Archive for the ‘Tankar’ Category

Page 0 of 91

Vi får välja all kärlek

Skrivet av Blanka Blad den 2013/05/22 @ 20:15 inom Blanka Blad, Kärlek, Polyamori and Tankar. 9 Comments

Juliette kommenterade inlägget “Funderingar kring gamla känslor” och skrev:

“Det här är väl sånt som händer alla, inget särskilt polyamoröst med det, det känns som helt normala känslor, det är min första tanke.”

Jag tycker att detta är ett bra exempel på där tvåsamhet och flersamhet skiljer sig åt, inte det Klumpesnusk beskrev ifråga om känslor, men väl i konsekvenserna.

Jag kommer dela upp det i tre olika scenarion, inte allt för ovanliga, som bygger på tvåsamhet. Och sen ett stycke om vilket sätt det som sker i vårt liv skiljer sig från tvåsamhet. Allt jag skriver nedan är uppdiktat, jag vet inget om vilka överenskommelser Mollie och Klumpesnusk kommer att göra för framtiden, men jag tar tillfället i akt att visa på hur saker skulle kunna vara.

För att dessa scenarion ska fungera behöver vi en bakgrund. Bakgrunden som vi kan föreställa oss är följande: Klumpesnusk möter Mollie, en kvinna han älskade mycket för tre år sedan, på en fest, på stan eller genom jobbet. Klumpesnusk är numera i en relation med Blanka sedan två år tillbaka. De är fortfarande särbo, men leker då och då med tanke på att ta nästa steg och bli sambos.

Scenario ett, vilket jag tror är den vanligaste och därtill händer rätt ofta. Detta är i en alternativ värld där Klumpesnusk, Mollie och Blanka är tvåsamma.

Klumpesnusk säger hej hej till Mollie, de samtalar lite och han får veta att Mollie är singel. Han har nu att välja mellan två saker. Antingen rotar han inte runt i känslorna kring vad som kunde blivit med Mollie. Han älskar Blanka, han vill inte såra henne utan håller även sina tankar trogna henne i fråga om vem han vill dela kärlek och sex med.

Det andra är att han står där i duschen, morgon efter morgon, och funderar på dessa känslor som ligger kvar inom honom. Om han verkligen älskade Blanka borde han väl inte känna så här kring Mollie. Eller?

Under sommaren har Blanka och han en härlig semester fylld med skratt och sex, men mötet med Mollie ligger där och skaver inom honom. Älskar han verkligen Blanka?

Blanka vill samtala om att flytta ihop, men han drar sig för det. Hon vill ju ha barn och det vill inte han, kanske borde de gå isär? Tänk om Mollie är den han egentligen borde vara med?

Scenario två ligger lite närmare verklighetens Klumpesnusk, men det gör också att den är lite mer problematisk i en tvåsam värld.

Mollie har hört av sig för hon är på genomresa, kan hon få sova hos Klumpesnusk? Det ska väl gå bra tycker Klumpesnusk. Eftersom soffan är obekväm, det gäller bara en natt och de sovit ihop rätt många gånger när de var ett par tycker han att det är väl inga problem att de sover i sängen.

Blanka får reda på att de sovit samman och denna sommar vill hon inte tala om att flytta ihop. Hon tvekar om han verkligen känner för henne som det ska vara på riktigt. Det kanske är Mollie han egentligen älskar och vill vara med? De samtalar om och om igen, hon frågar “sov ni verkligen bara ihop, är det säkert?”. Han ifrågasätter hur hon kan tvivla på honom. Hon börjar undrar om de verkligen ska fortsätta sin relation, de vill så olika saker…

Scenario tre, Mollie sover hos Klumpesnusk.

När de ligger där i sängen och talar möts deras läppar i en kyss. Känslorna finns kvar. De har sex. Klumpesnusk har nu svikit sitt ord till Blanka om att inte ha sex med någon annan än henne och varit otrogen.

Nu står vår tvåsamma Klumpesnusk i ett rejält dilemma. Han behöver bestämma sig för vem han verkligen tycker om. Eftersom man inte kan känna attraktion och kärlek för någon annan, speciellt inte efter så kort tid som två år, måste det vara så att han inte älskar Blanka egentligen. Fast det varma goa inombords känns som kärlek. Han försöker tänka sig ett liv utan henne och det känns som sinnet går itu. Så, kanske det bara var den gamla känslorna till Mollie som förvillade honom, men då borde de väl sjunka undan?

