Kategoriarkiv: Tankar

P-piller, celibat-piller – kärt barn har många namn.

Enligt DN ska en studie slå hål på myterna om P-piller. Varje deltagare ska äta p-piller i tre månader och så ska biverkningarna utvärderas. Tre månader! Under tre månader är p-piller mystabletter för mig,  jag blir gosigare och gosigare och mer och mer asexuell och sen kommer problemen med avstängdhet och viktökning för att jag tappar kontakten med kroppen. Det enda annat tillstånd som fått mig lika stillasittande är depression.

Jag har gjort 4 försök i mitt liv,  jag har testat alla typer av p-piller. Senast åt jag p-piller i fem månader och först 7 månader efter att jag slutat började sexlusten återkomma. Mitt sekret bråkar fortfarande. Varje karta representerade omkring 1 kg,  jag blev besatt av socker. För mig är det gift som förstör mitt liv med sina biverkningar. Kalla det inte myter för det är det inte i mitt enskilda fall.

Jag är bara ett fall så jag är inte vetenskap,  men denna besatthet som finns vid att bevisa att p-piller inte påverkar och att då inte göra en långtidsstudie för att få riktiga resultat. Jag förstår det inte.

Att säkra perioder (fel använt) skulle vara enda alternativet till p-piller är goja,  kanske vi behöver studier på hur människor informeras om alternativ till p-piller istället?!

Könsrollers roll i BDSM?

Jag funderar mycket på könsroller sedan några år. Jag funderar på dessa nästan osynliga strömmar som drar i oss och formar oss, nästan helt utan vår vetskap. De flesta är helt okunniga om vilken massiv roll de normativa könsrollerna spelar i formandet av vår personlighet, men när man väl börjat få ett genustänk och ser sig omkring i samhället är det nästan omöjligt att släppa det tankesättet.

När jag ser mig om i BDSM-världen märker jag att en övervägande majoritet av männen identifierar sig som dominanta och omvänt identifierar sig många kvinnor som undergivna. Det här gör mig lite filosofisk och nyfiken. Formar de klassiska könsrollerna oss även i BDSM-världen?

Könsrollerna som normen lär ut påminner oss om att män ska vara jägare, män ska vara starka, vilda och ta för sig. Det är männen som ser till att det finns kött i grottan. Männen visar inte sin mjuka sida utan de tar spjutet, går ut i skogen och kommer sen hem med bytet. Normen säger att kvinnor sköter hemmet, föder barnen och gråter när det går en maska på strumpbyxorna. Eller nåt. Klassiska könsroller som vi alla förväntas acceptera.

Det är ju givetvis fullständigt nonsens. Män är inte känslokalla robotar som går ut i vildmarken och röjer. Kvinnor är inte våpiga gråtmaskiner som automatiskt älskar spisar och barn. Nej, män och kvinnor är människor och alla är olika. Icke desto mindre bombarderas vi av dessa könsroller om och om igen, och jag undrar om det inte undermedvetet går igen när vi börjar utforska dominans och undergivenhet. Män förväntas vara dominanta, kvinnor förväntas vara undergivna. Män förväntas använda, kvinnor förväntas gå igång på att användas.

Självklart finns det även undantag här. Massor av män trivs fantastiskt bra i undergivna roller och massor av kvinnor älskar att vara dominanta. Icke desto mindre, när jag ser mig om i världen ser jag att män generellt identifierar sig som dominanta och kvinnor som undergivna.

Det går inte att styra sitt hjärta

Emellanåt i olika forum och samtalstrådar på det världsomspännande internätet stöter jag på diskussionen om polysar och hur man hanterar deras behov av att ha flera.

Det här gör mig alltid lite ledsen. Dels för att man pratar om sig själv som otillräcklig. Frågeställaren ställer ofta frågor som är formulerade ”men varför är jag inte tillräcklig?” och det gör mig ledsen för att då sänker man sitt eget värde och indirekt konstaterar man att man är otillräcklig både känslomässigt och sexuellt. Det är inte bra och är tyvärr resultatet av en väldigt snäv mono-norm som definierar människor som antingen tillräckliga eller otillräckliga. Problemet är att när man väl börjar granska normen inser man att det faktiskt inte finns en enda människa som är tillräcklig, men alla deltar i karusellen av att försöka uppnå det.

