Kategoriarkiv: Tankar

Tankar kring kvalitén på erotik

Den här bloggen är inne på sitt nionde år av existens. Jag har publicerat massor med fin erotik här, både sånt jag hittat på nätet men även fina Blanka och Kajsa har synts här med sina sexiga och vackra kroppar. Under dessa år (och långt innan) har jag även varit en storkonsument av porr, naket, erotik och allt vad det kallas.

För några månader sen blev jag inbjuden i en hemlig grupp på Fejsboken av några vänner. En hemlig (dvs osynlig och sluten) grupp som delar erotiska bilder med varandra. Tanken var att bilderna skulle vara av den mer sensuella sorten, inte så mycket knullande utan mer antytt. Jag var med i den i kanske en dag eller två, sedan gick jag ur den. Varför? För att bilderna som människorna i gruppen la upp var dötråkiga. Det var vad jag brukar kalla ”typiskt bajsnödig svartvitt pretentiöst nonsens”. De flesta bilderna var som sagt mördande tråkiga och ostimulerande.

Jag blev i samma veva inbjuden till en ännu mer sluten och hemlig grupp där bilderna var mer åt det knullande hållet. Bilderna där är roligare men om det läggs upp 100 bilder om dagen tycker jag kanske i bästa fall att en bild i veckan är kittlande. Övriga bilder är i min smak också nånstans på skalan mellan en axelryckning och ett ”meh”. Den här gruppen är jag fortfarande med i, mest för att ibland kommer det en rolig bild samt att oddsen är större att nån av exhibitionisterna i gruppen lägger upp en rolig bild på sig själva. Men i övrigt, jag tittar till den en gång i veckan och i övrigt rycker jag på axlarna.

Frågan jag börjar fundera på, är det jag som har en väl utvecklad (eller snobbig, om man vill säga så) smak för erotik och tycker att det som publiceras helt enkelt inte håller kraven? Har jag fått bättre smak eller är det bara att andras smak är sämre? Eller, är jag helt ute och cyklar på min snobbiga, snorkiga cykel och missar helt det som gör erotiken bra?

Att jag är trött på den massproducerade porren som jag sedan många år kallar för McPorr är ingen hemlighet, men den är en annan typ av snusk än det snusk som publiceras i ovan nämnda grupp. Det som publiceras ovan är erotik, någon har åtminstone ansträngt sig i skapandet av den och inte bara gjort nåt hafsverk. Ändå är jag inte kittlad. Jag vill tro att 15+ år av att konsumera erotik och att förfina och raffinera sin egen smak har gjort nånting, och att 8+ år av att skriva lustblogg även det har bidragit till att polera både min kuk och min smak för erotik. Att jag även sedan några år fotograferar erotik vid varje tillfälle som ges har utan tvekan gjort sitt till för att utveckla och förfina vad jag kittlas av.

För mig är det viktigt att se in i mig själv och fundera över mina drifter, min personlighet, mina tankar och min egen utveckling. Utan reflektion tror jag att min mentala utveckling stagnerar. Jag vet av erfarenhet också att utan reflektion blir jag uttråkad och frustrerad.

Det är så mycket lättare att hitta erotik idag. Nätet är fantastiskt. Jag älskar friheten som finns på nätet och som jag hoppas kommer att finnas i framtiden. Visst, nätet är ett trubbigt redskap på det sättet att det sprids oerhörda mängder med skräp också, men att ha tillgång till detta enorma bibliotek är en gåva. Jag är tillräckligt gammal för att minnas tiden utan nätet och om man bara ser till åtkomsten av snusk och erotik var den tiden inte rolig. Därför undrar jag om friheten och mångfalden gör att de som skapar och sprider erotik kanske inte anstränger sig lika mycket, för man försvinner ändå i bruset?

Jag vet inte vad som är värre egentligen, att vara en snobb som rynkar på näsan åt allt förutom det absolut bästa, eller att det kanske faktiskt är så att erotiken börjar också bli massproducerad, grotesk och smaklös smörja.

Den långsamma resan

Vi lever i en tidsålder då allting ska gå fort. Ögonblicklig tillfredsställelse, det är trumman som de flesta marscherar efter. Människan är en art som har bråttom. Nittonhundratalet födde massor med uppfinningar som gjorde saker snabbare, allt från tåg till bilar till rymdraketer och internet. Internet i sig har gjort allting så oerhört mycket snabbare.