Han står varje morgon i duschen och funderar för hur han än väljer så kommer någon av Blanka eller Mollie att bli sårad. Vilken drummel han är, så här var det ju inte meningen det skulle bli?! Han föraktar sig själv för att han inte kan bestämma vem han älskar på riktigt och har långa samtal med sin vän, den enda som han berättar för. Mot hösten orkar han inte längre, han gör slut med Blanka och han svarar inte på Mollies telefonsamtal.

Vi vet att historien, oavsett vilken av scenariona vi väljer, kan ta tusen olika vägar utöver de jag skissat upp, men de bygger nästan alla på två saker; ett ifrågasättande av känslorna han känner till Blanka och till Mollie och behovet av att välja en av dem eller ingen. Att älska båda två för att de är fantastiska givanden underbara kvinnor på varsitt eget sätt, det finns inte med i den tvåsamma ekvationen.

Så, hur kommer det bli i den verklighet vi lever? Det vet vi inte, men jag kan skissa även här.

Nu i helgen kommer Klumpesnusk till sitt andra hem som jag delar med Niva. Vi ska ha en helg fylld med samtal, skratt och sex. Vi ska på fest hos goda vänner. Det vi kallar synkning, tiden det tar innan vi känner att vi är tillsammans igen och har bekräftat att vi älskar varandra, kommer förmodligen ta lite längre tid än annars för jag kommer vara lite mer osäker. Jag kommer från en uppväxt och ett samhälle där jag matas om och om igen med att “äkta kärlek känner man bara till en”. På samma sätt kan jag tänka mig att Klumpesnusk kommer behöva känna att jag inte väljer bort honom för att han haft en bra helg med Mollie. Vi kommer avsätta tid för det. Om samtalen spårar ur för att osäkerhet väcker svartsjuka, vilket jag inte tror, så finns Niva med oss som en stabiliserande part.

Vi får välja allt. Kärleken mellan oss baseras inte på att välja bort, det finns utrymme för att välja till. Osäkerhet tar vi hand om gemensamt.

Funderingar kring gamla känslor

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/05/18 @ 10:29 inom Kärlek, Polyamori, Samlevnad & Relationer and Tankar. 4 Comments

Kommer ni ihåg Mollie? Vi hade en relation som tog slut för tre år sen, ungefär. Just nu ligger hon och sover nån timme extra i min säng. Hon kom igår och det är oerhört skönt att träffa henne igen. Tre år sen vi sist spenderade tid tillsammans, tre år sen vi låg tillsammans i precis samma säng som nu.

Jag fick kämpa hårt för att få kontroll över min sorg när det tog slut mellan oss. Det gjorde oerhört ont av många olika orsaker. Det var en ny upplevelse också eftersom jag i ungefär samma veva hade träffat Blanka och fick den intressanta upplevelsen av att vara nykär i en kvinna medan jag känslomässigt sörjde förlusten av en annan. En mycket ovan upplevelse för mig, men lärorik och ett bra exempel på saker som kan hända när man lever polyamoröst.

Under årens lopp har jag och Mollie börjat prata med varandra igen, i liten skala. För ett tag sen bokade hon en resa till mig och hon kom hit igår. Nu ligger hon och sover.

Jag stod i duschen för en stund sen och funderade på gamla känslor. Jag tycker fortfarande mycket om Mollie och när jag plockar i den blomrabatt som är mitt känsloliv upptäckte jag att det fortfarande låg känslor kvar. Absolut inte samma känslor som för tre år sen, men det fanns värme och glädje. Det fanns nån sorts kärlek också, även om det mer påminde om kärleken till en riktigt nära vän än en partner. Eller f.d. partner i det här fallet.

Det sägs att gammal kärlek rostar aldrig. Det är ett fint uttryck men dryper av smetig sentimentalitet som jag har rätt svårt för. Min kärlek för Mollie blev jag tvungen att gräva ner och hoppas att den dog av sig själv. Vilket den gjorde, jag släppte henne och gick vidare. Men nu, nu gräver jag i rabatten och upptäcker att den kärleken visserligen dog, men den lämnade ändå kvar… jag vet inte riktigt vad, men nånting. Hon och jag föll in i samma mjuka närhet som vi hade för tre år sen. Det är skönt och intressant, men det är samtidigt nånting nytt. Det vi hade för tre år sen är begravt och borta, men spåren från det finns kvar.

Oavsett vilket, det känns bra att ha henne här. Jag tackar min goda karma för att jag denna månad fick spendera en oerhört skön och sexig helg med Blanka förra helgen, den här helgen med Mollie och nästa helg åker jag till Blanka för ännu en sensuell, härlig och sexig helg med henne.

