Kategoriarkiv: Tankar

Fängelse för twerking?

Att vårt stora grannland i öster, Ryssland, håller på att rusa käpprätt åt helvete är ingen nyhet för de flesta människor som på ett eller annat sätt inte är ”normala”. Är du homosexuell, bisexuell, ickemonogam eller på annat sätt avviker från ”traditionerna” är du tyvärr inte välkommen i Ryssland.

Att bestämma över människor är nåt som diktaturer gillar. Sex används ofta som en käpp för att kontrollera människor, diktaturen definierar vad som är moraliskt riktigt och sedan straffar man alla som avviker från den definitionen. Ryssland har flertalet vansinniga lagar på området och trampar i rask takt mot en diktatur som mest troligt kommer att påminna om tsar-väldet som fanns innan revolutionen 1917.

Tydligen har några tjejer fått fängelstraff för att de twerkade framför nån obskyr staty. Oacceptabelt tilltag enligt åklagaren. Föga förvånande skulle jag tro att åklagaren är en man, och som man måste han givetvis hindra uppstudsiga kvinnor från att ha roligt. Därmed används sex och självutnämnd moral som käppen att straffa dem med.

Sorglig utveckling.

(Jag tror det här är ett foto av en artikel i Metro, men jag kan inte hitta den på Metros hemsida och en googling gav inget resultat. Därför publicerar jag bilden.)

twerk

Jag vill leva i en självklar värld

Att leva utanför normerna är ibland en börda. Jag har valt den bördan och jag är nöjd med den, men jag frustreras över att om och om igen behöva förklara mig. Det stör mig också eftersom jag mer och mer ställer mig i försvarsställning kring hur jag väljer att leva mitt liv, även när jag inte behöver det. Även mot välmenande och nyfikna människor går jag i tidigt skede in i försvarsställningen och det tar en stund att släppa den.

(Relaterat: varför är människor så jäkla bra på att krångla till enkla saker? Varför skapar vi regler som alla förväntas följa, men där reglerna bara blir till förtryck och tvång?)

Jag hade min kära mamma på besök i helgen. Underbara, roliga och godhjärtade mamma. Kvinnan som inte blir upprörd över speciellt mycket utan är stillsamt accepterande oavsett. När jag pratar om Blanka och Kajsa har hon ingen kommentar förutom att hon tycker det är glädjande att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Ingen kommentar om huruvida det är konstigt, inga dolda frågor, inga funderingar, ingen oro. Hon lyssnar på mina tankar, hon är nyfiken på framtiden men ingenstans finns en dömande tanke. Hon studerar bilderna på de två som hänger på min vägg och ler för sig själv.

Vi hade ett kort samtal om att leva utanför det som anses normalt och hur mycket styrka det krävs. Startpunkten till samtalet var en serie porträtt på transexuella kvinnor. Vi var båda fascinerade över hur ärliga, starka och personliga porträtten var. Vi blev båda berörda och samtalet handlade just om att vara ”onormal”. Det var ett bra samtal, kort men skönt. Jag gladdes åt att hon aldrig identifierade mig som konstig, eller min familj som konstig utan för henne var det en självklar sak.

Varje gång jag läser om människor som förföljs, som såras, som råkar illa ut pga olika anledningar – varje gång blir jag ledsen. Det spelar ingen roll om man attackeras för sin hudfärg, sin livsstil, sin sexuella läggning – det ska inte behövas! Jag blir ledsen för alla dessa saker som många människor hakar upp sig på är självklara och behöver inte ifrågasättas.

Jag vill leva i en självklar värld. En värld där såna här saker inte längre behöver stötas och blötas om och om igen utan där alla accepterar alla, oavsett vad. En värld där orden inte behöver såra och där valen inte behöver försvaras. En självklar värld där orden inte ens behöver sägas. En värld där vi kan vara oss själva och trivas tillsammans på den här lilla blå planeten som susar genom världsrymden.

Gå till nakenbadet istället!

Bodypalace är en mycket bra insats som jag följer med glädje. Just nu kör den bloggen en tävling om ”beachkroppar” där läsare skickar in bilder på sin kropp i badkläder. Jag har länge uppskattat alla försök till acceptans rörande sin egen och mångfalden av kroppar.

