Kategoriarkiv: Tankar

Det började med fötterna

Det kan hända att det här inlägget inte är speciellt genomtänkt, jag har precis ätit riktig mat för första gången på några dagar och är därför proppmätt. Kombinera detta med värmen och min tankeverksamhet är kanske inte på topp.

Jag är en barfotamänniska. Det betyder att jag i möjligaste utsträckning gillar att vara barfota. I mitt hem går jag barfota så gott som alltid, med få undantag har jag på mig strumpor i onödan. Om vintrarna blir mina fötter kanske lite kalla ibland och då tar jag på mig strumpor, men annars aldrig. Ni som har läst bloggen ett tag är inte förvånade, jag har samma policy vad gäller kläder – jag är naken omkring 80-90% av min vakna tid och att vara barfota ingår där.

Om somrarna överger jag normala skor och går alltid barfota i sandaler. Detta inleds i början av Maj och tenderar att pågå till slutet av Augusti, början av September däromkring. Jag har aldrig strumpor på mig och faktiskt tycker jag att sandaler + sockar är bland det fulaste som man kan ha på sina fötter. En av få saker som jag tycker är fulare är foppatofflor och sockor. Att jag går barfota i sandaler hela sommaren har en nackdel och det är att mina fötter kräver massor mer underhåll än vanligt, men det är ett billigt pris att betala.

Mycket av min kroppstemperatur verkar regleras via fötterna. Jag blir lättare varm om jag har instängda fötter. Om vintrarna när jag jobbar kan jag plötsligt känna mig överhettad, då är det dags att ta av sig skorna en stund.

Människor klär av sig när det blir varmt, men jag har noterat att de flesta även i kortkorta shorts och ett pyttelitet linne ändå väljer att ha på sig strumpor och skor. För mig är det helt obegripligt. Jag vill att mina fötter ska få andas.

Den här sommaren har jag sett massor med reklam för olika butiker som säljer badkläder. Även detta är en för mig helt barock typ av klädsel. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man vill åka och bada iförd nån slags badkläder. Jag finner det lite mörkt komiskt också att även om badkläder officiellt är till för att skyla din omoraliska kropp från andras blickar så finns det nästan inget klädesplagg som är designat för att visa så mycket som möjligt och sexualisera din kropp till max som just badkläder. Jättetajta badbrallor för killarna och pyttesmå bikinis för tjejerna.

Jag har frågat det här förut och jag är totalt förvirrad över det, men varför skäms vi så otroligt mycket för den nakna kroppen? Jag förstår att det var givande förut iom att ”moral” användes som en maktmetod för att kontrollera människor, men jag tycker att i ett samhälle som vi själva påstår är utvecklat och upplyst borde vi ha lämnat den här pryda nakenskräcken bakom oss. Vi vet att det finns människor som har bröst, kuk, fitta och lite olika blandningar och kroppen är inte hemsk, omoralisk eller ful. Jag skäms inte för min egen kropp, de problem jag har med den har sina rötter i mitt eget dåliga självförtroende och ingenting annat.

Men ja, stycket ovan är gammal skåpmat för vana läsare. Det började med fötterna och slutade med kroppen. Släpp ut dina fina fötter i sommar!

Sexuell ironi

Jag har nämnt förut att värme gör mig kåt. Det är ganska vanligt att jag blir kåt när jag badar bastu, och den värmebölja som sveper över landet den senaste veckan har inte direkt dämpat den tendensen. Jag spenderar i princip all min fritid naken och jag känner hur det konstant pirrar i kuken av längtan efter en hungrig mun, en välkomnande fitta eller en trång, insmord anal. Jag saknar händer som rör vid mig, smeker mig. Munnar som nafsar på min kropp och jag återkommer ofta till en längtan av att ligga på mage med Blanka sittandes grensle över mig. Känna hennes händer och mun som utforskar min rygg medan hennes savande fitta gnuggas mot min kropp.