33 anledningar till att inte visa bilderna

Skrivet av Blanka Blad den 2013/05/16 @ 07:09 inom Blanka Blad, Ej Sex and Tankar. 4 Comments

Jag har, som flertalet tror jag, fått inbjudan till “33 anledningar till att feminism behövs” delad till mig på Facebook och jag tycker att budskapet behövs.

Det är märkligt att reklam så fritt för spela på sexuella övergrepp, att kvinnor drabbas av sexualisering om de har något att säga till om och att andra döms ut för att de visar på att de har en sexualitet. Det sker en infantilisering som är häpnadsväckande och det våld som sker mot kvinnor i egenskap av kvinnor är ofattbart.

Visst är det fel av Facebook att ha dubbelmoral och tillåta sexistisk reklam men plocka bort nakna Zornmålningar. Deras regler känns ofta godtyckliga och den harm som möter rena information om sexualitet och hyllande av respektfull lust verkar vägas tyngre än den upprördhet vi känner inför grupper som “Alla tjejer är horor”.

Jag har dock väldigt svårt för dessa 33 bilder med de viktiga budskapen. Varje gång jag ser klädföretagets äckliga reklam känner jag att en del saker borde inte spridas om och om igen. Inte ens i det godas tjänst. Kanske särskilt inte i det godas tjänst?!

Visst, jag förstår att en bild ger större genomslag, man vill ge exempel på hur kvinnor förnedras. Men är det verkligen rätt väg att gå genom att visa dessa förnedrande bilder igen? Vad tycker du?

DN och porren

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/05/15 @ 17:56 inom Porr, Sexualpolitik and Tankar. 1 Comment

Jag har varit relativt ointresserad av DNs ganska snäva vinkling av porrmissbruk och porrimpotens de senaste dagarna. Mycket av det för att jag precis kom ut ur en helg fylld med sex men också för att jag helt enkelt varit upptagen med att ha ett helt vanligt liv. Ni vet, jobb och allt sånt.

Det är såklart ingen förvåning att DN så tungt lägger sig på den moraliserande tyngdpunkten med sina artiklar. Det står dem tyvärr helt fritt att göra, även om det är tråkigt att se en seriös tidning hänfalla åt såpass oseriös journalistik. Men visst, det är tidens tecken och även tidningarna måste försöka få in folkmassorna så att tryckpressarna kan hållas rullande. Journalistisk etik och objektivitet får helt klart stryka på foten till förmån för upprördhet och handviftande.

För egen del känner jag att det som stör mig med det hela är inte så mycket att man moraliserar utan hur man gör det. Det görs på ett väldigt enkelt och svartvitt sätt. En artikelserie som annars hade kunnat bli intressant om man verkligen lagt ner tid på den blir istället en tråkig moralkaka från människor som är rädda för sexualitet. Istället för att undersöka, utbilda läsaren och presentera mångfalden blir det bara ett stelbent konstaterande att porr är skadligt. Den där gamla moralpaniken som vi sett om och om igen där man drar alla sorters porr över en kam och sedan generaliserar grovt.

Det är DET som stör mig. Den där valhänta hanteringen av ett annars intressant ämne där man på förhand utgått från vad resultatet ska visa. Där ändamålet helgar medlen och där slutresultatet bara blir nånting trött och unket.

Porr kommer i många olika former. Jag och Blanka producerar lite naket själva även om ingen av oss är renodlade exhibitionister. Vi står för det vi gör och kan garantera att de bilder som vi skapat och publicerat här är 100% fria från förtryck, förakt eller annat otrevligt. Vi räknar med att amatörbilderna som skickas in också är lika frivilliga och uppmuntrade, men vi kan inte garantera det. Bilderna vi hittar, där försöker vi hitta källor men givetvis kan vi inte garantera det.

Vi vill att världen ska njuta av sex. Vi njuter av sex, med varandra och med andra. Beroende på var den moraliska kompassen pekar så kan man såklart säga att vi skapar porr. Vi föredrar att se det som erotik. Erotik att njuta av. Erotik att skapa glädje med. Vi försöker på intet vis skygga från att sex och allt som hör därtill är ett lika fascinerande som komplicerat ämne utan vi utforskar det i samma takt som vi lever och skriver den här bloggen.

DN försöker klämma ihop ett intressant ämne i lite lagom stora smakbitar. Portionsbaserad journalistik där man på förhand bestämt att det ska peka i den “sunda” moralens riktning. Det är tråkigt att DN väljer att moralisera och det är tråkigt att man inte kan utforska ett samtids-ämne på ett sakligt och undersökande vis.

