Kategoriarkiv: Juridik

Lästips från Blanka blad bloggen

Jag sitter och småskriver på lite relationsinlägg men det går inget vidare. Jag är oftast nöjd med Twitter. 3-4 inlägg x 140 tecken, jag har fått mitt sagt och är ointresserad av att utveckla mina tankar. I dag känns det okej, andra dagar slår jag nästan huvudet blodigt. Målet är att ni ska få 3-4 texter i veckan, men jag tror inte riktigt på det. Jag skulle vilja berätta om den livcoachning som jag fått gå som verkligen är sinnesexpanderande. Att jag så tydligt visste vad jag vill göra med mitt liv, vad som är viktigt i mitt liv och vad jag vill nå. Det var fantastiskt hur samspelet med coachen vaskade fram det ur mig.

Jag vill dock ge tips om tre texter som publicerats på min andra lite mer spretiga blogg som heter Blanka Blad:

Niva skrev två längre texter med ”några reflektioner mer specifikt över äktenskaps-/samlevnads-juridiken som vi lagt oss till med” och ”Ja, vad behöver morgondagens samlevnadsjuridik byggas för att klara av?”.

Jag blev igårmorse less på den där typen av text som svävar runt på Facebook ibland som hyllar att vår barndom var ”farlig” och ”annorlunda” från vår nutid, så jag skrev ett svar på den idiotin, Framåtsträvande svarar dåtidsromantiker. Om ni inte läst någon sådan tidigare så behöver ni bara söka på ”till er som var barn på” ska ni se hur ni översvämmas med saker om att blyfärg, könsroller och socker minsann inte tog livet av oss som barn.

Poly och samlevnad ur juridiskt perspektiv

Nuvarande äktenskapslagen är en komplicerad lag. Den är lappverk av olika tiders moralsyn och det gör att den är gammalmodig och inte gjord för ett samhälle där människor kan skilja sig och där vårt samliv inte längre styrs av religion. Vi kan idag leva samman utan att vara gifta, vi kommer inte få sitta i skam på kyrkbänken och vi kan välja att leva öppet med flera partners än en utan bestraffning.

Att leva samman med flera partners vare sig dessa är kärleks- och/eller sexuella relationer är inte olagligt längre då flera av osedlighetslagarna tagits bort under senare halvan av 1900-talet. Sverige har därtill varit mer förtjust i att sjukdomsstämpla sexuella beteenden än lagstifta bort dem så det har varit vanligare att man spärrade in på mentalsjukhus för ”tecken till nymfomani eftersom hon hade kärleksgriller och i hög grad talade om att olika fästmän skulle komma och hämta henne”. I det fallet var det inte den enda orsaken men visar på ett tankesätt man haft kring flera olika fästmän.

Äktenskapslagen reglerade från början hur egendom skulle förvaltas i väntan på att arvet skulle föras från en generation till en annan. Att leva i äktenskap mellan en man och en kvinna var länge grunden för vårt samhälle och det kommer länge framöver vara normen och förmodligen för alltid vara det vanligaste. Det gör att allt från rätten till pension, försäkringslagar, hyresavtal och arv finns kopplat till äktenskapslagen. Att något är komplicerat eller gäller en minoritet är för mig dock inte en ursäkt för att säga att “vi lämnar det odiskuterat och oreglerat”.

I dagarna har antalsneutral samlevnadslag, eller som många debattörer kallar det månggifte, diskuterats. Ordet månggifte har starka kopplingar till en fet shejk med många olyckliga fruar och ger väldigt få bilder av hur majoriteten som skulle använda sig av den typen av avtal i Sverige faktiskt lever.

Att något inte är olagligt längre gör det dock inte socialt accepterat och en del av forna tiders moralsyn finns kvar i lagböckerna, brottet bigami där man gifter sig med två personer eller hjälper någon att gifta sig med två personer är straffbart med fängelse upp till två år. När diskussionen om månggifte nu förs hörs tankar om att det ska inte tillåtas för att månggifte baseras på patriarkala strukturer som ofta tvingar in människor i en livssituation de inte vill leva i. Det sätter fingret på ett av de problem som skulle behöva diskuteras, äktenskapet mellan två har haft detta problem med sig och vi anser det i dag till största delen löst.