Därför är det också lite ironiskt att värmen gör mig oerhört slö och okoncentrerad. Mina fantasier och tankar känns litegrann som om de försöker ta sig genom nåt slags berusning. Det är svårt att hålla tankarna i rad och huvudet hoppar fram och tillbaka mellan dem. Detta i sin tur gör att jag aldrig riktigt kommer upp i den kåtnivån då jag vill lägga mig i soffan och runka, utan istället landar min kropp och mitt psyke i nåt slags vardagskåthet.

Men tankarna är oerhört fina. Pirrandet i kuken och tankar om båda mina vackra flickvänner. Blankas härliga skratt, hennes underbara leende, hennes sexiga kropp och hur hon retar mig och stimulerar mig på så många nivåer. Kajsas kropp som klickar så fint med min. En återkommande längtan är att ligga naken tillsammans med dem båda i skuggan på nån trevlig nakenstrand.

Två saker jag inte kan

Jag har en simultanförmåga som jag skulle säga är en bra bit över genomsnittet. Jag har inga större problem att jonglera flera saker i huvudet eller att faktiskt göra flera saker samtidigt. Lägg till detta att jag har en bra kroppslig koordinationsförmåga och kan samordna händer, mun och annat – något som mina sexpartners har fått dra nytta av.

Det är därför intressant vilka områden jag inte kan utföra samtidigt när det handlar om sex. Exempel, jag kan omöjligt göra något annat medan jag blir avsugen. Om någon har min kuk i munnen blir det aldrig lyckat om jag gör annat samtidigt, exempelvis fotar avsugningen i fråga eller svarar i telefon eller läser tidningen eller vad som helst faktiskt. Det går helt enkelt inte, no pun intended. All min uppmärksamhet försvinner in i kuken, så om jag då ska göra nåt annat samtidigt blir det antingen-eller och oftast blir det att min kropp liksom glömmer bort att någon ger kuken en massa skönt sugande. Jag och Blanka har ibland lekt med tanken att hon skulle sitta under mitt skrivbord och suga mig medan jag satt vid datorn och gjorde vad jag alltid gör, men jag vet att det inte skulle funka för det skulle ta kanske 10 sekunder och sen skulle jag behöva luta mig tillbaka och njuta av munnen på kuken.

En annan sak jag absolut inte kan är att ha stånd medan jag får anal stimulans. Jag tycker mycket om att få min anal stimulerad, speciellt av Blanka som alltid lyckas hitta precis rätt punkter. Jag älskar när hon smeker min rygg och sakta trycker in en riktigt stor plugg i min rumpa. Det är dock oerhört svårt för mig att vara hård samtidigt, det blir oftast en konflikt mellan musklerna som håller min kuk hård och musklerna som får analen att slappna av. Några få gånger har det gått men det har varit en mycket speciell sorts ansträngning för att få min kropp att göra som jag vill. Jag blir imponerad när jag ser filmer där killar får saker i rumpan men ändå är stenhårda. Lite avis också, jag vill kunna göra så men jag kan inte.

Två fina näsor

Jag tror jag har nåt slags mild nasofili. Nasofili för er som inte vet det är när man har en förtjusning för näsor. Min är än så länge ytterst begränsad. Visserligen tycker jag oerhört bra om både Blankas och Kajsas respektive näsor men jag erkänner att jag är ganska partisk vad gäller deras utseenden.

Nej, det finns faktiskt två kvinnor som lämnar mig nästan helt oberörd. Ja, visst, fine. Det är snygga och attraktiva kvinnor men de får inte igång min motor på riktigt det sättet. Undantaget är just näsorna. Deras näsor är mycket, mycket fina. Det är frustrerande också att i de flesta foton av dessa två kvinnor jag hittat så är de fotade på olika sätt som tar bort uppmärksamheten från just näsan. Normen säger ju att kvinnor ska skämmas om de har en ”stor” näsa och att näsor inte är vackert eller sexigt, så därför fick jag anstränga mig en smula (läs: jag googlade mer än fem minuter) för att hitta två representativa bilder vardera.

