Kategoriarkiv: Tankar

Mitt hämmade, vakna huvud

Jag blir trött på mitt huvud och hur det funkar ibland. Det är nämligen så att när jag sover eller är i nåt tillstånd av halv-vaken, t.ex. när jag precis har vaknat, så upplever jag att min hjärna på nåt vis är mer frisläppt och ohämmad sexuellt. När jag sedan vaknar försvinner detta. Det är som om huvudet när jag kommer till sans, undermedvetet påminner sig själv om att ja, just ja, sån är jag ju inte.

Enormt frusterande.

Exempel:

Jag vaknade för en dryg timme sen. Min säng är frustrerande stor och tom utan Blanka i den. Min kuk var fortfarande lite svullen efter nåt stånd jag fått under natten. Föga förvånande försvann huvudet iväg i en sexfantasi.

I min fantasi smekte jag Blanka och kramade hennes fina rumpa. Viskade sexigheter i hennes öra som fick henne att börja sava och stöna mjukt. Sedan tog jag tag i hennes hår, lyfte henne och påminde henne om hur hon var min sexiga leksak. Efter det ställde jag henne i vardagsrummet och band henne. Först band jag hennes händer längs med sidan, runt hennes höfter. Repen som drogs åt runt hennes mage, höfter och över venusberget. Band fast händerna längs sidan. Under tiden kramade jag hennes bröst, viskade sexiga tankar och drömmar i hennes öron om henne, mig, kukar, fittor, analsex och annat skönt och roligt.

(Vid det här laget ligger jag i min säng, fortfarande nyvaken och min kuk har blivit rejält hård. Sträcker mig ner och drar undan förhuden. Fortsätter sedan fantasierna.)

I fantasin binder jag nu hennes bröst. Får dem att spännas utåt, bli svullna och lite ömma. Kysser Blanka ömt men hungrigt, känner hennes andedräkt mot mig. Min ena hand öppnar hennes fitta, känner hur hon savar och hur det rinner varm, sexig fukt ur henne.

Fantasin fortsätter in i duschen. Blanka fortfarande bunden och i ett väldigt nöjt undergivet tillstånd. Tvättar henne, smeker henne. Blöta rep som smiter åt runt hennes kropp. Nöjet att veta att det kommer att vara märken där efteråt. När jag har tvättat klart henne greppar min vänsterhand hennes hår, kröker hennes rygg. Hon stönar mjukt. Smiskar hennes vackra rumpa, vattnet som stänker överallt. Min vackra, sexiga leksak.

Fantasin avslutas med att jag stället henne på knä. Min kuk i hennes mun. Varmt duschvatten som strilar över oss. Jag munknullar henne, djupare, hårdare. Mitt ollon som trycker mot hennes hals. Hon som gör sköna harklande ljud när jag trycker kuken in i hennes mun. Försöker trycka ner den i hennes trånga hals. Så sexigt, så härligt. Dröjer inte länge innan jag pumper ut sperma över hennes vackra, leende, våta och kåta ansikte.

Nu tog fantasin slut. Jag var jättekåt och såg fram emot att runka i duschen.

Men, väl framme i duschen hade min hjärna vaknat till och lagt i bromsen. Det är likadant frustrerande ofta. Den vaknar bortom de 75% som krävs för att bli kåt och då stannar den. Det är som att ha nåt slags irriterande moraltant som lägger i bromsen.

Jag vill vara kåt! Jag vill runka i duschen när jag är nyvaken! Jag vill göra sakerna jag fantiserar om utan att känna dessa frustrerande hämningar – eller vad det nu är!

Dessa normala kollegor

Jag vet inte hur jag ska ventilera.

Jag jobbar på en arbetsplats befolkad uteslutande av helt vanliga vita män. Åldrarna varierar lite men gemensam nämnare är att alla är normala. Alla är helt normala, genomsnittliga, vita män.

