Kategoriarkiv: Kvinnligt

Varför idealiserar vi även tjockisar?

Nedanstående bilder är ur en kommande fotobok som enligt fotografen själv firar alla kroppsformer. Jag tycker bilderna och kvinnorna är väldigt fina, men samtidigt oroar jag mig att de skapar en dålig bild. Det finns gott om olika projekt som självapplicerat påstår sig fira mångfalden av kroppar men som tyvärr i själva verket bara bidrar till en idealisering av även icke-slanka kroppar.

Jag upplever att de här bilderna ingår i den kategorin. Som sagt, jag tycker det är jättefina bilder och sexiga kvinnor men jag är tveksam till att det här skapar nåt slags positiv kroppsimage. Tvärtom upplever jag att man bara idealiserar även tjockisar.

Varför säger jag så?

För att det här är perfekt mulliga kvinnor. De är mulliga på precis det sätt som idealet föreskriver. De har stora rumpor, breda höfter och stora bröst. Precis som idealet av en mullig kvinna ska vara. Dessutom är dessa två kvinnor professionella modeller, de är inte ”vanliga” kvinnor. De har sina kroppsveck på rätt ställe, de har inga gäddhäng eller bilringar förutom just de kurvor som är smickrande. De är idealiserade och fotona porträtterar dem på ett idealiserat sätt, även som ”mulliga” kvinnor.

Att skapa en bok med bara två modeller som representerar mångfalden hos kvinnokroppar tycker jag är på tok för snävt, speciellt när de två modellerna som sagt uppfyller idealet av ”mulliga” kvinnor. Det finns ingenting verkligt med de här två kvinnorna och att dessutom fotografera dem på det sätt som gjorts förstärker bara overkliga ideal. Om man ska göra en bok om mångfalden hos kvinnliga kroppar, om ”äkta” kvinnliga kroppar – var är då mångfalden och var är de äkta kvinnorna? De som har gäddhäng, små rumpor och stora bilringar? De syns såklart inte i en sån här bok eftersom de inte uppfyller idealet.

Nej, dessa bilder känns som en björntjänst för mångfalden hos kvinnor. Jag rekommenderar fortfarande Adipositivity om man vill se mångfald hos riktiga människor som inte är idealiserat smala.

gallery_nrm_1418665267-denise_and_marina-1

gallery_nrm_1418665752-densie_and_marina_2

gallery_nrm_1418672558-denise_side

Könsrollerna är (mestadels) sociala konstruktioner

Jag gjorde en retweet på en sak jag såg på Twitter.

Nån människa som följer mig gav svar på tal:

hen

Jag övervägde att bara strunta i det hela men till sist orkade jag inte mer. Jag är dessutom ganska oförtjust i diskussioner på twitter då de tenderar att bli ganska svåra att följa för mig, så jag värmde upp min blogg.

Henric, jag beklagar att du verkar sitta fast i det förflutna men ”hen” är på riktigt och det är här för att stanna.

Vet du varför pojkar och flickor leker med olika saker? För att vi lär dem att de ska leka med olika saker. Vi lär dem könsroller från det förflutna och att tjejer är rosa och gillar dockor medan pojkar är blå och gillar svärd. Det är vad vi lär dem, oavsett om vi är medvetna om det eller som du helt okunniga i genustänk eller könsroller.

Det som vi ser som manligt/kvinnligt är i stor del sociala konstruktioner, ingenting annat. De biologiska skillnaderna är för det mesta rätt tydliga men även där finns det gott om människor som inte uppfyller kriterierna för det könsbinära systemet. Inte ens biologin är så svartvit som vi trodde för bara två decennier sen och det blir ännu mer suddigt när man börjar kika inuti människors huvuden.

Så ja, könet (om man kan kalla det så) ”hen” finns visst. Återigen förstår jag inte varför genusomedvetna och hyfsat trångsynta människor är så rädda för det – att det finns människor som trivs med att vara hen tar inte bort din rätt att kalla sig han/hon om du trivs med det.

