Kategoriarkiv: Tankar

Nej, jag orkar inte med det!

Jag hade egentligen tänkt skriva om Lady Dahmers tjock-debattartikel och mina egna tankar kring tjockhet, min egen tjockhet och andras. Men vet ni, jag orkar fan inte. Jag orkar inte ställa mig på barrikaderna än en gång och försöka sprida en sund motvikt. Jag orkar inte skriva det här i förhoppningen att jag kanske utbildar någon som ändå borde ha vetat bättre. Jag är trött på att se mig om i världen och för varje dag blir det än mer hets och segregering. Ännu mer idealisering av unga och smala, ännu mer ”inspiration” från omvärlden och media som talar om för dig hur du inte duger. Det gör mig ledsen och jag orkar inte mer, iaf inte nu för stunden.

Nej, jag vill bara skriva och säga att jag vill återgå mer till att skriva om sex. Om härligt, varmt härligt sex. Om hur jag längtar efter att Blanka dyker upp hemma hos mig om en dag eller tre. Hur mycket jag vill smeka henne, slicka henne, smaka henne, spruta på henne. Jag längtar efter så mycket med henne, allt från små gulliga vardagssaker som hur hon ler eller skrattar hela vägen upp till hur hon njuter och hur jag njuter med henne, av henne.

Mer om sex. Mer sexiga bilder. Kanske på henne, kanske på mig. Men definitivt sexiga bilder. På smala människor. På tjocka människor. På gamla, unga människor. Whatever. Jag ska sluta fokusera på allt som är fel med världen för vet ni vad, jag kan inte laga det och jag orkar inte vara aktivist längre. Nej, istället ska jag fira sexualitet, sex, njutning, mångfald och lust.

För om jag fortsätter tänka på allt som är fel med världen kommer jag att helt sluta skriva. Det vill jag inte.

Jag avslutar med en bild som jag tycker är sexig. Gilla den eller gilla den inte – jag bryr mig inte om vilket.

tumblr_n3l8hyiItJ1qld0c4o1_1280

Sitcom-normer

I mitten av 90-talet fanns det en komediserie av sitcom-snitt som i Sverige sändes under namnet ”Vänner”. Originaltiteln var ”Friends” och den är en sån populärkultursstridsvagn att än idag, tio år efter att sista avsnittet sändes, förekommer det fortfarande referenser till den i vardagen. För tjugo år sen lanserades den och jag återupptäckte den på Netflix där jag ser den som hjärndöd underhållning när man äter eller har tråkigt.

Det som slår mig med den är hur mycket samhällets normer har ändrats. T.ex. förstår jag inte varför Ross ex-fru som är flata används till så mycket märklig humor. Visserligen är hans ex-frus karaktär ovanligt balanserad och serien har fått beröm för sin porträttering av ett lesbiskt par som ”normalt” men ofta i serien är hans ex-fru en källa till mild homofobisk humor. Jag stör mig en smula på detta.

I ett annat avsnitt visar det sig att Joeys farsa lever ett dubbelliv med en annan kvinna. Han säger t.o.m. att han älskar båda men ändå tycker Joey att det är helsjukt och att han måste välja en. Avsnittet var säkert tänkt att vara lättsammare men för mig som poly framstår det bara som sorgligt och tvingande hur Joey ställer detta ultimatum trots att hans pappa är lycklig. Visserligen presenteras hans ”älskarinna” som en otrohetsaffär, men när Joeys mamma dyker upp och förklarar att hon känner till att och även om det inte är normalt så är hon okej med det slår det också an en nerv hos mig.

Så mycket har ändrats sedan den här serien sändes. Jag är glad för det. Samtidigt påminner det mig att vi har lång väg kvar att gå. Än idag finns det mycket fobi för det som inte är heterosexuellt tvåsamt och det stör mig. Idag har dessutom mycket av sitcoms och komedier börjat använda denna humorn mycket mer skruvat, hårdhänt och fördömande.

