Kategoriarkiv: Kroppen

Normen uppmuntrar inte till valfrihet

Jag är en person som alltid försöker uppmuntra till en sunt kritisk inställning till normer. Normer finns runt om oss i massor av former och vi förväntas alla att anpassa oss efter dem. Jag själv anser att människor mår generellt bättre om man har en balanserad relation till normer, men normerna som existerar håller ju givetvis inte med mig.

Den överlägset vanligaste normen som detta samhälle följer är exempelvis den monogama normen. Vi fostras in i monogami från barnsben och det är väldigt svårt att våga kritisera eller avvika från den normen. Jag själv är alltid beredd på att ta kampen när det kommer fram att jag lever utanför normen. Det är lite jobbigt att alltid behöva gå i försvarsställning men så funkar normerna. Man ska inte ifrågasätta normer, bara göra som de säger. Väljer man att avvika riskerar man givetvis att bli dömd som en pariah av den kollektiva massan och sen är det upp till varje individ att avgöra om man orkar det.

En annan norm som ifrågasätts väldigt sällan är den att kvinnor ska raka sig under armarna. Närhelst en kvinna låter bli att göra det blir kritiken ofta rätt högljudd. Ett relativt färskt exempel är när en tjej i publiken på nåt evenemang visade sina orakade armhålor i ett blixtsnabbt klipp och plötsligt exploderade Twitter och sociala medier i olika former av kritik mot den kvinnans val. Motreaktionen kom såklart också och kvinnor visade sina orakade armhålor.

Min personliga åsikt är som sagt att man ska vara medveten om och ha en sunt kritisk inställning till normer. Om man ser till alla människor i samhället tror jag faktiskt att det är relativt få som är medvetna om hur insyltade de är i normerna, samt att de kanske med sina handlingar befäster normer och förtrycker andra människor pga detta.

Häromdagen funderade jag lite på Twitter om varför kvinnor väljer att raka sina armhålor. Jag fick två svar, det ena som sa nånting om att hon gör det för att dofta mindre svett. Den andra kom från någon som sa:

”För att människor är fria att göra som dom önskar?”

Tweeten verkar dock vara borttagen men jag har en kopia i min mail.

Hur som helst. Normen uppmuntrar inte till valfrihet. I de fall jag pratat med kvinnor som rakar sina armhålor får jag många olika svar. Allt från att det ”känns fräschare” till svar om doft eller olika andra svar. Ofta upplever jag att dessa svar är nånting som kvinnorna själva hittar på för att försvara normen. De få gånger jag har kunnat prata med dem och se om det finns nånting djupare brukar det ofta till sist leda till olika varianter på svaret ”jag orkar/vågar inte göra annat”.

Ni förstår, normer är generellt tvingande. Normen är osynlig. Normen ger dig ingen som helst valmöjlighet eftersom om du avviker från normen är risken stor att du betraktas som konstig. Monogaminormen är sådan. Den ifrågasätts väldigt sällan och generellt bara av människor som mig. Att kvinnor ska raka sig under armarna är en annan norm och den ifrågasätts också väldigt sällan. Jag tror faktiskt själv inte att det finns speciellt mycket valfrihet i en tvingande norm som monogami eller att kvinnor ska raka sig under armarna.

Varför tror jag inte det? För att de kvinnor som väljer att raka sig under armarna har mest troligt gjort det hela sitt liv. Ända sedan tidigt i tonåren när puberteten kickade igång har de flesta kvinnor fått lära sig att raka bort håret från armhålorna. Det har aldrig funnits en valmöjlighet. Samhället uppmuntrar inte kvinnor att välja själva, normen uppmuntrar kvinnor att tro att de väljer att raka armhålorna men normen är också en ful och opålitlig lärare som inte vill att du ska vara trygg med vem du är.

Jag tror inte att man kan prata om fri vilja i sammanhang där en osynlig, kollektiv tvingande norm dikterar villkoren. Det blir överhuvudtaget svårt att ens lita på sina egna resonemang inom området eftersom vi alla färgas av normen. Även mina åsikter här är subjektiva, mina egna och färgas av mitt motstånd till normen.

Älskade detaljer

Det finns detaljer på både Blanka och Kajsa som jag aldrig tröttnar på att se och beundra.