Den första är Emily Blunt. Hennes näsa har jag gillat ett bra tag nu. Hon har en enormt fin näsa. Jag brukar säga att hon har en Tove Jansson-näsa. Med det menar jag inte att hon har en näsa som den berömda skaparen av mumintrollen utan snarare att hennes näsa är av en form och utseende som skulle kännas väldigt passande på en karaktär i just Mumindalen. Om det nånsin görs en live-actionversion av Mumintrollen tror jag att hon skulle kunna passa bra att spela Snusmumriken.

Den andra näsan upptäckte jag häromkvällen när jag såg en lättsam film om självmord. Imogen Poots är en skådis jag sett i några filmer förut men trots det har jag aldrig riktigt lagt märke till att hon också har en förbaskat fin näsa. Hela filmen igenom satt jag mest och tittade på hennes näsa och hur den såg ut i olika ljus och miljöer. Hemskt fin näsa! Den tänker jag helt klart hålla utkik efter i framtiden.

Varför flyttar man ihop?

Jag har funderat några dagar på det här med att man bor tillsammans med en eller flera partners. Själv har jag försökt några gånger men det har sällan varit speciellt lyckat. Jag är en envis och knepig person att bo ihop med och den enda jag hittills träffat som jag verkar ha rätt kemi med är Blanka – alla mina tidigare samboskaper har varit fyllda med svårigheter och frustration.

Vad detta har berott på är oerhört komplicerat men jag har på nåt sätt accepterat att jag är en krånglig människa att bo med. Jag behöver mitt utrymme och när jag måste dela mitt utrymme är det lätt att det uppstår en del frustrationer. Jag har visserligen inte haft möjlighet (eller vågat) bo ihop med någon permanent sedan jag började leva poly, men jag känner ändå att det är en mycket liten del av mänskligheten som skulle stå ut med mig och mina egenheter. Det är helt enkelt så att jag behöver mitt utrymme att rå om.

Blanka är som sagt ett undantag. Jag tror att hon och jag skulle kunna bo ihop, men det förutsätter att jag måste bo ihop med Niva också och det skulle jag faktiskt aldrig klara av. Niva och jag är hundra procent inkompatibla i vår syn på hemmet och det är bara så det är. Det är inget svårt eller krångligt, bara personkemi.

Normen lägger oerhört mycket tyngd på att en relation som är ”seriös” är en relation som innebär att man bor ihop. Då är man på nåt vis förbunden och hängiven till relationen, då är den på riktigt. Man ska bo ihop enligt normen. Gör man inte det är man inte riktigt lika seriös som de som bor ihop, säger den. Jag tycker detta är struntprat men å andra sidan tycker jag rätt mycket av det normen lär ut är nonsens.

Jag vill bo ihop med mina partners men att bo ihop är krångligt för mig. Det är väldigt många kompromisser som behövs och jag tror inte att jag eller mina partners vill riktigt gå med på kompromisserna det innebär. Blanka skulle aldrig acceptera att jag börjar kompromissa med vem jag är och jag tror inte Kajsa heller skulle godkänna det. Det är bättre om man har flera hem men inom väldigt nära avstånd och det är min dröm – att få ha min egen bostad inom promenadavstånd från Blankas hem och från Kajsas hem så att vi kan dela varandras vardagsliv på ett sätt som fungerar för oss.

Nu är det semestertider och häromdagen såg jag en rubrik och ingress i nån av kvällsblaskorna som erbjöd tipsen för hur du får förhållandet att överleva semestern. Av nån anledning är ju semestertider väldigt påfrestande för normativa förhållanden iom att man förväntas spendera väldigt mycket tid och utrymme tillsammans (läs: husvagnssemester) och då behövs ju dessa knep för att kämpa sig igenom det hela. Åtminstone om man får tro skvallerpressen.