Jag vill ge ett till alternativ: Gå till nakenbadet istället för tygstranden.

Vi lever i ett oerhört sexualiserat samhälle och de flesta tygstränder (samt hela industrin som hör till badkläder) är ett tydligt exempel på hur sexualiserad badkroppen är. Den är också ett bra exempel på vilken dubbel standard som badkläderna etablerar kring kroppen, där du förväntas visa mycket men du får inte visa för mycket.

Sist men inte minst, som jag redan sagt flera gånger – vi är ju ändå vuxna och vet vad som finns under badkläderna.

De flesta nakenbad är mycket, mycket trevligare. Om du har ångest kring din kropp så lovar jag att den kommer att vara mycket mindre intressant på ett nakenbad. Naturistkulturen är generellt mycket mer accepterande till kroppar oavsett form, färg och storlek. Nakenbaden är för det mesta också mycket mindre sexualiserade. Ja, det finns renodlade knullbad men går du till ett seriöst nakenbad kommer det inte att vara någon konstig stämning. De flesta som aldrig varit på ett nakenbad tror att det är en konstant orgie, men verkligheten är tvärtom – de flesta tygstränder är mycket mer sexualiserade än nakenbaden.

Mitt personliga favoritbad är Ågesta som ligger vid Farsta. Det är jättemysigt, familjevänligt och är en bra plats att spendera en varm sommardag på. Jag ser fram emot att ligga där i sommar med Blanka.

Tankar kring kvalitén på erotik

Den här bloggen är inne på sitt nionde år av existens. Jag har publicerat massor med fin erotik här, både sånt jag hittat på nätet men även fina Blanka och Kajsa har synts här med sina sexiga och vackra kroppar. Under dessa år (och långt innan) har jag även varit en storkonsument av porr, naket, erotik och allt vad det kallas.

För några månader sen blev jag inbjuden i en hemlig grupp på Fejsboken av några vänner. En hemlig (dvs osynlig och sluten) grupp som delar erotiska bilder med varandra. Tanken var att bilderna skulle vara av den mer sensuella sorten, inte så mycket knullande utan mer antytt. Jag var med i den i kanske en dag eller två, sedan gick jag ur den. Varför? För att bilderna som människorna i gruppen la upp var dötråkiga. Det var vad jag brukar kalla ”typiskt bajsnödig svartvitt pretentiöst nonsens”. De flesta bilderna var som sagt mördande tråkiga och ostimulerande.

Jag blev i samma veva inbjuden till en ännu mer sluten och hemlig grupp där bilderna var mer åt det knullande hållet. Bilderna där är roligare men om det läggs upp 100 bilder om dagen tycker jag kanske i bästa fall att en bild i veckan är kittlande. Övriga bilder är i min smak också nånstans på skalan mellan en axelryckning och ett ”meh”. Den här gruppen är jag fortfarande med i, mest för att ibland kommer det en rolig bild samt att oddsen är större att nån av exhibitionisterna i gruppen lägger upp en rolig bild på sig själva. Men i övrigt, jag tittar till den en gång i veckan och i övrigt rycker jag på axlarna.

Frågan jag börjar fundera på, är det jag som har en väl utvecklad (eller snobbig, om man vill säga så) smak för erotik och tycker att det som publiceras helt enkelt inte håller kraven? Har jag fått bättre smak eller är det bara att andras smak är sämre? Eller, är jag helt ute och cyklar på min snobbiga, snorkiga cykel och missar helt det som gör erotiken bra?

Att jag är trött på den massproducerade porren som jag sedan många år kallar för McPorr är ingen hemlighet, men den är en annan typ av snusk än det snusk som publiceras i ovan nämnda grupp. Det som publiceras ovan är erotik, någon har åtminstone ansträngt sig i skapandet av den och inte bara gjort nåt hafsverk. Ändå är jag inte kittlad. Jag vill tro att 15+ år av att konsumera erotik och att förfina och raffinera sin egen smak har gjort nånting, och att 8+ år av att skriva lustblogg även det har bidragit till att polera både min kuk och min smak för erotik. Att jag även sedan några år fotograferar erotik vid varje tillfälle som ges har utan tvekan gjort sitt till för att utveckla och förfina vad jag kittlas av.

