Kategoriarkiv: Tankar

Jag är inte polygam

Ett ord som jag har rätt svårt för är ”polygam”. När jag pratar om hur jag lever med två flickvänner och en förlängd familj av bonuspartners och övriga med nya människor händer det ibland att de säger nåt i stil med ”jaha, så du är polygam?”

Nej, jag ägnar mig inte åt polygami. Ja, jag vet att det ordet är egentligen korrekt för hur jag lever men jag gillar det inte pga associationerna som det skapar hos många människor. Polygami associeras hos gemene människa med patriarkala strukturer. En man har flera fruar, exempelvis och mannen får gifta sig bäst han vill men fruarna ska sitta still och vara trogna. Typisk mormon-polygami, är tyvärr associationen hos de flesta.

Därför känner jag lite ovilja mot att ordet används om mig. Återigen, ja, jag vet att tekniskt så är polygami motsatsen till monogami, men associationerna hos allmänheten är nåt jag inte känner igen hos mig.

Innebörden av det ordet hos de flesta utesluter den rika mångfald som ett flersamt leverne innebär. Innebörden hos gemene människa utesluter möjligheterna och förstärker traditionerna. Hos många människor är ”polygam” samma ord som ”monogam” fast man gör sin monogami parallellt med flera människor, men ingen av de människorna är i sin tur fria att utforska andra relationer. Det uppfattas ofta som parallell monogami där mannen ger sig själv den rättigheten men hans relationer får inte den friheten.

Sån är inte jag. Jag vill inte vara sån. Jag ser min familj som ett nät av kopplingar. Partners, bonuspartners, vänner osv. Alla sitter vi ihop i ett nät av länkar mellan olika människor. Det är fint! Det är kärlek!

Vill ni kalla mig nåt, kalla mig polyamorös eller flersam. Det är ord jag kan identifiera mig med.

Om att bete sig på nätet

Jag har legat sjuk hemma och har därför haft tid att se Darkside community uppröras över något som upplevdes som hot om outning. Det verkar löst sig genom ansvarsfull kommunikation mellan parterna.

Jag har under tiden facinerats över hur många som inte riktigt har vett i sitt informationssökande på nätet och inte vet hur information ska hanteras.

Vi kan väl börja med att klargöra några saker,  det jag kallar informationssökande ovan är väldigt snarlikt förfölja (stalka) och att ha information är att skaffa sig möjlighet att göra en maktutövning. Att visa för någon att man har information om personen är sällan särskilt uppskattat,  att berätta för andra information om någon är ganska ohyfsat.

Jag och Klumpesnusk har blivit utsatt för alla formerna,  allt från de uppspelta ”jag hittade dig” till de hotande ”jag kan avslöja dig”.  Jag personligen har faktiskt blivit mest upprörd över de som fört vidare till andra som inte skulle kunnat räkna ut vem jag är på egen hand,  följt av ilskan på den glada, för att bli irriterad på den som hotade.

Varför i den ordningen? Jo, för de första gav bort något de inte visste om jag var okej med, den glada tog sig friheten att själv skapa en koppling till mig utan att blivit inbjuden och ingen av dem gav mig respekt och utrymme. Den sistnämnda hotade att göra något som för oss är rätt menlöst och visade på hur otrevlig hen är,  men gav också mig friheten att be personen dra dit pepparn växer.

Det är nämligen inte svårt att räkna ut,  söka upp information om vilka vi är. Vi är båda duktiga nog på nätfrågor för att,  om vi hade velat, ha lagt dimbankar kring oss,  men vi ser inte poängen. Vi vill dock ha respekten för att vi valt att inte kalla bloggen ”familjen Svenssons tankar om livet” och att vi gör skillnad mellan våra privata jag och våra blogg-jag. (Svensson är inte vårt familjenamn,  men det förstod ni väl?)

Jag har dock också förundrats över vad människor tror är hemlig information. Ditt fullständiga namn,  din ålder,  din bostadsadress,  vem du lever med,  vilken bil du kör och vilka öppna forum du använder din mailadress till är en klickning bort. Har du ett unikt yrke eller intresse,  ge mig en digital facktidning. Publicerat födsloannonser i lokaltidningen? En sökning bort.

