Kategoriarkiv: Tankar

Tvingande mononorm!

Jag och Blanka blir ofta frustrerade över hur tvåsamhetsnormen fullständigt dominerar TV-serier och filmer, så till den grad att den nästan uteslutande används som dramaturgiskt grepp. Mer än en gång har vi skrikit ”POLY!” mot TV’n när vi blivit frustrerade över normisk hantering av kärleksrelationer.

Nu är jag mer frustrerad än nånsin, rörande hur kärlek konstant porträtteras som uteslutande monogam i TV och film.

Jag ser en serie. Förra säsongen la upp en intrig då Herr A fortfarande är kär i sitt ex, kvinna B men inleder en relation med kvinna C. Kvinna B är på väg att gifta sig med en man som hon uppenbarligen inte är kär i. Föga förvånande slutar säsongen med att kvinna B till sist sätter stopp för bröllopet eftersom hon såklart fortfarande är kär i Herr A.

Mycket krut spenderas på att göra herr A frustrerad av att han behöver välja mellan dessa två. Själv ägnade jag alldeles för mycket tid åt att skrika ”Du behöver inte välja!” åt min dumburk.

Nu är det nästa säsong. Första avsnittet och vi är tillbaka i samma fotspår. Den här gången är det ännu värre för mig som flersam tittare. Herr A har ett samtal med en vän, han säger uttryckligen (klart och tydligt!) att han inte vet hur han ska göra eftersom han är kär i både kvinna A och B. Han frågar vän X och vännen svarar ungefär att ja, det är tungt men alltså, du måste ju välja.

Vid det här laget håller jag på att välta loss min TV från väggen och kasta den från balkongen i ren och skär ilska.

VILKET JÄVLA SKITSNACK! Man måste inte välja. Denna evinnerliga monogaminorm som indoktrinerar och tvingar människor in i relationsformer som de inte trivs med. Herr A hade kunnat välja en mer sund väg och sagt åt kvinnor B och C att han älskar dem båda och vill helst inte behöva välja för det gör för ont att välja bort kärlek i onödan.

Jag tror aldrig jag har sett ett tydligare exempel på hur tvingande tvåsamhetsnormen är när den konstant får en gräddfil överallt i alla media och tas som precis lika orubblig fakta som att ”upp” är åt andra hållet jämfört med ”ner”.

Så gott som aldrig får man se karaktärer i media som har relationsformer bortom den traditionella tvåsamheten, och vanligtvis när man får det är människorna olika ”knäppisar” så att publiken kan skrocka åt dem, hö hö kolla de där nötterna som tror man kan göra så.

Det är ju inte ett dugg konstigt att människor är rädda och skeptiska för relationsformer bortom tvåsamhetsnormen när det är så här!

Var går gränsen för samvetsfrihet?

Jag undviker oftast att skriva om politik i den här bloggen, men det här med samvetsfrihet har gått och snurrat i mitt huvud och nu behöver jag få ut tankarna.

Samvetsfrihet är nånting som den nya KD-ledaren lägger en del tyngd på. I korthet tycker Ebba att vårdpersonal ska få vägra utföra aborter om det strider mot deras religion. Ebba lägger fram det som nåt slags moralisk plikt att följa sitt eget samvete, men jag tycker personligen att konceptet med samvetsfrihet är farligt för vårt samhälle.

Först och främst, jag är helt för aborträtten. Jag tycker att rättigheten för kvinnor att få trygg, säker och laglig abort är en av många grundstenar i ett upplyst och modernt samhälle. Att kvinnor själva ska få bestämma över sin kropp är för mig självklar, precis som jag som man har rätten att själv bestämma över min kropp.

Jag är ganska trubbig i min åsikt om samvetsfrihet inom vård och sett ur abortsynpunkt: Om du vägrar utföra aborter pga din religion eller samvete är du olämplig att arbeta inom den karriär du valt och bör uppsöka en ny karriär som bättre matchar dessa åsikter. Så enkelt är det.

Samvetsfrihet som koncept öppnar upp för en hel del obehagliga möjligheter. Ebba tycker ju att det bara ska gälla vården, detta eftersom hon i likhet med många andra kristna konservativa delar en entusiasm för att försöka bestämma över kvinnors kroppar som ett politiskt redskap.