Det här genomsyrar våran blotta existens och färgar det mesta vi gör. Eftersom allting går så himla fort numera måste man även försöka trycka in så mycket kvalité som möjligt i det. Sex är en sån sak, många människor har inte tid med flera timmar av sexuell aktivitet och därför prioriterar man annat och försöker trycka in (no pun intended) så mycket kvalité som möjligt när man knullar. För allting måste gå fort-fort-fort.

Jag tror dock starkt att de flesta människor skulle må oerhört mycket bättre om man klev av ekorrhjulet och saktade ner rejält mycket. Gav sig själv tid att inte göra nånting. Att sluta se sitt liv som en serie med hinder och händelser som man ska klara av. Att ligga en lat lördagsmorgon och läsa serietidningar. Att ha långsamt sex. Att skriva ett brev för hand, till en vän man inte hört av på länge. Tekniken är bra men människan behöver eftertanke.

En sak som måste få ta tid är stora livsförändringar.

Jag tror att många människor som t.ex. vill lämna den monogama normen har för bråttom. De vill att det omedelbart ska fungera. Det ska bara ta en månad eller två, sen ska det vara klart. Jag förstår helt att man blir entusiastisk och har bråttom att utforska detta nya, men jag tror att det är lätt att missa viktiga ögonblick eller att råka trampa andra på tårna när man rusar fram där i sin jakt på att bli färdig.

Min egen resa var långsam. Den ÄR långsam, för precis som alla stora resor som ändrar ens liv tenderar den att pågå väldigt länge. För mig har den väldigt få tydliga startskott och målgångar, utan jag tar det försiktigt och tar en dag i taget. Jag har gjort misstag, jag har utan att avse det sårat människor – och det kommer att hända igen. Men förändringen kommer inifrån och den ska vara långsam. När jag känner att jag börjar skynda är det dags att sakta ner och tänka efter.

Sakta ner i din inre värld. Låt beslut ta lite tid, alla beslut blir inte bra av att fattas snabbt. Stora beslut kräver mer tid och mer arbete.

Haremkillar gillar polykvinnor

På det där sociala nätverket som ungefär kan översättas till Ansiktsboken, i det slutna forum som en stor mängd svenska polypersoner är med i, pågår en mindre diskussion om det här med hur man övergick till en polylivsstil – hur man ”öppnade upp” sin redan etablerade relation/förhållande.

En av funderingarna rör hur det upplevs som enklare för kvinnor att finna män än tvärtom och någon tar upp det där med monomän som gillar polykvinnor. Jag har träffat på det här fenomenet lite då och då, det är ett lika intressant som frustrerande fenomen.

Det finns en viss typ av monogama män som verkligen älskar tanken med polykvinnor. De förstår inte polyamori, de förstår inte tanken bakom det men gemensamt för alla är att de är väldigt positiva till att ha flera partners. Jag brukar ibland kalla dem för haremkillar, eftersom de vill ha ett harem som de själva får kontrollera. De är inte poly, de är bara skitstövlar som gillar att missbruka konceptet för att övertyga sin (vanligtvis) monogama partner att de ska få knulla runt.

En annan gemensam nämnare för haremkillarna är att de är positiva till att öppna upp förhållandet för egen del, men blir nervösa när deras partner vill/ska göra detsamma. Officiellt är det givetvis rättvisa som gäller – ”självklart, älskling, du får också träffa andra!” – men oftast brukar de försöka manipulera eller på annat sätt få partnern att inte träffa andra. I korthet är de rejäla hycklare och skitstövlar.

Jag blir oftast irriterad när haremkillar försöker utforska polyvärlden. De är klumpiga, de förstår inte varför man blir poly (”Men vaddå, alla vill väl bara knulla?”) och deras beteende befäster många monogama myter om vad polyamori är. De är posers, de fejkar det.

Att övergå till en ickemonogam livsstil är en resa. En del gör den under inflytande av yttre faktorer (partners, vänner, omvärlden) medan andra som t.ex. jag själv gör resan som resultatet av en inre process, oftast startad av tankar och reaktioner kring hur normen definierar relationer. Haremkillar har inte det, de styrs av sin kuk och de ser en filosofi som de kan missbruka för egen vinning.