Så,  med det borde man avstå från att söka information? Ja,  många tycker det. Själv är jag alldeles för förtjust i att se vad jag kan gräva fram för att vilja avstå,  men om man har makt måste man vara försiktig med hur man använder den. Inget av det jag kan få fram är i sig själv hemligt för det är publicerat på nätet eller går att nå via offentliga register.

Jag har därför dessa tumregler;
* jag berättar inte för personen att jag har informationen
* jag använder inte informationen vare sig för glädjeutrop eller hot
* och om någon gett uttryck för att den vill ha en slöja mellan nick och identitet respekterar jag detta.

Lite modern etikettsrådgivning.

Könsorganens korrumperande kraft

Häromdagen såg jag en ganska halvdassig skräckis från mitten av 80-talet. Den var lite sisådär men en sak som jag la märke till var hur oerhört sexuell filmen är. En stor del av filmen tillägnas åt att visa den kvinnliga huvudskådisen helt naken. Det är alltid trevlig att se nakna människor men jag tyckte det var intressant att se hur kamera-arbetet var upplagt för att undvika att visa hennes skrev i alltför mycket detalj.

Två av de andra karaktärerna som spenderar mycket tid nakna var två män. Där var bildkompositionen ännu mer noggrant upplagd så att olika saker alltid skymde deras skrev. Jag skrattade lite för mig själv åt detta, denna konstanta rädsla för att visa könsorgan.

Det verkar ju som att den pryda normen är ganska rädd för att könsorgan ska visas. Vi har alla ett könsorgan av nån sort, men ändå lever samhället i stort kvar inuti den fantastiska rädslan för att åsynen av ett könsorgan kanske förvanskar någon. Det är viktigt att dölja könsorganen i filmer, om man inte döljer dem blir en film å andra sidan lätt stigmatiserad som ”porr” av betydligt mer konservativa krafter.

Det är den gamla sexualfientliga ”moralen” som visar upp sitt fula tryne, än idag. Ett könsorgan är ett könsorgan. Det är bara en kroppsdel. Ändå är vi alla lite rädda för den kraften som könsorganet innehar.

Kroppar är fantastiska saker. Otroliga maskiner kapabla till en regnbåge av funktioner, känslor och yttranden. Kroppen är en oerhört komplex, biologisk maskin. Det enda som trumfar kroppens komplexitet är nog vår egen psykologi, det som händer inuti vår hjärna och som definierar våra tankar, känslor och åsikter.

Kuken speciellt är en sån kroppsdel som tillskrivs väldigt mycket kraft. Mer pryda och konservativa människor verkar leva i en sorts konstant rädsla för kuken. Även fittan får mycket av mytisk och korrumperande kraft, den göms undan och visas aldrig i normala media.

Det är synd, för jag tycker att både kuken och fittan är vackra kroppsdelar. Som naturist vet jag också att de kan vara lika osexuella som en stortå eller ett lillfinger, men normerna tillskriver en farlig, nästan korrumperande magisk kraft till våra könsorgan.

P-piller, celibat-piller – kärt barn har många namn.

Enligt DN ska en studie slå hål på myterna om P-piller. Varje deltagare ska äta p-piller i tre månader och så ska biverkningarna utvärderas. Tre månader! Under tre månader är p-piller mystabletter för mig,  jag blir gosigare och gosigare och mer och mer asexuell och sen kommer problemen med avstängdhet och viktökning för att jag tappar kontakten med kroppen. Det enda annat tillstånd som fått mig lika stillasittande är depression.

Jag har gjort 4 försök i mitt liv,  jag har testat alla typer av p-piller. Senast åt jag p-piller i fem månader och först 7 månader efter att jag slutat började sexlusten återkomma. Mitt sekret bråkar fortfarande. Varje karta representerade omkring 1 kg,  jag blev besatt av socker. För mig är det gift som förstör mitt liv med sina biverkningar. Kalla det inte myter för det är det inte i mitt enskilda fall.

Jag är bara ett fall så jag är inte vetenskap,  men denna besatthet som finns vid att bevisa att p-piller inte påverkar och att då inte göra en långtidsstudie för att få riktiga resultat. Jag förstår det inte.