Blanka har underbart vackra bristningar på sidan av bröstkorgen. Deras intrikata mönster är oerhört fascinerande och jag tycker om att se på dem. Ärrvävnaden är spännande att se och röra, den ändrar mönster när hon rör på sig och huden flyttar på sig. För mig är de en unik och vacker del av henne, en del som jag älskar att se på, röra vid, fotografera och beundra.

blanka

Kajsa har vitiligo. Det betyder att delar av hennes hud saknar pigment och är väldigt bleka. Det har den intressanta bieffekten att där hon har hår så saknar även håret pigment. På hennes venusberg finns en fläck av vitiligo och därför är hennes könshår en vit fläck bland hennes annars lite mörkare hår – förutsatt att hon är lite orakad, vilket inte är så jättevanligt. Även när hon är slätrakad så ser man en vit fläck precis vid toppen av hennes fitta. Det här är en favoritdetalj för mig på hennes kropp.

kajsa

Det här är bara två av detaljerna jag älskar med Blanka och Kajsas kroppar. Det finns fler, för delarna är en helhet och helheten blir många delar den också!

Fejkar vi könshår numera?

Jag hittade en bild på en tjej. På bilden är hon väldigt hårig mellan benen. Jag blir lite fundersam, tycker det är fint att se någon så orakad men det är nånting som inte stämmer med bilden. Bildens formspråk är glamour och även om Met-Art/Domai/etc har börjat ha en del modeller som är både orakade mellan benen och under armarna så är det fortfarande med en viss fetisch-inriktning och inte som nånting ”naturligt”. Det är nånting med bilden som inte stämmer.

En snabb googling bekräftar att den är fejk. Ganska skickligt fejkad, men icke desto mindre är bilden redigerad. På originalbilden är hon helt slätrakad. Den enda egentliga slutsatsen är att någon i efterhand har redigerat in busken på bilden. Man kan spekulera i varför, men jag undrar verkligen – har vi kommit till den punkten i samhället då könshår har blivit så exotiskt och sällsynt att vi måste photoshoppa in det i bilder?

Till vänster är den fejkade bilden. Till höger är originalbilden där fittan är slätrakad.

Myten om könshåret

Det finns gott om myter kring sex. Tack och lov börjar många av dessa förpassas in i lådan märkt ”dumheter” men det är lite underhållande (och skrämmande) att fundera på vad människor tror om kroppen, om sex eller det som hör därtill. Exempelvis finns det en myt som sprids bland många killar (och även en del tjejer, märkligt nog!) som gör gällande att kvinnor inte kan få orgasm.

En av mina favoritmyter är en gammal goding. Nämligen den som säger att man kan se om en blondin eller rödhårig tjej är ”äkta” genom att jämföra med håret på hennes fitta. Detta är såklart förutsatt att hon har hår och inte tillhör den utbredda skaran kvinnor som väljer att raka bort det. Det är hela den där myten om att kolla så mattan matchar gardinerna.

Upp tills att jag var omkring 18 trodde jag den var sann. Jag trodde att blondiner var lika blonda mellan benen och att rödhåriga tjejer hade motsvarande färg på sina buskar. Naivt, men jag vet att jag inte var/är ensam om det. Verkligheten är ju att könshår är flera nyanser mörkare än huvudhåret och även om blondiner kan ha ljusare könshår än brunetter så är det ändå inte samma färg som på huvudet. Detsamma gäller ju allt annat hår på kroppen, exempelvis under armarna också.

Till dags dato har jag bara sett två exempel på kvinnor som har icke-mörkt hår på sina fittor. Ingen av dem har jag träffat i verkligheten utan är bilder jag hittat på nätet. Den ena föreställer Anulka Dziubinska som var en Playboy-tjej år 1973. Bilden på henne kan synas nedan. Jag är rätt säker på att hennes fitthår är fejkat på något vis, antingen genom retuschering eller genom blekning, men har inte lyckats bekräfta detta.

