas.

Med det sagt trivs jag bra naken. Jag klär på mig när jag känner mig frusen, och jag har väldigt lite intresse av att vara en fundamentalist av något slag så därför brukar jag låta människor sköta sina egna liv.

Det stör mig dock att nakenhet i den ”normala” världen är så intimt förknippad med sex och sexualitet. Jag gillar att ha sex, och sex gör sig bäst när man är naken, men en stor del av min nakna tid tillbringas i icke-sexuellt tillstånd. För en vecka sen spenderade jag större delen av dagen naken på en strand tillsammans med Blanka och Niva. I bjärt kontrast till hur en del människor tror naturister uppför sig hade vi inte gruppsex, vi hade inte anonymsex med främlingar och inte heller gick vi runt och onanerade för varandra. Tvärtom spenderade vi dagen med avslappnade samtal, att ligga och läsa en god bok, sola och ta det lugnt. Emellanåt gjorde jag och Blanka små dopp i vattnet, men ingenstans gjorde vi sexuella saker.

En annan sak som stör mig är att många ”normala” människor oroar sig över att deras kropp ska bli dömd och betraktad som äcklig om de klär av sig nakna på en naturiststrand. Denna märkliga uppfattning att man måste vara en vältränad gud eller gudinna för att ”få” vara naken är i mitt sinne helt absurd. Faktum är att nästan ingen bryr sig om hur du ser ut på en naturiststrand. Det finns unga, gamla, tjocka, smala, storkukade, småkukade, rakade, orakade, småbröstade, storbröstade människor där. Ingen dömer någon för dennes utseende – vilket inte kan sägas om att klä upp sig och gå ut på det lokala haket för där bedöms du inte för nånting annat än just ditt utseende.

Var naken, det är bra för dig. Klä på dig om du fryser eller blir för självmedveten. Ta emot evangelisternas predikande med lite sund skepsis och du kommer att må bra. Ta lärdom av saker, oavsett var du får dem. Trivs med dig själv, oavsett ditt utseende.

(Detta inlägg är inspirerat av Vecka 6)

Magens mysterier

En av de mest underskattade delarna på en kvinnas kropp tror jag är magen. Den får ta väldigt mycket hårda ordalag, och sällan är dessa ord speciellt rättvist utdelade. Nej, de flesta kvinnor tycker inte om sin mage. Den är för bred, för tjock, för rund, för platt, för sladdrig, för hård – eller vad annan kritik man nu kan hitta på om den.

I morse låg jag och Blanka och kramades. Båda lite trötta, båda lite hängiga efter en sen gårdagskväll sökte vi oss till varandra. Hon bad mig smeka och massera hennes mage, och det gör jag så gärna – för den är fullständigt underbar. Jag säger emellanåt att den är porten till hela hennes kropp, för via den kommer man vidare till alla andra fina delar på hennes kropp. Det stämmer, men jag älskar också hennes mage som den är. Att ligga och smeka med handflatan över de mjuka, mulliga kurvorna är himmelskt. Huden är slät som vävd siden och den är varm och gosig. Jag älskar att kyssa den och jag älskar att kyssa den mjuka naveln i mitten.

Jag är ett stort fan av kvinnomagar. Jag har haft turen att uppleva många sorter. Mjuka, mulliga magar såväl som platta, hårda och vältränade sexpacksmagar. Jag älskar alla sorter. Alla har sin unika magi och det finns inte två magar som är identiska – vilket är ungefär samma syn som jag har på kvinnor överhuvudtaget. Jag dyrkar en fin mage, och jag tycker om när mina händer ger den kärlek.

I min värld önskar jag att kvinnans mage inte var den kroppsdel som får ta så mycket skäll. Idag är det mycket fokus på hur magar ”ska” vara och det tycker jag är synd. Istället för att fira mångfalden och njuta av mångfalden oroar sig många kvinnor för om deras mage är attraktiv. Klart den är attraktiv! Det finns alltid minst en eller oftast flera som kommer att dyrka din mage, oavsett hur den ser ut eller känns.

Jag börjar acceptera detsamma med min egen mage också. Blanka älskar den även om jag själv inte gör det. Så sakteliga har jag lärt mig att acceptera det, och nu trivs jag med att hon älskar den. Jag vet att den ger andra njutning också, och jag hoppas fler kan älska min mage och därigenom lär mig att älska den också – oavsett hur den ser ut.