Att säkra perioder (fel använt) skulle vara enda alternativet till p-piller är goja,  kanske vi behöver studier på hur människor informeras om alternativ till p-piller istället?!

Könsrollers roll i BDSM?

Jag funderar mycket på könsroller sedan några år. Jag funderar på dessa nästan osynliga strömmar som drar i oss och formar oss, nästan helt utan vår vetskap. De flesta är helt okunniga om vilken massiv roll de normativa könsrollerna spelar i formandet av vår personlighet, men när man väl börjat få ett genustänk och ser sig omkring i samhället är det nästan omöjligt att släppa det tankesättet.

När jag ser mig om i BDSM-världen märker jag att en övervägande majoritet av männen identifierar sig som dominanta och omvänt identifierar sig många kvinnor som undergivna. Det här gör mig lite filosofisk och nyfiken. Formar de klassiska könsrollerna oss även i BDSM-världen?

Könsrollerna som normen lär ut påminner oss om att män ska vara jägare, män ska vara starka, vilda och ta för sig. Det är männen som ser till att det finns kött i grottan. Männen visar inte sin mjuka sida utan de tar spjutet, går ut i skogen och kommer sen hem med bytet. Normen säger att kvinnor sköter hemmet, föder barnen och gråter när det går en maska på strumpbyxorna. Eller nåt. Klassiska könsroller som vi alla förväntas acceptera.

Det är ju givetvis fullständigt nonsens. Män är inte känslokalla robotar som går ut i vildmarken och röjer. Kvinnor är inte våpiga gråtmaskiner som automatiskt älskar spisar och barn. Nej, män och kvinnor är människor och alla är olika. Icke desto mindre bombarderas vi av dessa könsroller om och om igen, och jag undrar om det inte undermedvetet går igen när vi börjar utforska dominans och undergivenhet. Män förväntas vara dominanta, kvinnor förväntas vara undergivna. Män förväntas använda, kvinnor förväntas gå igång på att användas.

Självklart finns det även undantag här. Massor av män trivs fantastiskt bra i undergivna roller och massor av kvinnor älskar att vara dominanta. Icke desto mindre, när jag ser mig om i världen ser jag att män generellt identifierar sig som dominanta och kvinnor som undergivna.

Det går inte att styra sitt hjärta

Emellanåt i olika forum och samtalstrådar på det världsomspännande internätet stöter jag på diskussionen om polysar och hur man hanterar deras behov av att ha flera.

Det här gör mig alltid lite ledsen. Dels för att man pratar om sig själv som otillräcklig. Frågeställaren ställer ofta frågor som är formulerade ”men varför är jag inte tillräcklig?” och det gör mig ledsen för att då sänker man sitt eget värde och indirekt konstaterar man att man är otillräcklig både känslomässigt och sexuellt. Det är inte bra och är tyvärr resultatet av en väldigt snäv mono-norm som definierar människor som antingen tillräckliga eller otillräckliga. Problemet är att när man väl börjar granska normen inser man att det faktiskt inte finns en enda människa som är tillräcklig, men alla deltar i karusellen av att försöka uppnå det.

Så snälla, om du är i relation med en poly och kallar dig otillräcklig, sluta med det. Det gör det inte lättare för dig själv. Tvärtom skapar det uttrycket bara en känsla av tomhet hos dig.

För det andra, den frasen sårar polymänniskor oerhört eftersom man då känner sig som ett freak och skuldsätts för känslor och drifter man inte har något val över.

Debatten kring huruvida polyamori är ett val eller en läggning snurrar fortfarande på. Själv brukade jag säga att det var ett val, med hänsyn till att jag anser att alla människor är kapabla att älska fler. Jag är inte lika tvärsäker längre, jag anser fortfarande att alla människor har den här förmågan om man väljer den. Samtidigt gillar jag inte att man kallar det en läggning, men det beror säkert mycket på att jag är ganska ointresserad av att klassificera människors läggningar och preferenser i ganska snäva termer.

De flesta människor kan inte välja hur man styr sin kärlek. För de flesta polyamorösa (speciellt de som precis börjat älska fler) är det ännu svårare, för man får konstant höra att det man känner är fel. Att det är konstigt och avvikande. Att man sårar människor för att man inte väljer bara en.