7305_anulka_dziubinska

Den andra bilden har jag ingen aning vem den föreställer. Jag råkade snubbla över den för första gången för nån vecka sen och trots ihärdigt googlande har jag inte blivit klokare. Om någon läsare har mer information om bilden tar jag glatt emot den! Dock gissar jag att den också är fejkad på ett eller annat vis, hennes könshår ser lite kemiskt blekt ut när jag studerar bilden.

tumblr_mw4w16m0MC1rqml3qo1_1280

Sexiga och sensuella händer

Häromhelgen när jag var hos Blanka fick jag en möjlighet att ha några timmars dejt med Kajsa. Vi satt mysigt till, tätt ihopkrupna på en tom uteservering där regnet öste ner. Tack vare ett generöst parasoll var vi skyddade från vädret men tack vare vädret var vi också skyddade från folk. Alla sprang direkt in i fiket och vi fick sitta därute i det sista sommarregnet och njuta av varandras närhet. Vi satt där, höll händer, småhånglade och mådde gott.

Kajsa anmärkte att hon älskar mina händer, att de är vackra. Mina händer är en av de kroppsdelar jag är absolut mest nöjd med och är även en av de kroppsdelar jag under hela mitt liv fått mest beröm för. Även om fingrarna börjar bli ganska krokiga försöker jag ta hand om dem. Kajsa är inte den enda som älskar mina händer, även Blanka har flera gånger sagt hur mycket hon uppskattar, älskar och tycker om mina händer.

Själv är jag väldigt förtjust i båda mina partners händer. Eftersom både Blanka och Kajsa är rätt små och nätta har de även små och nätta händer. En av mina favoritsaker med Blankas händer är att om hon knyter sin näve kan jag omsluta den med min hand. Hennes knytnäve försvinner in i min, skyddas av min, omsluts och kramas av min hand. Kajsa har längre fingrar vilket gör att hennes hand inte riktigt försvinner in i mina på samma sätt, men det minskar inte att jag tycker om hennes händer.

Händer är kanske en av de mest sensuella kroppsdelarna. Könsorganen är (föga förvånande) väldigt sexuella och sexiga kroppsdelar. Händerna står för det sensuella i min värld. Det är beröring, smekning. Händer kan också vara oerhört sexuella – fingrar inuti en fitta, handen som kramar en svullen kuk – men händer kan vara sensuella på ett sätt som ingen annan kroppsdel kan komma nära. Händer kan skapa lätt beröring, en mild smekning på kinden. Händer kan smiska en skinka, kan smeka en nacke. Möjligheterna är oändliga.

Jag tycker om händer med karaktär. Blankas händer skulle jag kunna känna igen i ett urval av tusental. Jag känner igen varenda liten por på hennes händer, formen på hennes naglar och linjerna i handflatan. Kajsas händer är också lätta att känna igen; mest för att de är märkta av hennes vitiligo och har ett virvlande mönster av blek hud som står i kontrast mot huden som har kvar pigmenteringen.

Mina egna händer är märkta med ärr. Det är ärr som uppstått under livet. Skärsår från vassa kanter. Ett av mina ärr kommer från en tidigare flickvän som av en olyckshändelse rispade mig med nageln när jag sträckte mig efter nånting. Det gjorde inte så ont, hon skämtade om att såret skulle vara borta på två veckor. Nu snart sex år senare är ärret fortfarande kvar och kommer mest troligt att vara kvar resten av livet. Mina händer har omkring 16 olika ärr av olika storlekar och tydlighet. De flesta är pyttesmå och syns knappt men bidrar till händernas karaktär.

Händer är för mig litegrann som resten av kvinnokroppen och idealiseringen kring densamma – om det är för perfekt upplever jag det som tråkigt. Om händerna är för fina, för perfekta, då försvinner karaktären och personligheten. Då försvinner realismen, då försvinner kontrasterna. Precis som jag inte roas av supersminkade kvinnor i tidningar roas jag inte av händer som är för fina. Om det finns någon kroppsdel som ska göra saker är det händerna och när man gör saker får man skador. Skadorna är ingenting negativt, det skapar liv och erfarenhet. Perfekta händer är dockhänder och jag gillar kvinnor, inte dockor.

För att avsluta på ett lite mer lättsamt vis, en av mina favoritkomiker sa en gång att man måste vara försiktig med vem man vinkar åt. Risken finns ju att man vinkar åt nån som kanske inte har händer och då kan det ju hända att hen tycker man är arrogant. Som att man försöker skryta.

”Kolla vad jag har! De här är användbara! Jag tror jag ska gå och plocka upp nånting!”

