Kategoriarkiv: Tankar

”Vi är heterobögar” sa tonårskillarna

Jag gick i gymnasiet i mitten av 90-talet. Närmare bestämt mellan 1994 och 1997. Jag skulle vilja säga att det var kul och lärorikt, men jag tyckte mest att skolan var en jobbig bisak som man var tvungen att uthärda.

I skolan var jag ointresserad av att delta i speciellt många av de sociala klickarna. Det är intressant hur gymnasiet formar ungdomar, speciellt med den hänsynslösa sociala struktur som forceras på unga människor. Jag har i vuxen ålder jobbat en del inom skolvärlden och det är oerhört fascinerande och skrämmande att se denna nästan helt hänsynslösa struktur våldföra sig på människor.

Samtidigt är det oerhört intressant att se hur tonåringar börjar utforska sig själva och sin identitet. Därför är det extra intressant att se hur sociala konventioner, stereotyper och fördomar ofta krockar med unga människors vilja att hitta sig själva.

Min skolgång formades av en djup homofobi. Jag tog inte till mig den i någon större utsträckning, mycket beroende på att jag var nästan helt ointresserad av att delta i ett system där någon annan dikterade reglerna men också för att jag helt enkelt inte brydde mig. Även om jag slapp infekteras av det mesta av den har jag ändå i vuxen ålder märkt att ibland finns det nåt slags vilande och nästan helt obefintlig homofobi inuti mig och jag skyller detta på att min gymnasieskola var en inskränkt miljö i en liten, inskränkt och bakåtsträvande ort som till största delen befolkades av intoleranta och reaktionära människor.

En årgång under mig fanns ett av de där självutnämnt coola gängen med killar som alla anser coola just för att de själva har bestämt att de är det. Återigen den där fascinerande dynamiken som återfinns i ungdomskulturer. Jag tror det var när jag gick i tredje årskursen (och de i andra) som de började upptäcka smink och märkliga kläder. Idag skulle jag klassa dem som en blandning mellan metrosexuella och nåt slags tafatta hipsters. De köpte udda kläder på second-hand samt sminkade sig i vad de säkerligen trodde var på ett diskret och subtilt sätt men som i själva verket bara såg diskret och subtilt ut om de stod antingen bredvid Robert Smith eller Eric Draven.

Givetvis krockade denna sminking med den utbredda homofobin. Det var ju trots allt bara bögar som var intresserade av såna fjolliga saker, bögar vill ju egentligen vara tjejer och givetvis använder de därför smink eftersom det bara är tjejer som har smink. Osv osv osv, allmän idioti.

Därför började de här killarna påpeka lite skämtsamt ironiskt att de var heterobögar. Detta för att rättfärdiga deras nyfunna förtjusning för att utforska sin egen identitet men ändå behålla en godkänd stämpel av manlighet.

Idag tycker jag detta är ett bra exempel på hur det kan gå när individen kommer i kläm med könsroller, stereotyper och fördomar. Då blir man tvungen att uppfinna såna här kompromisser, absurda små Moment 22 för att lyckas både vara sig själv men också leva i ett samhälle som propagerar för stenhårda könsroller och fack som varje människa ska finna sig i.

Jag vet inte vad som hände med de här killarna. Jag hade ingen kontakt med dem ens i gymnasiet eftersom jag tyckte de var arroganta och bortskämda kukhuvuden, och efter jag gick ut gymnasiet styrde mitt liv mig långt bort från den orten och skolan.

Könsrollerna är (mestadels) sociala konstruktioner

Jag gjorde en retweet på en sak jag såg på Twitter.

Nån människa som följer mig gav svar på tal:

hen

Jag övervägde att bara strunta i det hela men till sist orkade jag inte mer. Jag är dessutom ganska oförtjust i diskussioner på twitter då de tenderar att bli ganska svåra att följa för mig, så jag värmde upp min blogg.

Henric, jag beklagar att du verkar sitta fast i det förflutna men ”hen” är på riktigt och det är här för att stanna.

Vet du varför pojkar och flickor leker med olika saker? För att vi lär dem att de ska leka med olika saker. Vi lär dem könsroller från det förflutna och att tjejer är rosa och gillar dockor medan pojkar är blå och gillar svärd. Det är vad vi lär dem, oavsett om vi är medvetna om det eller som du helt okunniga i genustänk eller könsroller.