Könsrollerna är i mångt och mycket en låsning. Det är som sagt en social konstruktion men när man uppfostrar barn i strikta könsroller hämmar det deras utveckling och harmoni med sig själva. Det finns gott om forskning på det området som ger stöd för detta.

Därför är det konstigt att McBurgarkedja insisterar på att ge ut könade leksaker när könet i mångt och mycket är en social konstruktion byggd på traditioner och förlegade könsroller. Varför kan man inte bara ge ut ”leksaker” och låta barnen själva välja vad de gillar?

Ja jisses, ni grottmänniskor är verkligen märkliga.

Normen uppmuntrar inte till valfrihet

Jag är en person som alltid försöker uppmuntra till en sunt kritisk inställning till normer. Normer finns runt om oss i massor av former och vi förväntas alla att anpassa oss efter dem. Jag själv anser att människor mår generellt bättre om man har en balanserad relation till normer, men normerna som existerar håller ju givetvis inte med mig.

Den överlägset vanligaste normen som detta samhälle följer är exempelvis den monogama normen. Vi fostras in i monogami från barnsben och det är väldigt svårt att våga kritisera eller avvika från den normen. Jag själv är alltid beredd på att ta kampen när det kommer fram att jag lever utanför normen. Det är lite jobbigt att alltid behöva gå i försvarsställning men så funkar normerna. Man ska inte ifrågasätta normer, bara göra som de säger. Väljer man att avvika riskerar man givetvis att bli dömd som en pariah av den kollektiva massan och sen är det upp till varje individ att avgöra om man orkar det.

En annan norm som ifrågasätts väldigt sällan är den att kvinnor ska raka sig under armarna. Närhelst en kvinna låter bli att göra det blir kritiken ofta rätt högljudd. Ett relativt färskt exempel är när en tjej i publiken på nåt evenemang visade sina orakade armhålor i ett blixtsnabbt klipp och plötsligt exploderade Twitter och sociala medier i olika former av kritik mot den kvinnans val. Motreaktionen kom såklart också och kvinnor visade sina orakade armhålor.

Min personliga åsikt är som sagt att man ska vara medveten om och ha en sunt kritisk inställning till normer. Om man ser till alla människor i samhället tror jag faktiskt att det är relativt få som är medvetna om hur insyltade de är i normerna, samt att de kanske med sina handlingar befäster normer och förtrycker andra människor pga detta.

Häromdagen funderade jag lite på Twitter om varför kvinnor väljer att raka sina armhålor. Jag fick två svar, det ena som sa nånting om att hon gör det för att dofta mindre svett. Den andra kom från någon som sa:

”För att människor är fria att göra som dom önskar?”

Tweeten verkar dock vara borttagen men jag har en kopia i min mail.

Hur som helst. Normen uppmuntrar inte till valfrihet. I de fall jag pratat med kvinnor som rakar sina armhålor får jag många olika svar. Allt från att det ”känns fräschare” till svar om doft eller olika andra svar. Ofta upplever jag att dessa svar är nånting som kvinnorna själva hittar på för att försvara normen. De få gånger jag har kunnat prata med dem och se om det finns nånting djupare brukar det ofta till sist leda till olika varianter på svaret ”jag orkar/vågar inte göra annat”.

Ni förstår, normer är generellt tvingande. Normen är osynlig. Normen ger dig ingen som helst valmöjlighet eftersom om du avviker från normen är risken stor att du betraktas som konstig. Monogaminormen är sådan. Den ifrågasätts väldigt sällan och generellt bara av människor som mig. Att kvinnor ska raka sig under armarna är en annan norm och den ifrågasätts också väldigt sällan. Jag tror faktiskt själv inte att det finns speciellt mycket valfrihet i en tvingande norm som monogami eller att kvinnor ska raka sig under armarna.

Varför tror jag inte det? För att de kvinnor som väljer att raka sig under armarna har mest troligt gjort det hela sitt liv. Ända sedan tidigt i tonåren när puberteten kickade igång har de flesta kvinnor fått lära sig att raka bort håret från armhålorna. Det har aldrig funnits en valmöjlighet. Samhället uppmuntrar inte kvinnor att välja själva, normen uppmuntrar kvinnor att tro att de väljer att raka armhålorna men normen är också en ful och opålitlig lärare som inte vill att du ska vara trygg med vem du är.