Det här med större-bättrekukar…

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/05/03 @ 19:13 inom Kroppen, Manligt and Tankar. 14 Comments

Häromdagen hade jag en intressant tanke som dök in i huvudet när jag låg och nästan höll på att somna. Det rörde den fixeringen vid stora kukar som finns i vårt samhälle, eller egentligen inte själva myten att större-bättre utan hur den sprids och av vem.

Det är ju ingen överraskning att samhället propagerar större-bättre känslan, och att det är nåt som sprids både av arga unga feminister (som tycker det är okej att objektifiera män eftersom män -enligt dem- har objektifierat kvinnor i tusentals år och nu är det deras tur att göra samma fel åt andra hållet) såväl som osäkra unga män utan något mer att tillföra sin partner, samhället eller sig själva förutom att de hade den tveksamma turen att vinna det genetiska lotteriet och blev född med en stor kuk.

(Oj, vilken lång mening. Sorry!)

Nej, ingen nyhet där. Större-bättre är en stor och dominerande marknadskraft rörande mäns könsorgan och det stöts och blöts (no pun intended) rätt rejält i diskussionerna kring densamma.

Det som jag finner intressant är hur villigt den här myten sprids även direkt eller indirekt av människor som uttalat föraktar och förkastar den! Det tycker jag är oerhört intressant. Jag har träffat människor (både män, kvinnor och mittemellan) som alla tydligt tar avstånd från den, som tar till starka ord för att tala om hur förkastfull denna myt är, hur den reducerar män och kvinnor till nånting billigt och köttsligt, att män (och deras kukar) handlar om mer än vad måttstocken visar – som sedan vänder sig om och utan att riktigt vara medveten om det sprider denna myt vidare på ett väldigt subtilt plan!

Motvilligt erkänner jag att jag gjort det själv. I stunder av osäkerhet kring min kropp och min kuk har jag gjort liknande saker. Killar gör det ofta. När man ska fota kuken inför publicering nånstans försöker man ofta hitta en vinkel som får den att se större ut, eller på andra sätt överdriva storleken antingen med rakt ut fusk i Photoshop, eller mer subtila manipulationer med perspektiv och liknande. På sätt och vis är det ju samma falska marknadsföring som en del killar anser push-up-BH att vara. Det är som menyerna på hamburgerhaken. Burgaren SER jättestor och saftig ut på menybilden, men när du håller den i handen visar det sig vara samma sorgsna, platta bit kött som alltid och ser mer ut att vara nåt som körts lite för mycket i torktumlaren. Min egen kuk är högst genomsnittlig i storlek, ca 15 cm när styv och betydligt mindre när den är slak. Förut hade jag ångest kring detta iom att jag precis som alla andra killar tutats i att Riktiga Män(TM) har Stora Pålar(TM) att sticka i sina fruntimmer. Numera tar jag det med betydligt större ro och jag kan även njuta av den när den är liten och slak. Jag vet att jag har en trivsam kuk, och storlek på den gör den väldigt lämpad för ytterst trevligt analsex också.

Men dessa människor som å ena sidan förkastar störrebättre-idealet men sen medvetet eller omedvetet lyder samma märkliga ideal och försöker leva upp till det, de fascinerar mig!

Ge upp på kärleken

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/04/30 @ 16:01 inom Kärlek, Samlevnad & Relationer and Tankar. 5 Comments

Jag har en mycket god gammal vän. Vi har känt varandra sen höstterminen i gymnasiet och det börjar närma sig 20-årsjubileum för den vänskapen. Vi har gått genom bra och svåra perioder tillsammans, vi har stöttat varandra under olika svåra perioder i respektives liv och trots att vi inte träffas så ofta pga stort avstånd mellan var vi bor är vänskapen ändå lika stark.

Denne vän har haft massiva motgångar när det kommer till att hitta någon att älska. Hen har sökt och sökt och sökt, alltid försökt vara en bra partner och alltid ställt upp på emellanåt orimliga relationer där partnern uppenbarligen har utnyttjat min väns generositet och snällhet lite (eller mycket) för mycket. Förr eller senare har relationen och förhållandet alltid tagit slut. En del förhållanden har varit väldigt kortlivade och intensiva, kanske några veckor eller en månad. Andra förhållanden och relationer har klarat sig lite längre. Väldigt få av relationerna och förhållandena har överlevt ett halvår. Det finns bara ett som jag känner till som klarat sig mer än ett år och det klarade sig i ca tre år om jag inte minns helt fel.