Men vad skulle hända om alla fick hävda samvetsfrihet och på så vis kunna använda det som ett slags get-out-of-jail-free-kort?

Det är här som samvetsfrihet börjar bli farligt för samhällets fortsatta sammanhållning. Är det okej exempelvis att en rasistisk socialsekreterare vägrar behandla ansökningar från muslimer eller människor med mörk hudfärg? I verkligheten är det ju såklart inte det, men med samvetsfrihet kan ju den personen påpeka att det skulle strida mot hens tro att behandla muslimer/invandrare rättvist. Eller att en lärare vägrar ha klasser som inkluderar elever från ”fattiga” familjer? Eller att en busschaufför vägrar köra pensionärer? Eller en läkare som vägrar behandla homosexuella patienter?

Man kan ta precis vilken absurd situation som helst och om samvetsfriheten ska få bestämma kan man få väldigt märkliga resultat. Samvetsfrihet skulle urholka funktionerna i ett modernt, rättvist samhälle och göra så att alla fick uppföra sig som bortskämda, självupptagna barn vars åsikter går före samarbetet för allas bästa.

Ifrågasätt allt!

(Detta inlägg är skrivet i ett moln av frustration. Caveat lector.)

Jag är trött på att försvara min livsstil för monomänniskor. Jag är trött på att behöva förklara att mitt val av livsstil är resultatet av en intensiv tankeprocess och en komplex resa genom mitt inre. Jag är trött på att behöva försvara en livsstil där jag tar ansvar för mina känslor, ansvar för mina partners och ansvar för mina relationer.

Nu säger jag inte att alla monomänniskor är respektlösa idioter, men det finns gott om dumskallar i den monogama världen. Människor som direkt rusar ut för att försvara en norm som de aldrig själva ifrågasatt. En norm som de själva anser är ”rätt” och ”normal” medan jag är konstig. Helt utan att ens tänka på att min livsstil försöker utesluta osäkerhet, lögner, otrohet och skadligt beteende medan mononormen ofta uppmuntrar detta.

Jag är trött på det! Fler människor behöver ifrågasätta saker runt om dem. Ifrågasätt normerna! Fundera över varför du gör som du gör. Ifrågasätt dig själv! Varför gör du som du gör, är det för att du verkligen vill det eller för att du tror att ”reglerna” kräver det? Vem är du egentligen? Innerst inne?

Jag har ingenting emot om det visar sig att du faktiskt är monogam – så länge du har kommit fram till det genom en aktiv tankeprocess och inte bara genom att acceptera en norm som samhället lastar dig med.

Fängelse för twerking?

Att vårt stora grannland i öster, Ryssland, håller på att rusa käpprätt åt helvete är ingen nyhet för de flesta människor som på ett eller annat sätt inte är ”normala”. Är du homosexuell, bisexuell, ickemonogam eller på annat sätt avviker från ”traditionerna” är du tyvärr inte välkommen i Ryssland.

Att bestämma över människor är nåt som diktaturer gillar. Sex används ofta som en käpp för att kontrollera människor, diktaturen definierar vad som är moraliskt riktigt och sedan straffar man alla som avviker från den definitionen. Ryssland har flertalet vansinniga lagar på området och trampar i rask takt mot en diktatur som mest troligt kommer att påminna om tsar-väldet som fanns innan revolutionen 1917.

Tydligen har några tjejer fått fängelstraff för att de twerkade framför nån obskyr staty. Oacceptabelt tilltag enligt åklagaren. Föga förvånande skulle jag tro att åklagaren är en man, och som man måste han givetvis hindra uppstudsiga kvinnor från att ha roligt. Därmed används sex och självutnämnd moral som käppen att straffa dem med.

Sorglig utveckling.

(Jag tror det här är ett foto av en artikel i Metro, men jag kan inte hitta den på Metros hemsida och en googling gav inget resultat. Därför publicerar jag bilden.)

twerk

Jag vill leva i en självklar värld

Att leva utanför normerna är ibland en börda. Jag har valt den bördan och jag är nöjd med den, men jag frustreras över att om och om igen behöva förklara mig. Det stör mig också eftersom jag mer och mer ställer mig i försvarsställning kring hur jag väljer att leva mitt liv, även när jag inte behöver det. Även mot välmenande och nyfikna människor går jag i tidigt skede in i försvarsställningen och det tar en stund att släppa den.