Jag tror inte att man kan prata om fri vilja i sammanhang där en osynlig, kollektiv tvingande norm dikterar villkoren. Det blir överhuvudtaget svårt att ens lita på sina egna resonemang inom området eftersom vi alla färgas av normen. Även mina åsikter här är subjektiva, mina egna och färgas av mitt motstånd till normen.

Fejkar vi könshår numera?

Jag hittade en bild på en tjej. På bilden är hon väldigt hårig mellan benen. Jag blir lite fundersam, tycker det är fint att se någon så orakad men det är nånting som inte stämmer med bilden. Bildens formspråk är glamour och även om Met-Art/Domai/etc har börjat ha en del modeller som är både orakade mellan benen och under armarna så är det fortfarande med en viss fetisch-inriktning och inte som nånting ”naturligt”. Det är nånting med bilden som inte stämmer.

En snabb googling bekräftar att den är fejk. Ganska skickligt fejkad, men icke desto mindre är bilden redigerad. På originalbilden är hon helt slätrakad. Den enda egentliga slutsatsen är att någon i efterhand har redigerat in busken på bilden. Man kan spekulera i varför, men jag undrar verkligen – har vi kommit till den punkten i samhället då könshår har blivit så exotiskt och sällsynt att vi måste photoshoppa in det i bilder?

Till vänster är den fejkade bilden. Till höger är originalbilden där fittan är slätrakad.

Att klä sig som ett kön

Könsroller är något som genomsyrar vårt samhälle och vår vardag. De flesta går genom den vardagen utan att en endaste gång granska, fundera över eller ifrågasätta könsrollerna som vi blir tilldelade. Än mindre ifrågasätta hur snäva de är eller hur de påverkar och låser våra barn. Fröken Löwengrip är ett lysande exempel här. Hon bara glider fram genom sitt perfekta liv utan att nånsin ifrågasätta nånting, utan precis som Barbie är ett käckt ”ti-hi” och en handviftning hennes svar på all kritik. Gladeligen sprider hon traditionen av att alla tjejer är tjejer, och alla pojkar är pojkar. För det är ju så enkelt, eller hur?

Nä, det är det ju inte.

För några veckor sen var jag på afterwork med mitt jobb. Mina kollegor är överlag rätt trevliga människor, men de är fullständigt omedvetna om världen jag lever i. De är dessutom fullständigt omedvetna om sina egna begränsningar och ofta förvånansvärt begränsade synsätt. I bilen på väg dit uppstod ett samtal om att Tyskland numera har ett tredje kön. Grabbiga åsikter om att ”men vad ska det vara bra till, alla vet ju om de är män eller kvinnor, det är ju bara att titta mellan benen!” slängdes runt ganska friskt. Jag brukar normalt välja att inte säga ifrån när olika åsikter om ”konstiga” människor kommer fram eftersom jag inte är helt säker på att jag vill ta debatten – men den här gången klarade jag inte av att hålla ett pokerfejs och kollegorna fick en syrlig förklaring om att alla inte är som de, att det faktiskt finns människor som inte trivs inuti CIS-världen, att en del tvingats in i den, och att ”hen” inte är en konspiration för att ta bort han/hon och tvinga alla in i nåt slags inbillad könlöshet. De fick en kort föreläsning i att det är bra att Tyskland möjliggör för människor som av en eller annan orsak inte trivs inuti CIS-världen att kunna existera på sina egna villkor. Jag signalerade tydligt att jag inte skulle acceptera nåt av det trams de inledningsvis försökte ta sig för.

Faktum är att i efterhand tror jag att jag knäppte till deras näsor betydligt hårdare än jag tänkt mig. Sånt är livet, de behövde det.

