Kategoriarkiv: Kärlek

Första ögonblicket av kärlek

Det är intressant att se in i sitt inre och känna igen en del viktiga punkter i en relation. Det finns ögonblick som fastnar och som betyder väldigt mycket för mig. Ett sådant ögonblick är första gången jag såg Blanka. Då visste jag att det var på riktigt, att det hon och jag hade var bra och äkta och nånting att bygga på. Det var för mer än 2½ år sen. Känslan är fortfarande lika stark och vi bygger vårt förhållande på önskan och planen att det ska vara en livslång relation.

För några dagar sen fick jag ett likadant ögonblick. Det är Kajsa. Jag har pratat med henne under vintern och våren, alltmedan vi har pratat har känslorna blivit djupare och starkare. Vi har kommunicerat uteslutande via mail och SMS. Upp tills för några dagar sen hade jag ingen aning om hur hennes röst lät, men då ringde hon för att bekräfta att hon var på väg. Att resan hade inletts. Hon sa efteråt att det var oerhört spännande och pirrigt att lyfta telefonen och slå mitt nummer. Men när jag hörde hennes röst, då visste jag igen. Det fanns ingen återvändo och nu var allting på riktigt.

Som en geyser kom allting flygande. Känslorna jag sagt orden för och som visserligen fanns där innan det ögonblicket, men det ögonblicket gjorde allting på riktigt. Det var som att ramverket lagts innan och allting var färdigt för inflyttning. Det kändes bra och så, men det var inte riktigt färdigt. Det sista ögonblicket var när flaskan träffade sidan på båten, det var då som sidenbandet klipptes. Då invigdes allting. Ett till rum i mitt hjärta fick en innevånare.

Det är oerhört speciellt och magiskt att kunna peka på såpass specifika ögonblick och säga att jag älskade henne innan det ögonblicket, men just precis då – då hände nånting speciellt och unikt. Då föll allting på plats, då gick allting igång. Då fanns det ingen återvändo och den känslan är underbar. Att ge sig hän, att ta emot och att förlora kontrollen. Hjärtat öppnar dörren och en speciell person kliver in.

Jag önskar att fler och fler människor får uppleva den känslan. Med en person. Med flera personer. Med så många eller så få som man trivs med.

Mitt liv som polyamorös, det trivs jag väldigt bra med just nu.

DSC_2717
Kajsa i min soffa

Vi får välja all kärlek

Juliette kommenterade inlägget ”Funderingar kring gamla känslor” och skrev:

”Det här är väl sånt som händer alla, inget särskilt polyamoröst med det, det känns som helt normala känslor, det är min första tanke.”

Jag tycker att detta är ett bra exempel på där tvåsamhet och flersamhet skiljer sig åt, inte det Klumpesnusk beskrev ifråga om känslor, men väl i konsekvenserna.

Jag kommer dela upp det i tre olika scenarion, inte allt för ovanliga, som bygger på tvåsamhet. Och sen ett stycke om vilket sätt det som sker i vårt liv skiljer sig från tvåsamhet. Allt jag skriver nedan är uppdiktat, jag vet inget om vilka överenskommelser Mollie och Klumpesnusk kommer att göra för framtiden, men jag tar tillfället i akt att visa på hur saker skulle kunna vara.

För att dessa scenarion ska fungera behöver vi en bakgrund. Bakgrunden som vi kan föreställa oss är följande: Klumpesnusk möter Mollie, en kvinna han älskade mycket för tre år sedan, på en fest, på stan eller genom jobbet. Klumpesnusk är numera i en relation med Blanka sedan två år tillbaka. De är fortfarande särbo, men leker då och då med tanke på att ta nästa steg och bli sambos.

Scenario ett, vilket jag tror är den vanligaste och därtill händer rätt ofta. Detta är i en alternativ värld där Klumpesnusk, Mollie och Blanka är tvåsamma.

Klumpesnusk säger hej hej till Mollie, de samtalar lite och han får veta att Mollie är singel. Han har nu att välja mellan två saker. Antingen rotar han inte runt i känslorna kring vad som kunde blivit med Mollie. Han älskar Blanka, han vill inte såra henne utan håller även sina tankar trogna henne i fråga om vem han vill dela kärlek och sex med.

