Kategoriarkiv: Tankar

Fördomar och fobi från monogama

Ibland har jag försökt flörta eller göra saker med ”normalt” monogama kvinnor. Förr var det mer frekvent då jag hade konton på olika dejting-sidor runt om på nätet. Numera har jag så gott som helt avslutat dessa konton, och det enda kontot jag har kvar har jag mest som tidsfördriv då jag är rätt säker på att det inte kommer leda till någonting fungerande.

Varför säger jag så?

För att som icke-monogam är det oerhört svårt att bryta igenom de flesta monogamas fördomar och fobier för icke-monogama. Jag brukar försöka vara öppen med hur jag lever, men det dröjer sällan länge förrän den jag pratar med flyr till skogs. Även när jag säger ärligt hur jag lever brukar fördomarna såväl som medvetna och omedvetna missuppfattningar komma smygande.

Det är rejält sårande och jag tröttnade på att behöva genomleda den processen om och om igen. Mycket av det kommer sig från att mononormen förespråkar det som jag kallar för en ”anställningsintervju” kring relationen – eftersom man kom i kontakt via en dejting-sida så säger normen att man aktiv söker ett förhållande. Jag sökte oftast efter nån att ha lite intimt roligt med, men utan att vilja ge mig in i den oförlåtande och förnedrande köttmarknad som de olika explicita sex-kontaktsidorna är. Jag sökte efter vänner, och om det ledde till mer så var det bara positivt. Samma attityd som jag försöker ha i de flesta sammanhang.

Detta visade sig vara oerhört svårt att förstå när jag dels visade mig vara ”upptagen” men också när jag inte ville följa spelreglerna rörande det förhållandekontrakt som människor ville upprätta. De ytterst få gånger som flörtandet ledde till ett möte i verkligheten blev ofta förvirringen och fördomarna hos den monogama kvinnan desto tydligare och även mer kaotiskt.

Som sagt, i de flesta fall försökte jag vara helt ärlig med hur jag lever men ofta mötte jag en strid ström av fördomar och feltolkningar. Den vanligaste var att jag egentligen var otrogen men på nåt sätt genom min ärlighet försökte manipulera kvinnor till sex. Jag förstod aldrig den, men den dök upp emellanåt. En annan återkommande fördom var att jag var nåt slags känslokall sexmissbrukare. Eller att jag bara ville knulla runt och att när jag blev kär ”på riktigt” skulle bli monogam precis som alla andra.

Det som sårade mig mest var egentligen inte fördomarna utan att så få människor ville LYSSNA på mig. Jag ville vara ärlig och jag ville förklara men väldigt få (om ens någon!) ville lyssna på mig eller föra ett samtal som inte genomsyrades av fördomar och fobier. Det var vad jag ville mest i dessa situationer, att få förklara på ett sätt som inte innebar att jag plötsligt befann mig i nåt slags verbal brottningskamp med en osäker människas illusioner och vanföreställningar om icke-monogama.

En annan sak som sårade mig var kvinnor som gärna pratade om hur öppensinnade de var, men som visade sig vara allt annat än öppensinnade så fort samtalsämnet rörde sig bort från tvåsamhetsnormen. De gillade att vara öppensinnade inom en pytteliten, snävt definierad bukt men bortom den bukten fanns ett (i deras upplevelse) enormt hav av farliga och onormala tendenser. Åtminstone fick jag det intrycket när jag hörde hur de började trampa vatten och gå kräftgång så fort samtalet gick utanför ”normalitet” och deras definition av sunt beteende.

Jag ville aldrig såra någon och jag försökte alltid vara ärlig. Den som blev sårad var dock nästan alltid jag själv, trots att jag hade förutsättningen att vara ärlig och svara på frågor. När den jag pratade med inte ville lyssna utan hellre ägnade sig åt anklagelser förklädda till aggressiva frågor, då blev jag sårad. Inskränkta människor visade sig finnas överallt, och ofta dolde de sig bakom en egenhändigt skapad mask av påstådd öppenhet och tolerans, öppenhet och tolerans som fort försvann när de blev utmanade av någon som levde utanför deras etablerade norm.