Eller ja, förutom jag då. Men jag sköter min arbetsplats genom ett skynke av normalitet och låtsas som att jag också är helt normal. Jag pratar om ”min flickvän” och utan att nämna namn kan jag berätta om hur ”jag och min flickvän” gjorde nånting helt normalt tillsammans.

Varje gång som nån okunnig kollega drar ett milt transfobiskt skämt, eller pratar generaliserande om hur kvinnor ”är”, eller på nåt annat sätt glömmer bort det privilegium som han åtnjuter genom att vara ännu en insiktslös heterosexuell vit normativ cis-man, varje gång det händer känner jag hur det börjar rycka i min mun. För visst, det är inte jätteofta det händer, men när det händer känner jag hur jag vill öppna munnen och släppa lös min vassa tunga.

”Nä, det är klart att en tjockskallig idiot som dig inte förstår varför [nån situation] skulle vara på ett visst sätt, men det kan ju bero på att du levt hela ditt liv i den trygga, varma förmånen att aldrig behöva ifrågasätta dig själv, aldrig behöva leva med en omgivande norm och majoritet som skämtar om dig, som förtrycker dig, som påminner dig om att du är konstig och aldrig kommer att passa in. Aldrig behövt fundera över om du verkligen är du, om det du känner verkligen är riktigt, aldrig behövt kämpa med mentala sjukdomar eller föraktet från majoriteten!”

Jag oroar mig för att jag indirekt ger stödet till förtrycket av alla som inte ingår i normen, men samtidigt orkar jag inte ställa mig på barrikaderna. Inte på min arbetsplats.

Jag lever så gott som helt öppet privat och är ärlig med min ickenormativa livsstil och mitt stöd för människor som inte passar in i den heteronormativa cis-tvåsamhetsnormen. Jag uttrycker starkt att hos mig är man alltid välkommen, oavsett hudfärg, könsidentitet eller nån annan subjektiv faktor. Var dig själv, var stolt – du är fin precis som du är.

Men jag orkar inte ställa mig på barrikaderna. Behöva svara på och försvara mig med korkade, okänsliga frågor från okänsliga, korkade människor som ändå inte har tillräckligt med insikt eller kunskap för att ens förstå mina svar. Inte på min arbetsplats.

Jag oroar mig också för att det skapar en känsla av ointresse hos mig själv. Att det skapar en känsla av att vara en feg lögnare som inte slänger fram en knytnäve och skriker ”I’m here, I’m queer, get fucking used to it!” i mina kollegors ansikten. Att jag blir en hycklare som uppmuntrar andra att ta kampen men undviker det själv på min arbetsplats.

Ibland får jag en sån sanslöst stor lust att låta min freak-flagga flyga fritt när kollegorna är så tröttsamt normala som de kan vara.

”Ja, jag har två flickvänner. Ja, de känner till varandra. Ja, vi har delat säng tillsammans. Ja, de har andra partners. Ja, jag har sex med båda och de har sex med andra. Nej, vi har inte haft någon trekant än, iaf inte just vi tre. Ja, jag gillar när min ena flickvän drar i mina bröstvårtor och fnissar nöjt. Ja, jag tycker om att bli bunden och att binda. Ja, jag är naken hemma och klär aldrig på mig om jag inte måste det. Ja, jag älskar att se mina flickvänner nakna. Ja, jag älskar att fotografera nakna människor. Ja, jag har gjort (och gör!) saker som ni inte ens kan föreställa er. Nej, jag skäms inte för nåt av det.”

En dag kanske. En dag…

Sexdrift och tabun

Att säga att det finns gott om tabun kring sex och njutning är ingen nyhet för de flesta, oavsett var man befinner sig på den sex-positiva skalan. Jag tycker själv det är ganska komiskt hur sex än idag associeras med ”syndigt” och ”förbjudet”, ofta använt av olika företag för att försöka sälja saker. Men visst, det kommer från mig som inte tycker sex är märkligt eller förbjudet alls, utan mer en rolig och skön sak man kan ägna sig åt med partners eller vänner.