För mig är det viktigt att se in i mig själv och fundera över mina drifter, min personlighet, mina tankar och min egen utveckling. Utan reflektion tror jag att min mentala utveckling stagnerar. Jag vet av erfarenhet också att utan reflektion blir jag uttråkad och frustrerad.

Det är så mycket lättare att hitta erotik idag. Nätet är fantastiskt. Jag älskar friheten som finns på nätet och som jag hoppas kommer att finnas i framtiden. Visst, nätet är ett trubbigt redskap på det sättet att det sprids oerhörda mängder med skräp också, men att ha tillgång till detta enorma bibliotek är en gåva. Jag är tillräckligt gammal för att minnas tiden utan nätet och om man bara ser till åtkomsten av snusk och erotik var den tiden inte rolig. Därför undrar jag om friheten och mångfalden gör att de som skapar och sprider erotik kanske inte anstränger sig lika mycket, för man försvinner ändå i bruset?

Jag vet inte vad som är värre egentligen, att vara en snobb som rynkar på näsan åt allt förutom det absolut bästa, eller att det kanske faktiskt är så att erotiken börjar också bli massproducerad, grotesk och smaklös smörja.

Den långsamma resan

Vi lever i en tidsålder då allting ska gå fort. Ögonblicklig tillfredsställelse, det är trumman som de flesta marscherar efter. Människan är en art som har bråttom. Nittonhundratalet födde massor med uppfinningar som gjorde saker snabbare, allt från tåg till bilar till rymdraketer och internet. Internet i sig har gjort allting så oerhört mycket snabbare.

Det här genomsyrar våran blotta existens och färgar det mesta vi gör. Eftersom allting går så himla fort numera måste man även försöka trycka in så mycket kvalité som möjligt i det. Sex är en sån sak, många människor har inte tid med flera timmar av sexuell aktivitet och därför prioriterar man annat och försöker trycka in (no pun intended) så mycket kvalité som möjligt när man knullar. För allting måste gå fort-fort-fort.

Jag tror dock starkt att de flesta människor skulle må oerhört mycket bättre om man klev av ekorrhjulet och saktade ner rejält mycket. Gav sig själv tid att inte göra nånting. Att sluta se sitt liv som en serie med hinder och händelser som man ska klara av. Att ligga en lat lördagsmorgon och läsa serietidningar. Att ha långsamt sex. Att skriva ett brev för hand, till en vän man inte hört av på länge. Tekniken är bra men människan behöver eftertanke.

En sak som måste få ta tid är stora livsförändringar.

Jag tror att många människor som t.ex. vill lämna den monogama normen har för bråttom. De vill att det omedelbart ska fungera. Det ska bara ta en månad eller två, sen ska det vara klart. Jag förstår helt att man blir entusiastisk och har bråttom att utforska detta nya, men jag tror att det är lätt att missa viktiga ögonblick eller att råka trampa andra på tårna när man rusar fram där i sin jakt på att bli färdig.

Min egen resa var långsam. Den ÄR långsam, för precis som alla stora resor som ändrar ens liv tenderar den att pågå väldigt länge. För mig har den väldigt få tydliga startskott och målgångar, utan jag tar det försiktigt och tar en dag i taget. Jag har gjort misstag, jag har utan att avse det sårat människor – och det kommer att hända igen. Men förändringen kommer inifrån och den ska vara långsam. När jag känner att jag börjar skynda är det dags att sakta ner och tänka efter.

Sakta ner i din inre värld. Låt beslut ta lite tid, alla beslut blir inte bra av att fattas snabbt. Stora beslut kräver mer tid och mer arbete.

Haremkillar gillar polykvinnor

På det där sociala nätverket som ungefär kan översättas till Ansiktsboken, i det slutna forum som en stor mängd svenska polypersoner är med i, pågår en mindre diskussion om det här med hur man övergick till en polylivsstil – hur man ”öppnade upp” sin redan etablerade relation/förhållande.