(Relaterat: varför är människor så jäkla bra på att krångla till enkla saker? Varför skapar vi regler som alla förväntas följa, men där reglerna bara blir till förtryck och tvång?)

Jag hade min kära mamma på besök i helgen. Underbara, roliga och godhjärtade mamma. Kvinnan som inte blir upprörd över speciellt mycket utan är stillsamt accepterande oavsett. När jag pratar om Blanka och Kajsa har hon ingen kommentar förutom att hon tycker det är glädjande att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Ingen kommentar om huruvida det är konstigt, inga dolda frågor, inga funderingar, ingen oro. Hon lyssnar på mina tankar, hon är nyfiken på framtiden men ingenstans finns en dömande tanke. Hon studerar bilderna på de två som hänger på min vägg och ler för sig själv.

Vi hade ett kort samtal om att leva utanför det som anses normalt och hur mycket styrka det krävs. Startpunkten till samtalet var en serie porträtt på transexuella kvinnor. Vi var båda fascinerade över hur ärliga, starka och personliga porträtten var. Vi blev båda berörda och samtalet handlade just om att vara ”onormal”. Det var ett bra samtal, kort men skönt. Jag gladdes åt att hon aldrig identifierade mig som konstig, eller min familj som konstig utan för henne var det en självklar sak.

Varje gång jag läser om människor som förföljs, som såras, som råkar illa ut pga olika anledningar – varje gång blir jag ledsen. Det spelar ingen roll om man attackeras för sin hudfärg, sin livsstil, sin sexuella läggning – det ska inte behövas! Jag blir ledsen för alla dessa saker som många människor hakar upp sig på är självklara och behöver inte ifrågasättas.

Jag vill leva i en självklar värld. En värld där såna här saker inte längre behöver stötas och blötas om och om igen utan där alla accepterar alla, oavsett vad. En värld där orden inte behöver såra och där valen inte behöver försvaras. En självklar värld där orden inte ens behöver sägas. En värld där vi kan vara oss själva och trivas tillsammans på den här lilla blå planeten som susar genom världsrymden.

Gå till nakenbadet istället!

Bodypalace är en mycket bra insats som jag följer med glädje. Just nu kör den bloggen en tävling om ”beachkroppar” där läsare skickar in bilder på sin kropp i badkläder. Jag har länge uppskattat alla försök till acceptans rörande sin egen och mångfalden av kroppar.

Jag vill ge ett till alternativ: Gå till nakenbadet istället för tygstranden.

Vi lever i ett oerhört sexualiserat samhälle och de flesta tygstränder (samt hela industrin som hör till badkläder) är ett tydligt exempel på hur sexualiserad badkroppen är. Den är också ett bra exempel på vilken dubbel standard som badkläderna etablerar kring kroppen, där du förväntas visa mycket men du får inte visa för mycket.

Sist men inte minst, som jag redan sagt flera gånger – vi är ju ändå vuxna och vet vad som finns under badkläderna.

De flesta nakenbad är mycket, mycket trevligare. Om du har ångest kring din kropp så lovar jag att den kommer att vara mycket mindre intressant på ett nakenbad. Naturistkulturen är generellt mycket mer accepterande till kroppar oavsett form, färg och storlek. Nakenbaden är för det mesta också mycket mindre sexualiserade. Ja, det finns renodlade knullbad men går du till ett seriöst nakenbad kommer det inte att vara någon konstig stämning. De flesta som aldrig varit på ett nakenbad tror att det är en konstant orgie, men verkligheten är tvärtom – de flesta tygstränder är mycket mer sexualiserade än nakenbaden.

Mitt personliga favoritbad är Ågesta som ligger vid Farsta. Det är jättemysigt, familjevänligt och är en bra plats att spendera en varm sommardag på. Jag ser fram emot att ligga där i sommar med Blanka.