Nu har jag inte gjort någon empirisk undersökning, men jag misstänker att haremkillarna är ett problem varför nyblivna polymän kan ha svårt att få kontakt med kvinnor. De kvinnor som har erfarenhet i polyvärlden och som gjort en (i brist på bättre beskrivning) korrekt resa kommer att vara misstänksam mot killar som är positivt inställda till flersamma relationsformer. Jag vet det eftersom jag själv har blivit konstigt bemött när jag började utforska flersamhet – dock inte så mycket av andra polykvinnor men det är rätt svårt som kukutrustad människa att få seriös kontakt med det motsatta könet. Man kan få känslan att man måste ”bevisa” sin äkthet och det kan få många osäkra killar att känna att det är för svårt.

Myterna om den goda polyn

Äntligen har skrivsuget och tiden att skriva sammanfallit plus att jag köpt ett tangentbord som passar min platta vilket förenklar skrivandet. Livet är gott.

Jag har senaste dagarna funderat en del över polylivets avigsidor så jag hoppas att det kommer bli några inlägg om sådant. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja leva på något annat sätt och detta jag kommer beskriva är endast avigsidor ibland, andra gånger är det skälen till att jag vill leva mitt liv med flera älskade i det.

Jag tror att jag kommer att ta ett monoperspektiv på frågorna och det kommer att vara den idealiserade bilden av lyckliga tvåsamma jag utgår ifrån. Den bilden jag ibland när det strular i någon av relationerna drömmer om att ha med den enda rätta som jag alltid stämmer överens med och som kan uppfylla alla mina behov och vi behöver aldrig anpassa oss efter några andra än oss två.

Ämnena kommer att handla om ”trygghet och föränderlighet” och ”många viljor i ens liv”, men först ut är en av anledningarna till att jag så sällan skriver om polyrelaterade saker längre, myterna om hur den goda polyn ska vara. Det dök upp i ett samtal med en annan ”gammal poly” som svarade ”ha ha jaaa” när jag skrev att ”bilden av hur den goda polyn är står mig upp i halsen så mycket att jag slutat skriva om polylivet”, så jag antar att jag inte är ensam om att känna att det finns begränsande myter. Vi talade dock inte mer om vilka saker hen tyckte begränsar så här nedan är endast mina.

Jag vet att ingen av mina närmsta skulle lägga det på mig och jag blir så störd av att jag vill leva upp till bilden av ”den goda polyns” liv. Den hindrar mig från att leva MITT liv. Jag vill klargöra att detta är en läggningsfråga om man påverkas av myterna om ens livsstil, så ni som lever tvåsamt, tro inte att ni kommer undan ”den goda tvåsamma” om ni har liknande mindset som jag. Fast ni har istället bilden av att endast attraheras av en, leva i kärnfamilj och lyckliga i nöd och lust tills döden skiljer er åt att leva upp till.

Så hur ser bilden av den goda polyn ut?

Vi kan väl börja med den tredje frågan vi flersamma alltid ska besvara tvåsamma; hur är det med svartsjukan? Tack den mår åt helvete bra och gör mig vansinnig, kommer jag svara nästa gång. För i bilden av en god poly, även i samtal med andra polymänniskor, är den svartsjuka någon annan än en själv. Ett tag brukade jag säga att ”jag är den enda svartsjuka polyn” för det lät så. Alla visste om någon som är svartsjuk för det är en naturlig känsla, men de själva var det inte.

Jag känner svartsjuka. Den är ibland ogrundad och irrationell, ibland är den relevant och grundad i något jag vill förändra eller något som sker under ytan men jag inte kan sätta fingret på.

För trots alla våra skriverier om ”kommunikation, kommunikation, kommunikation” så fallerar vi så klart rätt ofta på den punkten. Ibland för att vi är rädda och därför inget säger, eller glömska, eller missförstår, eller skjuter upp, eller vilken anledning som nu gör att världskrig bryter ut.

Myten om den goda polyn etablerar att det är viktigt vara öppensinnad, så helst ska du vara okej med alla typer av lagligt sex, alla typer av lagliga konstellationer av människor och allt som kan anses vara öppensinnat. Det är också viktigt att påpeka att det handlar om lagliga saker, även om det då och då dyker upp de som tycker att den goda polyn ska vara än mer öppensinnad och exempelvis inte åldersdiskriminera de under 15 års ålder.