Har du älskat någon mage idag? Har du älskat din egen mage? Om inte, prova på det. Att ligga med kinden mot magen på någon man älskar är väldigt mysigt. Man kan lyssna på hjärtat som slår i bröstkorgen och känna värmen mot sin kind. Det är bra sysselsättning en stund på söndagen.

Rosa cyklar och blå pojkar

Jag minns inte min första cykel, men jag minns min andra. Det var en bättre begagnad silverfärgad bockstyre-cykel. Jag minns att jag avskydde den nästan från första början, men det var en cykel som mina föräldrar köpte i tron att jag tyckte om den, samt att det var en cykel som jag skulle kunna ”växa in” i. Mina föräldrar visste ju att jag i den åldern växte snabbare än ett ogräs, och då de inte hade obegränsade mängder pengar gällde det att tänka praktiskt. Men jag avskydde den nästan direkt, och den blev inte långlivad i mitt liv – som jag minns det använde jag den knappt en säsong. Den blev tidigt brännmärkt av mitt ointresse. Bokstavligt brännmärkt, då jag i min likgiltighet glömde den lite för nära majbrasan bara nån vecka efter att cykeln gjort entré i mitt liv. Inte så nära att den faktiskt fattade eld, men så nära att bakljuset och reflexerna mjuknade och fick mer vågiga former, samt att fejklädret på sadeln sveddes. Jag bytte ut sadeln efteråt mot en annan, om möjligt ännu mer obekväm sadel. Men jag älskade inte den cykeln ens i närheten av hur mycket jag älskade min tredje cykel.

Min tredje cykel var en BMX-cykel. Jag hade sparat och stretat tills jag hade råd, och sedan åkte jag och min far till en större cykelhandlare i en mycket större stad än den jag bodde i. Den lokala cykelhandlaren var visserligen trevlig, men hans cyklar var lite för konservativa, och jag ville inte ha en till bockstyre-cykel. Därför blev det storstan, och jag valde ut en väldigt fräck svart och giftgul BMX-cykel som jag köpte för mina egna pengar. Den här cykeln älskade jag, och den följde mig i ganska många år därefter. Jag minns inte vad som hände med den, men jag minns att jag använde den ofta och cyklade nästan överallt på den. Om jag inte kunde ta mig dit för egen maskin lyckades jag nästan alltid övertala min alldeles för snälla far att skjutsa mig och cykeln dit.

Det bestående minnet var friheten och självständigheten som cykeln innebar för mig. Cykeln var ett fordon, ett redskap, en metod att snabbare och mer effektiv lägga sträckor bakom sig än man kunde göra till fots. Jag var aldrig förtjust i att gå eller springa, men jag älskade att cykla. Jag älskade vinden i ansiktet när jag susade fram på min svartgula järnhäst, och via cykeln lärde jag även känna en av mina bästa och närmaste barndomsvänner när jag var barn.


(Ovan är en något beskärd bild av mig, min barndomsvän och min cykel. Jag vet när, var, hur och varför den togs, men det är oviktigt för er. Det är jag som står till vänster i bilden.)

Cykeln är ett oerhört viktigt redskap för de flesta barn och unga människor. Innan man kan ta sig fram på motordriven transport som mopeder, motorcyklar och bilar är valet enkelt: antingen cyklar man, eller går. Att cykla är en frihetssymbol för de flesta barn, precis som bilen kan vara en frihetssymbol för de flesta vuxna. När man är barn är världen betydligt mindre, men man vill ändå lätt och smidigt kunna ta sig fram i den. Cykeln möjliggör detta, den representerar inte bara ett transportsätt utan även en möjlighet att uttrycka sin individualitet. Det är också ett tidigt möte med att själv få kontrollera nånting, och även att ta ansvar för det samt ansvar för konsekvenserna. Jag älskade att göra långa bromsspår med min cykel, och konsekvensen av det blev att jag (som ni kanske såg på bilden) snabbt nötte ner mitt bakdäck.