Tankar kring kvalitén på erotik

Den här bloggen är inne på sitt nionde år av existens. Jag har publicerat massor med fin erotik här, både sånt jag hittat på nätet men även fina Blanka och Kajsa har synts här med sina sexiga och vackra kroppar. Under dessa år (och långt innan) har jag även varit en storkonsument av porr, naket, erotik och allt vad det kallas.

För några månader sen blev jag inbjuden i en hemlig grupp på Fejsboken av några vänner. En hemlig (dvs osynlig och sluten) grupp som delar erotiska bilder med varandra. Tanken var att bilderna skulle vara av den mer sensuella sorten, inte så mycket knullande utan mer antytt. Jag var med i den i kanske en dag eller två, sedan gick jag ur den. Varför? För att bilderna som människorna i gruppen la upp var dötråkiga. Det var vad jag brukar kalla ”typiskt bajsnödig svartvitt pretentiöst nonsens”. De flesta bilderna var som sagt mördande tråkiga och ostimulerande.

Jag blev i samma veva inbjuden till en ännu mer sluten och hemlig grupp där bilderna var mer åt det knullande hållet. Bilderna där är roligare men om det läggs upp 100 bilder om dagen tycker jag kanske i bästa fall att en bild i veckan är kittlande. Övriga bilder är i min smak också nånstans på skalan mellan en axelryckning och ett ”meh”. Den här gruppen är jag fortfarande med i, mest för att ibland kommer det en rolig bild samt att oddsen är större att nån av exhibitionisterna i gruppen lägger upp en rolig bild på sig själva. Men i övrigt, jag tittar till den en gång i veckan och i övrigt rycker jag på axlarna.

Frågan jag börjar fundera på, är det jag som har en väl utvecklad (eller snobbig, om man vill säga så) smak för erotik och tycker att det som publiceras helt enkelt inte håller kraven? Har jag fått bättre smak eller är det bara att andras smak är sämre? Eller, är jag helt ute och cyklar på min snobbiga, snorkiga cykel och missar helt det som gör erotiken bra?

Att jag är trött på den massproducerade porren som jag sedan många år kallar för McPorr är ingen hemlighet, men den är en annan typ av snusk än det snusk som publiceras i ovan nämnda grupp. Det som publiceras ovan är erotik, någon har åtminstone ansträngt sig i skapandet av den och inte bara gjort nåt hafsverk. Ändå är jag inte kittlad. Jag vill tro att 15+ år av att konsumera erotik och att förfina och raffinera sin egen smak har gjort nånting, och att 8+ år av att skriva lustblogg även det har bidragit till att polera både min kuk och min smak för erotik. Att jag även sedan några år fotograferar erotik vid varje tillfälle som ges har utan tvekan gjort sitt till för att utveckla och förfina vad jag kittlas av.

För mig är det viktigt att se in i mig själv och fundera över mina drifter, min personlighet, mina tankar och min egen utveckling. Utan reflektion tror jag att min mentala utveckling stagnerar. Jag vet av erfarenhet också att utan reflektion blir jag uttråkad och frustrerad.

Det är så mycket lättare att hitta erotik idag. Nätet är fantastiskt. Jag älskar friheten som finns på nätet och som jag hoppas kommer att finnas i framtiden. Visst, nätet är ett trubbigt redskap på det sättet att det sprids oerhörda mängder med skräp också, men att ha tillgång till detta enorma bibliotek är en gåva. Jag är tillräckligt gammal för att minnas tiden utan nätet och om man bara ser till åtkomsten av snusk och erotik var den tiden inte rolig. Därför undrar jag om friheten och mångfalden gör att de som skapar och sprider erotik kanske inte anstränger sig lika mycket, för man försvinner ändå i bruset?

Jag vet inte vad som är värre egentligen, att vara en snobb som rynkar på näsan åt allt förutom det absolut bästa, eller att det kanske faktiskt är så att erotiken börjar också bli massproducerad, grotesk och smaklös smörja.

Den långsamma resan

Vi lever i en tidsålder då allting ska gå fort. Ögonblicklig tillfredsställelse, det är trumman som de flesta marscherar efter. Människan är en art som har bråttom. Nittonhundratalet födde massor med uppfinningar som gjorde saker snabbare, allt från tåg till bilar till rymdraketer och internet. Internet i sig har gjort allting så oerhört mycket snabbare.