När jag första gången upptäckte att jag var kär i två kvinnor samtidigt var det svårt för mig. Spännande å ena sidan, men svårt för jag visste inte hur jag skulle hantera det och hur jag skulle lösa det. Vad jag visste var att känslorna inuti mig var ingenting jag själv skapat utan det hade helt enkelt bara hänt.

Polysar ”behöver” inte ha flera, men de kan inte kontrollera sitt hjärta. Jag har varnat förut för att vara en jägare, att man ska öppna sitt hjärta och händer saker så händer det. De som ägnar sig åt jakt i polyvärlden behöver ha flera, och det är väl på sitt sätt okej så länge man är ärlig med det – men jag tror att de flesta polysar helt enkelt låter sitt hjärta upptäcka saker i egen takt. Det är inte ett aktivt behov, det är helt enkelt att man fortsätter leva och om man stöter på en till människa som man börjar älska – ja, då händer det.

Om du är monogam i relation med en poly så förstår jag att det kan vara smärtsamt när två väldigt olika synsätt och upplevelser av kärlek kolliderar. Jag förstår också att det är lätt att falla ner i en känsla av att du som monogam ”inte räcker till” för din partner eftersom hen ”behöver” ha flera. Det är en farlig förenkling och det gör er båda ledsna och sårade på sätt som inte stärker relationen.

Polymänniskor kan inte rå för att de har förmågan att älska fler, på samma sätt som de inte kan rå för att de (flesta) har två fötter och två händer. De kan inte rå för det lika lite som du kan rå för att du föredrar att ge ditt hjärta till en person åt gången.

Jag vägrar skämmas för det är inget fel på mig!

Jag vet inte exakt hur många år sen det var jag lämnade den tvingande mononormen, men jag vägrar skämmas för att jag är ”konstig”. Jag är väldigt öppen med hur jag lever, jag välkomnar människor att fråga saker istället för att lita till sina fördomar och jag gör allt jag kan för att visa att hur jag väljer att leva mitt liv inte är konstigt.

Därför blir jag lite trött på människor som oroar sig för hur de ska kläcka nyheten för sina föräldrar/vänner/barn/etc. Varför måste man oroa sig för det? Säg bara som det är! Om de blir upprörda, kom ihåg att det är bara en indikation på vem som har det mer trångsynta sinnet. DU behöver inte bevisa nånting och du behöver verkligen inte ändra dig för att passa in i deras fördomar.

Jag kan bli ganska trubbig när det här ämnet kommer på tal. Varför ska du skämmas när det inte är nåt fel på dig? Det är inget fel på att vara polyamoris, bisexuell, bög/flata, relationsanarkist eller vad du än må vara. Jag anser också att det är inget fel på att vara monogam heller, även om jag som alltid sticker in brasklappen om att det ska vara ett medvetet val – inte en påtvingad norm som du accepterar utan att tänka.

Varför låter du som lever på valfritt icke-normativt vis andra människor bestämma om du är normal eller ej? Dumheter. Om de inte kan acceptera dig som du är, då är valet antingen att upplysa dem och övertyga dem – eller, om de inte kan släppa sina fördomar och sitt förakt, att lämna dem i ditt kölvatten.

Det enda sättet att göra den här världen bättre är genom att synas. Genom att visa att vi finns, alla vi som är icke-normativa och som gjort ett genomtänkt val att leva utanför normerna. Om vi låter normativa människor definiera vad som är okej eller inte kommer vi alla att leva i olika garderober. Det är oacceptabelt, anser jag.

Jag har en bonuspartner (Kajsas man) som jag generellt tycker väldigt bra om, men emellanåt gör han mig lite trött iom att han är så himla osäker och rädd. Han försöker om och om igen att hyscha ner min och Kajsas relation eftersom han är livrädd för att omvärlden – och mer specifikt deras barn – ska lista ut hur det ligger till. Både jag och Kajsa vet redan att barnen såklart redan har listat ut det och inte tycker det är ett dugg konstigt, men han är ändå oerhört neurotisk i det här ämnet. Jag önskar innerligt att han kunde sluta med det, både för sin egen frids skull men speciellt för sina barn – ju mer neurotisk han blir, desto mer skickar han signaler att det här är konstigt, något som jag (se paragraferna ovan) vägrar att acceptera. Tyvärr träffas han och jag ganska sällan och jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med honom, men jag hoppas att jag nån dag kan förklara varför jag blir frustrerad över hur han behandlar ämnet och kanske lära honom något nytt.