Det som vi ser som manligt/kvinnligt är i stor del sociala konstruktioner, ingenting annat. De biologiska skillnaderna är för det mesta rätt tydliga men även där finns det gott om människor som inte uppfyller kriterierna för det könsbinära systemet. Inte ens biologin är så svartvit som vi trodde för bara två decennier sen och det blir ännu mer suddigt när man börjar kika inuti människors huvuden.

Så ja, könet (om man kan kalla det så) ”hen” finns visst. Återigen förstår jag inte varför genusomedvetna och hyfsat trångsynta människor är så rädda för det – att det finns människor som trivs med att vara hen tar inte bort din rätt att kalla sig han/hon om du trivs med det.

Könsrollerna är i mångt och mycket en låsning. Det är som sagt en social konstruktion men när man uppfostrar barn i strikta könsroller hämmar det deras utveckling och harmoni med sig själva. Det finns gott om forskning på det området som ger stöd för detta.

Därför är det konstigt att McBurgarkedja insisterar på att ge ut könade leksaker när könet i mångt och mycket är en social konstruktion byggd på traditioner och förlegade könsroller. Varför kan man inte bara ge ut ”leksaker” och låta barnen själva välja vad de gillar?

Ja jisses, ni grottmänniskor är verkligen märkliga.

Till alla runkgubbar på nakenbaden

Till alla gubbar som vill runka på nakenbadet: Det är ni som är orsaken till att nakenbaden så sakteliga håller på att försvinna och jag ogillar er starkt.

Varför ogillar jag er när jag ändå vidhåller positionen av att vara sexpositiv? För att ni gör det helt fel. Jag har ingenting emot att ni runkar men ni behöver fanimig lära er när ni ska göra det och hur ni ska göra det.

Först och främst behöver ni lära er skillnaden mellan sexuell och ickesexuell nakenhet. Att sitta på ett helt vanligt nakenbad och smygrunka i tron att ingen ser er är bara patetiskt. Alla ser att ni sitter och rycker i kuken. Det spelar ingen roll om ni gör det halvöppet eller döljer det under handduken – alla ser ändå att ni gör det. Det är lika löjligt som när man i tonåren trodde att läraren inte kunde se vad man smusslade mellan sig bara för att man satt längst bak i klassrummet; tro mig, läraren såg precis vad ni gjorde men orkade inte bry sig om det.

Raskt vidare till nästa punkt: Bara för att andra människor är nakna betyder inte att vi är okej med att du runkar medan du glor på oss. Det är ovälkommen sexualisering och är faktiskt inte coolt. Faktum är att det kan leda till en polisanmälan, speciellt om du inte slutar även efter att vi sagt åt dig.

Men, den tredje och sista punkten är den överlägset viktigaste och är samma som jag inledde med: Det är ni som gör att seriösa, trygga och avslappnade nakenbad håller på att försvinna. Det är ni som gör att barnfamiljer oroar sig för snuskgubbar och att tjejer inte vågar gå till nakenbad själva (eller t.o.m. i sällskap!) pga risken att nån runkgubbe inte kan hålla kuken i styr. Det är ni som gör att allt arbete som vi seriösa nudister och naturister utför och kämpar för försvinner i en idiotisk debatt där nymoralister skriker sig hesa över omoraliskt beteende och ”tänk på baaaaarnen”-mentalitet.

Det är erat jävla runkande på nakenbaden som gör att de kommer att stängas ner, ett efter ett, tills det ironiskt nog inte finns något nakenbad kvar för er att sitta och runka på.

Det började med fötterna

Det kan hända att det här inlägget inte är speciellt genomtänkt, jag har precis ätit riktig mat för första gången på några dagar och är därför proppmätt. Kombinera detta med värmen och min tankeverksamhet är kanske inte på topp.

Jag är en barfotamänniska. Det betyder att jag i möjligaste utsträckning gillar att vara barfota. I mitt hem går jag barfota så gott som alltid, med få undantag har jag på mig strumpor i onödan. Om vintrarna blir mina fötter kanske lite kalla ibland och då tar jag på mig strumpor, men annars aldrig. Ni som har läst bloggen ett tag är inte förvånade, jag har samma policy vad gäller kläder – jag är naken omkring 80-90% av min vakna tid och att vara barfota ingår där.