Det här är också varför jag undviker väldigt mycket populärkultur idag. Jag orkar helt enkelt inte med att se hur allt som inte är normalt används som en källa till humor eller fördömande. Det är så oerhört sällsynt att se icke-normiska inslag i populärkultur och det gör mig trött.

Detsamma gäller filmer. För mig har exempelvis romantiska komedier blivit en enorm källa till frustration. Dels för att de är hysteriskt förutsägbara i sin dramaturgi, men också för att den typen av filmer alltid använder normer som en slägga för att skapa intrig. I en polyvärld hade romantiska komedier aldrig varit mer än kanske tio minuter långa, för den dramatik som skapas i dagens romkoms (”Åh nej, vilken av dessa människor ska jag välja, för jag måste välja bara en!”) finns sällan som källa till dramatik i polyvärlden. En poly-romkom skulle ta tio minuter och sen sluta med ”och de löste sina problem genom kommunikation och alla levde lyckligt så länge de trivdes med det” eller nåt i den stilen.

Jag och DeviantArt

Jag skrev i ett tidigare inlägg om min hatkärlek till Tumblr. En annan site som jag har en hatkärlek till är DeviantArt. DA är litegrann som det där citatet från Fight Club.

”You know how they say you only hurt the ones you love? Well, it works both ways.”

DeviantArt stämmer bra in där. Jag har varit medlem på DeviantArt i väldigt många år nu, nästan sen den först hoppade ut på nätet. Sedan 2001 har jag haft ett konto där och fram till 2005 bidrog jag stadigt med olika visuella alster. Omring 2005 skedde väldigt många förändringar bakom scenen på DA och jag kände att den community som jag deltagit i var död. I ungefär samma veva slutade jag intressera mig dels för att skapa grafik och slutade även intressera mig för att publicera dem. Jag har fortfarande kvar mitt konto men använder det uteslutande som en passiv grej för att komma åt de NSFW-delar som DeviantArt har. Jag har i flera år planerat att plocka ner det jag publicerat där, speciellt då många av sakerna jag lagt upp har försvunnit ur mina egna samlingar under åren. Under en ambitiös höst för några år sen kom jag ungefär halvvägs och nu har jag inte brytt mig på omkring 4-5 år.

Varför har jag en hatkärlek för DeviantArt? För att idén är bra men för att användarna förstör den om och om igen.

Idén med DA är enkel. Ett ställe där vem som helst som anser sig vara en konstnär kan publicera sin konst och kanske även tjäna en slant på den. Om du är målare, fotograf, whatever då är DA stället för dig. Det kostar inte en spänn att skaffa sig ett konto och du kan sätta igång direkt. Eftersom DA är såpass stort som det är finns det möjlighet att marknadsföra dig i communityn och är du duktig, kreativ och bra på att marknadsföra dig dröjer det inte länge förrän besökarna strömmar in.

Problemet är att eftersom DA är öppet för alla så kommer det även människor som inte har ambitioner, som inte förstår idén eller som helt enkelt skiter i den. Givetvis beror det på vilken del av DA man rör sig i –exempelvis är den avdelning som pysslar med digital konst inte genomrutten– men om man rotar runt i foto-avdelningarna drunknar man fort i skräp. Speciellt i deras ”artistic nude”-avdelning blir man snabbt trött på mänskligheten.

DA har väldigt tydliga regler kring nakenhet. Ingen uppenbar porr, inga erektioner, ingen porr som man knyckt från nån snusksida, inget blod, inget våld, etc etc. Detta spelar ingen roll egentligen eftersom man för varje bra, sensuell och fin bild får ett flöde fyllt med usla mobilbilder på olika mäns kukar, bajsnödiga emos som fotat sig framför spegeln i alldeles för mycket smink, olika män som tar kassa selfies på sig själv och/eller sin kuk alternativt skitdåliga foton som antingen är öppet amatörporriga eller tangerar ämnet.