Det andra är att han står där i duschen, morgon efter morgon, och funderar på dessa känslor som ligger kvar inom honom. Om han verkligen älskade Blanka borde han väl inte känna så här kring Mollie. Eller?

Under sommaren har Blanka och han en härlig semester fylld med skratt och sex, men mötet med Mollie ligger där och skaver inom honom. Älskar han verkligen Blanka?

Blanka vill samtala om att flytta ihop, men han drar sig för det. Hon vill ju ha barn och det vill inte han, kanske borde de gå isär? Tänk om Mollie är den han egentligen borde vara med?

Scenario två ligger lite närmare verklighetens Klumpesnusk, men det gör också att den är lite mer problematisk i en tvåsam värld.

Mollie har hört av sig för hon är på genomresa, kan hon få sova hos Klumpesnusk? Det ska väl gå bra tycker Klumpesnusk. Eftersom soffan är obekväm, det gäller bara en natt och de sovit ihop rätt många gånger när de var ett par tycker han att det är väl inga problem att de sover i sängen.

Blanka får reda på att de sovit samman och denna sommar vill hon inte tala om att flytta ihop. Hon tvekar om han verkligen känner för henne som det ska vara på riktigt. Det kanske är Mollie han egentligen älskar och vill vara med? De samtalar om och om igen, hon frågar ”sov ni verkligen bara ihop, är det säkert?”. Han ifrågasätter hur hon kan tvivla på honom. Hon börjar undrar om de verkligen ska fortsätta sin relation, de vill så olika saker…

Scenario tre, Mollie sover hos Klumpesnusk.

När de ligger där i sängen och talar möts deras läppar i en kyss. Känslorna finns kvar. De har sex. Klumpesnusk har nu svikit sitt ord till Blanka om att inte ha sex med någon annan än henne och varit otrogen.

Nu står vår tvåsamma Klumpesnusk i ett rejält dilemma. Han behöver bestämma sig för vem han verkligen tycker om. Eftersom man inte kan känna attraktion och kärlek för någon annan, speciellt inte efter så kort tid som två år, måste det vara så att han inte älskar Blanka egentligen. Fast det varma goa inombords känns som kärlek. Han försöker tänka sig ett liv utan henne och det känns som sinnet går itu. Så, kanske det bara var den gamla känslorna till Mollie som förvillade honom, men då borde de väl sjunka undan?

Han står varje morgon i duschen och funderar för hur han än väljer så kommer någon av Blanka eller Mollie att bli sårad. Vilken drummel han är, så här var det ju inte meningen det skulle bli?! Han föraktar sig själv för att han inte kan bestämma vem han älskar på riktigt och har långa samtal med sin vän, den enda som han berättar för. Mot hösten orkar han inte längre, han gör slut med Blanka och han svarar inte på Mollies telefonsamtal.

Vi vet att historien, oavsett vilken av scenariona vi väljer, kan ta tusen olika vägar utöver de jag skissat upp, men de bygger nästan alla på två saker; ett ifrågasättande av känslorna han känner till Blanka och till Mollie och behovet av att välja en av dem eller ingen. Att älska båda två för att de är fantastiska givanden underbara kvinnor på varsitt eget sätt, det finns inte med i den tvåsamma ekvationen.

Så, hur kommer det bli i den verklighet vi lever? Det vet vi inte, men jag kan skissa även här.

Nu i helgen kommer Klumpesnusk till sitt andra hem som jag delar med Niva. Vi ska ha en helg fylld med samtal, skratt och sex. Vi ska på fest hos goda vänner. Det vi kallar synkning, tiden det tar innan vi känner att vi är tillsammans igen och har bekräftat att vi älskar varandra, kommer förmodligen ta lite längre tid än annars för jag kommer vara lite mer osäker. Jag kommer från en uppväxt och ett samhälle där jag matas om och om igen med att ”äkta kärlek känner man bara till en”. På samma sätt kan jag tänka mig att Klumpesnusk kommer behöva känna att jag inte väljer bort honom för att han haft en bra helg med Mollie. Vi kommer avsätta tid för det. Om samtalen spårar ur för att osäkerhet väcker svartsjuka, vilket jag inte tror, så finns Niva med oss som en stabiliserande part.