Det här genomsyrar våran blotta existens och färgar det mesta vi gör. Eftersom allting går så himla fort numera måste man även försöka trycka in så mycket kvalité som möjligt i det. Sex är en sån sak, många människor har inte tid med flera timmar av sexuell aktivitet och därför prioriterar man annat och försöker trycka in (no pun intended) så mycket kvalité som möjligt när man knullar. För allting måste gå fort-fort-fort.

Jag tror dock starkt att de flesta människor skulle må oerhört mycket bättre om man klev av ekorrhjulet och saktade ner rejält mycket. Gav sig själv tid att inte göra nånting. Att sluta se sitt liv som en serie med hinder och händelser som man ska klara av. Att ligga en lat lördagsmorgon och läsa serietidningar. Att ha långsamt sex. Att skriva ett brev för hand, till en vän man inte hört av på länge. Tekniken är bra men människan behöver eftertanke.

En sak som måste få ta tid är stora livsförändringar.

Jag tror att många människor som t.ex. vill lämna den monogama normen har för bråttom. De vill att det omedelbart ska fungera. Det ska bara ta en månad eller två, sen ska det vara klart. Jag förstår helt att man blir entusiastisk och har bråttom att utforska detta nya, men jag tror att det är lätt att missa viktiga ögonblick eller att råka trampa andra på tårna när man rusar fram där i sin jakt på att bli färdig.

Min egen resa var långsam. Den ÄR långsam, för precis som alla stora resor som ändrar ens liv tenderar den att pågå väldigt länge. För mig har den väldigt få tydliga startskott och målgångar, utan jag tar det försiktigt och tar en dag i taget. Jag har gjort misstag, jag har utan att avse det sårat människor – och det kommer att hända igen. Men förändringen kommer inifrån och den ska vara långsam. När jag känner att jag börjar skynda är det dags att sakta ner och tänka efter.

Sakta ner i din inre värld. Låt beslut ta lite tid, alla beslut blir inte bra av att fattas snabbt. Stora beslut kräver mer tid och mer arbete.

Haremkillar gillar polykvinnor

På det där sociala nätverket som ungefär kan översättas till Ansiktsboken, i det slutna forum som en stor mängd svenska polypersoner är med i, pågår en mindre diskussion om det här med hur man övergick till en polylivsstil – hur man ”öppnade upp” sin redan etablerade relation/förhållande.

En av funderingarna rör hur det upplevs som enklare för kvinnor att finna män än tvärtom och någon tar upp det där med monomän som gillar polykvinnor. Jag har träffat på det här fenomenet lite då och då, det är ett lika intressant som frustrerande fenomen.

Det finns en viss typ av monogama män som verkligen älskar tanken med polykvinnor. De förstår inte polyamori, de förstår inte tanken bakom det men gemensamt för alla är att de är väldigt positiva till att ha flera partners. Jag brukar ibland kalla dem för haremkillar, eftersom de vill ha ett harem som de själva får kontrollera. De är inte poly, de är bara skitstövlar som gillar att missbruka konceptet för att övertyga sin (vanligtvis) monogama partner att de ska få knulla runt.

En annan gemensam nämnare för haremkillarna är att de är positiva till att öppna upp förhållandet för egen del, men blir nervösa när deras partner vill/ska göra detsamma. Officiellt är det givetvis rättvisa som gäller – ”självklart, älskling, du får också träffa andra!” – men oftast brukar de försöka manipulera eller på annat sätt få partnern att inte träffa andra. I korthet är de rejäla hycklare och skitstövlar.

Jag blir oftast irriterad när haremkillar försöker utforska polyvärlden. De är klumpiga, de förstår inte varför man blir poly (”Men vaddå, alla vill väl bara knulla?”) och deras beteende befäster många monogama myter om vad polyamori är. De är posers, de fejkar det.

Att övergå till en ickemonogam livsstil är en resa. En del gör den under inflytande av yttre faktorer (partners, vänner, omvärlden) medan andra som t.ex. jag själv gör resan som resultatet av en inre process, oftast startad av tankar och reaktioner kring hur normen definierar relationer. Haremkillar har inte det, de styrs av sin kuk och de ser en filosofi som de kan missbruka för egen vinning.