Min cykel möjliggjorde att jag fick en nära vän, och hans och min kultur skapades i mångt och mycket runt våra cyklar. Vi kunde transportera oss med dem, och de en del av våra lekar och våra ritualer. Vi var stolta över allt vi kunde göra med hjälp av våra cyklar, som t.ex. en gång när vi skulle transportera lite gods och gjorde det genom att vi fattade varsin ände av lådan och sedan cyklade i tandem från punkt A till B. Vi lärde varandra olika tricks, och vi lärde varandra sätt att förbättra, förändra och modifiera våra cyklar. Små saker, men det var viktigt för oss.

Mina tankar kring cykeln och dess roll hos barn och unga triggades av en observation jag gjorde för några dagar sen. Jag satt som vanligt på mitt arbete och lät händerna sköta sitt. Mycket av det jag gör där går på rutin, och det lämnar en möjlighet att tänka. Jag gjorde en liten paus för att sträcka på ryggen, vände mig till höger och tittade ut genom det stora fönster som ligger precis bredvid mitt arbetsbord. På cykelbanan tvärs över gatan såg jag ett ekipage med tre cyklar som mest troligt gjorde sin första tur för säsongen. Det var en mamma med två barn som i lugn takt cyklade fram, och jag blev fascinerad över de stora skillnaderna mellan barnens cyklar. Den ena cykeln var varmt rosa, med knallvita, tjocka men nästan helt släta däck. Cykeln var utsmyckad med blomklistermärken, och hade en matchande vit korg över styret samt en ordentlig pakethållare. Som ni förstår var det en liten flicka som cyklade på den, och hennes hjälm var rosa och vit i ett mönster som matchade cykeln.

Den andra cykeln var mörktblå, i ett mönster som blandades med svarta inslag. Den hade svarta däck, med stora, rejäla gummidubbar. Den hade ingen pakethållare, bara stänkskydd med dramatiska vinklar, och definitivt ingen vit korg som hängde över styret. Däremot var den utsmyckad med en vippande vimpelstång i glasfiber, och en starkt orangefärgad vimpel. Föga förvånande satt det en grabb på cykeln, och han roade sig att cykla fort och kaotiskt runt både sin mamma (som cyklade på en förnuftig Kronan-cykel) och sin syster. Flickan cyklade i jämn fart efter sin mamma, alltmedan hon ignorerade sin busiga bror.

Jag fascinerades över cyklarna. Är det här verkligen budskapet vi vill sända barn? Jag förundrades verkligen. Barn lär sig av oss vad de förväntas uppfylla, och att så tydligt pytsa ner våra etablerade normer i deras cyklar –samma cyklar som är så otroligt potenta symboler och redskap för barn– kanske vi märker dem för all framtid. Kanske genom dessa segregerade cyklar lägger vi grunden för att flickor ska vara just ”flickor” och pojkar ska vara ”pojkar”. Rosa prinsessor och blå soldater.

Berusande doft och smak

Jag sitter ensam hemma i Blanka och Nivas lägenhet. Det är ingen fara, de lunchar med en av Nivas föräldrar och jag kände att det var redundant att jag deltog. Jag tar istället möjligheten att sitta i soffan under ett täcke, med min dator i knät och knattra lite på tangentbordet.

Just nu genomsyras mina tankar av Blankas smak och doft. Jag älskar att lägga kinden mot hennes venusberg och andas in djupt av den där fylliga könsdoften. Hon luktar lite som en blandning mellan orörd skogsmark och nåt exotiskt träslag, t.ex. mahogny eller ebenholtz. Att ligga där med kinden och sakta nojsa in ansiktet i hennes kön, det gör mig samtidigt lugn och trygg men även upprymd och fylld med en känsla av bubblande kolsyra.

Hennes smak är också underbar. Inte bara hur hennes sav och fitta smakar, men alla de smaker som jag får genom hennes fysik. Smaken av hennes tunga som virvlar runt i min mun, smaken av saliven som blandas och smaken av läpparna som skuttar runt glatt. Smaken av hennes hud när jag kysser, slickar, nafsar på henne. Den tjocka, krämiga och överväldigande erotiska smaken av hennes fitta och sav när jag ligger mellan hennes ben, känner hennes händer som smeker mitt huvud och trycker mig mot den kittlande busken.

Dofterna och smakerna som hennes kropp ger ifrån sig skapar hos mig en känsla av berusning och mild eufori. Det njuter jag oerhört av!