Så snälla, om du är i relation med en poly och kallar dig otillräcklig, sluta med det. Det gör det inte lättare för dig själv. Tvärtom skapar det uttrycket bara en känsla av tomhet hos dig.

För det andra, den frasen sårar polymänniskor oerhört eftersom man då känner sig som ett freak och skuldsätts för känslor och drifter man inte har något val över.

Debatten kring huruvida polyamori är ett val eller en läggning snurrar fortfarande på. Själv brukade jag säga att det var ett val, med hänsyn till att jag anser att alla människor är kapabla att älska fler. Jag är inte lika tvärsäker längre, jag anser fortfarande att alla människor har den här förmågan om man väljer den. Samtidigt gillar jag inte att man kallar det en läggning, men det beror säkert mycket på att jag är ganska ointresserad av att klassificera människors läggningar och preferenser i ganska snäva termer.

De flesta människor kan inte välja hur man styr sin kärlek. För de flesta polyamorösa (speciellt de som precis börjat älska fler) är det ännu svårare, för man får konstant höra att det man känner är fel. Att det är konstigt och avvikande. Att man sårar människor för att man inte väljer bara en.

När jag första gången upptäckte att jag var kär i två kvinnor samtidigt var det svårt för mig. Spännande å ena sidan, men svårt för jag visste inte hur jag skulle hantera det och hur jag skulle lösa det. Vad jag visste var att känslorna inuti mig var ingenting jag själv skapat utan det hade helt enkelt bara hänt.

Polysar ”behöver” inte ha flera, men de kan inte kontrollera sitt hjärta. Jag har varnat förut för att vara en jägare, att man ska öppna sitt hjärta och händer saker så händer det. De som ägnar sig åt jakt i polyvärlden behöver ha flera, och det är väl på sitt sätt okej så länge man är ärlig med det – men jag tror att de flesta polysar helt enkelt låter sitt hjärta upptäcka saker i egen takt. Det är inte ett aktivt behov, det är helt enkelt att man fortsätter leva och om man stöter på en till människa som man börjar älska – ja, då händer det.

Om du är monogam i relation med en poly så förstår jag att det kan vara smärtsamt när två väldigt olika synsätt och upplevelser av kärlek kolliderar. Jag förstår också att det är lätt att falla ner i en känsla av att du som monogam ”inte räcker till” för din partner eftersom hen ”behöver” ha flera. Det är en farlig förenkling och det gör er båda ledsna och sårade på sätt som inte stärker relationen.

Polymänniskor kan inte rå för att de har förmågan att älska fler, på samma sätt som de inte kan rå för att de (flesta) har två fötter och två händer. De kan inte rå för det lika lite som du kan rå för att du föredrar att ge ditt hjärta till en person åt gången.

Jag vägrar skämmas för det är inget fel på mig!

Jag vet inte exakt hur många år sen det var jag lämnade den tvingande mononormen, men jag vägrar skämmas för att jag är ”konstig”. Jag är väldigt öppen med hur jag lever, jag välkomnar människor att fråga saker istället för att lita till sina fördomar och jag gör allt jag kan för att visa att hur jag väljer att leva mitt liv inte är konstigt.

Därför blir jag lite trött på människor som oroar sig för hur de ska kläcka nyheten för sina föräldrar/vänner/barn/etc. Varför måste man oroa sig för det? Säg bara som det är! Om de blir upprörda, kom ihåg att det är bara en indikation på vem som har det mer trångsynta sinnet. DU behöver inte bevisa nånting och du behöver verkligen inte ändra dig för att passa in i deras fördomar.

Jag kan bli ganska trubbig när det här ämnet kommer på tal. Varför ska du skämmas när det inte är nåt fel på dig? Det är inget fel på att vara polyamoris, bisexuell, bög/flata, relationsanarkist eller vad du än må vara. Jag anser också att det är inget fel på att vara monogam heller, även om jag som alltid sticker in brasklappen om att det ska vara ett medvetet val – inte en påtvingad norm som du accepterar utan att tänka.