Nu har jag inte gjort någon empirisk undersökning, men jag misstänker att haremkillarna är ett problem varför nyblivna polymän kan ha svårt att få kontakt med kvinnor. De kvinnor som har erfarenhet i polyvärlden och som gjort en (i brist på bättre beskrivning) korrekt resa kommer att vara misstänksam mot killar som är positivt inställda till flersamma relationsformer. Jag vet det eftersom jag själv har blivit konstigt bemött när jag började utforska flersamhet – dock inte så mycket av andra polykvinnor men det är rätt svårt som kukutrustad människa att få seriös kontakt med det motsatta könet. Man kan få känslan att man måste ”bevisa” sin äkthet och det kan få många osäkra killar att känna att det är för svårt.

Myterna om den goda polyn

Äntligen har skrivsuget och tiden att skriva sammanfallit plus att jag köpt ett tangentbord som passar min platta vilket förenklar skrivandet. Livet är gott.

Jag har senaste dagarna funderat en del över polylivets avigsidor så jag hoppas att det kommer bli några inlägg om sådant. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja leva på något annat sätt och detta jag kommer beskriva är endast avigsidor ibland, andra gånger är det skälen till att jag vill leva mitt liv med flera älskade i det.

Jag tror att jag kommer att ta ett monoperspektiv på frågorna och det kommer att vara den idealiserade bilden av lyckliga tvåsamma jag utgår ifrån. Den bilden jag ibland när det strular i någon av relationerna drömmer om att ha med den enda rätta som jag alltid stämmer överens med och som kan uppfylla alla mina behov och vi behöver aldrig anpassa oss efter några andra än oss två.

Ämnena kommer att handla om ”trygghet och föränderlighet” och ”många viljor i ens liv”, men först ut är en av anledningarna till att jag så sällan skriver om polyrelaterade saker längre, myterna om hur den goda polyn ska vara. Det dök upp i ett samtal med en annan ”gammal poly” som svarade ”ha ha jaaa” när jag skrev att ”bilden av hur den goda polyn är står mig upp i halsen så mycket att jag slutat skriva om polylivet”, så jag antar att jag inte är ensam om att känna att det finns begränsande myter. Vi talade dock inte mer om vilka saker hen tyckte begränsar så här nedan är endast mina.

Jag vet att ingen av mina närmsta skulle lägga det på mig och jag blir så störd av att jag vill leva upp till bilden av ”den goda polyns” liv. Den hindrar mig från att leva MITT liv. Jag vill klargöra att detta är en läggningsfråga om man påverkas av myterna om ens livsstil, så ni som lever tvåsamt, tro inte att ni kommer undan ”den goda tvåsamma” om ni har liknande mindset som jag. Fast ni har istället bilden av att endast attraheras av en, leva i kärnfamilj och lyckliga i nöd och lust tills döden skiljer er åt att leva upp till.

Så hur ser bilden av den goda polyn ut?

Vi kan väl börja med den tredje frågan vi flersamma alltid ska besvara tvåsamma; hur är det med svartsjukan? Tack den mår åt helvete bra och gör mig vansinnig, kommer jag svara nästa gång. För i bilden av en god poly, även i samtal med andra polymänniskor, är den svartsjuka någon annan än en själv. Ett tag brukade jag säga att ”jag är den enda svartsjuka polyn” för det lät så. Alla visste om någon som är svartsjuk för det är en naturlig känsla, men de själva var det inte.

Jag känner svartsjuka. Den är ibland ogrundad och irrationell, ibland är den relevant och grundad i något jag vill förändra eller något som sker under ytan men jag inte kan sätta fingret på.

För trots alla våra skriverier om ”kommunikation, kommunikation, kommunikation” så fallerar vi så klart rätt ofta på den punkten. Ibland för att vi är rädda och därför inget säger, eller glömska, eller missförstår, eller skjuter upp, eller vilken anledning som nu gör att världskrig bryter ut.