Om somrarna överger jag normala skor och går alltid barfota i sandaler. Detta inleds i början av Maj och tenderar att pågå till slutet av Augusti, början av September däromkring. Jag har aldrig strumpor på mig och faktiskt tycker jag att sandaler + sockar är bland det fulaste som man kan ha på sina fötter. En av få saker som jag tycker är fulare är foppatofflor och sockor. Att jag går barfota i sandaler hela sommaren har en nackdel och det är att mina fötter kräver massor mer underhåll än vanligt, men det är ett billigt pris att betala.

Mycket av min kroppstemperatur verkar regleras via fötterna. Jag blir lättare varm om jag har instängda fötter. Om vintrarna när jag jobbar kan jag plötsligt känna mig överhettad, då är det dags att ta av sig skorna en stund.

Människor klär av sig när det blir varmt, men jag har noterat att de flesta även i kortkorta shorts och ett pyttelitet linne ändå väljer att ha på sig strumpor och skor. För mig är det helt obegripligt. Jag vill att mina fötter ska få andas.

Den här sommaren har jag sett massor med reklam för olika butiker som säljer badkläder. Även detta är en för mig helt barock typ av klädsel. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man vill åka och bada iförd nån slags badkläder. Jag finner det lite mörkt komiskt också att även om badkläder officiellt är till för att skyla din omoraliska kropp från andras blickar så finns det nästan inget klädesplagg som är designat för att visa så mycket som möjligt och sexualisera din kropp till max som just badkläder. Jättetajta badbrallor för killarna och pyttesmå bikinis för tjejerna.

Jag har frågat det här förut och jag är totalt förvirrad över det, men varför skäms vi så otroligt mycket för den nakna kroppen? Jag förstår att det var givande förut iom att ”moral” användes som en maktmetod för att kontrollera människor, men jag tycker att i ett samhälle som vi själva påstår är utvecklat och upplyst borde vi ha lämnat den här pryda nakenskräcken bakom oss. Vi vet att det finns människor som har bröst, kuk, fitta och lite olika blandningar och kroppen är inte hemsk, omoralisk eller ful. Jag skäms inte för min egen kropp, de problem jag har med den har sina rötter i mitt eget dåliga självförtroende och ingenting annat.

Men ja, stycket ovan är gammal skåpmat för vana läsare. Det började med fötterna och slutade med kroppen. Släpp ut dina fina fötter i sommar!

Sexuell ironi

Jag har nämnt förut att värme gör mig kåt. Det är ganska vanligt att jag blir kåt när jag badar bastu, och den värmebölja som sveper över landet den senaste veckan har inte direkt dämpat den tendensen. Jag spenderar i princip all min fritid naken och jag känner hur det konstant pirrar i kuken av längtan efter en hungrig mun, en välkomnande fitta eller en trång, insmord anal. Jag saknar händer som rör vid mig, smeker mig. Munnar som nafsar på min kropp och jag återkommer ofta till en längtan av att ligga på mage med Blanka sittandes grensle över mig. Känna hennes händer och mun som utforskar min rygg medan hennes savande fitta gnuggas mot min kropp.

Därför är det också lite ironiskt att värmen gör mig oerhört slö och okoncentrerad. Mina fantasier och tankar känns litegrann som om de försöker ta sig genom nåt slags berusning. Det är svårt att hålla tankarna i rad och huvudet hoppar fram och tillbaka mellan dem. Detta i sin tur gör att jag aldrig riktigt kommer upp i den kåtnivån då jag vill lägga mig i soffan och runka, utan istället landar min kropp och mitt psyke i nåt slags vardagskåthet.

Men tankarna är oerhört fina. Pirrandet i kuken och tankar om båda mina vackra flickvänner. Blankas härliga skratt, hennes underbara leende, hennes sexiga kropp och hur hon retar mig och stimulerar mig på så många nivåer. Kajsas kropp som klickar så fint med min. En återkommande längtan är att ligga naken tillsammans med dem båda i skuggan på nån trevlig nakenstrand.