Vi får välja allt. Kärleken mellan oss baseras inte på att välja bort, det finns utrymme för att välja till. Osäkerhet tar vi hand om gemensamt.

Funderingar kring gamla känslor

Kommer ni ihåg Mollie? Vi hade en relation som tog slut för tre år sen, ungefär. Just nu ligger hon och sover nån timme extra i min säng. Hon kom igår och det är oerhört skönt att träffa henne igen. Tre år sen vi sist spenderade tid tillsammans, tre år sen vi låg tillsammans i precis samma säng som nu.

Jag fick kämpa hårt för att få kontroll över min sorg när det tog slut mellan oss. Det gjorde oerhört ont av många olika orsaker. Det var en ny upplevelse också eftersom jag i ungefär samma veva hade träffat Blanka och fick den intressanta upplevelsen av att vara nykär i en kvinna medan jag känslomässigt sörjde förlusten av en annan. En mycket ovan upplevelse för mig, men lärorik och ett bra exempel på saker som kan hända när man lever polyamoröst.

Under årens lopp har jag och Mollie börjat prata med varandra igen, i liten skala. För ett tag sen bokade hon en resa till mig och hon kom hit igår. Nu ligger hon och sover.

Jag stod i duschen för en stund sen och funderade på gamla känslor. Jag tycker fortfarande mycket om Mollie och när jag plockar i den blomrabatt som är mitt känsloliv upptäckte jag att det fortfarande låg känslor kvar. Absolut inte samma känslor som för tre år sen, men det fanns värme och glädje. Det fanns nån sorts kärlek också, även om det mer påminde om kärleken till en riktigt nära vän än en partner. Eller f.d. partner i det här fallet.

Det sägs att gammal kärlek rostar aldrig. Det är ett fint uttryck men dryper av smetig sentimentalitet som jag har rätt svårt för. Min kärlek för Mollie blev jag tvungen att gräva ner och hoppas att den dog av sig själv. Vilket den gjorde, jag släppte henne och gick vidare. Men nu, nu gräver jag i rabatten och upptäcker att den kärleken visserligen dog, men den lämnade ändå kvar… jag vet inte riktigt vad, men nånting. Hon och jag föll in i samma mjuka närhet som vi hade för tre år sen. Det är skönt och intressant, men det är samtidigt nånting nytt. Det vi hade för tre år sen är begravt och borta, men spåren från det finns kvar.

Oavsett vilket, det känns bra att ha henne här. Jag tackar min goda karma för att jag denna månad fick spendera en oerhört skön och sexig helg med Blanka förra helgen, den här helgen med Mollie och nästa helg åker jag till Blanka för ännu en sensuell, härlig och sexig helg med henne.

Ge upp på kärleken

Jag har en mycket god gammal vän. Vi har känt varandra sen höstterminen i gymnasiet och det börjar närma sig 20-årsjubileum för den vänskapen. Vi har gått genom bra och svåra perioder tillsammans, vi har stöttat varandra under olika svåra perioder i respektives liv och trots att vi inte träffas så ofta pga stort avstånd mellan var vi bor är vänskapen ändå lika stark.

Denne vän har haft massiva motgångar när det kommer till att hitta någon att älska. Hen har sökt och sökt och sökt, alltid försökt vara en bra partner och alltid ställt upp på emellanåt orimliga relationer där partnern uppenbarligen har utnyttjat min väns generositet och snällhet lite (eller mycket) för mycket. Förr eller senare har relationen och förhållandet alltid tagit slut. En del förhållanden har varit väldigt kortlivade och intensiva, kanske några veckor eller en månad. Andra förhållanden och relationer har klarat sig lite längre. Väldigt få av relationerna och förhållandena har överlevt ett halvår. Det finns bara ett som jag känner till som klarat sig mer än ett år och det klarade sig i ca tre år om jag inte minns helt fel.

Det är svårt med kärlek ibland. Jag har sett min vän göra många av samma misstag som jag själv gjort, det vanligaste är den klassiska att hen helt går upp i förhållandet och inte bereder plats för sig själv vilket i sin tur gör att kärleken stagnerar och förhållandet dör av syrebrist. Många andra relationer har inletts med människor som kanske inte själva varit helt stabila eller som inte haft några skrupler för att nyttja sitt utseende eller sociala status för att utnyttja min vän.