Jag och Blanka har ett sexliv som många normala säkert skulle tycka är rätt extremt. När jag tittar i backspegeln är jag helt övertygad att jag själv för tio år sen skulle sagt samma sak. Det är spännande hur saker ändras. Det finns gott om moraltanter som oroar sig över ”extrem” sexualitet, jag finner det också komiskt (och irriterrande!) att sex fortfarande används som ett slagträ av självutnämnda ”moralens väktare” för att försöka kontrollera människor. Skambeläggelsen kring sex är fortfarande tjock, men jag hoppas och tror att det här sakta håller på att eroderas bort.

För de flesta människor tror jag känslan av ”förbjudet” och ”tabu” driver deras sexlust. Det som är förbjudet är ju spännande, det är något som genomsyrar vårt samhälle. Försök bara förbjuda en femåring från nånting och de kommer automatiskt att försöka göra det. Vuxna människor är detsamma, sex är ”syndigt” och därför är det spännande.

Ibland kan jag sakna den där känslan av förbjudet. Numera är sex för mig mest en kategorisering mellan saker jag gjort och gärna gör om, saker jag vill testa, saker jag gjort och inte är intresserad av att göra om eller saker jag inte tänder på. Den sistnämnda kategorin är extra knepig eftersom det finns en hel del saker jag sagt mig inte vara intresserad av men som jag sedan testat och gillat. Visserligen bevisar det väl mest bara att jag är en vanlig människa med en relativt genomsnittlig uppsättning hämningar, men Blanka försitter sällan ett tillfälle att leende påpeka alla saker jag sagt jag aaaaaldrig skulle göra men sedan gjort och gillat.

Lite oroar jag mig för att jag håller på att bli sexuellt blasé på saker. Att eftersom det inte finns några förbud längre så blir jag lite uttråkad. Visserligen har jag ett bra sexliv med båda mina partners, men ibland har jag perioder då den där gnistan saknas. Kanske är det naturligt att känna när man avskaffar förbuden?

Blanka och jag utforskar nya saker för oss båda. Det är spännande men utan att ha den där ”kittlande” känslan av att bryta ett tabu. Det som kittlar är att utforska nåt nytt tillsammans med en älskad person och nära vän. Blanka är inspirerande, sexig och kittlar mitt sexsinne på ett väldigt unikt sätt. Att prova nya saker med henne är lätt och självklart.

Långt ut i sexualiteten

Jag gillar sex. Jag gillar att knulla och jag gillar att utforska nya saker. Jag är glad att jag har två flickvänner som båda inspirerar mig och skapar lust hos mig.

Det är intressant att se i backspegeln. Bara de senaste åren har jag utvecklats, tagit långa steg inom vad jag finner njutbart. Även om jag fortfarande har några kvar har jag lämnat många hämningar bakom mig, det känns oerhört skönt.

Från det att jag gjorde min sexdebut var stegen ut i spänning mycket små och i många år höll jag mig inom ett väldigt snävt och avgränsat område. Det senaste halvåret har jag kämpat med en känsla av att jag blivit låst inuti mig själv. En smärtsam känsla som skadat en jag älskar innerligt, men nu börjar jag lägga den bakom mig.

Ofta när jag får olika kriser i mitt liv tenderar jag att skapa små mantran som hjälper mig igenom det. När det för ganska många år sen nu tog slut med en dåvarande älskad blev mantrat ”livet går vidare” och det var ett mantra som tog mig igenom sorgen och smärtan, hjälpte mig att läka och gå vidare. Det är oerhört svårt att förmedla känslan som orden ger, det är bara ord men för mig kan de bli oerhört starka.

I mitt huvud de senaste dagarna har orden ”hon är ett sexobjekt och det är okej” snurrat. Orden har fått makt och de hjälper mig att läka, lägga bakom mig osäkerhet och förvirring. Hon älskar att bli objektifierad på rätt sätt, att få vara ett sexföremål. Orden hjälper mig att släppa ut lusten och att absorbera rädslan och osäkerheten, förvandla det negativa till positiva.