Det här är exempelvis ett av skälen till varför jag är helt öppen i mitt privata liv, men låtsas vara mononormal på min arbetsplats. Mina kollegor är (trots sina många positiva egenskaper) ofta uppfyllda med fobiska åsikter kring det mesta som inte är gräddvit tvåsam CIS-heteronormativitet. Om jag visade mitt rätta jag skulle de aldrig kunna förstå det, jag skulle bli stämplad som konstig och när den metaforiska tandkrämen väl var ute ur tuben skulle jag aldrig kunna trycka tillbaka den igen.

Att jobba och övervinna sina svagheter

Jag är inte en perfekt människa på något vis. Varje dag är det något som jag måste arbeta med kring mig själv. En del saker är små, andra är större. En del saker är jättestora och kan framstå som oövervinnerligt stora berg när man ser dem och stöter på dem.

Att arbeta med mina relationer är en av mina största svagheter. Hela mitt liv har jag trivts bra med att följa minsta motståndets lag och min önskan har alltid varit att saker –oavsett vad de är– helst bara ska fungera av sig själv. Mina relationer har ofta varit präglade av den önskan och jag tycker att det är jobbigt att behöva ta tag i problem.

Kombinera detta med att jag under hela mitt vuxna liv blivit väldigt bränd och fått lära mig dåliga vanor i gamla relationer och ni kanske kan förstå att det finns stunder då jag inte är så bra på att följa mina egna principer. Därför är jag väldigt tacksam att ha en partner som Blanka, som visserligen ofta frusteras (och såras) av saker jag gör men som alltid har tålamodet att arbeta med mig om dem oavsett hur ledsen hon kan bli när jag gör fel.

Om nånting är värt att ha, då är det värt att kämpa för. Jag måste bli bättre både på att påminna mig om att alla gör misstag, alla är svaga – men också att förlåta mig för när jag gör det, speciellt om andra i min omgivning har förlåtit mig för det. Jag är definitivt min egen hårdaste kritiker, har varit det i många år och kommer att behöva arbeta på att ändra det under den överskådliga framtiden.

Saken är den att ingen relation är perfekt, och en bra relation som håller är en relation där man tillsammans jobbar på saker och löser problem. Därför är jag tacksam för att Blanka ofta motbevisar mina dåliga lärdomar som ofta säger att ”nu har du gått för långt, nu är det slut” och ofta pga relativa struntsaker. Man jobbar på saker, tillsammans. Det är viktigt att komma ihåg att i en relation står man på samma sida och man strävar efter samma sak – att fortsätta älska varandra och att fortsätta finnas i varandras liv. Alltför många människor hamnar i en position då relationen, förhållandet blir en kamp mot varandra, inte för varandra.

Men, jag är glad och tacksam att jag kan lära mig saker. Att jag kan läka sår i mig, även om det tar oerhört lång tid ibland. Jag är glad också att människorna i mitt liv envisas med att finnas kvar även när jag uppför mig som en idiot, och motbevisa instinkten som säger att de kommer att överge mig för struntsaker.

Det här är ett kryptiskt inlägg. Det är inget mer än jag som försöker lätta på mina tankar på ett av de få sätten jag känner till som fungerar för mig: genom att skriva.

Jag orkar inte skriva

Det är så mycket som kräver energi från mig och bloggandet blir lidande. Ni får hålla till godo med fina bilder och om jag orkar skriva nånting under mina lediga stunder, men tills vidare kommer det att vara rätt tyst här. Världen är för högljudd för att jag ska få ro att skriva mina tankar.

Jag är inte polygam

Ett ord som jag har rätt svårt för är ”polygam”. När jag pratar om hur jag lever med två flickvänner och en förlängd familj av bonuspartners och övriga med nya människor händer det ibland att de säger nåt i stil med ”jaha, så du är polygam?”

Nej, jag ägnar mig inte åt polygami. Ja, jag vet att det ordet är egentligen korrekt för hur jag lever men jag gillar det inte pga associationerna som det skapar hos många människor. Polygami associeras hos gemene människa med patriarkala strukturer. En man har flera fruar, exempelvis och mannen får gifta sig bäst han vill men fruarna ska sitta still och vara trogna. Typisk mormon-polygami, är tyvärr associationen hos de flesta.

Därför känner jag lite ovilja mot att ordet används om mig. Återigen, ja, jag vet att tekniskt så är polygami motsatsen till monogami, men associationerna hos allmänheten är nåt jag inte känner igen hos mig.