Som sagt, det är inte enkelt med kärlek. Det tog mig själv flera år att lära mig hur jag fungerar, vad jag behöver och vilka fallgropar jag kan råka ut för. De som läst mina krönikor om några av mina tidigare flickvänner vet detta. Än idag måste jag vakta mig själv så att jag inte gör om gamla misstag, att jag inte börjar ta bort platsen för mig själv och mitt liv ur förhållandet. Jag har utvecklats enormt men brännskadorna kan bestå länge. Jag är glad att jag har ändrat mitt liv till nåt som passar mig och att jag har bra partners, speciellt fina Blanka som hjälper mig att förstå mina egna drifter och tankar.

Men min vän har ingen sån människa och hen har slutit sina tankar helt. Jag har gjort några försök att prata om det några gånger men hen vill inte ge sig in djupare i ämnet – eller så har vi helt enkelt inte tid eller utrymme att tala om det. Då är det inte så lätt att hjälpa eller ge intryck och tankar.

För några veckor sen sa min vän att hen nu ger upp på kärleken. Inget mer aktivt sökande, inget mer passivt sökande. Efter mer än femton år av motgångar, förvirring och frustrationer känner hen nu att det inte längre är ”värt” att försöka finna kärlek i sitt liv. Vägen dit är kantad med alldeles för mycket smärta, säger hen. Nu blir det inget mer. Kärleken är inget för hen, säger min vän. Det är ett avslutat kapitel.

Det är inte att min vän säger detta eller har bestämt det som gör mig fundersam och lite orolig. Det är nämligen inte första gången som detta har sagts med nästan exakt dessa ord, utan kanske den tredje. Min vän säger dock att den här gången är annorlunda, att den här gången är på riktigt, den här gången är känslan genuin och inte bara ett tillfälligt försök att rättfärdiga sin egen förvirring.

Nej, det som gör mig orolig är inte att det här inte är första gången. Det som gör mig orolig är om samma mönster kommer att upprepas som tidigare gånger, nämligen att min vän trivs som fisken i vattnet några månader och sedan återgår till samma beteende som innan. Samma ohälsosamma självuppoffringar på kärlekens altare. De tidigare gångerna har nämligen min vän varit som absolut mest sårbar i slutfasen och det är då som hen oftast träffar någon och på nåt vis får en nytändning igen. Den där känslan av ”den här gången blir annorlunda” som till sist lockar ut vännen ur sitt känslomässiga celibat. De gånger det hänt tidigare har min vän varit så öppen, så känslig och så sårbar när hen ”återvänder till kärleken” eller vad man nu ska kalla det. Hen har inte lärt sig speciellt mycket eller ändrat sina egna förutsättningar eller principer utan kastar bort alla dessa för att än en gång jaga kärleken på orättvisa villkor med människor som inte förvaltar hens stora hjärta på rätt sätt.

Det oroar mig för jag vill inte se min vän sårad igen. Jag tror hellre jag ser att min vän aldrig blir kär igen och lever i nåt slags lycka och harmoni med det än att jag ännu en gång får försöka hjälpa till att plocka upp spillrorna efter hen när ännu en relation faller i bitar pga hens egna uppoffringar, pga märkliga partners, pga dålig personkemi mellan dem eller nån av alla de andra oförklarliga sakerna som gör att relationen rasar sönder. Jag vill inte att min vän faller ner i den enorma bitterhet och cynism som fyller hen efter att kärleken bränner hen ännu en gång.

Jag vill såklart att min vän hittar kärleken men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa hen med det. Det kräver att min vän ändrar sina vanor, ändrar sitt beteende och mest av allt – ändrar sina principer för hur hen vill uppleva kärleken.

Framtiden får utvisa. Tack för ordet.

”Äkta kärlek”

Under dagen har jag retat mig en smula på uttrycket ”äkta kärlek”. Jag har stött på det lite här och där under dagen i olika sammanhang och tja, jag kan inte låta bli att störa mig på det.