En av funderingarna rör hur det upplevs som enklare för kvinnor att finna män än tvärtom och någon tar upp det där med monomän som gillar polykvinnor. Jag har träffat på det här fenomenet lite då och då, det är ett lika intressant som frustrerande fenomen.

Det finns en viss typ av monogama män som verkligen älskar tanken med polykvinnor. De förstår inte polyamori, de förstår inte tanken bakom det men gemensamt för alla är att de är väldigt positiva till att ha flera partners. Jag brukar ibland kalla dem för haremkillar, eftersom de vill ha ett harem som de själva får kontrollera. De är inte poly, de är bara skitstövlar som gillar att missbruka konceptet för att övertyga sin (vanligtvis) monogama partner att de ska få knulla runt.

En annan gemensam nämnare för haremkillarna är att de är positiva till att öppna upp förhållandet för egen del, men blir nervösa när deras partner vill/ska göra detsamma. Officiellt är det givetvis rättvisa som gäller – ”självklart, älskling, du får också träffa andra!” – men oftast brukar de försöka manipulera eller på annat sätt få partnern att inte träffa andra. I korthet är de rejäla hycklare och skitstövlar.

Jag blir oftast irriterad när haremkillar försöker utforska polyvärlden. De är klumpiga, de förstår inte varför man blir poly (”Men vaddå, alla vill väl bara knulla?”) och deras beteende befäster många monogama myter om vad polyamori är. De är posers, de fejkar det.

Att övergå till en ickemonogam livsstil är en resa. En del gör den under inflytande av yttre faktorer (partners, vänner, omvärlden) medan andra som t.ex. jag själv gör resan som resultatet av en inre process, oftast startad av tankar och reaktioner kring hur normen definierar relationer. Haremkillar har inte det, de styrs av sin kuk och de ser en filosofi som de kan missbruka för egen vinning.

Nu har jag inte gjort någon empirisk undersökning, men jag misstänker att haremkillarna är ett problem varför nyblivna polymän kan ha svårt att få kontakt med kvinnor. De kvinnor som har erfarenhet i polyvärlden och som gjort en (i brist på bättre beskrivning) korrekt resa kommer att vara misstänksam mot killar som är positivt inställda till flersamma relationsformer. Jag vet det eftersom jag själv har blivit konstigt bemött när jag började utforska flersamhet – dock inte så mycket av andra polykvinnor men det är rätt svårt som kukutrustad människa att få seriös kontakt med det motsatta könet. Man kan få känslan att man måste ”bevisa” sin äkthet och det kan få många osäkra killar att känna att det är för svårt.

Myterna om den goda polyn

Äntligen har skrivsuget och tiden att skriva sammanfallit plus att jag köpt ett tangentbord som passar min platta vilket förenklar skrivandet. Livet är gott.

Jag har senaste dagarna funderat en del över polylivets avigsidor så jag hoppas att det kommer bli några inlägg om sådant. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja leva på något annat sätt och detta jag kommer beskriva är endast avigsidor ibland, andra gånger är det skälen till att jag vill leva mitt liv med flera älskade i det.

Jag tror att jag kommer att ta ett monoperspektiv på frågorna och det kommer att vara den idealiserade bilden av lyckliga tvåsamma jag utgår ifrån. Den bilden jag ibland när det strular i någon av relationerna drömmer om att ha med den enda rätta som jag alltid stämmer överens med och som kan uppfylla alla mina behov och vi behöver aldrig anpassa oss efter några andra än oss två.

Ämnena kommer att handla om ”trygghet och föränderlighet” och ”många viljor i ens liv”, men först ut är en av anledningarna till att jag så sällan skriver om polyrelaterade saker längre, myterna om hur den goda polyn ska vara. Det dök upp i ett samtal med en annan ”gammal poly” som svarade ”ha ha jaaa” när jag skrev att ”bilden av hur den goda polyn är står mig upp i halsen så mycket att jag slutat skriva om polylivet”, så jag antar att jag inte är ensam om att känna att det finns begränsande myter. Vi talade dock inte mer om vilka saker hen tyckte begränsar så här nedan är endast mina.