Det är svårt med kärlek ibland. Jag har sett min vän göra många av samma misstag som jag själv gjort, det vanligaste är den klassiska att hen helt går upp i förhållandet och inte bereder plats för sig själv vilket i sin tur gör att kärleken stagnerar och förhållandet dör av syrebrist. Många andra relationer har inletts med människor som kanske inte själva varit helt stabila eller som inte haft några skrupler för att nyttja sitt utseende eller sociala status för att utnyttja min vän.

Som sagt, det är inte enkelt med kärlek. Det tog mig själv flera år att lära mig hur jag fungerar, vad jag behöver och vilka fallgropar jag kan råka ut för. De som läst mina krönikor om några av mina tidigare flickvänner vet detta. Än idag måste jag vakta mig själv så att jag inte gör om gamla misstag, att jag inte börjar ta bort platsen för mig själv och mitt liv ur förhållandet. Jag har utvecklats enormt men brännskadorna kan bestå länge. Jag är glad att jag har ändrat mitt liv till nåt som passar mig och att jag har bra partners, speciellt fina Blanka som hjälper mig att förstå mina egna drifter och tankar.

Men min vän har ingen sån människa och hen har slutit sina tankar helt. Jag har gjort några försök att prata om det några gånger men hen vill inte ge sig in djupare i ämnet – eller så har vi helt enkelt inte tid eller utrymme att tala om det. Då är det inte så lätt att hjälpa eller ge intryck och tankar.

För några veckor sen sa min vän att hen nu ger upp på kärleken. Inget mer aktivt sökande, inget mer passivt sökande. Efter mer än femton år av motgångar, förvirring och frustrationer känner hen nu att det inte längre är “värt” att försöka finna kärlek i sitt liv. Vägen dit är kantad med alldeles för mycket smärta, säger hen. Nu blir det inget mer. Kärleken är inget för hen, säger min vän. Det är ett avslutat kapitel.

Det är inte att min vän säger detta eller har bestämt det som gör mig fundersam och lite orolig. Det är nämligen inte första gången som detta har sagts med nästan exakt dessa ord, utan kanske den tredje. Min vän säger dock att den här gången är annorlunda, att den här gången är på riktigt, den här gången är känslan genuin och inte bara ett tillfälligt försök att rättfärdiga sin egen förvirring.

Nej, det som gör mig orolig är inte att det här inte är första gången. Det som gör mig orolig är om samma mönster kommer att upprepas som tidigare gånger, nämligen att min vän trivs som fisken i vattnet några månader och sedan återgår till samma beteende som innan. Samma ohälsosamma självuppoffringar på kärlekens altare. De tidigare gångerna har nämligen min vän varit som absolut mest sårbar i slutfasen och det är då som hen oftast träffar någon och på nåt vis får en nytändning igen. Den där känslan av “den här gången blir annorlunda” som till sist lockar ut vännen ur sitt känslomässiga celibat. De gånger det hänt tidigare har min vän varit så öppen, så känslig och så sårbar när hen “återvänder till kärleken” eller vad man nu ska kalla det. Hen har inte lärt sig speciellt mycket eller ändrat sina egna förutsättningar eller principer utan kastar bort alla dessa för att än en gång jaga kärleken på orättvisa villkor med människor som inte förvaltar hens stora hjärta på rätt sätt.

Det oroar mig för jag vill inte se min vän sårad igen. Jag tror hellre jag ser att min vän aldrig blir kär igen och lever i nåt slags lycka och harmoni med det än att jag ännu en gång får försöka hjälpa till att plocka upp spillrorna efter hen när ännu en relation faller i bitar pga hens egna uppoffringar, pga märkliga partners, pga dålig personkemi mellan dem eller nån av alla de andra oförklarliga sakerna som gör att relationen rasar sönder. Jag vill inte att min vän faller ner i den enorma bitterhet och cynism som fyller hen efter att kärleken bränner hen ännu en gång.

Jag vill såklart att min vän hittar kärleken men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa hen med det. Det kräver att min vän ändrar sina vanor, ändrar sitt beteende och mest av allt – ändrar sina principer för hur hen vill uppleva kärleken.

Framtiden får utvisa. Tack för ordet.

Det ogranskade livet

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/04/27 @ 17:46 inom Sexualpolitik and Tankar. 3 Comments

De som följer mig på Twitter har märkt lite då och då att även jag blev irriterad på Isabella Löwengrip (aka Blondinbella) och hennes inskränkta uttalande om att det nu finns ett tredje omklädningsrum för trans/intersex-människor på Södra Latin. Jag brukar generellt undvika att skriva sociopolitiska inlägg, men den här gången klarar jag inte av att låta bli eftersom det verkar vara det enda sättet att få ut frustrationen över denna småsinta människa ur mitt huvud.