Innebörden av det ordet hos de flesta utesluter den rika mångfald som ett flersamt leverne innebär. Innebörden hos gemene människa utesluter möjligheterna och förstärker traditionerna. Hos många människor är ”polygam” samma ord som ”monogam” fast man gör sin monogami parallellt med flera människor, men ingen av de människorna är i sin tur fria att utforska andra relationer. Det uppfattas ofta som parallell monogami där mannen ger sig själv den rättigheten men hans relationer får inte den friheten.

Sån är inte jag. Jag vill inte vara sån. Jag ser min familj som ett nät av kopplingar. Partners, bonuspartners, vänner osv. Alla sitter vi ihop i ett nät av länkar mellan olika människor. Det är fint! Det är kärlek!

Vill ni kalla mig nåt, kalla mig polyamorös eller flersam. Det är ord jag kan identifiera mig med.

Om att bete sig på nätet

Jag har legat sjuk hemma och har därför haft tid att se Darkside community uppröras över något som upplevdes som hot om outning. Det verkar löst sig genom ansvarsfull kommunikation mellan parterna.

Jag har under tiden facinerats över hur många som inte riktigt har vett i sitt informationssökande på nätet och inte vet hur information ska hanteras.

Vi kan väl börja med att klargöra några saker,  det jag kallar informationssökande ovan är väldigt snarlikt förfölja (stalka) och att ha information är att skaffa sig möjlighet att göra en maktutövning. Att visa för någon att man har information om personen är sällan särskilt uppskattat,  att berätta för andra information om någon är ganska ohyfsat.

Jag och Klumpesnusk har blivit utsatt för alla formerna,  allt från de uppspelta ”jag hittade dig” till de hotande ”jag kan avslöja dig”.  Jag personligen har faktiskt blivit mest upprörd över de som fört vidare till andra som inte skulle kunnat räkna ut vem jag är på egen hand,  följt av ilskan på den glada, för att bli irriterad på den som hotade.

Varför i den ordningen? Jo, för de första gav bort något de inte visste om jag var okej med, den glada tog sig friheten att själv skapa en koppling till mig utan att blivit inbjuden och ingen av dem gav mig respekt och utrymme. Den sistnämnda hotade att göra något som för oss är rätt menlöst och visade på hur otrevlig hen är,  men gav också mig friheten att be personen dra dit pepparn växer.

Det är nämligen inte svårt att räkna ut,  söka upp information om vilka vi är. Vi är båda duktiga nog på nätfrågor för att,  om vi hade velat, ha lagt dimbankar kring oss,  men vi ser inte poängen. Vi vill dock ha respekten för att vi valt att inte kalla bloggen ”familjen Svenssons tankar om livet” och att vi gör skillnad mellan våra privata jag och våra blogg-jag. (Svensson är inte vårt familjenamn,  men det förstod ni väl?)

Jag har dock också förundrats över vad människor tror är hemlig information. Ditt fullständiga namn,  din ålder,  din bostadsadress,  vem du lever med,  vilken bil du kör och vilka öppna forum du använder din mailadress till är en klickning bort. Har du ett unikt yrke eller intresse,  ge mig en digital facktidning. Publicerat födsloannonser i lokaltidningen? En sökning bort.

Så,  med det borde man avstå från att söka information? Ja,  många tycker det. Själv är jag alldeles för förtjust i att se vad jag kan gräva fram för att vilja avstå,  men om man har makt måste man vara försiktig med hur man använder den. Inget av det jag kan få fram är i sig själv hemligt för det är publicerat på nätet eller går att nå via offentliga register.

Jag har därför dessa tumregler;
* jag berättar inte för personen att jag har informationen
* jag använder inte informationen vare sig för glädjeutrop eller hot
* och om någon gett uttryck för att den vill ha en slöja mellan nick och identitet respekterar jag detta.

Lite modern etikettsrådgivning.

Könsorganens korrumperande kraft

Häromdagen såg jag en ganska halvdassig skräckis från mitten av 80-talet. Den var lite sisådär men en sak som jag la märke till var hur oerhört sexuell filmen är. En stor del av filmen tillägnas åt att visa den kvinnliga huvudskådisen helt naken. Det är alltid trevlig att se nakna människor men jag tyckte det var intressant att se hur kamera-arbetet var upplagt för att undvika att visa hennes skrev i alltför mycket detalj.

Två av de andra karaktärerna som spenderar mycket tid nakna var två män. Där var bildkompositionen ännu mer noggrant upplagd så att olika saker alltid skymde deras skrev. Jag skrattade lite för mig själv åt detta, denna konstanta rädsla för att visa könsorgan.