Jag vet att ingen av mina närmsta skulle lägga det på mig och jag blir så störd av att jag vill leva upp till bilden av ”den goda polyns” liv. Den hindrar mig från att leva MITT liv. Jag vill klargöra att detta är en läggningsfråga om man påverkas av myterna om ens livsstil, så ni som lever tvåsamt, tro inte att ni kommer undan ”den goda tvåsamma” om ni har liknande mindset som jag. Fast ni har istället bilden av att endast attraheras av en, leva i kärnfamilj och lyckliga i nöd och lust tills döden skiljer er åt att leva upp till.

Så hur ser bilden av den goda polyn ut?

Vi kan väl börja med den tredje frågan vi flersamma alltid ska besvara tvåsamma; hur är det med svartsjukan? Tack den mår åt helvete bra och gör mig vansinnig, kommer jag svara nästa gång. För i bilden av en god poly, även i samtal med andra polymänniskor, är den svartsjuka någon annan än en själv. Ett tag brukade jag säga att ”jag är den enda svartsjuka polyn” för det lät så. Alla visste om någon som är svartsjuk för det är en naturlig känsla, men de själva var det inte.

Jag känner svartsjuka. Den är ibland ogrundad och irrationell, ibland är den relevant och grundad i något jag vill förändra eller något som sker under ytan men jag inte kan sätta fingret på.

För trots alla våra skriverier om ”kommunikation, kommunikation, kommunikation” så fallerar vi så klart rätt ofta på den punkten. Ibland för att vi är rädda och därför inget säger, eller glömska, eller missförstår, eller skjuter upp, eller vilken anledning som nu gör att världskrig bryter ut.

Myten om den goda polyn etablerar att det är viktigt vara öppensinnad, så helst ska du vara okej med alla typer av lagligt sex, alla typer av lagliga konstellationer av människor och allt som kan anses vara öppensinnat. Det är också viktigt att påpeka att det handlar om lagliga saker, även om det då och då dyker upp de som tycker att den goda polyn ska vara än mer öppensinnad och exempelvis inte åldersdiskriminera de under 15 års ålder.

Men nej, jag är inte okej med vad som när som hur som med vem som. Jag är rätt inskränkt. Kanske inte jämförelse med de flesta andra människor men jämfört med bilden av en goda polyn. Jag tycker exempelvis att 42 åriga män som har uteslutande sexuella relationer på distans med 17-åriga flickor är diskutabelt. Min erfarenhet är att 17 åringar generellt vill öva mer på hela biten av relationsskapande än att bara ha sex, men att de tar vad de får utan att kunna formulera sina behov.

Jag älskar till exempel inte alla människor, gud jag tycker till och med de flesta är rätt korkade. Ibland när mina partners presenterar någon av sina viktiga så undrar jag vad de ser i dem. Dags för en till brasklapp: det gäller så klart ingen av de nuvarande, eller tidigare, eller igenkänningsbara i den lilla krets av människor jag lever med. Ni ser varför den goda polyn alltid ska älska sina bonuspartners? Men jag erkänner, tanken att Niva en dag presenterar en ultraortodox radikal tonåring är liksom inte främmande.

Här kan jag ju flika in en del av den goda polyn som jag inte har svårt leva upp till, men som andra kan känna begränsar; den goda polyn är vänsterfeminist. Så det så.

Den goda polyn slår i vissa frågor mellan två ytterligheter, antingen är det rätta att leva i holistisk kosmisk kärlek till alltet eller så ska man vara cyniskt slängd i käften. Jag drar åt det senare hållet men gillar en och annan flummig tanke om meningen med livet.

Att älska alla innebär också att den goda polyn alltid lycklig över att dens partner hittar nya kärlekar. Jepp, så är det. Vi har till och med uppfunnit ett tröstpris till den partner som nu ska ge det nyförälskad paret utrymme, vi kallar det NRE – new relationship energy. Det är den goda polyns variant av de tvåsammas ”reta aptiten ute, äta hemma” där den nya bubbligheten bubblar över till den gamla relationen.