I dag sägs det (jag har bara lös hörsägen på det) att månggifte förekommer i konservativa religiösa samfund. I Uppdrag Granskning spelades några imamer in då de gav råd till kvinnor om hur de skulle förhålla sig till att deras make ville ingå äktenskap med flera fruar mot deras vilja. Det är inte olagligt ha flera fruar om man inte ber staten godkänna äktenskapet utan tycker att det räcker med religiös välsignelse. Dessa män är alltså inte gifta enligt svensk lag med flera kvinnor utan enligt muslimsk rätt. Det talas en hel del om att kvinnorna tvingas in i dessa äktenskap.

Jag anser det viktigt att vi skiljer diskussionen om antalsneutral samlevnadslag från diskussionen om tvångsäktenskap. Människor kan tvingas in i äktenskap med en person eller flera. Jag tänker inte ta den debatten här även om det väl inte är svårt gissa att jag som står för öppenhet och rätt till att välja ens egen väg inte är förtjust i religiösa giftermål som någon part inte vill delta i.

Jag tycker dock att det verkar som debattörerna glömmer att enligt muslimsk lag så är de gifta. Dessa fruar som inte är det enligt svensk lag saknar alla rättigheter som de får inom det svenska äktenskapet och de förlorar skyddet äktenskapslagstiftningen är tänkt att vara. Jag menar att svenska samhället genom denna lagstiftning lägger till en sten på bördan mer än ”räddar”.

Vi kan lagstifta om att man inte får tvinga in någon i äktenskap. Det kan dock inte göras förrän det finns ett juridiskt månggifte att tvingas in i. Bristen på lagstiftning ger mannen rätten styra över kvinnorna men kräver ingen skyldighet av honom att behandla kvinnorna som sina fruar. (Även om jag personligen tror att tillhör man en sån konservativ gruppering så sköter de flesta sig för att man vill inte stöta sig med gruppen).

Framtidsförhoppningen jag har är minst rätten skapa egna äktenskapsliknande avtal. Det går inte i dag vare sig inom äktenskapslagstiftningen eller sambolagen utan dessa två lagar kan till och med stjälpa rätten till fritt skapade avtal. Två är i vår värld det magiska talet då det gäller hyresavtal, vårdnad och försäkringar. Verkligheten står sig slätt mot den byråkratiska indelningen i två. Jag säger inte att förändringarna som kommer behövas är enkla, vårdnad brukar vara den som jurister helst lyfter fram som problematiskt, men det finns andra länders lagstiftning ex. Australien att titta på då där finns rätten till fler vårdnadshavare. Jag bara menar att vi bör kunna diskutera frågan utan att falla vid startskottet.

Det främsta problemen jag ser att lösa juridiskt är hur långtgående ansvaret i samlevnad ska gå och hur godkännandet till att fler ansluter sig till samlevnaden ska gå till. Jag tror som sagt att äktenskapslagen är utdaterad och att det skulle krävas en översyn av större delen av de lagar som reglerar samlevnad. Ett stort projekt? Ja. Omöjligt? Absolut inte. Behövligt? Troligen.

Drömmen för mig är att vi ska ha en antalsneutral samlevnadslag frikopplad från sexliv och religion. Det skulle ge var och en möjlighet att få välsignelse från religiösa samfund om dessa vill ge det och ge de som delar ekonomisk vardag, oavsett om den bygger på romantiska-sexuella band, vänskap, syskon eller annan grund, plikterna (försörja varandra) och rättigheterna (ex ärva) och säkerheten i att man kan ta hjälp av samhället för att få bodelning och dylikt.

Det jag vill uppmuntra till är att vi lyfter diskussionen förbi den förtryckande mannen med sina många fruar och talar om vilka problem som människor möter och hur vi kan finna lösningar på dem.