Innan jag börjar sågningen ska jag säga att det finns en – och bara en – egenskap med henne som jag faktiskt önskar jag hade lite mer av själv. Hon är hejdlöst duktig på att prata om sig själv och saknar totalt alla former av skrupler när det kommer till att marknadsföra sig själv. Ofta önskar jag att jag var bättre på det, att kunna marknadsföra mig själv och mina många talanger lite bättre. Inte så till den totala grad av mediehoreri som Löwengrip ägnar sig åt, men kanske vara lite bättre på det.

Förutom det finns det dock nästan ingenting jag respekterar henne för. Hon verkar vara en väldigt falsk och småsint människa som inte förstår hur bra hon har det. Från första början har det varit vad som irriterat mig mest med henne – hon har attityden av att hon skapat hela sitt lilla imperium från ingenting, men det är givetvis en total fabrikation då hon redan sen födseln haft en silversked djupt instoppad i munnen och aldrig behövt sakna resurser från sina ekonomiskt framgångsrika föräldrar. Redan innan hon knattrade ut sitt första ord på nätet hade hon massor med resurser tillgängliga för att bli framgångsrik, men antingen förstår hon inte detta själv eller så lever hon i nåt slags förnekelse över hur bra och lätt hon har det.

För det är precis vad hon har. Hon har det oerhört lätt. Allting har automatiskt löst sig i hennes lilla barbie-värld. Hon har använt sin förmåga att skina strålkastaren på sig själv kombinerat med den där stora och välsmakande silverskeden till att bygga sig ett litet barbie-imperium. Jag har oerhört svårt att tänka mig att hon nånsin behövt granska sitt liv, nånsin behövt fundera över vem hon verkligen är och vad hon vill göra. Hon har aldrig behövt oroa sig över nånting mer dramatiskt än att kanske gå upp i vikt en smula eller vilken typ av smink som ska matcha hennes smycken. Hon har aldrig behövt grubbla över sitt liv, över vem hon är eller vad hon ska göra åt tomheten i sin själ, förvirringen i sitt huvud och bruset från omvärlden. Hon har aldrig behövt känna sig instängd i en norm utan har istället glatt tagit den och lindat den runt sig och sedan med ett glittrande barbie-fnitter, trygg i känslan att hon är perfekt eftersom hon representerar normen. Hon har aldrig behövt känna empati för någonting förutom sig själv och sina egna prioriteringar.

Hade det inte varit för hennes otroligt klumpiga, själviska och fördomsfulla uttalanden som hoppar ut ur barbie-munnen hade jag faktiskt tyckt synd om henne. Hon har aldrig behövt utveckla en personlighet och istället räckte det med att hon fyllde huvudet med nåt slags substitut-personlighet. Alla hennes vänner är lika normala och framgångsrika som henne, gissar jag, och när man har en sån homogen bekantskapskrets behöver man inte umgås med andra än lika vackra, perfekta kvinno-entreprenörer som sig själv. Därmed behöver man aldrig fundera, aldrig ifrågasätta, aldrig lära sig nånting.

Så ja, egentligen är det synd om henne. Om det inte varit för hennes föraktfulla uttalanden. Jag blir frustrerad varje gång jag ser dessa dumma, fördomsfulla och fobiska människor som får ta så mycket plats i media och som så okritiskt får uttala sig om saker som de inte har den blekaste aning om. Det gör mig ledsen och arg att de människor som syns mest, som får kallas “förebilder” (antingen av andra eller oftare i form av en själv-applicerad etikett) tillåts vara just de som har mest fördomar, minst hjärnor och minst kunskap om det de uttalar sig om. Jag finner det patetiskt att Löwengrip nu vrider sina händer över “näthatet” mot henne när det faktiskt var hon som började sprida hatet. Det som vi mer kunniga, upplysta och toleranta ger till svar är bara ett utlopp för vår frustration över denna kvinna som vältrar sig i sin egen inskränkthet och dumhet. Vi reagerar mot hennes trångsynhet, hennes oförståelse och totala brist på insikt och empati.