Jag börjar fundera på om inte de flesta människor (och i förlängningen förhållanden) skulle må bättre om man inte skyndade sig att flytta ihop. Tidigare har jag haft väldigt bråttom att flytta ihop med partners och jag undrar om inte det också varit en del av problemen. Istället för att känna sig för så låter man en idealiserad norm styra behoven. Jag och Blanka har snart varit tillsammans i fyra år och vi har verkligen känt oss för. Aldrig tagit något för givet och vi har låtit vår relation växa organiskt och utifrån sina egna behov. Även om människor är sociala djur (jag är det, i perioder) så behöver vi också vårt eget utrymme. Jag behöver min egentid, den tid och det utrymme som bara är mitt. Tid att reflektera, smälta intrycken och tankarna, låta huvudet arbeta. Sånt är svårare att få när man delar ett hem. Även om jag delade ett hem med Blanka och Kajsa så skulle jag även dela hem med flera bonuspartners och för mig skulle det kännas som att bo i en myrstack. Jag skulle inte få tiden att tänka, inte tiden att bara vara mig.

Så varför flyttar man ihop? Jag kan tänka mig flera skäl. De som jag själv kan identifiera med är ju ändå att man älskar människorna man vill bo ihop med, man vill vara så nära dem som möjligt så länge som möjligt. Jag vill ju det, jag vill ha min Blanka nära hela tiden. Men jag har lärt mig också att det finns baksidor med det, jag spänner mig och börjar kompromissa med vem jag är, jag börjar skjuta undan saker och jag tar för snabba genvägar. Ändamålet börjar helga medlen och det blir inte bra för mig.

Jag sitter här och undrar hur många relationer, förhållanden och giftermål som gått sönder för att partnerna haft alldeles för bråttom med att flytta ihop? Att man inte har låtit det ta sin tid, att man inte låtit människorna själva känna efter och organiskt låta villkoren för ett boende formulera sig själv – eller inte formulera sig, för kanske är många som mig och behöver sitt utrymme på ett sätt som gör att man är lite krånglig att bo ihop med? Kanske skulle många må bättre av att göra som jag och Blanka och Kajsa vill göra, dvs att jag har mitt eget hem – men det är så nära så att om man känner sig ensam kan man bara promenera bort eller gå tvärs över trapphuset?

På många sätt är relationer och förhållanden som hus. Man måste låta dem sätta sig ordentligt. Nybyggda hus har inte satt sig ordentligt på grunden och stommarna. Det kan ta flera år innan ett hus har liksom lugnat sig och fallit på plats. Det är lite samma sak med relationer, det kan ta lång tid innan relationen har satt sig och lagt sig till ro på rätt sätt – på det sättet som innebär att den stadgat sig.

Alltid naken, alltid avslappnad

Tidigare idag låg jag och Blanka nakna på en strand. Det var första besöket på just den här stranden och jag hade lite spända känslor. Det var en jättefin strand men som alltid är man lite spänd inför första besöket. Spänd för att jag inte visste hur människorna var, om det var mycket människor där och andra saker som jag intalade mig.

Det är dock alltid lika fascinerande. När jag väl fått av mig kläderna försvinner alltid spänningen. Det finns inga hemligheter, det finns inget att dölja. Jag slappnar av, jag blir ”mig” på ett sätt som är svårt att beskriva. Att ligga där i solen –naken och med smutsiga fötter från sand och grus, svettig av solen– var oerhört avslappnande. Även om solvärmen nästan var för mycket var det oerhört skönt att få släppa ut kroppen.

Men den där avslappningen är rätt speciell. Jag känner mig sällan eller aldrig avslappnad i kläder. Jag kan känna mig trygg, på ett märkligt vis. Trygg för att kläderna döljer min kropp och jag kan sända signaler med hjälp av dem. Men avslappnad, det är jag väldigt sällan med kläder på.

Jag låg en stund och tänkte på det, hur snabbt och tydligt den brytpunkten infinner sig för mig. Hur jag kan vara spänd och nervös med kläderna på men slappnar av när jag är naken. Det är en speciell känsla för mig.