Det finns ingen som granska det som läggs upp utan tanken är att användarna själva ska anmäla det som är stötande eller bryter mot reglerna. Detta funkar hyfsat men floden av skräp som oseriösa användare laddar upp är fullständigt massiv. Jag tror att om varenda seriös användare av DA inte gjorde nånting förutom att anmäla skräpverk skulle man ändå få sitta dygnet runt för att hinna med allt som laddas upp. Jag gissar också att de moderatorer som går igenom anmälningar är oerhört överhopade av arbete och därför sällan spenderar mer än nån sekund på varje fall – det är ganska vanligt att moderatorerna plockar bort skapelser utan minsta bedömning. Detta nyttjas såklart av småsinta människor som anmäler rivalers verk och sedan plockas de verken ner utan minsta motivation eller granskning.

För mig som gillar naket och sensuellt är dock det senare inget större problem. Det som föder min frustration med DeviantArt är som sagt mängden skräp som man förväntas vada igenom. Jag publicerar ganska ofta fina bilder här som jag hittat på DeviantArt och jag kan garantera att för varje bild jag publicerat här har jag sett hundratals bilder på mobilkukar, selfies i spegeln eller skitdåligt photoshoppade nakenbilder stulna från olika porrsajter.

Å andra sidan, när man hittar den där fina bilden som någon verkligen ansträngt sig för att ta, lagt ner tid och kreativitet på – då känns det som att man hittar en polerad diamant inuti ett kaotiskt utedass.

Normen uppmuntrar inte till valfrihet

Jag är en person som alltid försöker uppmuntra till en sunt kritisk inställning till normer. Normer finns runt om oss i massor av former och vi förväntas alla att anpassa oss efter dem. Jag själv anser att människor mår generellt bättre om man har en balanserad relation till normer, men normerna som existerar håller ju givetvis inte med mig.

Den överlägset vanligaste normen som detta samhälle följer är exempelvis den monogama normen. Vi fostras in i monogami från barnsben och det är väldigt svårt att våga kritisera eller avvika från den normen. Jag själv är alltid beredd på att ta kampen när det kommer fram att jag lever utanför normen. Det är lite jobbigt att alltid behöva gå i försvarsställning men så funkar normerna. Man ska inte ifrågasätta normer, bara göra som de säger. Väljer man att avvika riskerar man givetvis att bli dömd som en pariah av den kollektiva massan och sen är det upp till varje individ att avgöra om man orkar det.

En annan norm som ifrågasätts väldigt sällan är den att kvinnor ska raka sig under armarna. Närhelst en kvinna låter bli att göra det blir kritiken ofta rätt högljudd. Ett relativt färskt exempel är när en tjej i publiken på nåt evenemang visade sina orakade armhålor i ett blixtsnabbt klipp och plötsligt exploderade Twitter och sociala medier i olika former av kritik mot den kvinnans val. Motreaktionen kom såklart också och kvinnor visade sina orakade armhålor.

Min personliga åsikt är som sagt att man ska vara medveten om och ha en sunt kritisk inställning till normer. Om man ser till alla människor i samhället tror jag faktiskt att det är relativt få som är medvetna om hur insyltade de är i normerna, samt att de kanske med sina handlingar befäster normer och förtrycker andra människor pga detta.

Häromdagen funderade jag lite på Twitter om varför kvinnor väljer att raka sina armhålor. Jag fick två svar, det ena som sa nånting om att hon gör det för att dofta mindre svett. Den andra kom från någon som sa:

”För att människor är fria att göra som dom önskar?”

Tweeten verkar dock vara borttagen men jag har en kopia i min mail.

Hur som helst. Normen uppmuntrar inte till valfrihet. I de fall jag pratat med kvinnor som rakar sina armhålor får jag många olika svar. Allt från att det ”känns fräschare” till svar om doft eller olika andra svar. Ofta upplever jag att dessa svar är nånting som kvinnorna själva hittar på för att försvara normen. De få gånger jag har kunnat prata med dem och se om det finns nånting djupare brukar det ofta till sist leda till olika varianter på svaret ”jag orkar/vågar inte göra annat”.