Det verkar ju som att den pryda normen är ganska rädd för att könsorgan ska visas. Vi har alla ett könsorgan av nån sort, men ändå lever samhället i stort kvar inuti den fantastiska rädslan för att åsynen av ett könsorgan kanske förvanskar någon. Det är viktigt att dölja könsorganen i filmer, om man inte döljer dem blir en film å andra sidan lätt stigmatiserad som ”porr” av betydligt mer konservativa krafter.

Det är den gamla sexualfientliga ”moralen” som visar upp sitt fula tryne, än idag. Ett könsorgan är ett könsorgan. Det är bara en kroppsdel. Ändå är vi alla lite rädda för den kraften som könsorganet innehar.

Kroppar är fantastiska saker. Otroliga maskiner kapabla till en regnbåge av funktioner, känslor och yttranden. Kroppen är en oerhört komplex, biologisk maskin. Det enda som trumfar kroppens komplexitet är nog vår egen psykologi, det som händer inuti vår hjärna och som definierar våra tankar, känslor och åsikter.

Kuken speciellt är en sån kroppsdel som tillskrivs väldigt mycket kraft. Mer pryda och konservativa människor verkar leva i en sorts konstant rädsla för kuken. Även fittan får mycket av mytisk och korrumperande kraft, den göms undan och visas aldrig i normala media.

Det är synd, för jag tycker att både kuken och fittan är vackra kroppsdelar. Som naturist vet jag också att de kan vara lika osexuella som en stortå eller ett lillfinger, men normerna tillskriver en farlig, nästan korrumperande magisk kraft till våra könsorgan.

P-piller, celibat-piller – kärt barn har många namn.

Enligt DN ska en studie slå hål på myterna om P-piller. Varje deltagare ska äta p-piller i tre månader och så ska biverkningarna utvärderas. Tre månader! Under tre månader är p-piller mystabletter för mig,  jag blir gosigare och gosigare och mer och mer asexuell och sen kommer problemen med avstängdhet och viktökning för att jag tappar kontakten med kroppen. Det enda annat tillstånd som fått mig lika stillasittande är depression.

Jag har gjort 4 försök i mitt liv,  jag har testat alla typer av p-piller. Senast åt jag p-piller i fem månader och först 7 månader efter att jag slutat började sexlusten återkomma. Mitt sekret bråkar fortfarande. Varje karta representerade omkring 1 kg,  jag blev besatt av socker. För mig är det gift som förstör mitt liv med sina biverkningar. Kalla det inte myter för det är det inte i mitt enskilda fall.

Jag är bara ett fall så jag är inte vetenskap,  men denna besatthet som finns vid att bevisa att p-piller inte påverkar och att då inte göra en långtidsstudie för att få riktiga resultat. Jag förstår det inte.

Att säkra perioder (fel använt) skulle vara enda alternativet till p-piller är goja,  kanske vi behöver studier på hur människor informeras om alternativ till p-piller istället?!

Könsrollers roll i BDSM?

Jag funderar mycket på könsroller sedan några år. Jag funderar på dessa nästan osynliga strömmar som drar i oss och formar oss, nästan helt utan vår vetskap. De flesta är helt okunniga om vilken massiv roll de normativa könsrollerna spelar i formandet av vår personlighet, men när man väl börjat få ett genustänk och ser sig omkring i samhället är det nästan omöjligt att släppa det tankesättet.

När jag ser mig om i BDSM-världen märker jag att en övervägande majoritet av männen identifierar sig som dominanta och omvänt identifierar sig många kvinnor som undergivna. Det här gör mig lite filosofisk och nyfiken. Formar de klassiska könsrollerna oss även i BDSM-världen?

Könsrollerna som normen lär ut påminner oss om att män ska vara jägare, män ska vara starka, vilda och ta för sig. Det är männen som ser till att det finns kött i grottan. Männen visar inte sin mjuka sida utan de tar spjutet, går ut i skogen och kommer sen hem med bytet. Normen säger att kvinnor sköter hemmet, föder barnen och gråter när det går en maska på strumpbyxorna. Eller nåt. Klassiska könsroller som vi alla förväntas acceptera.