Varför låter du som lever på valfritt icke-normativt vis andra människor bestämma om du är normal eller ej? Dumheter. Om de inte kan acceptera dig som du är, då är valet antingen att upplysa dem och övertyga dem – eller, om de inte kan släppa sina fördomar och sitt förakt, att lämna dem i ditt kölvatten.

Det enda sättet att göra den här världen bättre är genom att synas. Genom att visa att vi finns, alla vi som är icke-normativa och som gjort ett genomtänkt val att leva utanför normerna. Om vi låter normativa människor definiera vad som är okej eller inte kommer vi alla att leva i olika garderober. Det är oacceptabelt, anser jag.

Jag har en bonuspartner (Kajsas man) som jag generellt tycker väldigt bra om, men emellanåt gör han mig lite trött iom att han är så himla osäker och rädd. Han försöker om och om igen att hyscha ner min och Kajsas relation eftersom han är livrädd för att omvärlden – och mer specifikt deras barn – ska lista ut hur det ligger till. Både jag och Kajsa vet redan att barnen såklart redan har listat ut det och inte tycker det är ett dugg konstigt, men han är ändå oerhört neurotisk i det här ämnet. Jag önskar innerligt att han kunde sluta med det, både för sin egen frids skull men speciellt för sina barn – ju mer neurotisk han blir, desto mer skickar han signaler att det här är konstigt, något som jag (se paragraferna ovan) vägrar att acceptera. Tyvärr träffas han och jag ganska sällan och jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med honom, men jag hoppas att jag nån dag kan förklara varför jag blir frustrerad över hur han behandlar ämnet och kanske lära honom något nytt.

Det händer också att jag blir upprörd när jag i forum på nätet ser hur vuxna människor diskuterar polyamori, men plötsligt blir lite mer reserverade så fort det visar sig att barn är inblandade i en relation, varpå attityden plötsligt blir att man måste hålla sig monogam så länge barn finns med i bilden. Återigen vill jag påpeka att barn inte far illa av att föräldrarna är polyamorösa – barn far illa av att inte få kärlek och att deras föräldrar lever i självpåtvingade lögner.

Det enda stället jag inte är öppen med min livsstil på är mitt arbete. Där håller jag en fasad av att vara helt normal. Varför gör jag det? Skäms jag för hur jag lever inför mina kollegor? Nej, självklart inte men jag anser dels att de inte har speciellt mycket med mitt privatliv att göra – men mestadels är det för att jag inte alltid orkar stå på barrikaderna i konstant försvarsställning. För det är vad vi som lever utanför normen nästan alltid är tvungna att göra, att alltid vara beredda på strid och att försvara och förklara oss för människor som lever i normen och som inte kan respektera olikheter. Att ta den striden på mitt arbete är ingenting jag orkar med. Att dessutom (som jag misstänker) behöva ta den om och om igen, massor med gånger, är inte något jag kommer att orka.

Tyvärr är det ett val man måste acceptera när man lämnar normen, att alltid få sitt val ifrågasatt av människor som själv inte gjort något val, som inte tänkt igenom sina egna liv utan bara sprider myten om det normala.

Destruktiv porr indikerar inhumant samhälle

Häromkvällen var jag lite runksugen och letade rätt på lite porr för att ha nåt trevligt att se på. Det dröjde inte länge förrän jag stängde av allting i sur frustration över att porren verkar ha blivit ännu tråkigare och mer massproducerad – men även att den blivit mer destruktiv.

Destruktiv i bemärkelsen att kvinnor (och även i viss mån män) mer och mer porträtteras som en förbrukningsvara i porr, något som man ska förstöra riktigt ordentligt innan scenen är slut. Killar som trycker ner kuken djupt i en kväljande hals, spottar tjejerna i ansiktet och utan förvarning trycker in kuken i rumpan på dem medan de kvider av smärta men försöker fejka orgasmer. Hårdhänta behandlingar på sätt som jag ser som väldigt dehumaniserande.

Det gör mig inte tänd. Det gör mig sur och less. Det gör mig också ganska orolig eftersom jag tror att porr på en del sätt är ett lackmuspapper som man kan mäta samhället med.