Inatt drömde jag om Calamity Jane. Det som jag specifikt minns från drömmen var omvärldens fasa över att hon ”klädde sig som en man” och i perioder återgick till att ”klä sig som en kvinna” vilket ofta antyds som att hon växlade mellan onormalt och normalt beteende. Ja, i mitten och slutet av 1800-talet var det ju helknäppt med en kvinna som frivilligt klädde sig som en man. Kläder är en del av könsrollen. Idag är det lite mer uppluckrat men ändå finns klädkoden i stort kvar. Kvinnor ”får” klä sig som män, men även när de klär sig i byxor och skjorta är det ändå många femininiseringar som finns hos de kvinnliga motsvarigheterna. Skärningarna är annorlunda, knappar sitter på andra ställen, färgerna är annorlunda. Om jag skulle klä mig i kläder avsedda för kvinnor skulle det synas väldigt tydligt. Det är ändå inte helt neutralt. Att som kvinna klä ut sig till man är mycket svårare än att som man klä sig till kvinna.

(En parentes, men det här är också en av många orsaker till varför jag föredrar nakenhet. Den nakna kroppen är oförfalskad. Kläder är förutom skydd och skylning av kroppen även ett komplext system av status och signaler. Jag föredrar friheten och ärligheten som nakenheten ger.)

I min dröm inatt var det stor fasa över Janes rebelliska tendenser att klä sig som man. Tyvärr försvann detta spår av drömmen ganska fort och ersattes med en märklig plot om en spansk konstnär som fick människor att jobba som levande statyer åt honom i nåt galleri i New York. Men jag minns Jane. För många, många år sen i en tidigare epok klädde jag mig som ”kvinna”. Eller ja, ett slags pastisch av kvinna eftersom jag gjorde det utan nån form av medvetenhet bakom och bara för att vara rolig. Det var fest, det var maskerad. Jag minns inte så mycket av upplevelsen eftersom de få minnen som överlevde åren efteråt har blivit väldigt gråa och suddiga, ungefär som foton man hittar i ett nedbrunnet hus. Jag minns dock hur mycket KRÅNGEL det var att uppnå höjden av kvinnlig klädsel. Strumpor, hållare, klänningar, fyllning här, stoppning där. Efter det fick jag en oerhört respekt för dragqueens.

Myten om könshåret

Det finns gott om myter kring sex. Tack och lov börjar många av dessa förpassas in i lådan märkt ”dumheter” men det är lite underhållande (och skrämmande) att fundera på vad människor tror om kroppen, om sex eller det som hör därtill. Exempelvis finns det en myt som sprids bland många killar (och även en del tjejer, märkligt nog!) som gör gällande att kvinnor inte kan få orgasm.

En av mina favoritmyter är en gammal goding. Nämligen den som säger att man kan se om en blondin eller rödhårig tjej är ”äkta” genom att jämföra med håret på hennes fitta. Detta är såklart förutsatt att hon har hår och inte tillhör den utbredda skaran kvinnor som väljer att raka bort det. Det är hela den där myten om att kolla så mattan matchar gardinerna.

Upp tills att jag var omkring 18 trodde jag den var sann. Jag trodde att blondiner var lika blonda mellan benen och att rödhåriga tjejer hade motsvarande färg på sina buskar. Naivt, men jag vet att jag inte var/är ensam om det. Verkligheten är ju att könshår är flera nyanser mörkare än huvudhåret och även om blondiner kan ha ljusare könshår än brunetter så är det ändå inte samma färg som på huvudet. Detsamma gäller ju allt annat hår på kroppen, exempelvis under armarna också.

Till dags dato har jag bara sett två exempel på kvinnor som har icke-mörkt hår på sina fittor. Ingen av dem har jag träffat i verkligheten utan är bilder jag hittat på nätet. Den ena föreställer Anulka Dziubinska som var en Playboy-tjej år 1973. Bilden på henne kan synas nedan. Jag är rätt säker på att hennes fitthår är fejkat på något vis, antingen genom retuschering eller genom blekning, men har inte lyckats bekräfta detta.