Det här med större-bättrekukar…

Häromdagen hade jag en intressant tanke som dök in i huvudet när jag låg och nästan höll på att somna. Det rörde den fixeringen vid stora kukar som finns i vårt samhälle, eller egentligen inte själva myten att större-bättre utan hur den sprids och av vem.

Det är ju ingen överraskning att samhället propagerar större-bättre känslan, och att det är nåt som sprids både av arga unga feminister (som tycker det är okej att objektifiera män eftersom män -enligt dem- har objektifierat kvinnor i tusentals år och nu är det deras tur att göra samma fel åt andra hållet) såväl som osäkra unga män utan något mer att tillföra sin partner, samhället eller sig själva förutom att de hade den tveksamma turen att vinna det genetiska lotteriet och blev född med en stor kuk.

(Oj, vilken lång mening. Sorry!)

Nej, ingen nyhet där. Större-bättre är en stor och dominerande marknadskraft rörande mäns könsorgan och det stöts och blöts (no pun intended) rätt rejält i diskussionerna kring densamma.

Det som jag finner intressant är hur villigt den här myten sprids även direkt eller indirekt av människor som uttalat föraktar och förkastar den! Det tycker jag är oerhört intressant. Jag har träffat människor (både män, kvinnor och mittemellan) som alla tydligt tar avstånd från den, som tar till starka ord för att tala om hur förkastfull denna myt är, hur den reducerar män och kvinnor till nånting billigt och köttsligt, att män (och deras kukar) handlar om mer än vad måttstocken visar – som sedan vänder sig om och utan att riktigt vara medveten om det sprider denna myt vidare på ett väldigt subtilt plan!

Motvilligt erkänner jag att jag gjort det själv. I stunder av osäkerhet kring min kropp och min kuk har jag gjort liknande saker. Killar gör det ofta. När man ska fota kuken inför publicering nånstans försöker man ofta hitta en vinkel som får den att se större ut, eller på andra sätt överdriva storleken antingen med rakt ut fusk i Photoshop, eller mer subtila manipulationer med perspektiv och liknande. På sätt och vis är det ju samma falska marknadsföring som en del killar anser push-up-BH att vara. Det är som menyerna på hamburgerhaken. Burgaren SER jättestor och saftig ut på menybilden, men när du håller den i handen visar det sig vara samma sorgsna, platta bit kött som alltid och ser mer ut att vara nåt som körts lite för mycket i torktumlaren. Min egen kuk är högst genomsnittlig i storlek, ca 15 cm när styv och betydligt mindre när den är slak. Förut hade jag ångest kring detta iom att jag precis som alla andra killar tutats i att Riktiga Män(TM) har Stora Pålar(TM) att sticka i sina fruntimmer. Numera tar jag det med betydligt större ro och jag kan även njuta av den när den är liten och slak. Jag vet att jag har en trivsam kuk, och storlek på den gör den väldigt lämpad för ytterst trevligt analsex också.

Men dessa människor som å ena sidan förkastar störrebättre-idealet men sen medvetet eller omedvetet lyder samma märkliga ideal och försöker leva upp till det, de fascinerar mig!

Naken i sitt eget hem?

Det här med kroppar och nakenhet upprör. Jag förundras ofta över hur upprörande människor finner sina egna kroppar samt hur mycket hyckleri som pågår bland åsikterna kring män och kvinnors kroppar. Att visa barbröstade män är helt okej men en kvinna som helt öppet ammar sitt barn råkar ut för aggression och mordhot. Helknäppt!

Vi sexualiserar våra kroppar såpass intensivt att vi inte ens kan se dem själva. Vi kombinerar detta med ett fullständigt groteskt skönhetsideal som tvingar modell-agenturer att ragga färskt kött utanför anorexi-kliniker. Vi skapar sån ångest kring kropparna och kring våran sexualitet att vi paradoxalt både längtar och skäms för att ha en helt vanlig kropp och en helt vanlig sexdrift.