Det pratas väldigt mycket om äkta kärlek i vårt samhälle. Äkta kärlek är alltid den där heterosexuellt tvåsamt normativa kärleken, den som alltid leder till bröllop och vita klänningar. Vi fostras att försöka hitta den äkta kärleken och det är just det som är grejen – det är alltid kärlekEN i singular bestämd form. Har man inte funnit sin monogama livskamrat som man ska leva tillsammans med resten av livet så är det ju uppenbarligen inte äkta kärlek.

Som poly har jag emellanåt fått höra att (direkt såväl som indirekt) att jag inte har äkta kärlek i mitt liv. Att jag bara leker av mig tills jag bestämmer mig för att knäppa skjortan, dra åt bältet och bli seriös samt skapa mig den där ”äkta” kärleken som vi alla ska söka efter. Att jag kan (och vill!) älska flera partners är inte äkta kärlek, för den äkta kärleken är den där Disney-kärleken där man puttar runt köttbullar och sjunger ballader.

Äkta kärlek.

Problemet med uttrycket är att det segregerar kärlek mellan olika sorter. Det skapar den där riktiga sorten, den där gudfruktiga, barnaskapande och tvåsamma kärleken – som är nånting annat mot all annan, oseriös kärlek. Ni vet, oseriös som i att t.ex. två kvinnor påstår sig älska varandra, eller två män, eller flera män och flera kvinnor huller om buller. Äkta kärlek är när du tar din partner i hand och vandrar ner längs mittgången i nån vit drömkyrka och säger ”jag tar dig till min…” och sedan får okokt ris kastat i ansiktet och en sockerstinn bröllopsmiddag.

Jag har kärlek i mitt liv. Jag älskar Blanka. Jag har varma känslor för andra kvinnor också även om ingen av känslor för stunden är vad jag skulle beskriva som ”jag är kär” utan mer en djup attraktion och känsla av trivsel. Jag kommer alltid att vara kritisk mot snävsynta normer som bara tillåter en form av nånting när mångfalden hos människor är så fantastiskt bra.

Det finns ingen ”äkta kärlek” – det finns bara kärlek, och så länge man känner den så är den äkta, oavsett för vem, vilka eller hur man känner det!

Poly och sexuell läggning

Är poly en sexuell läggning? Kan den ses som en sexuell läggning?

Ingen vet. Ingen form av poly* räknas som en sexuell läggning i lagen så det finns idag inget skydd för den som skulle bli utsatt för diskriminering på grund av antal partners.

Mitt eget svar är att det för en del är en sexuell läggning om vi använder det som term för vad som känns naturligt att göra. Niva skulle behöva bruka våld på sig själv för att försöka inordna sig det tvåsamma regelverket. Om ni ska skapa er en bild så tänk er en katt man försöker tvinga ligga still i knät på bara en person. Rätt snabbt skulle den skaka besvärat på sig och försöka ta sig loss.

Andra, som Jacob och jag, har resonerat oss fram till ett polyliv genom samtal och prova-utvärdera metoder. Ytterligare andra som Klumpesnusk funderar ut en tanke om hur de vill leva och sätter den sen i praktiken.

Personligen kan jag tycka frågan är av underordnad betydelse. Att något är naturligt ses ibland som något ohejdbart men jag tycker inte det borde ge naturligt företräde framför att något är genomtänkt. Fokuset anser jag borde ligga på frågan: ökar eller minskar detta enskilda människors livsutrymme utan att skada andra?

Att jag älskar flera skadar ingen annan så länge jag är öppen med det och att ett beteende är naturligt för en gör inte att det är mindre fastrotat i den som filosoferat sig fram till det. Att leva poly har förändrat mitt sätt att tänka och vara.

Kärleken

Lite taget ur det blå började jag fundera över min syn på kärlek och vilka saker jag räknar som självklara.

Kärlek är en sammansättning av känslor.
En känsla av trygghet inom mig när jag är med den jag älskar.
En känsla av tillhörighet.
En känsla av värme
ömhet
kåthet
glädje
lycka

Kärlek är inte delbart, det är en helhet inom mig. Kärlek tar inte slut för att jag känner den känslan för flera för den delas inte mellan dem, kärleken till var och en är unik. Kärlek behöver inte ligga på rad som skratt för jag kan känna flera känslor samtidigt. Jag kan känna kärlek som är flera känslor samtidigt. På samma sätt som jag med ett skratt kan glädja mig åt flera saker samtidigt.