Ni förstår, jag är orolig att vi lever i ett samhälle som blir kallare, mer fientligt, mer intolerant, mer xenofobiskt och mer inhumant för varje månad som går. För inte så länge sen tyckte 13% av detta lands befolkning att det var en bra idé att rösta in en korrupt bunt med rasistiska xenofober i vårt styrande säte. Detta är ett tydligt exempel men det finns massor med små rännilar som indikerar att vi mer och mer glömmer bort att ta hand om varandra och att respektera varandra.

Det här är resultatet av att styrande makter i åtminstone ett decennium har tyckt att det är bra att belöna själviskhet. Att belöna roffarmentalitet och att straffa de som är svaga. Det skapar en kallhet inuti oss. Det gör att vi slutar se på medmänniskor som människor utan som hinder eller ännu värre; som saker att utnyttja och använda utan hänsyn till dennes välmående. Istället för att se medmänniskor som människor ser vi dem som resurser man kan (och ska!) förbruka.

Detta reflekteras tydligare i porren. Mekaniska människor som knullar, men när jag ser på det ser jag bara bristen på respekt, förståelse och medmänsklighet. Killar som brutalt och reflexmässigt knullar och använder tjejerna på ett sätt som signalerar att de inte bryr sig, varken om sig själva eller tjejerna. De är känslomässigt avtrubbade, bara engagerade i sin egen destruktiva njutning.

När konservativa människor börjar skrika sig hesa om att man behöver förbjuda porr tror jag att de ser det jag beskriver ovan. De förstår dock inte porr och kan inte se bortom sina egna fördomar kring porr, men jag tror att de upplever att porren är dehumaniserande och brutal; men som sagt misslyckas de med att se bortom sina egna fördomar och kan därför bara se ALL porr som brutal och destruktiv.

All porr är inte destruktiv och brutal, men åtminstone jag upplever att det blir svårare att hitta glad, rolig och sensuell porr. När den destruktiva och kalla porren blir mer och mer dominant blir det också vad människor ute i stugorna tittar på, de orkar inte bry sig eller är redan såpass avtrubbade och i sin tur gör den destruktiva porren dem mer och mer avtrubbade och invaggade i känslokallt beteende mot andra.

Vad tycker du som porrkonsument? Blir porren hårdare, kallare och mindre medmänsklig?

En förkyld helg tillsammans

Kajsa klev ut genom min dörr för ca tre minuter sen när detta skrivs. En helg avslutas och verkligheten gör sig åter påmind.

Hon anlände på torsdags-eftermiddagen. En förkylning hade rullat in hos mig tidigare under dagen och när hon kom fram visade det sig att hon också hade en mild förkylning. Under fredagen blev båda våra förkylningar mycket värre, tveklöst berodde detta till stor del på vår fysiska närhet och flertalet kyssar.

Helgen blev inte som planerad. Som vanligt hade vi ambitiösa planer för umgänge och närhet men förkylningen satte punkt för det. Större delen av vår helg spenderade vi tillsammans i soffan, tittande på film eller youtube.

För mig var det här lärorikt och betryggande. Jag behöver vardag, jag har skrivit om det förut, vikten att balansera fest/vardag i distansrelationer och nu var jag och Kajsa pga förkylningar tvungna att ha vardag. Det var lite läskigt för mig som är inne i en period av att både behöva ge och få bekräftelse men det lugnade mig också att vi faktiskt kan spendera en helg med att inte göra mycket annat än äta hämtpizza och se bra film.

Tankar om Spencer Tunick

Spencer Tunick är en amerikansk fotograf som huvudsakligen är känd för sina storskaliga nakenfoton med hundratals eller t.o.m. tusentals människor. Personligen är jag lite blandad till det han producerar, ibland tycker jag hans foton är intressanta men lika ofta händer det att jag lämnas helt oberörd av bilderna.

Här är några foton han tagit som jag gillar:

TOPSHOTS-MEXICO-US-SPENCER TUNICK-NUDE  AES008

BRITAIN-ART-TUNICK

spencer_tunick_maui_10_2009

20091106185512-spencer-tunick

Tunick själv säger att han upplever att nakna människor i flock bildar sitt eget landskap. Jag kan helt och hållet förstå det, men det som jag gillar med en del av hans bilder är svårare att sätta fingret på. Mycket beror det på att jag uppskattar hur olika kropparna i bilderna är, det finns inga idealiserade människor. Alla är helt vanliga människor. Tjocka, smala, långa, korta, unga eller gamla. Det finns en stor mångfald av kroppar i hans foton och det tycker jag är bra och positivt.