Jag skulle inte vilja leva Isabella Löwengrips liv. Det är ett ogranskat liv och därmed ett bortslösat liv. Det är ett liv fyllt med självrättfärdigande, egoism och intolerans. Det är ett liv fyllt med åsikter som gör världen till ett sämre ställe att leva. Ett liv som fortsätter sprida fördomar och gör livet svårt för människor som inte vill eller kan passa in i den vanliga könsnormen.

Naken i sitt eget hem?

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/04/24 @ 19:13 inom Kroppen and Tankar. 6 Comments

Det här med kroppar och nakenhet upprör. Jag förundras ofta över hur upprörande människor finner sina egna kroppar samt hur mycket hyckleri som pågår bland åsikterna kring män och kvinnors kroppar. Att visa barbröstade män är helt okej men en kvinna som helt öppet ammar sitt barn råkar ut för aggression och mordhot. Helknäppt!

Vi sexualiserar våra kroppar såpass intensivt att vi inte ens kan se dem själva. Vi kombinerar detta med ett fullständigt groteskt skönhetsideal som tvingar modell-agenturer att ragga färskt kött utanför anorexi-kliniker. Vi skapar sån ångest kring kropparna och kring våran sexualitet att vi paradoxalt både längtar och skäms för att ha en helt vanlig kropp och en helt vanlig sexdrift.

Jag uppmuntrar ofta mina läsare att vara nakna. Många människor associerar nakenhet alldeles för mycket med enbart sex och jag tycker det är bra om man lär sig att trivas naken även under icke-sexuella omständigheter. En av inspirationskällorna till detta var när jag för rätt många år sen läste om en kvinna som inte klarade av att amma sitt spädbarn eftersom hon enbart såg sina bröst som sexuella ting och äcklades av att barnet sög på dem. Jag tror människan trivs bäst naken när man slipper skämmas för sin kropp, oavsett om man som jag är en lång och tjock man eller om man som Blanka är en kort och mullig kvinna. Jag tillhör definitivt inte den skaran naturister som enbart förespråkar icke-sexuell nakenhet, utan tycker att man kan kombinera detta helt efter eget sinne då sex inte behöver vara avgränsat från “normalt” mänskligt beteende.

Generellt försöker jag göra mitt hem till en klädes-frivillig zon. Jag har ingenting emot om människor är för osäkra för att släppa sina kläder och på andra sidan av spektrumet har jag ingenting emot om människor föredrar att vara nakna. När jag spenderar tid med Blanka är vi sällan påklädda och vi har ofta sex när vi känner för det. Vi gör även små sexuella äventyr mitt i vardagen, en sak som jag tycker är roligt och som jag tror fler människor skulle trivas med om man lyckades släppa ångesten kring sin sexualitet.

Jag är ingen jurist, advokat eller juridisk expert men jag fascineras av kvinnan som filmade en naken man i hans eget hem. Jag fascineras för att hon såvitt jag förstår bröt mot en hel del integritet, men också för att hon blev upprörd av att han inte gjorde nånting förutom spenderade tid naken i sitt hem. DN skriver lite om det, SVD gör det också. Även Aftonbladet, men jag tänker inte länka till deras artikel då jag anser Aftonbladet en fundamentalt opålitlig källa till fakta och nyheter. Om någon vet mer om detta, kommentera gärna och berätta mer. Nej, Flashback är inte heller en pålitlig källa.

Är det hemskt att vara naken i sitt hem? Absolut inte. Om du har kläder på dig nu, varför har du det? Finns det en bra, vettig och rimlig orsak att ha kläder på dig förutom att man “ska” göra det? Jag skriver detta naken och ser ingen vits att klä på mig då jag har en behaglig temperatur i min lägenhet, inte väntar något speciellt konservativt besök och dessutom bara skulle bli mindre bekväm med kläder på.

Nakenhet är inte automatiskt obscent. Att gå runt naken i sitt eget hem är inte automatiskt obscent. Tvärtom tror jag det är sunt, skönt och skapar en avslappnad inställning till sin egen och andras kroppar om man börjar med att vara naken i hemmet.

Vad är sexigt?

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/04/21 @ 17:43 inom Sex and Tankar. 0 Comments

Häromdagen såg jag en grej på Twitter, en tjej jag följer som hade skrivit följande:

raggpengar

Jag har märkt av det här hos flörtar också – och jag har även gjort det själv. Det är fascinerande hur mycket vi knyter en meningslös merit som pengar till hur attraktiv eller sexig vi uppfattas. Om det är nånting här i världen som är ett påhittat värde så är det pengar och att vi applicerar hur mycket av detta påhittade värde till vår egen attraktion får mig att klia mig i kalufsen.