Två saker jag inte kan

Jag har en simultanförmåga som jag skulle säga är en bra bit över genomsnittet. Jag har inga större problem att jonglera flera saker i huvudet eller att faktiskt göra flera saker samtidigt. Lägg till detta att jag har en bra kroppslig koordinationsförmåga och kan samordna händer, mun och annat – något som mina sexpartners har fått dra nytta av.

Det är därför intressant vilka områden jag inte kan utföra samtidigt när det handlar om sex. Exempel, jag kan omöjligt göra något annat medan jag blir avsugen. Om någon har min kuk i munnen blir det aldrig lyckat om jag gör annat samtidigt, exempelvis fotar avsugningen i fråga eller svarar i telefon eller läser tidningen eller vad som helst faktiskt. Det går helt enkelt inte, no pun intended. All min uppmärksamhet försvinner in i kuken, så om jag då ska göra nåt annat samtidigt blir det antingen-eller och oftast blir det att min kropp liksom glömmer bort att någon ger kuken en massa skönt sugande. Jag och Blanka har ibland lekt med tanken att hon skulle sitta under mitt skrivbord och suga mig medan jag satt vid datorn och gjorde vad jag alltid gör, men jag vet att det inte skulle funka för det skulle ta kanske 10 sekunder och sen skulle jag behöva luta mig tillbaka och njuta av munnen på kuken.

En annan sak jag absolut inte kan är att ha stånd medan jag får anal stimulans. Jag tycker mycket om att få min anal stimulerad, speciellt av Blanka som alltid lyckas hitta precis rätt punkter. Jag älskar när hon smeker min rygg och sakta trycker in en riktigt stor plugg i min rumpa. Det är dock oerhört svårt för mig att vara hård samtidigt, det blir oftast en konflikt mellan musklerna som håller min kuk hård och musklerna som får analen att slappna av. Några få gånger har det gått men det har varit en mycket speciell sorts ansträngning för att få min kropp att göra som jag vill. Jag blir imponerad när jag ser filmer där killar får saker i rumpan men ändå är stenhårda. Lite avis också, jag vill kunna göra så men jag kan inte.

Två fina näsor

Jag tror jag har nåt slags mild nasofili. Nasofili för er som inte vet det är när man har en förtjusning för näsor. Min är än så länge ytterst begränsad. Visserligen tycker jag oerhört bra om både Blankas och Kajsas respektive näsor men jag erkänner att jag är ganska partisk vad gäller deras utseenden.

Nej, det finns faktiskt två kvinnor som lämnar mig nästan helt oberörd. Ja, visst, fine. Det är snygga och attraktiva kvinnor men de får inte igång min motor på riktigt det sättet. Undantaget är just näsorna. Deras näsor är mycket, mycket fina. Det är frustrerande också att i de flesta foton av dessa två kvinnor jag hittat så är de fotade på olika sätt som tar bort uppmärksamheten från just näsan. Normen säger ju att kvinnor ska skämmas om de har en ”stor” näsa och att näsor inte är vackert eller sexigt, så därför fick jag anstränga mig en smula (läs: jag googlade mer än fem minuter) för att hitta två representativa bilder vardera.

Den första är Emily Blunt. Hennes näsa har jag gillat ett bra tag nu. Hon har en enormt fin näsa. Jag brukar säga att hon har en Tove Jansson-näsa. Med det menar jag inte att hon har en näsa som den berömda skaparen av mumintrollen utan snarare att hennes näsa är av en form och utseende som skulle kännas väldigt passande på en karaktär i just Mumindalen. Om det nånsin görs en live-actionversion av Mumintrollen tror jag att hon skulle kunna passa bra att spela Snusmumriken.

Den andra näsan upptäckte jag häromkvällen när jag såg en lättsam film om självmord. Imogen Poots är en skådis jag sett i några filmer förut men trots det har jag aldrig riktigt lagt märke till att hon också har en förbaskat fin näsa. Hela filmen igenom satt jag mest och tittade på hennes näsa och hur den såg ut i olika ljus och miljöer. Hemskt fin näsa! Den tänker jag helt klart hålla utkik efter i framtiden.

Varför flyttar man ihop?