Jag uppmuntrar ofta mina läsare att vara nakna. Många människor associerar nakenhet alldeles för mycket med enbart sex och jag tycker det är bra om man lär sig att trivas naken även under icke-sexuella omständigheter. En av inspirationskällorna till detta var när jag för rätt många år sen läste om en kvinna som inte klarade av att amma sitt spädbarn eftersom hon enbart såg sina bröst som sexuella ting och äcklades av att barnet sög på dem. Jag tror människan trivs bäst naken när man slipper skämmas för sin kropp, oavsett om man som jag är en lång och tjock man eller om man som Blanka är en kort och mullig kvinna. Jag tillhör definitivt inte den skaran naturister som enbart förespråkar icke-sexuell nakenhet, utan tycker att man kan kombinera detta helt efter eget sinne då sex inte behöver vara avgränsat från ”normalt” mänskligt beteende.

Generellt försöker jag göra mitt hem till en klädes-frivillig zon. Jag har ingenting emot om människor är för osäkra för att släppa sina kläder och på andra sidan av spektrumet har jag ingenting emot om människor föredrar att vara nakna. När jag spenderar tid med Blanka är vi sällan påklädda och vi har ofta sex när vi känner för det. Vi gör även små sexuella äventyr mitt i vardagen, en sak som jag tycker är roligt och som jag tror fler människor skulle trivas med om man lyckades släppa ångesten kring sin sexualitet.

Jag är ingen jurist, advokat eller juridisk expert men jag fascineras av kvinnan som filmade en naken man i hans eget hem. Jag fascineras för att hon såvitt jag förstår bröt mot en hel del integritet, men också för att hon blev upprörd av att han inte gjorde nånting förutom spenderade tid naken i sitt hem. DN skriver lite om det, SVD gör det också. Även Aftonbladet, men jag tänker inte länka till deras artikel då jag anser Aftonbladet en fundamentalt opålitlig källa till fakta och nyheter. Om någon vet mer om detta, kommentera gärna och berätta mer. Nej, Flashback är inte heller en pålitlig källa.

Är det hemskt att vara naken i sitt hem? Absolut inte. Om du har kläder på dig nu, varför har du det? Finns det en bra, vettig och rimlig orsak att ha kläder på dig förutom att man ”ska” göra det? Jag skriver detta naken och ser ingen vits att klä på mig då jag har en behaglig temperatur i min lägenhet, inte väntar något speciellt konservativt besök och dessutom bara skulle bli mindre bekväm med kläder på.

Nakenhet är inte automatiskt obscent. Att gå runt naken i sitt eget hem är inte automatiskt obscent. Tvärtom tror jag det är sunt, skönt och skapar en avslappnad inställning till sin egen och andras kroppar om man börjar med att vara naken i hemmet.

De omanligt långa naglarna

Jag minns en av de första gångerna jag fick höra hur jag borde identifiera mig som man. Det var den första gången jag kan minnas som jag fick höra från en annan människa hur jag borde leva mitt liv enligt dennes åsikter, mallar och regler. Det var en av de första gångerna (som jag minns) som jag fick känslan att jag inte dög om jag inte följde reglerna rörande mitt kön.

Det var i gymnasiet. Jag minns inte när i gymnasiet alls, bara att det var i gymnasiet. Om jag anstränger mig pekar en del saker på att det var under första året, men mitt minne är inte pålitligt rörande när det hände. Däremot minns jag tydligt varför. Jag hade helt enkelt för långa naglar. Under perioder kan jag nämligen finna ett märkligt och stillsamt nöje i att låta mina naglar bli långa. Det här går tillbaka till sent mellanstadie ungefär. Det händer ibland även som vuxen även om det är väldigt sällan numera, plus att mina naglar är bräckligare och går sönder lättare vilket gör att de inte hinner bli så långa.

I sig är det inte så komplicerat. Jag är ointresserad av att skaffa det som kan anses vara ”feminina” naglar, utan det har mer att göra med att öva sitt tålamod samt se kroppen producera nåt. Jag målar inte naglarna, inte för att jag har nåt emot det utan mest för att jag upplever det som ett hyfsat onödigt bök för egen del. Inte heller dömer jag om andra män/kvinnor vill måla sina naglar.