Jag längtar efter mitt sexobjekt och allt jag vill göra med henne.

Tömma över henne

Min sexdrift har växt de senaste veckorna, men jag frustreras över att jag dels inte har nån att släppa ut det med, dels upplever att jag själv är ett hinder för att släppa ut det.

Jag ser på bilden nedan och fylls av en enorm längtan att munknulla Blanka. Djupt, underbart, sexigt, porrigt. Stå i duschen tillsammans med henne på knä nedanför mig. Hennes underbara mun runt min kuk, smeka hennes huvud medan hon tar emot kuken. Varmt vatten som sköljer över oss och vi båda försvinner in i lust och njutning. Min sperma som sprutar ut, varm och klibbig över hennes ansikte och i hennes mun. Hennes breda, satstäckta leende som tittar upp på mig efteråt medan jag kippar efter andan och försöker att hindra mina darrande ben från att göra så jag halkar på det blöta kakelgolvet. Hennes glada skratt och smekningar när jag landar från en dånande orgasm.

tumblr_nok2h8pJdu1sfkfqio1_1280
(Källa: Okänd)

Tvingande mononorm!

Jag och Blanka blir ofta frustrerade över hur tvåsamhetsnormen fullständigt dominerar TV-serier och filmer, så till den grad att den nästan uteslutande används som dramaturgiskt grepp. Mer än en gång har vi skrikit ”POLY!” mot TV’n när vi blivit frustrerade över normisk hantering av kärleksrelationer.

Nu är jag mer frustrerad än nånsin, rörande hur kärlek konstant porträtteras som uteslutande monogam i TV och film.

Jag ser en serie. Förra säsongen la upp en intrig då Herr A fortfarande är kär i sitt ex, kvinna B men inleder en relation med kvinna C. Kvinna B är på väg att gifta sig med en man som hon uppenbarligen inte är kär i. Föga förvånande slutar säsongen med att kvinna B till sist sätter stopp för bröllopet eftersom hon såklart fortfarande är kär i Herr A.

Mycket krut spenderas på att göra herr A frustrerad av att han behöver välja mellan dessa två. Själv ägnade jag alldeles för mycket tid åt att skrika ”Du behöver inte välja!” åt min dumburk.

Nu är det nästa säsong. Första avsnittet och vi är tillbaka i samma fotspår. Den här gången är det ännu värre för mig som flersam tittare. Herr A har ett samtal med en vän, han säger uttryckligen (klart och tydligt!) att han inte vet hur han ska göra eftersom han är kär i både kvinna A och B. Han frågar vän X och vännen svarar ungefär att ja, det är tungt men alltså, du måste ju välja.

Vid det här laget håller jag på att välta loss min TV från väggen och kasta den från balkongen i ren och skär ilska.

VILKET JÄVLA SKITSNACK! Man måste inte välja. Denna evinnerliga monogaminorm som indoktrinerar och tvingar människor in i relationsformer som de inte trivs med. Herr A hade kunnat välja en mer sund väg och sagt åt kvinnor B och C att han älskar dem båda och vill helst inte behöva välja för det gör för ont att välja bort kärlek i onödan.

Jag tror aldrig jag har sett ett tydligare exempel på hur tvingande tvåsamhetsnormen är när den konstant får en gräddfil överallt i alla media och tas som precis lika orubblig fakta som att ”upp” är åt andra hållet jämfört med ”ner”.

Så gott som aldrig får man se karaktärer i media som har relationsformer bortom den traditionella tvåsamheten, och vanligtvis när man får det är människorna olika ”knäppisar” så att publiken kan skrocka åt dem, hö hö kolla de där nötterna som tror man kan göra så.

Det är ju inte ett dugg konstigt att människor är rädda och skeptiska för relationsformer bortom tvåsamhetsnormen när det är så här!

Var går gränsen för samvetsfrihet?