Människor med pannben (Förtydligande!)

Jag vill göra ett förtydligande till “Man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker” som handlade om att jag ansåg att mannen i det fallet inte borde fällas för våldtäkt.

I diskussionerna kring fallet drogs slutsatser som att ”ett nej är inte ett nej” och ”det är ingen poäng säga nej för det spelar ingen roll i rättssalen”. Jag menar på att rättsfallet inte alls visade på något sådant. Inlägget diskuterade endast om mannen i fallet borde dömas för våldtäkt på de uppgifter som getts.

Jag menar på att vi ska kunna behandla personer med den omtanke och medkänsla som någon som blivit utsatt för övergrepp behöver även om vi inte kan döma någon som förövare. På samma sätt som jag inte tycker att människor ska behöva vara offer för att bli tagen på allvar, övergrepp är inte samma sak som sex. Att ha givande sex tror jag för en del till och med är det som läker det psykiska såret efter ett övergrepp, men samhälleliga debatten kan ibland låta som att det innebär att personen inte blev tillräckligt skadad.

Jag irriterande mig på att det blev en svartvit debatt på grund av att så få valde läsa själva domen. Att tycka till på lite information är lätt, att tycka klokt med mycket information är svårt. Ju mer gråskala världen har desto svårare är det att peka finger. Både män och kvinnor begår övertramp sexuellt och det ska vi diskutera ofta och mycket så att det blir tydligt att gränserna hos människor varierar.

Per har kommenterat inlägget med följande ”Jag håller annars med dig [Gloria] att ett nej är ett nej. Dock har kvinnor ett ansvar att se till att nejet går igenom pannbenet på den kåta mannen de följt med hem.”

Jag vill förtydliga: Jag står inte alls bakom att ”kvinnor har ett ansvar att se till att nejet går igenom på den kåta mannen du följt med hem”. Absolut inte!

Män har en skyldighet att inte ha pannben överhuvudtaget! Att vara kåt är inte en ursäkt för att missa ett nej oavsett om detta ges verbalt eller kroppsligt. Om det kroppsliga är otydligt så skall du fråga verbalt och lyssna på svaret. Om man ändå är tveksam, avstå hellre sex före att du begår ett övergrepp.

”Man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker”

Eftersom vi lever i en värld där övertydlighet krävs; Jag tycker det är otroligt tragiskt att det finns en kvinna, ung sådan, som känner att hon tvingats till sex. Det här inlägget handlar om den som hade samlag med henne ska dömas för våldtäkt.

Mänskliga relationer är inte svarta eller vita. Det finns stor grund för missförstånd. Att någon känner sig våldtagen blir inte mindre sant bara för att domstolen inte kan döma till det. Känslan blir inte ens fel bara för att inget faktiskt övergrepp skett. En människa kan uppleva sig vara våldtagen utan att det går att döma för brottet och inte heller är det självklart att den andra är en förövare. Det är viktigt att vi ser det så att vi slutar förminska de som känner sig våldtagna.

Under dagen har flertal på olika social media rasat över riksmedias citat av en åklagare som uttryckt: ”- Hon har inte kunnat beskriva vare sig våld eller hot, då är det ingen våldtäkt enligt lagen. Vi har ett problem här, man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker, säger åklagare Barbro Brännlund till Nya Wermlands-Tidningen.” Flertalet som rasat verkar inte tagit reda på i vilken kontext hon uttalat sig, vilket är i detta enskilda rättsfall.

Ett nej ska vara ett nej. I det här fallet, efter att ha läst domen och inte bara de nedkokade notiserna i riksmedia (DN, SvD, Aftonbladet, Expressen) som gjorts efter artikel i Nya Wermlands-Tidningen, vill jag påpeka att ett nej måste vara ett tydligt nej.

Vi måste alla träna på att säga nej så att det hörs och så att det når mottagaren. Vi kan inte begära att människor ska bli tankeläsare. Vi kan inte döma människor för att de har bristande förmåga som tankeläsare.