Ni förstår, normer är generellt tvingande. Normen är osynlig. Normen ger dig ingen som helst valmöjlighet eftersom om du avviker från normen är risken stor att du betraktas som konstig. Monogaminormen är sådan. Den ifrågasätts väldigt sällan och generellt bara av människor som mig. Att kvinnor ska raka sig under armarna är en annan norm och den ifrågasätts också väldigt sällan. Jag tror faktiskt själv inte att det finns speciellt mycket valfrihet i en tvingande norm som monogami eller att kvinnor ska raka sig under armarna.

Varför tror jag inte det? För att de kvinnor som väljer att raka sig under armarna har mest troligt gjort det hela sitt liv. Ända sedan tidigt i tonåren när puberteten kickade igång har de flesta kvinnor fått lära sig att raka bort håret från armhålorna. Det har aldrig funnits en valmöjlighet. Samhället uppmuntrar inte kvinnor att välja själva, normen uppmuntrar kvinnor att tro att de väljer att raka armhålorna men normen är också en ful och opålitlig lärare som inte vill att du ska vara trygg med vem du är.

Jag tror inte att man kan prata om fri vilja i sammanhang där en osynlig, kollektiv tvingande norm dikterar villkoren. Det blir överhuvudtaget svårt att ens lita på sina egna resonemang inom området eftersom vi alla färgas av normen. Även mina åsikter här är subjektiva, mina egna och färgas av mitt motstånd till normen.

Inre och yttre utveckling

Den här bloggen är inne på sitt åttonde år av existens. För mig är det spännande och jag stod nyss i duschen och filosoferade kring min personliga utveckling. De senaste två-tre åren har min personliga utveckling ändrat stil.

Dels har mitt ”vanliga” liv tagit mycket mer fart än när jag började skriva här. När jag skapade den här bloggen i nådens år 2006 hade jag massor mer fritid och färre fritidssysslor än jag har idag. Därför hade jag gott om tid och energi att skriva, att låta tankarna ta över och leva sitt eget liv. Det la grunden till min nuvarande utveckling och satte igång alla processer av förändring som har lett fram till den jag är idag.

Den jag är idag har mindre behov av inre utveckling. Jag har tänkt igenom de stora frågorna och landat mycket djupare i vem jag är och vad jag står för än för åtta år sen. Jag har ältat och bearbetat de stora frågorna och jag känner mig mer trygg. Därför är jag inte i lika stort behov av den där tankeprocessen som förut. Detta leder till att jag är mindre benägen att skriva om sakerna här. Det betyder också att eftersom jag har ett solitt ramverk av erfarenhet och tankar som byggts upp inuti mig kan jag ganska fort antingen svara på frågor om mig själv som jag får, eller luta mig mot erfarenhet och instinkt för att hitta ett svar som känns rätt. Det känns som att det blir mer och mer sällan som jag sätter mig här och ”skriver av mig” om tankar och funderingar.

Förut var jag mycket mer beroende av inre utveckling, dvs av tankar, funderingar och filosoferande. Idag är mitt liv mer i behov yttre utveckling. Jag har två flickvänner, jag är alltid nyfiken på andra människor, jag har ett jobb som tar mycket tid och energi samt att jag spenderar mycket av min fritid med att umgås med dessa partners, vänner eller att utveckla de andra kreativa delarna av mitt liv. Jag är mycket mindre Klumpesnusk idag och mer ”jag” än jag var för åtta år sen. Det har jag skrivit om förut också, att ”klumpesnusk” började som en alternativ identitet som jag under årens lopp har absorberat in i mig själv och sedan blivit en del av mig. I början var det ett substitut, ett sätt för mig att komma ut ur mitt eget skal. Sedan har åren gått, tankarna har rullat på, jag har ömsat skinn och insett att det som jag kallade för ”klumpesnusk” egentligen var mig själv.

Men det är skönt att kunna titta i backspegeln och se att alla år av grubblande, funderande, ältande och alla nätter av ångest och förvirring ändå ledde hit. Ledde till den jag är idag.

Jag och Tumblr

Jag har en viss hatkärlek till stället som heter Tumblr. Det är en frustrerande relation för den ger så mycket men tar även väldigt mycket. Helst skulle jag vilja kunna prata med Tumblr och förklara att väldigt mycket av dess egenheter är irriterande, men det går ju inte.