Det är klart den inte alltid gör. Dygnet har 24 timmar och nyförälskade kan vara väldigt uppe i det blå. Det kan vara jobbigt om man själv är inne i en ”vill möta någon men finner ingen lämplig” fas eller ”sex fungerar inte för mig just nu” eller bara ”fan, jag behöver mer uppmärksamhet än jag får”. Att det kommer nya människor in i ens liv kan också förändra väldigt mycket i överenskommelser, ex vem vill och ska man ha vätskeförbund med?

Och just det, till dig som är nybörjarpoly för denna del av myten om den goda polyn har jag endast mött hos er; det finns polypar, det är okej. Att du vill ha en triad, en flock på 5 eller en storfamilj på 9 gör inte att andras sätt att leva poly slutar att vara poly. Det innebär att vi är olika. Jag lever i första hand i par, det gör mig inte tvåsam och det gör mig inte mindre poly.

En till myt; Den goda polyn gör överenskommelser, följer dem och är öppen och ärlig mot sina partners. Yeah, right. Alltid. Varje gång. Nästa gång jag hör den skriker jag. Håll för öronen.

Överenskommelser är bra, men de håller bara tills det blir missförstånd, glöms av eller någon inte följer dem. Ärlighet och öppenhet, ja, det är en svår fråga för vad ska och vill man vara öppen med? Klumpesnusk och jag kämpar, fyra år efter att vi möttes, fortfarande med den och gör överenskommelser som vi inte alltid kan och vill följa. Så, att det är så enkelt som att gör en överenskommelse och följ den är det inte. Människor är mer oberäkneliga än så.

Men nu tänker du kanske; jag har minsann mött massor av kommunikativa, sexpositiva, hippieklädda queera polymänniskor med vänsteråsikter.

Nej du har mött individer. Vi är nämligen rätt många som både uppfyller myten och som protesterar mot den och begränsas av den. På en och samma gång ibland.

Att göra ingenting tillsammans

Jag skriver det här en söndags-förmiddag. Blanka och jag har vaknat tillsammans och nu har vi gjort våra respektive morgon-rutiner. Det innebär för oss att göra vår digitala morgonrutin. Kolla mail, läsa bloggar. Vi gör det tillsammans, visar varandra sexiga eller roliga bilder och vi sitter med kropparna så att vi rör varandra.

Att göra ingenting viktigt tillsammans är för mig oerhört viktigt. Speciellt med Blanka. När vi har utrymmen med ”ingenting särskilt” planerat känns det bra för oss, vi slappnar av och kommer lite närmare. Det är viktigt för oss och jag tror fler människor skulle må bra i sina relationer om man gjorde utrymme för att göra ingenting tillsammans. Att bara vara. Sitta tillsammans med varsin dator eller surfplatta eller anteckningsblock eller vad man nu känner för. Sällskapa med en älskad människa på ett oambitiöst sätt. Enkel vardagsbekräftelse.

I mitt liv finns det två tillstånd som jag brukar beskriva som Fest Och/Eller Vardag. Det gäller med båda mina förhållanden. Eftersom jag inte har möjlighet att träffa Blanka eller Kajsa i den omfattning jag vill pga avstånd är det viktigt att jag får båda sakerna med dem.

Fest, det är när man gör speciella, planerade eller spännande saker tillsammans. Man äter lyxigare mat. Man står i duschen med endast tända ljus som belysning och smeker varandra. Mycket sex. Göra utflykter och se nya saker. Unnar sig nånting tillsammans. Badar bastu eller ligger på stranden.

Vardag är vardag. Man lagar mat tillsammans. Myser framför en film. Skrattar åt dåliga skämt medan man plockar i/ur diskmaskinen. Man suckar över vardagliga ting. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Äter frukost i köket.