Myten om den goda polyn etablerar att det är viktigt vara öppensinnad, så helst ska du vara okej med alla typer av lagligt sex, alla typer av lagliga konstellationer av människor och allt som kan anses vara öppensinnat. Det är också viktigt att påpeka att det handlar om lagliga saker, även om det då och då dyker upp de som tycker att den goda polyn ska vara än mer öppensinnad och exempelvis inte åldersdiskriminera de under 15 års ålder.

Men nej, jag är inte okej med vad som när som hur som med vem som. Jag är rätt inskränkt. Kanske inte jämförelse med de flesta andra människor men jämfört med bilden av en goda polyn. Jag tycker exempelvis att 42 åriga män som har uteslutande sexuella relationer på distans med 17-åriga flickor är diskutabelt. Min erfarenhet är att 17 åringar generellt vill öva mer på hela biten av relationsskapande än att bara ha sex, men att de tar vad de får utan att kunna formulera sina behov.

Jag älskar till exempel inte alla människor, gud jag tycker till och med de flesta är rätt korkade. Ibland när mina partners presenterar någon av sina viktiga så undrar jag vad de ser i dem. Dags för en till brasklapp: det gäller så klart ingen av de nuvarande, eller tidigare, eller igenkänningsbara i den lilla krets av människor jag lever med. Ni ser varför den goda polyn alltid ska älska sina bonuspartners? Men jag erkänner, tanken att Niva en dag presenterar en ultraortodox radikal tonåring är liksom inte främmande.

Här kan jag ju flika in en del av den goda polyn som jag inte har svårt leva upp till, men som andra kan känna begränsar; den goda polyn är vänsterfeminist. Så det så.

Den goda polyn slår i vissa frågor mellan två ytterligheter, antingen är det rätta att leva i holistisk kosmisk kärlek till alltet eller så ska man vara cyniskt slängd i käften. Jag drar åt det senare hållet men gillar en och annan flummig tanke om meningen med livet.

Att älska alla innebär också att den goda polyn alltid lycklig över att dens partner hittar nya kärlekar. Jepp, så är det. Vi har till och med uppfunnit ett tröstpris till den partner som nu ska ge det nyförälskad paret utrymme, vi kallar det NRE – new relationship energy. Det är den goda polyns variant av de tvåsammas ”reta aptiten ute, äta hemma” där den nya bubbligheten bubblar över till den gamla relationen.

Det är klart den inte alltid gör. Dygnet har 24 timmar och nyförälskade kan vara väldigt uppe i det blå. Det kan vara jobbigt om man själv är inne i en ”vill möta någon men finner ingen lämplig” fas eller ”sex fungerar inte för mig just nu” eller bara ”fan, jag behöver mer uppmärksamhet än jag får”. Att det kommer nya människor in i ens liv kan också förändra väldigt mycket i överenskommelser, ex vem vill och ska man ha vätskeförbund med?

Och just det, till dig som är nybörjarpoly för denna del av myten om den goda polyn har jag endast mött hos er; det finns polypar, det är okej. Att du vill ha en triad, en flock på 5 eller en storfamilj på 9 gör inte att andras sätt att leva poly slutar att vara poly. Det innebär att vi är olika. Jag lever i första hand i par, det gör mig inte tvåsam och det gör mig inte mindre poly.

En till myt; Den goda polyn gör överenskommelser, följer dem och är öppen och ärlig mot sina partners. Yeah, right. Alltid. Varje gång. Nästa gång jag hör den skriker jag. Håll för öronen.

Överenskommelser är bra, men de håller bara tills det blir missförstånd, glöms av eller någon inte följer dem. Ärlighet och öppenhet, ja, det är en svår fråga för vad ska och vill man vara öppen med? Klumpesnusk och jag kämpar, fyra år efter att vi möttes, fortfarande med den och gör överenskommelser som vi inte alltid kan och vill följa. Så, att det är så enkelt som att gör en överenskommelse och följ den är det inte. Människor är mer oberäkneliga än så.

Men nu tänker du kanske; jag har minsann mött massor av kommunikativa, sexpositiva, hippieklädda queera polymänniskor med vänsteråsikter.

Nej du har mött individer. Vi är nämligen rätt många som både uppfyller myten och som protesterar mot den och begränsas av den. På en och samma gång ibland.