Jag har funderat några dagar på det här med att man bor tillsammans med en eller flera partners. Själv har jag försökt några gånger men det har sällan varit speciellt lyckat. Jag är en envis och knepig person att bo ihop med och den enda jag hittills träffat som jag verkar ha rätt kemi med är Blanka – alla mina tidigare samboskaper har varit fyllda med svårigheter och frustration.

Vad detta har berott på är oerhört komplicerat men jag har på nåt sätt accepterat att jag är en krånglig människa att bo med. Jag behöver mitt utrymme och när jag måste dela mitt utrymme är det lätt att det uppstår en del frustrationer. Jag har visserligen inte haft möjlighet (eller vågat) bo ihop med någon permanent sedan jag började leva poly, men jag känner ändå att det är en mycket liten del av mänskligheten som skulle stå ut med mig och mina egenheter. Det är helt enkelt så att jag behöver mitt utrymme att rå om.

Blanka är som sagt ett undantag. Jag tror att hon och jag skulle kunna bo ihop, men det förutsätter att jag måste bo ihop med Niva också och det skulle jag faktiskt aldrig klara av. Niva och jag är hundra procent inkompatibla i vår syn på hemmet och det är bara så det är. Det är inget svårt eller krångligt, bara personkemi.

Normen lägger oerhört mycket tyngd på att en relation som är ”seriös” är en relation som innebär att man bor ihop. Då är man på nåt vis förbunden och hängiven till relationen, då är den på riktigt. Man ska bo ihop enligt normen. Gör man inte det är man inte riktigt lika seriös som de som bor ihop, säger den. Jag tycker detta är struntprat men å andra sidan tycker jag rätt mycket av det normen lär ut är nonsens.

Jag vill bo ihop med mina partners men att bo ihop är krångligt för mig. Det är väldigt många kompromisser som behövs och jag tror inte att jag eller mina partners vill riktigt gå med på kompromisserna det innebär. Blanka skulle aldrig acceptera att jag börjar kompromissa med vem jag är och jag tror inte Kajsa heller skulle godkänna det. Det är bättre om man har flera hem men inom väldigt nära avstånd och det är min dröm – att få ha min egen bostad inom promenadavstånd från Blankas hem och från Kajsas hem så att vi kan dela varandras vardagsliv på ett sätt som fungerar för oss.

Nu är det semestertider och häromdagen såg jag en rubrik och ingress i nån av kvällsblaskorna som erbjöd tipsen för hur du får förhållandet att överleva semestern. Av nån anledning är ju semestertider väldigt påfrestande för normativa förhållanden iom att man förväntas spendera väldigt mycket tid och utrymme tillsammans (läs: husvagnssemester) och då behövs ju dessa knep för att kämpa sig igenom det hela. Åtminstone om man får tro skvallerpressen.

Jag börjar fundera på om inte de flesta människor (och i förlängningen förhållanden) skulle må bättre om man inte skyndade sig att flytta ihop. Tidigare har jag haft väldigt bråttom att flytta ihop med partners och jag undrar om inte det också varit en del av problemen. Istället för att känna sig för så låter man en idealiserad norm styra behoven. Jag och Blanka har snart varit tillsammans i fyra år och vi har verkligen känt oss för. Aldrig tagit något för givet och vi har låtit vår relation växa organiskt och utifrån sina egna behov. Även om människor är sociala djur (jag är det, i perioder) så behöver vi också vårt eget utrymme. Jag behöver min egentid, den tid och det utrymme som bara är mitt. Tid att reflektera, smälta intrycken och tankarna, låta huvudet arbeta. Sånt är svårare att få när man delar ett hem. Även om jag delade ett hem med Blanka och Kajsa så skulle jag även dela hem med flera bonuspartners och för mig skulle det kännas som att bo i en myrstack. Jag skulle inte få tiden att tänka, inte tiden att bara vara mig.

Så varför flyttar man ihop? Jag kan tänka mig flera skäl. De som jag själv kan identifiera med är ju ändå att man älskar människorna man vill bo ihop med, man vill vara så nära dem som möjligt så länge som möjligt. Jag vill ju det, jag vill ha min Blanka nära hela tiden. Men jag har lärt mig också att det finns baksidor med det, jag spänner mig och börjar kompromissa med vem jag är, jag börjar skjuta undan saker och jag tar för snabba genvägar. Ändamålet börjar helga medlen och det blir inte bra för mig.