Det jag gillar med Tumblr är utbudet. Om det finns en förtjusning, fetisch, fabless, böjelse eller upphetsning kan man hitta ett flöde för det på Tumblr. Det finns otroligt kreativa människor som fotar sig själva, som delar andras sensuella och sexuella saker, som publicerar underbara slumpmässiga saker de hittar på nätet. Tumblr är en guldgruva för erotik och porr. Allt från den typiska McPorren till originell, rolig och sensuell erotik som hittas eller skapas. Massor av de bilder jag publicerar här kommer från Tumblr i en eller annan variant.

Det jag INTE gillar med Tumblr är dels hur svårt det är att hitta nåt specifikt. Tumblr är kaos och anarki. Hittar man ett bra flöde så sker det enbart genom slumpen och inte för att man var skicklig – eller att nån man känner rekommenderade det. Inte heller gillar jag att Tumblr uppmuntrar till anonyma verk. Tumblr strippar filnamn, ändrar storlek på bilder, verk och det stör mig. Jag är en person som vill hitta källan, vill hitta skaparen och alltid ge cred till den som skapat nåt. Jag har väldigt få undantag till den principen men Tumblr uppmuntrar inte till det. Varken i sin tekniska kapacitet eller i sin kultur. Tumblr behandlar bilder och verk som om det var nåt slags lösgodis och det tycker jag är respektlöst. Om jag hittar en fin bild vill jag säga ”kolla, den kommer härifrån” och ge tillbaka till skaparen. Googles bildsök hjälper en del men många bilder blir helt anonyma när de hamnar på Tumblr. Användarkulturen på Tumblr uppmuntrar också till detta, användare tar bort alla former av identifikation från bilder och verk vilket jag tycker är dålig stil.

Detta kommer från att jag själv gärna vill ha cred för det jag skapar. Jag har ingenting emot att saker sprids, men två saker stör mig: ingen och/eller felaktig credit eller att någon annan påstår att de skapat nåt som jag skapat. Spridning har jag inga som helst problem med, så länge det leder tillbaka till mig. Många som skapar saker oroar sig för okontrollerad spridning. Jag gör inte det. Tvärtom uppmuntrar jag att man sprider mina saker så länge mitt signum följer med det. Visserligen accepterar jag dock att det säkert händer att människor tar bort mitt signum och anonymiserar mina verk men det är en del av att acceptera spridning. Helst vill jag dock fostra en attityd att skaparens signum är viktigt som en del av verket, för vem vill få sina verk borttagna från sig själv? Inte jag.

Allt jag skapar och lägger ut på nätet kommer tillbaka dit. Sprid det gärna, men länka tillbaka till mig. Det är bra karma, det är sund nätiquette.

Livets små paradoxer

Jag skrev i föregående inlägg att mitt skrivsug var stort. Ironiskt nog har mitt vanliga liv lagt in en överväxel och jag finner sällan att jag har tid eller ork att skriva. Jag kommer på tankar och idéer men sen när jag äntligen kommer hem sent på kvällen är jag helt slut och orkar knappt sitta framför datorn och klicka runt på den ena Youtube-filmen dummare än den andra.

Lägg sen till att jag fortfarande är skitdålig på att skriva upp mina idéer. Detta leder till att jag sen sitter med lite energi i kroppen och det enda jag minns är att det var NÅNTING jag tänkte tidigare men det är lika borta som en snöflinga i Juli.

Puh!

Mitt eget utrymme

Jag har sedan börjat på Januari haft en inneboende vän. Det är samma vän som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hen har börjat på ett nytt jobb i samma stad som jag bor och har givetvis behövt ett boende. Eftersom hen är en av mina äldsta och närmaste vänner ställde jag självklart upp.

Tidigare idag bar hen ut sina sista saker ur min lägenhet. Det var en stor lättnad eftersom jag behöver mitt eget utrymme. Jag ställer gärna upp för människor när det behövs men här emot slutet av vår tid som sammanboende har det börjat skava. Mer än tre månader då jag inte helt har kunnat leva ut vem jag är har satt sina spår i mig.