7305_anulka_dziubinska

Den andra bilden har jag ingen aning vem den föreställer. Jag råkade snubbla över den för första gången för nån vecka sen och trots ihärdigt googlande har jag inte blivit klokare. Om någon läsare har mer information om bilden tar jag glatt emot den! Dock gissar jag att den också är fejkad på ett eller annat vis, hennes könshår ser lite kemiskt blekt ut när jag studerar bilden.

tumblr_mw4w16m0MC1rqml3qo1_1280

Sexiga och sensuella händer

Häromhelgen när jag var hos Blanka fick jag en möjlighet att ha några timmars dejt med Kajsa. Vi satt mysigt till, tätt ihopkrupna på en tom uteservering där regnet öste ner. Tack vare ett generöst parasoll var vi skyddade från vädret men tack vare vädret var vi också skyddade från folk. Alla sprang direkt in i fiket och vi fick sitta därute i det sista sommarregnet och njuta av varandras närhet. Vi satt där, höll händer, småhånglade och mådde gott.

Kajsa anmärkte att hon älskar mina händer, att de är vackra. Mina händer är en av de kroppsdelar jag är absolut mest nöjd med och är även en av de kroppsdelar jag under hela mitt liv fått mest beröm för. Även om fingrarna börjar bli ganska krokiga försöker jag ta hand om dem. Kajsa är inte den enda som älskar mina händer, även Blanka har flera gånger sagt hur mycket hon uppskattar, älskar och tycker om mina händer.

Själv är jag väldigt förtjust i båda mina partners händer. Eftersom både Blanka och Kajsa är rätt små och nätta har de även små och nätta händer. En av mina favoritsaker med Blankas händer är att om hon knyter sin näve kan jag omsluta den med min hand. Hennes knytnäve försvinner in i min, skyddas av min, omsluts och kramas av min hand. Kajsa har längre fingrar vilket gör att hennes hand inte riktigt försvinner in i mina på samma sätt, men det minskar inte att jag tycker om hennes händer.

Händer är kanske en av de mest sensuella kroppsdelarna. Könsorganen är (föga förvånande) väldigt sexuella och sexiga kroppsdelar. Händerna står för det sensuella i min värld. Det är beröring, smekning. Händer kan också vara oerhört sexuella – fingrar inuti en fitta, handen som kramar en svullen kuk – men händer kan vara sensuella på ett sätt som ingen annan kroppsdel kan komma nära. Händer kan skapa lätt beröring, en mild smekning på kinden. Händer kan smiska en skinka, kan smeka en nacke. Möjligheterna är oändliga.

Jag tycker om händer med karaktär. Blankas händer skulle jag kunna känna igen i ett urval av tusental. Jag känner igen varenda liten por på hennes händer, formen på hennes naglar och linjerna i handflatan. Kajsas händer är också lätta att känna igen; mest för att de är märkta av hennes vitiligo och har ett virvlande mönster av blek hud som står i kontrast mot huden som har kvar pigmenteringen.

Mina egna händer är märkta med ärr. Det är ärr som uppstått under livet. Skärsår från vassa kanter. Ett av mina ärr kommer från en tidigare flickvän som av en olyckshändelse rispade mig med nageln när jag sträckte mig efter nånting. Det gjorde inte så ont, hon skämtade om att såret skulle vara borta på två veckor. Nu snart sex år senare är ärret fortfarande kvar och kommer mest troligt att vara kvar resten av livet. Mina händer har omkring 16 olika ärr av olika storlekar och tydlighet. De flesta är pyttesmå och syns knappt men bidrar till händernas karaktär.

Händer är för mig litegrann som resten av kvinnokroppen och idealiseringen kring densamma – om det är för perfekt upplever jag det som tråkigt. Om händerna är för fina, för perfekta, då försvinner karaktären och personligheten. Då försvinner realismen, då försvinner kontrasterna. Precis som jag inte roas av supersminkade kvinnor i tidningar roas jag inte av händer som är för fina. Om det finns någon kroppsdel som ska göra saker är det händerna och när man gör saker får man skador. Skadorna är ingenting negativt, det skapar liv och erfarenhet. Perfekta händer är dockhänder och jag gillar kvinnor, inte dockor.

För att avsluta på ett lite mer lättsamt vis, en av mina favoritkomiker sa en gång att man måste vara försiktig med vem man vinkar åt. Risken finns ju att man vinkar åt nån som kanske inte har händer och då kan det ju hända att hen tycker man är arrogant. Som att man försöker skryta.