Jag sitter här och undrar hur många relationer, förhållanden och giftermål som gått sönder för att partnerna haft alldeles för bråttom med att flytta ihop? Att man inte har låtit det ta sin tid, att man inte låtit människorna själva känna efter och organiskt låta villkoren för ett boende formulera sig själv – eller inte formulera sig, för kanske är många som mig och behöver sitt utrymme på ett sätt som gör att man är lite krånglig att bo ihop med? Kanske skulle många må bättre av att göra som jag och Blanka och Kajsa vill göra, dvs att jag har mitt eget hem – men det är så nära så att om man känner sig ensam kan man bara promenera bort eller gå tvärs över trapphuset?

På många sätt är relationer och förhållanden som hus. Man måste låta dem sätta sig ordentligt. Nybyggda hus har inte satt sig ordentligt på grunden och stommarna. Det kan ta flera år innan ett hus har liksom lugnat sig och fallit på plats. Det är lite samma sak med relationer, det kan ta lång tid innan relationen har satt sig och lagt sig till ro på rätt sätt – på det sättet som innebär att den stadgat sig.

Alltid naken, alltid avslappnad

Tidigare idag låg jag och Blanka nakna på en strand. Det var första besöket på just den här stranden och jag hade lite spända känslor. Det var en jättefin strand men som alltid är man lite spänd inför första besöket. Spänd för att jag inte visste hur människorna var, om det var mycket människor där och andra saker som jag intalade mig.

Det är dock alltid lika fascinerande. När jag väl fått av mig kläderna försvinner alltid spänningen. Det finns inga hemligheter, det finns inget att dölja. Jag slappnar av, jag blir ”mig” på ett sätt som är svårt att beskriva. Att ligga där i solen –naken och med smutsiga fötter från sand och grus, svettig av solen– var oerhört avslappnande. Även om solvärmen nästan var för mycket var det oerhört skönt att få släppa ut kroppen.

Men den där avslappningen är rätt speciell. Jag känner mig sällan eller aldrig avslappnad i kläder. Jag kan känna mig trygg, på ett märkligt vis. Trygg för att kläderna döljer min kropp och jag kan sända signaler med hjälp av dem. Men avslappnad, det är jag väldigt sällan med kläder på.

Jag låg en stund och tänkte på det, hur snabbt och tydligt den brytpunkten infinner sig för mig. Hur jag kan vara spänd och nervös med kläderna på men slappnar av när jag är naken. Det är en speciell känsla för mig.

Det där med örfilar

Jag såg den här videon som finns inbäddad nedan. Ca 40 olika människor, bekanta eller nära vänner, som ger varandra örfilar. Det är en jättesöt video med massor av humor, värme och känslor. Efter en lång och slitsam arbetsdag blev jag riktigt glad av att se den.

Själv är jag lite blandad kring örfilar men efter att ha sett den videon blir jag lite mer nyfiken. Örfilar är för mig ett ganska tabu område som är associerat med väldigt starka känslor. Jag har örfilat i sexuella sammanhang, men att utforska örfilar är något jag blir nyfiken på. Jag har aldrig blivit örfilad själv (såvitt jag minns) och undrar därför hur jag skulle reagera.

En örfil skakar om väldigt mycket. Det är ett sätt att få någon att skärpa sig men det är också ett sätt att få någon att slappna av. När jag tänker på en örfil tror jag att vi underskattar hur mycket den kan skaka om i en människa. Kanske kan en örfil skaka om väldigt positivt – man rycker till, speciellt om man är oförberedd men känslan av att få en örfil tror jag kan vara oerhört intressant.

Men som sagt, för mig är det rätt tabubelagt. Dock blir jag nyfiken på att tas ur min bekvämlighetszon rörande örfilar vid lämpligt tillfälle. Det känns definitivt som en intimitetsövning jag vill prova på med Blanka. Hon och jag har tänjt (och rent ut avskaffat) så många av mina gränser och jag tycker om att utforska saker med henne som kamrat.