Hur som helst. Under det här tillfället hade jag hyfsat långa naglar. Jag fann nåt slags stillsamt nöje i att rengöra och fila dem. Det var avkopplande och en stund att låta tankarna ströva fritt. Detta gjorde att jag generellt hade rena och polerade naglar, vilket tilldrog sig uppmärksamhet från min kusin. Hen uttalade sig skarpt om det hela, sa att jag borde göra nånting åt mina omanliga naglar. Jag minns inte de exakta ordalagen, men jag minns känslan av förvåning och mild förvirring. Jag tyckte inte mina naglar var omanliga, bara långa. Jag målade dem inte, jag formade dem inte, jag gjorde nästan ingenting med dem förutom sporadisk rengöring och filande för att få en jämn halvmåne – tills jag några dagar senare vanligtvis tröttnade på allt krångel och klippte dem kort samt njöt lite av den där spända känslan som uppstår i fingertopparna när man klipper naglar kort efter att ha haft dem långa.

Omanliga naglar. Plötsligt fanns det regler kring hur jag fick vara som man och kille. Att ha nåt annat än korta, trubbiga, helst avnötta naglar var tydligen emot dessa regler. Vilket var synd, jag gillade att ha lite naglar. Det är fortfarande nåt jag anser oerhört praktiskt. Man kan plocka upp småsaker med naglarna. Pilla loss gamla klistermärken. Klia sig själv eller någon annan sådär rafsande skönt så man blir lite rödfärgat av rivandet. Naglar är användbart.

Jag kände mig inte omanlig. Visserligen kände jag mig inte heller som nåt särskilt supermanligt föredöme heller, men jag kände mig som ”mig” helt enkelt. Att jag lät naglarna växa gjorde mig inte mindre ”mig” tyckte jag. Ändå tyckte tydligen andra att det var viktigt att jag skulle anpassa mig efter deras åsikter.

Det sa en del om attityderna i min gymnasieskola. Det säger en hel del om vårt samhälle i stort att man ska anpassa sig efter andras regler och åsikter snarare än att vara den man är.

”Förargelseväckande beteende”

Jag funderar på det här med nakenhet. Igen. Det är ju ett av mina favoritämnen och även något som jag själv praktiserar så ofta det går. Funderingarna idag går på det här med att vara naken på offentlig plats. I vårt avlånga (och för stunden väldigt köldslagna) land klassas offentlig nakenhet som förargelseväckande beteende. Även om vi saknar (mig veterligen) specifika lagar som säger att man inte får vara naken faller detta per automatik under nyss nämnda paragraf. Med andra ord, det finns ingen lag som säger att du inte får gå naken – men om du går naken på Coop och bara en enda människa finner detta otrevligt så har du brutit mot lagen.

Det är lite fult tycker jag. Under min research fick jag lära mig att nederländerna har en liknande lag. Där har man specifikt sagt att nakenhet är tillåtet antingen på av staten godkända platser eller andra lämpliga platser. Återigen en snygg juridisk formulering iom att så fort någon klagar på nakenhet upphör denna plats därför omedelbart att vara en lämplig plats för detsamma.

(En liten parentes men jag förundras ofta över de smått absurda saker och formuleringar som juridik kan orsaka. Som t.ex. att det är lagligt att sälja sex men förbjudet att köpa det. Litegrann som att försöka förhindra människor från att köra bil inte genom att förbjuda bilar men genom att förbjuda att man öppnar en bildörr. Man försöker liksom krypa baklänges in i mål.)

USA saknar som helhet lagar som säger nånting om offentlig nakenhet utan det har istället överlåtits på delstatsnivå och även på väldigt lokaliserad nivå. Exempelvis är det fullständigt lagligt i San Francisco att gå runt helt naken så länge det inte är på ett sexuellt utmanande eller oanständigt vis. Det har sina rötter i stadens liberala historia men även i att nakenhet ofta anses höra samman med åsikts- och yttrandefriheten. Denna princip har dock det senaste året attackerats hårt av många mer konservativa krafter som fått inflytande i stadens styre. Barcelona är också en stad som ser nakenhet som ett led i åsikts- och yttrandefriheten. Även där är det inte utan kontroverser då människor har blivit arresterade för sin nakenhet då andra har bedömt att de uppfört sig oanständigt.

nudity_SF

Det är lite problematiskt när man överlåter åt andra att bedöma huruvida någons beteende kan vara oanständigt eller ej. Jag är överhuvudtaget väldigt kritisk till att man i lagtexter tillåter subjektiva uppfattningar att råda – men det är ett problem i vårt samhälle överhuvudtaget och kan filosofiskt betraktas som ett problem med människor överhuvudtaget då vi alla är varelser med subjektiv syn på världen och subjektiva åsikter kring densamma. Jag kan se att mina åsikter i detta ämne även speglas i mina åsikter kring många av monogamins funktioner och regler – att man lämnar över den subjektiva kontrollen över sin egen sexualitet och kärlek till en partner.