Det där med örfilar

Jag såg den här videon som finns inbäddad nedan. Ca 40 olika människor, bekanta eller nära vänner, som ger varandra örfilar. Det är en jättesöt video med massor av humor, värme och känslor. Efter en lång och slitsam arbetsdag blev jag riktigt glad av att se den.

Själv är jag lite blandad kring örfilar men efter att ha sett den videon blir jag lite mer nyfiken. Örfilar är för mig ett ganska tabu område som är associerat med väldigt starka känslor. Jag har örfilat i sexuella sammanhang, men att utforska örfilar är något jag blir nyfiken på. Jag har aldrig blivit örfilad själv (såvitt jag minns) och undrar därför hur jag skulle reagera.

En örfil skakar om väldigt mycket. Det är ett sätt att få någon att skärpa sig men det är också ett sätt att få någon att slappna av. När jag tänker på en örfil tror jag att vi underskattar hur mycket den kan skaka om i en människa. Kanske kan en örfil skaka om väldigt positivt – man rycker till, speciellt om man är oförberedd men känslan av att få en örfil tror jag kan vara oerhört intressant.

Men som sagt, för mig är det rätt tabubelagt. Dock blir jag nyfiken på att tas ur min bekvämlighetszon rörande örfilar vid lämpligt tillfälle. Det känns definitivt som en intimitetsövning jag vill prova på med Blanka. Hon och jag har tänjt (och rent ut avskaffat) så många av mina gränser och jag tycker om att utforska saker med henne som kamrat.

Min märkliga prestationsångest

Emellanåt drabbas jag av nåt slags prestationsångest. Sexuell sådan. Den är väldigt speciell och även om jag tror allas prestationsångest kommer i olika skepnad upplever jag att min är ganska unik. Den är ungefär som att balansera på ett rakblad; gränsen är jättetunn och direkt jag är över toleransen låser jag mig fullständigt.

Det är oerhört frustrerande. Jag gillar inte att få prestationsångest men det händer. Det händer alla människor och alla har vi olika knep för att komma över eller runt den. Det finns fortfarande ett stort stigma associerat med sexuell låsning kring prestationer; det spelar ingen roll om du har kuk eller fitta, alla utsätts vi för väldigt mycket idealiserat trams kring hur vi förväntas prestera sexuellt. Som kille möts jag av alltför mycket sån skit både i könsrollen som kille (man ska alltid vara redo för sex, osv) men även i porren finns den. Killar som knullar i timmar och alltid är hårda. Sånt skapar en enorm prestationsångest hos många killar, trots att verkligheten ju är radikalt annorlunda och vi alla vet det innerst inne.

När jag drabbas låser jag mig helt och hållet. Det kommer plötsligt och oväntat, det är inte ett dugg trevligt och det skapar en stark känsla av att inte duga. Som sagt, allas upplevelser är lite olika men det här är min egen känsla. Det känns väldigt mycket som om en muskel knyter sig, som att man får kramp fast i huvudet. Den kan sitta i väldigt länge men jag är glad att Blanka och Kajsa båda känner igen den och har lärt sig hantera den. Jag är extra glad att jag själv lärt mig att släppa den, att acceptera känslan och påminna mig om att det inte gör mig till en sämre kille eller sämre partner.

Men med det sagt är det samtidigt inte så lätt att släppa den. Jag tror de flesta män matas tidigt med hur man som kille ska prestera och att man är omanlig om man inte gör det. Det är som jag tjatat om förut, hela den där killar-ska-få-stånd-direkt-och-alltid-vara-stenhårda-myten.

Numera är min låsning oftast mer mental än fysisk. Visserligen leder den mentala låsningen till att kroppen helt slutar fungera sexuellt, men det är huvudet som är mitt största problem. Det är extra frustrerande när jag är jättekåt och är precis på gränsen och sen BAM; nån liten nervbana rycker i nödbromsen och hela kåt-tåget bromsar skrikande till ett totalt stopp. Det gör nästan fysiskt ont när det händer.