Visst, jag har inte begränsat mig speciellt mycket och jag har varit ganska rak och ärlig i min kommunikation –och hen har varit det tillbaka vilket har underlättat vår samlevnad– men jag har ändå lagt vissa begränsningar på mig själv för att göra samvaron lite lättare. Många småsaker. Jag har inte varit lika naken, enda gångerna jag varit naken hemma har varit till eller från duschen. Jag har inte varit alltför öppen med redigering av erotik och naket som jag fotograferat även om jag redigerat en hel del, men en del saker har jag undvikit eller gjort när hen inte varit hemma.

På sätt och vis kanske det hade varit nyttigt för mig att skita i min självcensur och bara köra på, men jag kände mig inte helt bekväm. Hen fick träffa Kajsa en vända också och jag har ju inte dolt nåt av min livsstil men mer tonat ner småsaker.

Jag är verkligen en sån som behöver ”mitt” utrymme. Det finns väldigt, väldigt få människor jag klarar att bo ihop med. Blanka är kanske den enda hittills som klarat det, både att stå ut med mig och mina vanor men även att fungera tillsammans som sammanboende. Min vän är kanske på andra plats där, men efter tre månader tillsammans var det en lättnad när hen stängde dörren bakom sig.

I många år kämpade jag med det här och längtade efter samboende. Jag har försökt det i några omgångar med f.d. partners men det har aldrig fungerat långsiktigt. Jag vet inte om jag är menad att klara att bo med andra, men jag har accepterat att oavsett vilket så är det bara så här jag är – jag har svårt för att dela bostad med andra då jag är envis och vet hur jag själv vill ha det. Med det sagt är det inte omöjligt att jag bor ihop med någon i framtiden men Blanka är än så länge den enda som hundra procent klarat av att dela mitt utrymme utan att jag censurerar mig själv eller känner mig kvävd.

Att ha min vän boende har lagt sordin på min kreativitet och nu känner jag hur den börjar återvända. Jag vill skriva mer, jag vill fota mer, jag vill delta mer!

Jag ser samma problem igen

Jag har en vän. För snart ett år sen sa hen att hen hade gett upp på kärleken. Att det inte var nån mening att söka efter nånting och att det enda som kärleken gett hen var smärta och misär.

För kanske en minut sen gick hen ut genom min dörr för att gå på en date med en tjej. Jag har inte vågat ta upp att jag återigen ser samma varningstecken som alltid och att hen sätter för stora växlar på det här. Jag ser också att trots att hen tänker ”ta det lugnt” så är hen helt överengagerad i den här tjejen, nästan från första början. Det är samma varningstecken som jag sett varje gång hen är på väg in i en ny relation.

Hen oroar sig mycket över att vara rätt, även om det sker på ett uppenbart omedvetet plan. I 45 minuter stod människan i mitt badrum och oroade sig för sitt hår, sina tänder, sina kläder. Jag försökte att inte säga så mycket för jag vill inte uppmuntra det här beteendet men ändå är hen en av mina äldsta och närmaste vänner så det skär en smula i mig. Jag fegade ur.

Jag ville säga att jamen, ser du inte att du gör exakt samma saker som sist. Istället för att vara dig själv försöker du vara en idealiserad version av dig själv för att motsvara en förväntning som du själv skapat inuti ditt huvud. Istället för att vara dig själv och ha en t-shirt med en fjantig slogan står du och väljer skjorta i 20 minuter samt rotar igenom min klädkammare efter ett strykjärn som jag redan påpekat inte existerar. Du oroar dig för fläckar på dina tänder och om ditt hår –som du spenderat en kvart på att vaxa i kompassens alla väderstreck– ser konstigt ut eller om det ser naturligt ut.