Det händer också att jag blir upprörd när jag i forum på nätet ser hur vuxna människor diskuterar polyamori, men plötsligt blir lite mer reserverade så fort det visar sig att barn är inblandade i en relation, varpå attityden plötsligt blir att man måste hålla sig monogam så länge barn finns med i bilden. Återigen vill jag påpeka att barn inte far illa av att föräldrarna är polyamorösa – barn far illa av att inte få kärlek och att deras föräldrar lever i självpåtvingade lögner.

Det enda stället jag inte är öppen med min livsstil på är mitt arbete. Där håller jag en fasad av att vara helt normal. Varför gör jag det? Skäms jag för hur jag lever inför mina kollegor? Nej, självklart inte men jag anser dels att de inte har speciellt mycket med mitt privatliv att göra – men mestadels är det för att jag inte alltid orkar stå på barrikaderna i konstant försvarsställning. För det är vad vi som lever utanför normen nästan alltid är tvungna att göra, att alltid vara beredda på strid och att försvara och förklara oss för människor som lever i normen och som inte kan respektera olikheter. Att ta den striden på mitt arbete är ingenting jag orkar med. Att dessutom (som jag misstänker) behöva ta den om och om igen, massor med gånger, är inte något jag kommer att orka.

Tyvärr är det ett val man måste acceptera när man lämnar normen, att alltid få sitt val ifrågasatt av människor som själv inte gjort något val, som inte tänkt igenom sina egna liv utan bara sprider myten om det normala.

Destruktiv porr indikerar inhumant samhälle

Häromkvällen var jag lite runksugen och letade rätt på lite porr för att ha nåt trevligt att se på. Det dröjde inte länge förrän jag stängde av allting i sur frustration över att porren verkar ha blivit ännu tråkigare och mer massproducerad – men även att den blivit mer destruktiv.

Destruktiv i bemärkelsen att kvinnor (och även i viss mån män) mer och mer porträtteras som en förbrukningsvara i porr, något som man ska förstöra riktigt ordentligt innan scenen är slut. Killar som trycker ner kuken djupt i en kväljande hals, spottar tjejerna i ansiktet och utan förvarning trycker in kuken i rumpan på dem medan de kvider av smärta men försöker fejka orgasmer. Hårdhänta behandlingar på sätt som jag ser som väldigt dehumaniserande.

Det gör mig inte tänd. Det gör mig sur och less. Det gör mig också ganska orolig eftersom jag tror att porr på en del sätt är ett lackmuspapper som man kan mäta samhället med.

Ni förstår, jag är orolig att vi lever i ett samhälle som blir kallare, mer fientligt, mer intolerant, mer xenofobiskt och mer inhumant för varje månad som går. För inte så länge sen tyckte 13% av detta lands befolkning att det var en bra idé att rösta in en korrupt bunt med rasistiska xenofober i vårt styrande säte. Detta är ett tydligt exempel men det finns massor med små rännilar som indikerar att vi mer och mer glömmer bort att ta hand om varandra och att respektera varandra.

Det här är resultatet av att styrande makter i åtminstone ett decennium har tyckt att det är bra att belöna själviskhet. Att belöna roffarmentalitet och att straffa de som är svaga. Det skapar en kallhet inuti oss. Det gör att vi slutar se på medmänniskor som människor utan som hinder eller ännu värre; som saker att utnyttja och använda utan hänsyn till dennes välmående. Istället för att se medmänniskor som människor ser vi dem som resurser man kan (och ska!) förbruka.