Kvinnan har enligt egen utsago sagt nej men det gjordes i en situation där den andra kunnat tolka det som sluta med handlingen du gör (oralsex) vilket mannen gjorde och hon har också på fråga hur det känns svarat ”skönt” under själva den sexuella handlingen. Hur ska motparten veta att det var helheten som sas nej till och inte bara det som gjordes i stunden när nejet sas när han började slicka henne? Inget i vare sig hennes eller hans berättelse tyder på att han inte skulle sluta ha sex om hon tydligt sagt nej istället för att ”stänga av”.

En del av varför mannen ”borde” förstått att personen var ovillig är att kvinnan hade pojkvän. Att ha partner är inte något som med automatik gör att man inte vill ha sex med någon. Inte ens att man lovat exklusivitet är ett sådant tecken, då det finns flertal människor som är otrogna mot sina partners.

Det tas i domen upp ett flertal saker i hennes berättelse, utöver att hon har en partner, som skulle visat på att hon inte ville, men som han kan ha missat för att de gjordes på ett vagt sätt. Ett tydligt ”nej jag vill inte” är tyvärr inte en av dem, vilket han säger att han skulle hörsammat.

Hon skylde brösten och sa: jag vill inte. – Tyvärr är många kvinnor osäkra på sin kropp och han uppfattar situationen som att hon skäms för sina bröst. Inte märkligt då hon har en historia av kroppsförakt bakom sig.

Hon spänner ihop benen som tecken på att hon inte vill – Den där blir jag kluven till, för ja, ett par hopknipna ben borde vara ett tecken på ovilja, samtidigt som jag exempelvis ibland håller ihop benen för att jag tycker om hur smekningen blir.

Hon grät, men vet inte om han märkte det – Jag känner flertal som gråter vid sex, det är inte konstigt då det är en stark känslomässig upplevelse. Man ska därför vid osäkerhet upprätta verbal kommunikation med sin sexpartner, vilket både kvinnan och mannen i det här fallet säger att han gjort och att han då fått svaret att ”det är skönt”. Hon säger sig ha sagt detta för att få sexet överstökat trots att det gjorde ont.

Hon har i efterföljande läkarundersökning haft sprickor som tyder på att hon haft sex utan att vara tillräckligt våt. Det är inte heller ett tecken på att det hon upplevt måste varit en våldtäkt, jag hade mycket sex som ung där jag inte var tillräckligt våt och ännu inte hade lärt mig säga ”stopp vänta, vi behöver få med oss min fitta före vi fortsätter”. Faktum är att det fortfarande inte alltid är så att jag kan avgöra om min fitta är med på noterna och jag därför får små svidande sprickor.

Jag vet inte hur det är för er andra men jag brukar oftast gå på kroppsspråk så jag tycker inte det är så märkligt att han gjorde detsamma. Jag önskar att han hade stannat upp och tydligt frågat om hon ville ha sex istället för att gå på vad han utifrån kroppsspråk antog var en ömsesidig vilja. Hans handling blir inte en våldtäkt för att han läste av henne fel då hon inte gjorde någon handling som korrigerade hans misstag. Jag beklagar även för hans skull för vi ska komma ihåg att han i mångas ögon alltid kommer vara ”våldtäktsman” trots friande dom och hans berättelse även i den kortfattade domen tyder på att han hade uppriktiga kärlekskänslor för henne.

Det som framgår i själva rättsfallet är att kvinnan upplevt sig våldtagen och att mannen inte insett att kvinnan upplevde detta. Mannen anses inte heller i sammanvägning av de två personernas beskrivning av händelseförloppet haft en chans att förstå att sexet är oönskat. Detta att inte få möjlighet att inse att han begick ett övergrepp är i svensk lag det som friar den åtalade.

Jag instämmer i att vi ska lära pojkar lyssna efter nej men vi ska också lära flickor säga nej med tydlig stämma.