Men nej, jag är inte okej med vad som när som hur som med vem som. Jag är rätt inskränkt. Kanske inte jämförelse med de flesta andra människor men jämfört med bilden av en goda polyn. Jag tycker exempelvis att 42 åriga män som har uteslutande sexuella relationer på distans med 17-åriga flickor är diskutabelt. Min erfarenhet är att 17 åringar generellt vill öva mer på hela biten av relationsskapande än att bara ha sex, men att de tar vad de får utan att kunna formulera sina behov.

Jag älskar till exempel inte alla människor, gud jag tycker till och med de flesta är rätt korkade. Ibland när mina partners presenterar någon av sina viktiga så undrar jag vad de ser i dem. Dags för en till brasklapp: det gäller så klart ingen av de nuvarande, eller tidigare, eller igenkänningsbara i den lilla krets av människor jag lever med. Ni ser varför den goda polyn alltid ska älska sina bonuspartners? Men jag erkänner, tanken att Niva en dag presenterar en ultraortodox radikal tonåring är liksom inte främmande.

Här kan jag ju flika in en del av den goda polyn som jag inte har svårt leva upp till, men som andra kan känna begränsar; den goda polyn är vänsterfeminist. Så det så.

Den goda polyn slår i vissa frågor mellan två ytterligheter, antingen är det rätta att leva i holistisk kosmisk kärlek till alltet eller så ska man vara cyniskt slängd i käften. Jag drar åt det senare hållet men gillar en och annan flummig tanke om meningen med livet.

Att älska alla innebär också att den goda polyn alltid lycklig över att dens partner hittar nya kärlekar. Jepp, så är det. Vi har till och med uppfunnit ett tröstpris till den partner som nu ska ge det nyförälskad paret utrymme, vi kallar det NRE – new relationship energy. Det är den goda polyns variant av de tvåsammas ”reta aptiten ute, äta hemma” där den nya bubbligheten bubblar över till den gamla relationen.

Det är klart den inte alltid gör. Dygnet har 24 timmar och nyförälskade kan vara väldigt uppe i det blå. Det kan vara jobbigt om man själv är inne i en ”vill möta någon men finner ingen lämplig” fas eller ”sex fungerar inte för mig just nu” eller bara ”fan, jag behöver mer uppmärksamhet än jag får”. Att det kommer nya människor in i ens liv kan också förändra väldigt mycket i överenskommelser, ex vem vill och ska man ha vätskeförbund med?

Och just det, till dig som är nybörjarpoly för denna del av myten om den goda polyn har jag endast mött hos er; det finns polypar, det är okej. Att du vill ha en triad, en flock på 5 eller en storfamilj på 9 gör inte att andras sätt att leva poly slutar att vara poly. Det innebär att vi är olika. Jag lever i första hand i par, det gör mig inte tvåsam och det gör mig inte mindre poly.

En till myt; Den goda polyn gör överenskommelser, följer dem och är öppen och ärlig mot sina partners. Yeah, right. Alltid. Varje gång. Nästa gång jag hör den skriker jag. Håll för öronen.

Överenskommelser är bra, men de håller bara tills det blir missförstånd, glöms av eller någon inte följer dem. Ärlighet och öppenhet, ja, det är en svår fråga för vad ska och vill man vara öppen med? Klumpesnusk och jag kämpar, fyra år efter att vi möttes, fortfarande med den och gör överenskommelser som vi inte alltid kan och vill följa. Så, att det är så enkelt som att gör en överenskommelse och följ den är det inte. Människor är mer oberäkneliga än så.

Men nu tänker du kanske; jag har minsann mött massor av kommunikativa, sexpositiva, hippieklädda queera polymänniskor med vänsteråsikter.

Nej du har mött individer. Vi är nämligen rätt många som både uppfyller myten och som protesterar mot den och begränsas av den. På en och samma gång ibland.

Att göra ingenting tillsammans

Jag skriver det här en söndags-förmiddag. Blanka och jag har vaknat tillsammans och nu har vi gjort våra respektive morgon-rutiner. Det innebär för oss att göra vår digitala morgonrutin. Kolla mail, läsa bloggar. Vi gör det tillsammans, visar varandra sexiga eller roliga bilder och vi sitter med kropparna så att vi rör varandra.