”Kolla vad jag har! De här är användbara! Jag tror jag ska gå och plocka upp nånting!”

Alltid dessa stereotyper

Jag går igenom gamla foton och rensar bort sånt som är onödigt att spara. Hittar den här bilden som jag knäppte i slutet av Juli och minns varför jag knäppte den. Det är nåt hantverkarföretag och deras slogan fick mig att resa ragg. Inte nog med att män alltid ska behöva leva upp till den evinnerliga mansmyten där män ska trivas bäst med hammare i handen och lort under naglarna – det här förstärker bara bilden av kvinnor som handlingsförlamade våp som inte klarar av att ens hänga upp en tavla på väggen.

Suck.

stereotypt

Tjejer, datorspel och mansgrisar

Jag läser en artikel i Aftonslasken om hur killar reagerar dåligt när kvinnor/feminister påpekar att det är tunt med bra kvinnliga förebilder i datorspel. Jag har läst om det här i andra medier förut men inte orkat bry mig om det. Den här gången kände jag lite annorlunda.

Datorspel är verkligen killarnas och männens domän – på gott och ont. Tyvärr generaliseras kvinnor oerhört i själva spelen, och kvinnor som spelar datorspel blir ofta extremt stereotypt behandlade eller porträtterade. Om det är tjejer i spelen porträtteras dom nästan uteslutande i kroppsform av porrstjärnor. Jättestora bröst, pyttesmå midjor, jättestora rumpor. Osv osv. Kvinnliga karaktärer i spel har i de flesta fall en undergiven roll, antingen finns de uttalat där enbart för att bekräfta den manliga huvudrollen (dvs spelaren) eller så är de uteslutande utsmyckning. Jag har ofta fnissat åt hur i olika fantasy-spel så får killarnas karaktärer alltid massor med tung rustning medan ”rustning” för kvinnor oftast består av den typiska plåtbikinin som helst ska dölja så lite som möjligt.

Kvinnliga spelare anses ofta vara missfoster. Stereotypen kring kvinnliga gamers är att de är antisociala fläskberg som sitter hemma och vräker i sig chips framför sitt X-box eftersom de är för fula/dumma/whatever för att hitta en kille och vara en ”riktig” tjej. Om en kvinnlig gamer faktiskt ser bra ut hamnar hon omedelbart i den dubbla standarden som gamervärlden marknadsför: Antingen har hon blivit känd för att hon är snygg och inte för att vara duktig, eller så är hon inte en riktig gamer för att hon är snygg. Hur hon än gör blir hon dömd enligt en hycklande norm.

Paradoxalt vet jag många killar som säger att de skulle älska om deras flickvän delade deras gamer-intresse, men i verkligheten vet jag att väldigt få av dessa killar skulle klara av att hantera det på ett moget sätt. Det är killar som måste vara alfa-hannar och om flickvännen är lika duktig som dem, då blir de hotade och känner sin status ifrågasatt.

Jag är ingen gamer själv men jag gillar att spela datorspel om de är bra. Jag är dock väldigt petig och det är relativt sällan som spel fångar mig, men jag funderar ofta på varför det finns så få bra kvinnliga karaktärer i datorspel. Artikeln på Aftonbladet nämner ”Mirrors Edge” (som jag äger men faktiskt aldrig spelat) och förutom det är det två spel som jag kommer på som har kvinnliga karaktärer som inte enbart är där som bekräftelse eller ögongodis: Portal och Portal 2 har en kvinna som heter Chell som spelarkaraktär, samt att i Half-Life 2 (och efterföljande episoder) delar man sitt äventyr med Alyx Vance, en välbalanserad kvinnlig karaktär.