Det är ju givetvis fullständigt nonsens. Män är inte känslokalla robotar som går ut i vildmarken och röjer. Kvinnor är inte våpiga gråtmaskiner som automatiskt älskar spisar och barn. Nej, män och kvinnor är människor och alla är olika. Icke desto mindre bombarderas vi av dessa könsroller om och om igen, och jag undrar om det inte undermedvetet går igen när vi börjar utforska dominans och undergivenhet. Män förväntas vara dominanta, kvinnor förväntas vara undergivna. Män förväntas använda, kvinnor förväntas gå igång på att användas.

Självklart finns det även undantag här. Massor av män trivs fantastiskt bra i undergivna roller och massor av kvinnor älskar att vara dominanta. Icke desto mindre, när jag ser mig om i världen ser jag att män generellt identifierar sig som dominanta och kvinnor som undergivna.

Det går inte att styra sitt hjärta

Emellanåt i olika forum och samtalstrådar på det världsomspännande internätet stöter jag på diskussionen om polysar och hur man hanterar deras behov av att ha flera.

Det här gör mig alltid lite ledsen. Dels för att man pratar om sig själv som otillräcklig. Frågeställaren ställer ofta frågor som är formulerade ”men varför är jag inte tillräcklig?” och det gör mig ledsen för att då sänker man sitt eget värde och indirekt konstaterar man att man är otillräcklig både känslomässigt och sexuellt. Det är inte bra och är tyvärr resultatet av en väldigt snäv mono-norm som definierar människor som antingen tillräckliga eller otillräckliga. Problemet är att när man väl börjar granska normen inser man att det faktiskt inte finns en enda människa som är tillräcklig, men alla deltar i karusellen av att försöka uppnå det.

Så snälla, om du är i relation med en poly och kallar dig otillräcklig, sluta med det. Det gör det inte lättare för dig själv. Tvärtom skapar det uttrycket bara en känsla av tomhet hos dig.

För det andra, den frasen sårar polymänniskor oerhört eftersom man då känner sig som ett freak och skuldsätts för känslor och drifter man inte har något val över.

Debatten kring huruvida polyamori är ett val eller en läggning snurrar fortfarande på. Själv brukade jag säga att det var ett val, med hänsyn till att jag anser att alla människor är kapabla att älska fler. Jag är inte lika tvärsäker längre, jag anser fortfarande att alla människor har den här förmågan om man väljer den. Samtidigt gillar jag inte att man kallar det en läggning, men det beror säkert mycket på att jag är ganska ointresserad av att klassificera människors läggningar och preferenser i ganska snäva termer.

De flesta människor kan inte välja hur man styr sin kärlek. För de flesta polyamorösa (speciellt de som precis börjat älska fler) är det ännu svårare, för man får konstant höra att det man känner är fel. Att det är konstigt och avvikande. Att man sårar människor för att man inte väljer bara en.

När jag första gången upptäckte att jag var kär i två kvinnor samtidigt var det svårt för mig. Spännande å ena sidan, men svårt för jag visste inte hur jag skulle hantera det och hur jag skulle lösa det. Vad jag visste var att känslorna inuti mig var ingenting jag själv skapat utan det hade helt enkelt bara hänt.

Polysar ”behöver” inte ha flera, men de kan inte kontrollera sitt hjärta. Jag har varnat förut för att vara en jägare, att man ska öppna sitt hjärta och händer saker så händer det. De som ägnar sig åt jakt i polyvärlden behöver ha flera, och det är väl på sitt sätt okej så länge man är ärlig med det – men jag tror att de flesta polysar helt enkelt låter sitt hjärta upptäcka saker i egen takt. Det är inte ett aktivt behov, det är helt enkelt att man fortsätter leva och om man stöter på en till människa som man börjar älska – ja, då händer det.

Om du är monogam i relation med en poly så förstår jag att det kan vara smärtsamt när två väldigt olika synsätt och upplevelser av kärlek kolliderar. Jag förstår också att det är lätt att falla ner i en känsla av att du som monogam ”inte räcker till” för din partner eftersom hen ”behöver” ha flera. Det är en farlig förenkling och det gör er båda ledsna och sårade på sätt som inte stärker relationen.

Polymänniskor kan inte rå för att de har förmågan att älska fler, på samma sätt som de inte kan rå för att de (flesta) har två fötter och två händer. De kan inte rå för det lika lite som du kan rå för att du föredrar att ge ditt hjärta till en person åt gången.