Det är oerhört subtila tecken. Jag ser dem för jag har känt henem i tjugo år. Jag vet vad som rör sig inuti hens huvud. Jag ser spänningen och nyförälskelsen i ögonen och jag ser hur hen blir neurotisk på ett sånt litet sätt att det krävs mikrometer för att ens kunna mäta rörelserna. Jag ser allt det som hen inte ser i sitt eget beteende och det gör mig orolig.

Jag ser att hen fortfarande inte är nöjd med sig själv och inte har hittat den där tryggheten och stabiliteten som henem sa att de behövde för snart ett år sen. Fortfarande så åker alla villkor ut genom fönstret så fort någon visar sig intresserad. Det som började som en avslappnad vänskap för några veckor sen har blommat för fort upp i en relation som blir djupare trots bådas uttalade princip att de ska ”ta det lugnt” i den här fasen.

Det är svårt för mig att se lugnet hos någon som spenderar bokstavligen två timmar med att försöka lista ut vilken restaurang henem ska ta sin date till. Som spenderar större delen av förmiddagen att välja skjorta – ett plagg som jag vet att hen aldrig har på sig såvida det inte är begravning, bröllop eller ännu en date. Jag vet att hen oroat sig hela natten över den monogama världens fåniga spelregler, i vilken ordning man får hålla handen eller så.

Häromdagen uttryckte hen en fundering över nån fråga rörande den här dejten. En sån där typisk ”tänk om hon inte gillar…” och så. Jag orkade inte med att vada igenom normvärldens komplicerade parningsritualer utan klöv den gordiska knuten genom att säga ”fråga henne!” vilket hen såklart inte gjorde. Jag antar att den där mystiken som normvärlden hävdar är viktig är mer prioriterad än att en av mina bästa vänner ska kunna slappna av och vara sig själv.

Det läggs för mycket energi på den här relationen från henem. Den har knappt börjat och ändå sprakar hen av energi och engagemang. Precis som inför alla stora projekt vill hen att det ska bli bra, och som alltid tror hen att om man lägger ner en massiv ansträngning kommer det att skapa en bra grund. Min egen erfarenhet är tvärtom. I alla de relationer där jag dränkt relationen i uppmärksamhet och omtankte har den precis som en blomma som övervattnas och pysslas om för mycket dött av överbelastning. Jag gjorde så själv. Jag oroade mig för hur jag såg ut, hur jag projicerades, hur jag uppfattades.

Visst, ibland kan jag likt en knarkare som genomgår avvänjning falla tillbaka i dåliga mönster men generellt försöker jag att inte göra det. Om jag visar mig som jag verkligen är, inte förställer mig eller försöker skapa en idealiserad version skapar jag bättre grunder för en lång relation. Jag försöker lita på att om personen som gillar mig verkligen gillar mig för den jag är, varför ska jag då ta bort allt det som gör mig unik?

Min vän märker inte detta. Jag orkar inte förklara det heller för det kommer inte att gå igenom lyckosurret som just nu strålar ut från henem. Jag lyckönskar hen när henem susar ut genom dörren samt svär åt en mer cynisk sida inuti mig själv som ser samma varningstecken som förut, som ser samma besattheter, samma neuroser och som drar slutsatsen att även det här kommer att hålla i någon månad och sedan falla i bitar under sin egen tyngd.

Jag hoppas det inte faller i bitar. Men om det gör det ska jag återigen vara där och ge stöd. Jag tror dock att den här gången kommer jag att vara lite mer styvmoderlig med mina lärdomar och observationer kring min vän. Nånting måste ändras om även det här slutar i misär.

Tips för distansförhållandet

Jag och Blanka har i mer än tre år haft ett distansförhållande. Inte så jättelång distans som att bo i olika länder, men tillräckligt långt för att inte kunna träffas precis när som helst.

Under dessa tre år har vi utvecklat olika saker som hjälper oss att hålla igång förhållandet och kärleken. Saker som underlättar, som gör att avståndet känns mindre och som hjälper oss att må bra. Vi tänkte dela med oss av dessa saker i förhoppningen att kanske nån annan som har distansförhållanden också får hjälp att hantera det.