Jag undviker oftast att skriva om politik i den här bloggen, men det här med samvetsfrihet har gått och snurrat i mitt huvud och nu behöver jag få ut tankarna.

Samvetsfrihet är nånting som den nya KD-ledaren lägger en del tyngd på. I korthet tycker Ebba att vårdpersonal ska få vägra utföra aborter om det strider mot deras religion. Ebba lägger fram det som nåt slags moralisk plikt att följa sitt eget samvete, men jag tycker personligen att konceptet med samvetsfrihet är farligt för vårt samhälle.

Först och främst, jag är helt för aborträtten. Jag tycker att rättigheten för kvinnor att få trygg, säker och laglig abort är en av många grundstenar i ett upplyst och modernt samhälle. Att kvinnor själva ska få bestämma över sin kropp är för mig självklar, precis som jag som man har rätten att själv bestämma över min kropp.

Jag är ganska trubbig i min åsikt om samvetsfrihet inom vård och sett ur abortsynpunkt: Om du vägrar utföra aborter pga din religion eller samvete är du olämplig att arbeta inom den karriär du valt och bör uppsöka en ny karriär som bättre matchar dessa åsikter. Så enkelt är det.

Samvetsfrihet som koncept öppnar upp för en hel del obehagliga möjligheter. Ebba tycker ju att det bara ska gälla vården, detta eftersom hon i likhet med många andra kristna konservativa delar en entusiasm för att försöka bestämma över kvinnors kroppar som ett politiskt redskap.

Men vad skulle hända om alla fick hävda samvetsfrihet och på så vis kunna använda det som ett slags get-out-of-jail-free-kort?

Det är här som samvetsfrihet börjar bli farligt för samhällets fortsatta sammanhållning. Är det okej exempelvis att en rasistisk socialsekreterare vägrar behandla ansökningar från muslimer eller människor med mörk hudfärg? I verkligheten är det ju såklart inte det, men med samvetsfrihet kan ju den personen påpeka att det skulle strida mot hens tro att behandla muslimer/invandrare rättvist. Eller att en lärare vägrar ha klasser som inkluderar elever från ”fattiga” familjer? Eller att en busschaufför vägrar köra pensionärer? Eller en läkare som vägrar behandla homosexuella patienter?

Man kan ta precis vilken absurd situation som helst och om samvetsfriheten ska få bestämma kan man få väldigt märkliga resultat. Samvetsfrihet skulle urholka funktionerna i ett modernt, rättvist samhälle och göra så att alla fick uppföra sig som bortskämda, självupptagna barn vars åsikter går före samarbetet för allas bästa.

Ifrågasätt allt!

(Detta inlägg är skrivet i ett moln av frustration. Caveat lector.)

Jag är trött på att försvara min livsstil för monomänniskor. Jag är trött på att behöva förklara att mitt val av livsstil är resultatet av en intensiv tankeprocess och en komplex resa genom mitt inre. Jag är trött på att behöva försvara en livsstil där jag tar ansvar för mina känslor, ansvar för mina partners och ansvar för mina relationer.

Nu säger jag inte att alla monomänniskor är respektlösa idioter, men det finns gott om dumskallar i den monogama världen. Människor som direkt rusar ut för att försvara en norm som de aldrig själva ifrågasatt. En norm som de själva anser är ”rätt” och ”normal” medan jag är konstig. Helt utan att ens tänka på att min livsstil försöker utesluta osäkerhet, lögner, otrohet och skadligt beteende medan mononormen ofta uppmuntrar detta.

Jag är trött på det! Fler människor behöver ifrågasätta saker runt om dem. Ifrågasätt normerna! Fundera över varför du gör som du gör. Ifrågasätt dig själv! Varför gör du som du gör, är det för att du verkligen vill det eller för att du tror att ”reglerna” kräver det? Vem är du egentligen? Innerst inne?

Jag har ingenting emot om det visar sig att du faktiskt är monogam – så länge du har kommit fram till det genom en aktiv tankeprocess och inte bara genom att acceptera en norm som samhället lastar dig med.