I helgen har jag onanerat ovanligt mycket. Mitt sug för onani har minskat en hel del men det kommer i vågor (no pun intended) och helgen var definitivt en mer kåt sådan. Jag tror mycket har varit pga att jag har varit helt själv i helgen. Jag har inte haft ensamtid men alla mina vänner har varit frånvarande och jag har inte spenderat midsommaren med Blanka. Det har gett mig en stor avslappning, att bara spendera tid med mig själv. Det har lättat mycket av den vardagliga prestationsångest som jag känner emellanåt; det i sin tur har gjort mig både mer kåt och mer uttråkad. I det här fallet har det varit en bra och skön kombination. Uttråkad på ett bra vis, om ni nu kan tro det. Det har varit skönt att rasta reptilhjärnan också. Att ligga naken i soffan och slötitta på en film och efter den filmen är klar greppa kuken och runka ut ett sprut. Inget krav, inget krångel, inget pyssel. Inte för att jag har krångligt och kravfyllt sex; det har jag inte. Däremot är det skönt att ta kontroll över sina neuroser.

Sånt får mig att slappna av. Sånt får min prestationsångest att minska. Sånt ökar på mitt självförtroende.

Årets midsommar

Jag förundras emellanåt över det svenska midsommar-firandet. Det är så mycket man ska göra, och man ska göra det på rätt sätt. Jag själv har bara haft flyktiga intressen i att fira själva midsommaren, jag har som bäst betraktat det som en bra ursäkt att umgås med familj, vänner och äta/dricka gott. Som i många andra fall är jag bara ytligt intresserad av själva traditionen.

I år firar jag midsommar i min lägenhet med min katt. Hade jag fått välja hade jag varit med Blanka och andra människor. I min drömvärld hade Kajsa också varit där, men man kan inte få allt. Pga planering, sånt här s.k. ”liv” och liknande är jag hemma denna midsommaren och därför blir det sådär lagom oambitiöst. Jag fokuserar på mig, jag vänder blicken inåt samt roar mig med att se ikapp massor med film. Jag sörjer det faktiskt inte särskilt även om det såklart hade varit roligare att spendera helgen med partners.

Idag efter jobbet promenerade jag bort till butiken och gjorde lite matinköp. Det är fascinerande vilket kaos och anarki som råder såhär dagen innan midsommar. Man skulle kunna tro att världen tar slut imorgon. Familjer som springer runt med shoppingvagnar fullpackade med sill, tunnbröd och allt annat som hör traditionellt midsommarfirande till. Jag ignorerade tumultet runt omkring mig och fokuserade på mitt, även om det var lite svårt.

Varför är det så viktigt att göra rätt med traditioner? Ju äldre jag blir, desto mer känner jag att vi behöver utmana, kritisera och granska traditioner istället för att helt blint rusa in i dem och neurotiskt oroa oss för att vi har fått med alla ingredienserna för midsommarfirandet. Jag känner mer och mer att vi behöver ta kontroll över traditionerna och forma dem efter oss själva istället för att låta traditionerna forma oss. Det gäller midsommar, julafton, påsken – ja, i princip alla former av traditioner. Många av dem har korrumperats och börjat handla om märkliga och skadliga värderingar. Min egen (högst personliga) åsikt är att julen är värst, en tradition som jag tycker borde handla om familj, kärlek och gemenskap blir mer och mer kommersiell för varje år som går.

Men, det är min åsikt. Håller du inte med mig är det helt okej.

Jag blev lite brydd när jag såg unga människor springa runt med vagnarna lastade till kanterna med midsommarmat. Hur de nervöst fipplade med sina mobiler alltmedan de hojtade saker som ”OJ, vi måste ha sill också!” till varandra. Som om livet handlade om att man ska göra rätt, ha rätt ingredienser, göra som alla andra. Passa in och vara normala. Vakna med en rejäl nubbebaksmälla imorgon. Som en normal person.