Jag störde mig dock en smula på Portal 2. I det första spelet var Chell klädd i en orange overall som inte signalerade sex-appeal någonstans. I andra spelet däremot lossade skaparna på overallen och lät henne klä av sig en smula. Visst, hon förvandlades inte till ett sexobjekt bara för att hennes överkropp fick ett brottarlinne istället, men jag kände ändå att jag hade föredragit att ha henne klädd som i första spelet.

portal
(Chell som hon porträtteras i Portal 2)

Det stör mig oerhört att kvinnor (och män) som kritiserar denna brist på balanserade kvinnliga karaktärer och förebilder inom datorspel- och datorspelsvärlden får ta emot så mycket skit, så mycket misogynism och förakt. De flesta som säger detta är samma killar som ofta drömmer om att ha en flickvän som spelar spel, eller ja – en flickvän överhuvudtaget. Problemet är att deras attityd aldrig kommer att möjliggöra att det händer. Det är ett problem också då de flesta företag som skapar spel rycker på axlarna och hänvisar till den gamla trötta principen om att det mest är killar som köper/spelar spel och att de bara försöker rikta sig mot en målgrupp. Snacka om att upprätthålla ett ordentligt Moment 22! Med den attityden kommer det aldrig att komma några vettiga kvinnliga karaktärer i spelen, och det i sin tur kommer aldrig att locka tjejer att spela spel, och det kommer inga karaktärer, osv osv.

Jag blir trött bara av att tänka på det.

Spelar du spel? Saknar du spel med vettiga kvinnliga karaktärer? Känner du till spel med bra kvinnliga karaktärer? Ge tips!

Gråtande män och savande kvinnor

En person som jag är bekant med och som jag uppfattar som mycket klok spred den här på Facebook häromdagen.

149402_359531777498032_1287576302_n

Jag fattar skämtet. Det gör jag. Jag är också glad att min första tanke var: ”Schysst med en man som vågar stå för att han gråter till film”. Fast då det inte var så roligt och folk enligt egen utsago skrattade högt så fick jag tänka till och lägga in ”normativ sexistiskt läge” och jo, då fattar jag skämtet.

Jag fattar att det är ett sexistiskt skämt. Jag kan skratta om det vi skrattar åt är hur korkade vi som läsare är när det första vi ser framför oss är en runkande man och en gråtande kvinna.

Men det är ju inte vad vi ska skratta åt, utan vi ska skratta åt att ”generellt, när det kommer till att se film, använder män och kvinnor näsdukar till olika kroppsliga vätskor”. Låt mig se, vet vi det eller tror vi oss veta det? Stämmer det väl in i bilden av våra könsroller?* Ja. Attans, då är det nog så att vi tror oss veta detta och inte något fakta på hur det är.

Jag vill ha ett jämställt samhälle. Jag vill inte få ett jobb på grund av mitt kön. Jag vill inte mista en högre lön på grund av mitt kön. Då mitt kön inte är med i mina yrkesuppgifter så tycker jag inte att mitt kön ska ses till alls. Och hm, vänta, inte ens om jag kunde göra pengar på den här bloggen med alla dess ord om och bilder på min fitta så vill jag som individ bli bedömd utifrån den. (Flattr är alltid trevligt. ;-))

Jag tycker att normativa bilder kan vara vansinnigt roliga, men det jag roas av i det är den helt vansinninga bilden att alla blondiner skulle vara på samma sätt, alla män på samma sätt, alla … Ni fattar, eller hur? Jag vill skratta åt oss själva, inte skratta åt hur blondiner beter sig.

Det texten ovan gör är att berätta för män som gråter och kvinnor som torkar fittsav att de är ovanliga. Vi är nu en gång så programmerade att vi gärna inte gör det ovanliga, vi vill vara lagom unika snöflingor. Så vi kommer att anpassa oss.

Jag vill ha ett samhälle där män är fria att vara känslosamma och kvinnor får vara kåta. Det ska vara vem du är som individ som ska avgöra hur vi tolkar meningen ovan, inte min förinställda fördom om ditt kön.

Kan vi inte befria våra tankar från könsstereotyperna? Jag tror att det är steget vi behöver för att få en mer jämställd värld.

Vi som är kloka kan vara uppmärksamma när vi reproducerar mytbilder av män och kvinnor.

* Den frågan är bra att ställa sig och om du kan finna en liknande kommentar som vi ger till barn typ ”men Pelle, var nu en stor pojke och gråt inte” så är du nästan alltid på området där vi behandlar kön olika.