Skulle jag vilja ha möjligheten att gå naken ute i den helt vanliga världen? Jag vet inte. Jag tror inte det faktiskt. Dels tror jag inte jag är redo för det men till större del tror jag inte heller att övriga människor är redo för det. Jag trivs bra naken med andra nakna människor, men då är man på en jämlik spelplan och det är människor som är införstådda med hur det fungerar. Det finns inga missförstånd och det finns ingen som tror att det är en gimmick eller ploj.

… men i mina drömmar längtar jag efter ett samhälle där man kan vara naken var man vill utan att det är förargelseväckande beteende.

(Brasklapp: Jag är inte en juridisk expert och definitivt inte en expert på lagarna om förargelseväckande beteende. Om det finns fel i min text är dessa helt och hållet beroende på min egen okunskap.)

Tro eller fakta?

Nånstans för några dagar sen läste jag ett blogginlägg om att unga tjejer rakar fitta för att de tror att det är vad killar vill ha. Jag minns tyvärr inte var jag läste det, nånstans i den svenska blogosfären – men summan av kardemumman var att tjejer i så låga åldrar som 14 år slätrakar fittan för att de tror att annars kommer killar tycka de är äckliga. Kontentan av inlägget var att unga tjejer blir stadigt mer och mer osäkra på sin egen kropp, samt mer och mer osäkra på sig själva och i förlängningen blir självförtroendet lidande.

Min personliga åsikt är att jag gillar kvinnor och det viktigaste för mig är att tjejer ska välja själva vad de gör med sin kropp. Min fabless för orakade tjejer spelar ingen roll – om tjejer vill raka fittan står det dem fritt men som alltid anser jag att man idag ska tänka ett eller tre steg längre över VARFÖR man gör saker. Jag har tjatat om detta åtskilliga gånger tidigare, vill ni läsa mer om detta får ni plöja igenom arkivet.

En sak fastnade dock i mitt huvud och började mala.

Varför i hela hälsinglands namn lägger vi (och med vi menar jag såklart människor i stort) så jävla stor vikt vid vad vi TROR att det motsatta (eller medsamma) könet finner attraktivt idag? Det spelar ingen roll om det handlar om rakade fittor, rakade armhålor eller ansade ögonbryn eller plastikopererade blygdläppar eller vad annat vi gör med våra kroppar – varför TROR vi så mycket? Varför är det så få människor som är intresserade av fakta?

Och följdfråga, varför generaliseras det så sabla mycket när det kommer till vad man TROR är attraktivt? En del tjejer tror att ”aaaalla” killar vill ha superskinny tjejer som ser ut att mest hänga från en klädgalge. FEL! Det finns minst lika många killar som finner mulliga tjejer attraktiva och sexiga. En del tjejer tror att bara för att de är tjocka måste de ”acceptera” en tjock kille. FEL! Finns gott om skinny killar som gillar runda tjejer. Osv osv osv.

Vi tror så jäkla mycket. Varför tar vi inte reda på saker istället för att dansa runt och försöka vara tankeläsare? Varför generaliserar vi och skapar en extremt dålig motivation för oss själva? Varför lyssnar vi mer på hörsägen och rykten än på faktiska saker, och varför är vi ofta så snabba på att ifrågasätta fakta när det ges åt oss, i stil med ”åh hen säger att hen gillar mulliga tjejer, det säger hen säkert bara för att vara snäll” och egentligen tycker hen tvärtom” och liknande babbel? Varför?

Jag erkänner: jag är skitduktig på att tro en massa saker själv. Det beror på mitt fortfarande emellanåt svaga självförtroende likaväl som en osäkerhet över vem jag är. Jag försöker bli bättre, jag försöker att inte förutsätta en massa saker och istället lita på saker som jag VET. Saker som jag antingen tagit reda på eller upptäckt på egen hand.

Vad tycker du? Är jag helt ute och svamlar eller har min tirad ovan nåt slags poäng? Och vad ”tror” du att du vet om attraktion, dig själv, din kropp, din/dina partners attraktioner?