Att vi lever i ett monetärt styrt samhälle är ingen nyhet och jag är en högljudd kritiker av detta. Pengar är pengar, tyvärr har vi upphöjt pengar till nåt slags gudalik status och det får oss att göra märkliga saker i jakten på detta teoretiska värde. Det urholkar människovärdet och gör oss till tomma skal när reella värden (kärlek, omtanke, omsorg etc) blir sekundära i förmån för att lägga sedlar på hög eller fylla ett bankkonto.

Jag har det relativt gott ställt. Jag bor i en fin lägenhet, jag har tak över huvudet och jag har inga direkta problem att fylla mitt kylskåp eller köpa de prylarna jag vill ha. Jag är medveten om detta och jag är också medveten om hur det är att inte ha det så bra då jag i mitt liv haft perioder av djupt ekonomiskt svårmod. Det har i sin tur lärt mig att pengar är just ett påhittat värde och säger ingenting om en persons verkliga värde. Det som säger nånting om en persons verkliga värde är om hen kramar om dig när du mår dåligt, om hen lyssnar på dig när du behöver hjälp, om hen deltar i dina tankar, åsikter och ditt liv. Det är verkligt värde. Att sitta tilsammans och dricka en kopp té medan man pratar om livet. Pengar är bra till mycket men det är en värdelös metod att försöka värma själen.

Pengar är inte sexigt. Det som är sexigt är saker som kommer inifrån en människa. Intelligens, självförtroende, charm, individualitet, känsla, tålamod, humor. Det är bara ett axplock av saker som kan vara sexiga.

När jag attraheras till kvinnor blir det sällan pga deras utseende och aldrig pga deras sociala status eller hur stabil deras ekonomi är. Jag attraheras av humor, charm, intelligens och att våga vara sårbar och mänsklig. Det spelar ingen roll om du är kort, lång, tjock, smal, blond eller brunett – eller vad du nu är. Det jag tycker är sexigt är att du är du, att du tar med dig din unika blandning av personlighetsdrag.

Det är sexigt med äkta människor.

“Äkta kärlek”

Skrivet av Klumpesnusk den 2013/04/17 @ 18:02 inom Kärlek and Tankar. 4 Comments

Under dagen har jag retat mig en smula på uttrycket “äkta kärlek”. Jag har stött på det lite här och där under dagen i olika sammanhang och tja, jag kan inte låta bli att störa mig på det.

Det pratas väldigt mycket om äkta kärlek i vårt samhälle. Äkta kärlek är alltid den där heterosexuellt tvåsamt normativa kärleken, den som alltid leder till bröllop och vita klänningar. Vi fostras att försöka hitta den äkta kärleken och det är just det som är grejen – det är alltid kärlekEN i singular bestämd form. Har man inte funnit sin monogama livskamrat som man ska leva tillsammans med resten av livet så är det ju uppenbarligen inte äkta kärlek.

Som poly har jag emellanåt fått höra att (direkt såväl som indirekt) att jag inte har äkta kärlek i mitt liv. Att jag bara leker av mig tills jag bestämmer mig för att knäppa skjortan, dra åt bältet och bli seriös samt skapa mig den där “äkta” kärleken som vi alla ska söka efter. Att jag kan (och vill!) älska flera partners är inte äkta kärlek, för den äkta kärleken är den där Disney-kärleken där man puttar runt köttbullar och sjunger ballader.

Äkta kärlek.

Problemet med uttrycket är att det segregerar kärlek mellan olika sorter. Det skapar den där riktiga sorten, den där gudfruktiga, barnaskapande och tvåsamma kärleken – som är nånting annat mot all annan, oseriös kärlek. Ni vet, oseriös som i att t.ex. två kvinnor påstår sig älska varandra, eller två män, eller flera män och flera kvinnor huller om buller. Äkta kärlek är när du tar din partner i hand och vandrar ner längs mittgången i nån vit drömkyrka och säger “jag tar dig till min…” och sedan får okokt ris kastat i ansiktet och en sockerstinn bröllopsmiddag.

Jag har kärlek i mitt liv. Jag älskar Blanka. Jag har varma känslor för andra kvinnor också även om ingen av känslor för stunden är vad jag skulle beskriva som “jag är kär” utan mer en djup attraktion och känsla av trivsel. Jag kommer alltid att vara kritisk mot snävsynta normer som bara tillåter en form av nånting när mångfalden hos människor är så fantastiskt bra.

Det finns ingen “äkta kärlek” – det finns bara kärlek, och så länge man känner den så är den äkta, oavsett för vem, vilka eller hur man känner det!