Förutom det är det nånting med grupper av nakna människor som jag tycker är fint. Att vara naken socialt är nånting jag själv uppskattar att vara, något som jag tycker är positivt och som jag upplever skapar trygghet och trivsel hos människor. Den nakna kroppen är oftast fri från sociala markörer, inga kläder som kan signalera status eller tillhörighet utan det som finns är sånt som kan sättas på kroppen – smycken, tatueringar eller liknande. Social nakenhet tycker jag är vacker och sensuell. Jag skulle själv vilja arrangera en stor fest eller picknick utomhus och bjuda in så många människor som möjligt att delta nakna. Att trivas nakna tillsammans. Jag tror det är den känslan jag upplever i en del av Tunicks bilder, den där sociala nakenheten.

Var inte en jägare!

Emellanåt har jag pratat med par som lämnat en monogam norm och gett sig ut på okänt vatten. Jag är generellt lite skotträdd när det kommer till att ge konkreta råd, detta pga att mina råd i det förflutna har gått fel på ett eller annat sätt. Detta i sin tur har lett till att jag är försiktig med att ge specifika råd i väldigt definitiva situationer utan föredrar att ge mer generella råd. Icke desto mindre vill jag alltid försöka hjälpa människor på bästa sätt och vis, denna känsla tar prioritering över min egen eventuella osäkerhet när det kommer till rådgivning.

Jag minns inte hur många par jag haft kontakt med som behövt en lite mer erfaren röst, men det är inte jättemånga. Än så länge har framstegstakten varit relativt låg, de flesta par jag haft kontakt med har inte fått det att fungera trots att de försökt efter bästa förmåga.

I ett specifikt fall vet jag att det beror på att en i paret har låtit bli att följa ett av mina (mycket sällsynta) specifika råd.

Rådet är enkelt: Om du är nyutkommen poly/icke-monogam i någon valfri beteckning, var noga med att inte vara en jägare.

Vad är en jägare? Det är min egen lilla benämning på en nybliven poly som är berusad på den frihet som hen upplever, som rusar ut i världen och jagar efter nya relationer. Yr och hög av berusningen glömmer hen bort att vårda den redan existerande relationen som fanns under övergången från monogami till polyamori. Resultatet blir att partnern i den redan existerande relationen känner sig oviktig, åsidosatt och fullständigt nedprioriterad.

Jag har gett det här rådet till alla par som tillsammans börjar utforska en ickemonogam livsstil: Ta det lugnt och glöm inte bort din existerande relation. Jag vet att det är jättelätt att bli alldeles berusad av den nyfunna friheten och springa ut, skrikandes ”VILL DU BLI MIN PARTNER FÖRUTOM MIN REDAN EXISTERANDE PARTNER?!” till alla du möter, men försök att inte göra det.

Den här resan behöver gå långsamt om den ska fungera. Att leva poly är en jättestor frihet, en fantastisk och underbar frihet – men den kommer också med ett ansvar och det ansvaret är att du inte bara ska få en människa att känna sig uppskattad och fantastisk, du behöver få fler än en människa att känna sig underbar och åtrådd. Om du tar det lugnt kommer du att lära dig hur man gör det, hur man tar sig tid för flera partners. Om du springer iväg skrikande ”TJOOHOOO!” och klickar med hälarna när du skuttar ut genom dörren, då kommer det inte att gå lika bra.

Ta det lugnt. Vårda din existerande relation och din existerande partner. Kom ihåg att polyamori inte innebär att du omedelbart ska springa ut och leta rätt på en andra pojkvän/flickvän/henvän utan att du är öppen för att det kan hända. Öppen för möjligheten. Låt möjligheten komma när den är färdig, tills dess ska du ta hand om din existerande relation. Vårda den ömt eller förlora den människan för omställningen kan bli kaotisk och förvirrande.

Kom ihåg också att det här är extra jätteviktigt om du är initiativtagaren men din partner är mer avvaktande av en eller annan orsak. Om din partner är mer osäker måste du anstränga dig ännu mer för att vård relationen så att inte partnern känner sig åsidosatt och oviktig.