För alla vill ju vara normala, eller hur?

Jag är så trött på normerna

(Det här är ett frustrerat inlägg. Caveat lector.)

Jag är så trött på att normerna lär människor att alltid försöka placera in andra i fack. Jag är trött på att normerna lär oss fördomar, misstänksamhet och fobier. Jag är trött på att bara för att jag är CIS-kille förväntas jag göra och tycka en hel massa saker som jag faktiskt inte gör. Jag är trött på att varje dag läser jag i tidningar eller möter själv olika fobier mot allt som inte är ”normalt”.

Jag hatar ordet ”tolerans” också. Verkligen, jag har börjat avsky det. När människor som lever i normen pratar om hur de är ”toleranta” mot människor som inte själva är hundra procent inom normen, det enda jag hör då är ”jag står ut med dem trots att de är konstiga”.

Jag vill inte ha din tolerans! Jag vill inte att det ska vara en ansträngning från dig att förstå att jag är en människa också! Jag vill inte att din tolerans ska sätta mig i en position då jag ska känna nåt slags bisarr tacksamhet för att du orkar vara tolerant!

Det är en sak att prata om idioter på riksnivå, exempelvis de som leder Sverigedemokraterna och andra gravt fobiska organisationer. Men det är lite för lätt att glömma bort att även helt vanliga Svennar är ganska jävla fobiska också. De är fobiska mot saker som ändå har varit rätt standard i flera år nu.

Jag är trött på hur jag tjuvhörde några grannar stå och diskutera de två tjejerna som bor i en lägenhet inte så långt från min egen. Hur de stod och lite andfått moralpaniskt filosoferade om huruvida dessa två tjejer (för det står två tjejnamn på dörren) råkade vara ”läspiska” och hur det eventuellt kunde påverka områdets standard. VAD FAN?!? Att det finns bögar och flator mitt ibland alla andra är ingen nyhet men ändå betraktas det fortfarande som ovanligt. Fortfarande tycker en del människor att det krävs ”tolerans” för dessa människor.

Normen är regelverket som de flesta använder för att känna sig lite bättre idag, verkar det som. De påminner sig själva om att ja, jag är normal och tur är det för annars kanske jag hade varit en läderbög eller nåt liknande och USCH USCH USCH för såna konstigheter!

Jag har börjat avsky ordet ”alternativ” också. Alternativ som i ”alternativ livsstil” eller andra liknande uttryck. Jag lever själv i en ”alternativ” livsstil. Jag har börjat avsky ordet för det antyder att det finns en naturlig, normal, sund och hälsosam livsstil och att alla andra varianter är mer eller mindre onaturliga, knastriga, flummiga, oseriösa livsstilar som egentligen vill leva normalt men helt enkelt inte kan för de är för perversa.

Jag lever inte i nån jävla ”alternativ” livsstil. Jag lever MITT LIV! Jag älskar, jag vårdar, jag tar hand om mig själv och de som är viktiga för mig precis som ”normala” människor gör.

Herrejösses vilket jävla rabalder det skulle bli på mitt jobb om jag nämnde att jag har två flickvänner. Eller ja, det skulle inte märkas eftersom alla där är ”toleranta” men inuti dem, det skulle bli totalt jävla kaos och mina kollegor skulle aldrig igen se mig som en jämlik. Faktiskt. Det är tragiskt men även om de skulle tolerera mig så skulle de ändå aldrig se mig igen som bara en helt vanlig kille som kanske spenderar lite för mycket tid inomhus. Eftersom de själva ju är tryggt normala, aldrig har behövt prata med en bögtransflatkonstig-person utan hela livet bara omfamnats av monogam heteronorm där man gifter sig tidigt, skaffar 1½ barn och köper kläder på H&M och Dressmann så att man ser exakt likadan ut som alla andra.

Fy fan för att vara normal. Jag är glad att jag slutade vara normal för många, många år sen.