Jag vägrar skämmas för det är inget fel på mig!

Jag vet inte exakt hur många år sen det var jag lämnade den tvingande mononormen, men jag vägrar skämmas för att jag är ”konstig”. Jag är väldigt öppen med hur jag lever, jag välkomnar människor att fråga saker istället för att lita till sina fördomar och jag gör allt jag kan för att visa att hur jag väljer att leva mitt liv inte är konstigt.

Därför blir jag lite trött på människor som oroar sig för hur de ska kläcka nyheten för sina föräldrar/vänner/barn/etc. Varför måste man oroa sig för det? Säg bara som det är! Om de blir upprörda, kom ihåg att det är bara en indikation på vem som har det mer trångsynta sinnet. DU behöver inte bevisa nånting och du behöver verkligen inte ändra dig för att passa in i deras fördomar.

Jag kan bli ganska trubbig när det här ämnet kommer på tal. Varför ska du skämmas när det inte är nåt fel på dig? Det är inget fel på att vara polyamoris, bisexuell, bög/flata, relationsanarkist eller vad du än må vara. Jag anser också att det är inget fel på att vara monogam heller, även om jag som alltid sticker in brasklappen om att det ska vara ett medvetet val – inte en påtvingad norm som du accepterar utan att tänka.

Varför låter du som lever på valfritt icke-normativt vis andra människor bestämma om du är normal eller ej? Dumheter. Om de inte kan acceptera dig som du är, då är valet antingen att upplysa dem och övertyga dem – eller, om de inte kan släppa sina fördomar och sitt förakt, att lämna dem i ditt kölvatten.

Det enda sättet att göra den här världen bättre är genom att synas. Genom att visa att vi finns, alla vi som är icke-normativa och som gjort ett genomtänkt val att leva utanför normerna. Om vi låter normativa människor definiera vad som är okej eller inte kommer vi alla att leva i olika garderober. Det är oacceptabelt, anser jag.

Jag har en bonuspartner (Kajsas man) som jag generellt tycker väldigt bra om, men emellanåt gör han mig lite trött iom att han är så himla osäker och rädd. Han försöker om och om igen att hyscha ner min och Kajsas relation eftersom han är livrädd för att omvärlden – och mer specifikt deras barn – ska lista ut hur det ligger till. Både jag och Kajsa vet redan att barnen såklart redan har listat ut det och inte tycker det är ett dugg konstigt, men han är ändå oerhört neurotisk i det här ämnet. Jag önskar innerligt att han kunde sluta med det, både för sin egen frids skull men speciellt för sina barn – ju mer neurotisk han blir, desto mer skickar han signaler att det här är konstigt, något som jag (se paragraferna ovan) vägrar att acceptera. Tyvärr träffas han och jag ganska sällan och jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med honom, men jag hoppas att jag nån dag kan förklara varför jag blir frustrerad över hur han behandlar ämnet och kanske lära honom något nytt.

Det händer också att jag blir upprörd när jag i forum på nätet ser hur vuxna människor diskuterar polyamori, men plötsligt blir lite mer reserverade så fort det visar sig att barn är inblandade i en relation, varpå attityden plötsligt blir att man måste hålla sig monogam så länge barn finns med i bilden. Återigen vill jag påpeka att barn inte far illa av att föräldrarna är polyamorösa – barn far illa av att inte få kärlek och att deras föräldrar lever i självpåtvingade lögner.

Det enda stället jag inte är öppen med min livsstil på är mitt arbete. Där håller jag en fasad av att vara helt normal. Varför gör jag det? Skäms jag för hur jag lever inför mina kollegor? Nej, självklart inte men jag anser dels att de inte har speciellt mycket med mitt privatliv att göra – men mestadels är det för att jag inte alltid orkar stå på barrikaderna i konstant försvarsställning. För det är vad vi som lever utanför normen nästan alltid är tvungna att göra, att alltid vara beredda på strid och att försvara och förklara oss för människor som lever i normen och som inte kan respektera olikheter. Att ta den striden på mitt arbete är ingenting jag orkar med. Att dessutom (som jag misstänker) behöva ta den om och om igen, massor med gånger, är inte något jag kommer att orka.

Tyvärr är det ett val man måste acceptera när man lämnar normen, att alltid få sitt val ifrågasatt av människor som själv inte gjort något val, som inte tänkt igenom sina egna liv utan bara sprider myten om det normala.