Att utvecklas med sina partners

En ofta återkommande tanke hos mig är hur glad jag är att ha förmånen med två partners som båda stimulerar mig. Två människor som vill dela livet, glädjen, närheten, kärleken och sina respektiva sexualiteter med mig. Båda så oerhört olika på så många sätt men med mig som gemensam tråd.

Det finns många skador inuti mig. Saker som gått fel med tidigare flickvänner, på den tiden när jag investerade väldigt mycket energi i att försöka följa en norm jag inte förstod. En norm jag inte förstod, men utan att förstå att jag inte förstod den. En norm som inte anpassades för mig men som skadade mig när jag misslyckades med att förstå hur man ska göra för att vara normal. Samt alla andra skador man råkar ut för när man är en känslig människa i en okänslig värld.

Det är därför jag är glad att jag har Blanka och Kajsa. Två fantastiskt fina människor som hjälper mig att må bättre. Som båda ger mig utrymmet att vara mig. Det är inte alltid lätt eller självklart att ha varsitt förhållande med dem och ibland blir det fel – men den tanken och känslan som jag alltid kommer tillbaka till är en glädje att oavsett hur tokigt eller fel det kan bli så går det alltid att reparera. Jag är inte van vid att kunna göra det i mitt relations eller känsloliv. Jag fick tidigt lära mig att en del misstag var dödliga och att om man gjorde dem var det slut, kaputt, finito och det var bara att ta sina grejer och gå vidare.

Det var oerhört smärtsamt, speciellt i kombination med att jag aldrig fick veta varför det blev så, varför det blev fel eller ens varför det VAR fel. Jag fick oftast bara veta att ännu ett misslyckande hade ställt sig i en redan lång rad av upplevda misslyckanden.

Att göra fel är mänskligt och naturligt. Vi är inte tankeläsare, vi kan inte se framtiden. Ibland säger man nåt klumpigt och då blir det tokigt. Tårar kommer, fötter blir trampade på. Numera har jag lärt mig att även om det i stunden blir smärtsamt så går det nästan alltid att reparera. Mitt största problem tror jag är att jag inte litar på mig själv, inte litar på att jag kan reparera saker trots att jag ju borde förstå att det nästan alltid går.

Tack vare mina partners utvecklas jag. Jag blir tryggare. Jag får utrymme och stöd. Jag lär mig att slappna av. Det är jag oerhört tacksam för, att slumpen fört in dessa två människor i mitt liv som båda vill stå vid min sida och dela hela mig, hur konstig jag än må vara.

Kläder, kläder, kläder!

Jag är så less på kläder! Det börjar bli höst vilket innebär svalare temperaturer ute. Shorts-säsongen verkar officiellt avslutad och jag har börjat gå i långbyxor igen. Det innebär ”normala” skor och sockar också.

Varje dag kommer jag hem och kastar av mig kläderna, helt superfrustrerad och less på att vara instängd i en massa tyg. Som jag nämnt förut är jag enormt fascinerad över att det finns en stor majoritet av människor som frivilligt klär på sig även när de bara ska gå runt hemma och inte ens träffa någon – för mig känns det så gott som helt främmande.

Jag trivs verkligen inte i kläder. Kläder är ett nödvändigt ont när jag ska vistas ute i ”civilisationen” eller när jag fryser – inget mer! Jag vill helst inte ha kläder på mig nånsin. Jag spenderar säkert omkring 80% av min tid naken och jag vill spendera mer tid naken. Kläder får mig att bli väldigt självmedveten och jag spänner kroppen mycket mer – det är inte ovanligt att jag har oerhört ont i ryggen efter en arbetsdag då jag hela dagen gått runt och helt omedvetet försökt krumbukta min kropp in i ställningar som ser bättre ut för att jag blir så otroligt mycket mer självmedveten.

När jag är naken glömmer jag bort min kropp. Jag slutar bry mig. Jag älskar friheten och jag älskar känslan av att vara naken. Ibland gör det mig kåt men generellt är min nakenhet ett tillstånd av enorm avslappning.

Jag rekommenderar som vanligt starkt alla människor att tillbringa mer tid naken. Var naken med dig själv, var naken med andra. Det är bra för din trygghet, din avslappning och för att man ska slappna av och förstå att alla ser olika ut.