Detta reflekteras tydligare i porren. Mekaniska människor som knullar, men när jag ser på det ser jag bara bristen på respekt, förståelse och medmänsklighet. Killar som brutalt och reflexmässigt knullar och använder tjejerna på ett sätt som signalerar att de inte bryr sig, varken om sig själva eller tjejerna. De är känslomässigt avtrubbade, bara engagerade i sin egen destruktiva njutning.

När konservativa människor börjar skrika sig hesa om att man behöver förbjuda porr tror jag att de ser det jag beskriver ovan. De förstår dock inte porr och kan inte se bortom sina egna fördomar kring porr, men jag tror att de upplever att porren är dehumaniserande och brutal; men som sagt misslyckas de med att se bortom sina egna fördomar och kan därför bara se ALL porr som brutal och destruktiv.

All porr är inte destruktiv och brutal, men åtminstone jag upplever att det blir svårare att hitta glad, rolig och sensuell porr. När den destruktiva och kalla porren blir mer och mer dominant blir det också vad människor ute i stugorna tittar på, de orkar inte bry sig eller är redan såpass avtrubbade och i sin tur gör den destruktiva porren dem mer och mer avtrubbade och invaggade i känslokallt beteende mot andra.

Vad tycker du som porrkonsument? Blir porren hårdare, kallare och mindre medmänsklig?

En förkyld helg tillsammans

Kajsa klev ut genom min dörr för ca tre minuter sen när detta skrivs. En helg avslutas och verkligheten gör sig åter påmind.

Hon anlände på torsdags-eftermiddagen. En förkylning hade rullat in hos mig tidigare under dagen och när hon kom fram visade det sig att hon också hade en mild förkylning. Under fredagen blev båda våra förkylningar mycket värre, tveklöst berodde detta till stor del på vår fysiska närhet och flertalet kyssar.

Helgen blev inte som planerad. Som vanligt hade vi ambitiösa planer för umgänge och närhet men förkylningen satte punkt för det. Större delen av vår helg spenderade vi tillsammans i soffan, tittande på film eller youtube.

För mig var det här lärorikt och betryggande. Jag behöver vardag, jag har skrivit om det förut, vikten att balansera fest/vardag i distansrelationer och nu var jag och Kajsa pga förkylningar tvungna att ha vardag. Det var lite läskigt för mig som är inne i en period av att både behöva ge och få bekräftelse men det lugnade mig också att vi faktiskt kan spendera en helg med att inte göra mycket annat än äta hämtpizza och se bra film.

Tankar om Spencer Tunick

Spencer Tunick är en amerikansk fotograf som huvudsakligen är känd för sina storskaliga nakenfoton med hundratals eller t.o.m. tusentals människor. Personligen är jag lite blandad till det han producerar, ibland tycker jag hans foton är intressanta men lika ofta händer det att jag lämnas helt oberörd av bilderna.

Här är några foton han tagit som jag gillar:

TOPSHOTS-MEXICO-US-SPENCER TUNICK-NUDE  AES008

BRITAIN-ART-TUNICK

spencer_tunick_maui_10_2009

20091106185512-spencer-tunick

Tunick själv säger att han upplever att nakna människor i flock bildar sitt eget landskap. Jag kan helt och hållet förstå det, men det som jag gillar med en del av hans bilder är svårare att sätta fingret på. Mycket beror det på att jag uppskattar hur olika kropparna i bilderna är, det finns inga idealiserade människor. Alla är helt vanliga människor. Tjocka, smala, långa, korta, unga eller gamla. Det finns en stor mångfald av kroppar i hans foton och det tycker jag är bra och positivt.

Förutom det är det nånting med grupper av nakna människor som jag tycker är fint. Att vara naken socialt är nånting jag själv uppskattar att vara, något som jag tycker är positivt och som jag upplever skapar trygghet och trivsel hos människor. Den nakna kroppen är oftast fri från sociala markörer, inga kläder som kan signalera status eller tillhörighet utan det som finns är sånt som kan sättas på kroppen – smycken, tatueringar eller liknande. Social nakenhet tycker jag är vacker och sensuell. Jag skulle själv vilja arrangera en stor fest eller picknick utomhus och bjuda in så många människor som möjligt att delta nakna. Att trivas nakna tillsammans. Jag tror det är den känslan jag upplever i en del av Tunicks bilder, den där sociala nakenheten.