Båda de tillstånden är viktiga att jag har med mina partners. I vardagen ingår att göra ingenting.Vardag är lika viktigt som fest. Ibland är det lätt att glömma bort det, tror jag.

absolutely_everything

Byta relationsform

En sak som jag och Blanka ofta bekräftar i vårt förhållande och vår relation är att vi vill vara tillsammans. Med det menar vi att även om vår kärlek till varandra skulle ta slut så vill vi fortfarande ha överlappande liv. Det innebär att om vi t.ex. skulle få slut på känslor så vill vi omdefiniera vår relation till en som fungerar för oss. Kort och enkelt; vi skulle övergå till att vara vänner och fundera över vilka komponenter vi vill lägga i vår relation.

Häromdagen läste jag ett blogginlägg skrivet av någon i en (antar jag) normativ monogam relation som har fått veta att mannen hon är gift med har kommit ut som homosexuell. Det är ett väldigt personligt och ärligt inlägg och jag blev rörd av det. Tyvärr innebär det ju slutet på deras förhållande (och giftermål, eftersom de var gifta) iom att han är attraherad av män och inte av henne.

Men, jag kände att det på nåt sätt ändå finns en silverkant på molnet. Det är inte slutet för deras relation. Hon kommer fram till ungefär det i sitt blogginlägg också. Deras villkor för relationen har förändrats och nu måste den förändras till en vänskapsrelation. Det är bra för dem båda i långa loppet även om det givetvis är väldigt smärtsamt just nu. De har barn ihop och kommer givetvis att finnas i varandras liv via den länken, men det är nu de ska omdefiniera sin relation och finna ett sätt att vara glada för varandra, att stödja varandra och att acceptera förändringen utan att behöva förlora varandra.

För så är det ju, man vill inte förlora varandra. Kärlek kan ta slut, människor kan ändras men i de flesta fallen vill man ju ändå behålla fina människor i sitt liv. Det går inte alltid, ibland är smärtan för stor eller så faller man för frestelsen att bränna sina skepp och såra den man hade en relation med, men jag hoppas och tror att de flesta, om de fick välja, skulle vilja behålla sin(a) partner(s) men med en omdefinierad relation.

Romanser på jobbet

Kontorsromanser är ju lite av en sliten klyscha men händer de verkligen på riktigt? Hur många har en relation med en kollega?

I mitt vanliga jobb händer det att jag gör besök hos kunder. I veckan var jag på ett sånt besök och satt i ett trist och stereotypt konferensrum och drömde mig tillbaka till min egen förlossning när jag hörde röster från ett kontor tvärs över hallen. En mansröst och en kvinnoröst. Jag vet inte om jag bara var oerhört uttråkad och läste in lite för mycket i deras tonfall eller om det verkligen var så, men jag fick känslan att de två var lite mer än bara kollegor. Ämnet var oerhört tråkigt, men tonfallen var (enligt mig) lite för intima.

En något mer sansad del av mig påpekade att även om det var så att de hade nåt slags relation så var det ju inte omöjligt att de (duh!) faktiskt hade en relation, utan att det var nåt slags under-bordet-grej som de roade sig med på arbetstid. Det går ju faktiskt att ha en relation och jobba ihop, det är ju trots allt inte femtiotalet vi lever i och en del par träffas ju så.

Men ändå. Jag kunde inte riktigt släppa tanken och känslan av att det fanns nånting mer i dessa två människors samtal.

För verkligen, hur utbrett är det att man har en ”affär” med en kollega? Att man är otrogen eller gör nåt med en kollega bara för att det är roligt och ett sätt att få sig lite sex på arbetstid? Hur utbrett är det att chefer nyttjar sin position på ett oetiskt sätt för att få sex? Jag har inga som helst problem med att man har en relation med en kollega för att det är roligt, men jag blir lite fundersam över hur ofta maktpositioner missbrukas så att man kan styra in den sexiga sekreteraren i en position då hen inte har nåt val.

Jag har själv aldrig flörtat med en kollega, än mindre inlett en sexuell relation med en kollega. Delvis har detta berott på att alla mina arbetsplatser varit väldigt mansdominerade och jag är oerhört ointresserad av att ha relationer med män, men även om det funnits kvinnor och även om jag ibland lekt med dagdrömmen har verkligheten av att ha en relation med en kollega känts ganska knepig.

Har du haft en sexuell relation med en arbetskamrat? Jag skulle verkligen uppskatta att få höra dina erfarenheter om det!