Fängelse för twerking?

Att vårt stora grannland i öster, Ryssland, håller på att rusa käpprätt åt helvete är ingen nyhet för de flesta människor som på ett eller annat sätt inte är ”normala”. Är du homosexuell, bisexuell, ickemonogam eller på annat sätt avviker från ”traditionerna” är du tyvärr inte välkommen i Ryssland.

Att bestämma över människor är nåt som diktaturer gillar. Sex används ofta som en käpp för att kontrollera människor, diktaturen definierar vad som är moraliskt riktigt och sedan straffar man alla som avviker från den definitionen. Ryssland har flertalet vansinniga lagar på området och trampar i rask takt mot en diktatur som mest troligt kommer att påminna om tsar-väldet som fanns innan revolutionen 1917.

Tydligen har några tjejer fått fängelstraff för att de twerkade framför nån obskyr staty. Oacceptabelt tilltag enligt åklagaren. Föga förvånande skulle jag tro att åklagaren är en man, och som man måste han givetvis hindra uppstudsiga kvinnor från att ha roligt. Därmed används sex och självutnämnd moral som käppen att straffa dem med.

Sorglig utveckling.

(Jag tror det här är ett foto av en artikel i Metro, men jag kan inte hitta den på Metros hemsida och en googling gav inget resultat. Därför publicerar jag bilden.)

twerk

Jag vill leva i en självklar värld

Att leva utanför normerna är ibland en börda. Jag har valt den bördan och jag är nöjd med den, men jag frustreras över att om och om igen behöva förklara mig. Det stör mig också eftersom jag mer och mer ställer mig i försvarsställning kring hur jag väljer att leva mitt liv, även när jag inte behöver det. Även mot välmenande och nyfikna människor går jag i tidigt skede in i försvarsställningen och det tar en stund att släppa den.

(Relaterat: varför är människor så jäkla bra på att krångla till enkla saker? Varför skapar vi regler som alla förväntas följa, men där reglerna bara blir till förtryck och tvång?)

Jag hade min kära mamma på besök i helgen. Underbara, roliga och godhjärtade mamma. Kvinnan som inte blir upprörd över speciellt mycket utan är stillsamt accepterande oavsett. När jag pratar om Blanka och Kajsa har hon ingen kommentar förutom att hon tycker det är glädjande att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Ingen kommentar om huruvida det är konstigt, inga dolda frågor, inga funderingar, ingen oro. Hon lyssnar på mina tankar, hon är nyfiken på framtiden men ingenstans finns en dömande tanke. Hon studerar bilderna på de två som hänger på min vägg och ler för sig själv.

Vi hade ett kort samtal om att leva utanför det som anses normalt och hur mycket styrka det krävs. Startpunkten till samtalet var en serie porträtt på transexuella kvinnor. Vi var båda fascinerade över hur ärliga, starka och personliga porträtten var. Vi blev båda berörda och samtalet handlade just om att vara ”onormal”. Det var ett bra samtal, kort men skönt. Jag gladdes åt att hon aldrig identifierade mig som konstig, eller min familj som konstig utan för henne var det en självklar sak.

Varje gång jag läser om människor som förföljs, som såras, som råkar illa ut pga olika anledningar – varje gång blir jag ledsen. Det spelar ingen roll om man attackeras för sin hudfärg, sin livsstil, sin sexuella läggning – det ska inte behövas! Jag blir ledsen för alla dessa saker som många människor hakar upp sig på är självklara och behöver inte ifrågasättas.

Jag vill leva i en självklar värld. En värld där såna här saker inte längre behöver stötas och blötas om och om igen utan där alla accepterar alla, oavsett vad. En värld där orden inte behöver såra och där valen inte behöver försvaras. En självklar värld där orden inte ens behöver sägas. En värld där vi kan vara oss själva och trivas tillsammans på den här lilla blå planeten som susar genom världsrymden.