1. Kommunikation. Det är jätteviktigt att prata med varandra. Jag och Blanka pratar varje dag, oftast över SMS men vi ringer när vi känner att vi vill eller behöver. Det är allt från snabba SMS där vi säger att vi älskar varandra till att ha telefonsamtal, ha dejter på Skype och att ringa och säga gonatt till varandra. När vi pratar med varandra känner vi oss delaktiga i varandras liv, vi delar tankar, vardag, händelser. När vi mår dåligt stöttar vi varandra och lyssnar.

2. Nedräkning till nästa gång ni ses. Det är kritiskt för mig och Blanka, om vi inte vet nästa datum då vi ses mår vi sämre. När vi inte har ett datum att räkna ner till blir vi osäkra, neurotiska och ängsliga. Ett datum att längta till, räkna ner till och drömma om är viktigt att ha.

3. Resebudget. Att resa är inte gratis och vi försöker dela på kostnaderna för mina och hennes resor. Vi är glada och tacksamma att vi har den lyxen att kunna resa till varandra och mötas minst en gång i månaden. Ibland kan vi ordna våra scheman så att det blir oftare, men resorna kostar fortfarande pengar. Om du inte har så mycket pengar, starta en budget och spara för resorna. Långa avstånd är dyrare att resa än kortare.

4. Vardag. Vi upplever att det är viktigt att vara en del av varandras vardag. Det är lätt att tiden man har tillsammans blir ”fest” då man bara gör roliga saker eller äter dyr mat men det är viktigt (för oss iaf) att vara en del av vardagen. Att dela vardagssysslor som disken, att ta en kort promenad tillsammans, gå och handla. Såna saker får ”festen” att bli bättre och mer balanserad. Om det bara blir fest är det lätt att glömma bort att man delar liv tillsammans och det blir svårare att hantera tiden isär när man inte känner ”fest” i kroppen.

5. Nya sätt att ha sex. När man har distansförhållande och inte kan träffas och knulla precis när man vill får man ha sex på nya sätt. Man får bli väldigt bra på cybersex, telesex och skype-sex förutom det fysiska sexet. Man måste lära sig använda sina ord och man måste kunna vara ärlig och öppen med vad man blir kåt av. Det går inte att ligga och mumla suddiga saker i telefon, tala om för din partner vad du går igång på. Använd dina ord i telefonen, på nätet och skype. Skype kan man visa saker på, sin kuk eller fitta men det är fortfarande orden som står för upphetsningen. Var inte blyg och skäms inte för dina drifter. En krydda är också att skicka sexiga bilder antingen på sig själv, saker man vill göra eller på fina sexiga bilder som man gillar. Jag och Blanka gör alla tre saker men i olika perioder beroende på vad vi tänder på. Vi delar det som tänder oss och har jättebra sex via skype eller telefon som en komplettering till vårt fysiska sex.

6. Synka efter tid isär. Bland det första jag och Blanka gör när vi möts igen är att synka. Det är vårt sätt att låta kropparna och sinnena hitta in hos varandra igen efter veckor isär. Vi har en viss rutin men oftast brukar det vara att vi klär av oss nakna, kryper ihop och låter allting falla på plats. Ofta har vi sex för att ordna synken men ibland känns det bättre att bara låta det gå lite långsammare. Det här funkar för oss och är nåt vi behöver men kanske funkar du och din partner annorlunda.

7. Ta konflikterna. Det är möjligt när man inte ses varje dag att man faller in i ett artigt mönster. Jag och Blanka har i olika omgångar drabbats av det. Istället för att ta konflikten och lösa problemet har vi blivit artiga. Istället för att fråga om varandras liv och eventuella andra människor i dessa liv har vi undvikit det. Istället för att bli arga och äga våra känslor har vi tryckt undan dem. Det skapar tomhet och får relationen att fastna i friläge vilket i sin tur stagnerar känslorna och göder frustration. Det är mycket bättre att möta konflikten och tillåta sig att bli arg, ledsen eller osäker. Då kan man tillsammans avsätta tid för att lösa det och tillsammans jobba sig ut ur en syrefattig del av relationen.