Att göra ingenting viktigt tillsammans är för mig oerhört viktigt. Speciellt med Blanka. När vi har utrymmen med ”ingenting särskilt” planerat känns det bra för oss, vi slappnar av och kommer lite närmare. Det är viktigt för oss och jag tror fler människor skulle må bra i sina relationer om man gjorde utrymme för att göra ingenting tillsammans. Att bara vara. Sitta tillsammans med varsin dator eller surfplatta eller anteckningsblock eller vad man nu känner för. Sällskapa med en älskad människa på ett oambitiöst sätt. Enkel vardagsbekräftelse.

I mitt liv finns det två tillstånd som jag brukar beskriva som Fest Och/Eller Vardag. Det gäller med båda mina förhållanden. Eftersom jag inte har möjlighet att träffa Blanka eller Kajsa i den omfattning jag vill pga avstånd är det viktigt att jag får båda sakerna med dem.

Fest, det är när man gör speciella, planerade eller spännande saker tillsammans. Man äter lyxigare mat. Man står i duschen med endast tända ljus som belysning och smeker varandra. Mycket sex. Göra utflykter och se nya saker. Unnar sig nånting tillsammans. Badar bastu eller ligger på stranden.

Vardag är vardag. Man lagar mat tillsammans. Myser framför en film. Skrattar åt dåliga skämt medan man plockar i/ur diskmaskinen. Man suckar över vardagliga ting. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Äter frukost i köket.

Båda de tillstånden är viktiga att jag har med mina partners. I vardagen ingår att göra ingenting.Vardag är lika viktigt som fest. Ibland är det lätt att glömma bort det, tror jag.

absolutely_everything

Byta relationsform

En sak som jag och Blanka ofta bekräftar i vårt förhållande och vår relation är att vi vill vara tillsammans. Med det menar vi att även om vår kärlek till varandra skulle ta slut så vill vi fortfarande ha överlappande liv. Det innebär att om vi t.ex. skulle få slut på känslor så vill vi omdefiniera vår relation till en som fungerar för oss. Kort och enkelt; vi skulle övergå till att vara vänner och fundera över vilka komponenter vi vill lägga i vår relation.

Häromdagen läste jag ett blogginlägg skrivet av någon i en (antar jag) normativ monogam relation som har fått veta att mannen hon är gift med har kommit ut som homosexuell. Det är ett väldigt personligt och ärligt inlägg och jag blev rörd av det. Tyvärr innebär det ju slutet på deras förhållande (och giftermål, eftersom de var gifta) iom att han är attraherad av män och inte av henne.

Men, jag kände att det på nåt sätt ändå finns en silverkant på molnet. Det är inte slutet för deras relation. Hon kommer fram till ungefär det i sitt blogginlägg också. Deras villkor för relationen har förändrats och nu måste den förändras till en vänskapsrelation. Det är bra för dem båda i långa loppet även om det givetvis är väldigt smärtsamt just nu. De har barn ihop och kommer givetvis att finnas i varandras liv via den länken, men det är nu de ska omdefiniera sin relation och finna ett sätt att vara glada för varandra, att stödja varandra och att acceptera förändringen utan att behöva förlora varandra.

För så är det ju, man vill inte förlora varandra. Kärlek kan ta slut, människor kan ändras men i de flesta fallen vill man ju ändå behålla fina människor i sitt liv. Det går inte alltid, ibland är smärtan för stor eller så faller man för frestelsen att bränna sina skepp och såra den man hade en relation med, men jag hoppas och tror att de flesta, om de fick välja, skulle vilja behålla sin(a) partner(s) men med en omdefinierad relation.

Romanser på jobbet

Kontorsromanser är ju lite av en sliten klyscha men händer de verkligen på riktigt? Hur många har en relation med en kollega?

I mitt vanliga jobb händer det att jag gör besök hos kunder. I veckan var jag på ett sånt besök och satt i ett trist och stereotypt konferensrum och drömde mig tillbaka till min egen förlossning när jag hörde röster från ett kontor tvärs över hallen. En mansröst och en kvinnoröst. Jag vet inte om jag bara var oerhört uttråkad och läste in lite för mycket i deras tonfall eller om det verkligen var så, men jag fick känslan att de två var lite mer än bara kollegor. Ämnet var oerhört tråkigt, men tonfallen var (enligt mig) lite för intima.

En något mer sansad del av mig påpekade att även om det var så att de hade nåt slags relation så var det ju inte omöjligt att de (duh!) faktiskt hade en relation, utan att det var nåt slags under-bordet-grej som de roade sig med på arbetstid. Det går ju faktiskt att ha en relation och jobba ihop, det är ju trots allt inte femtiotalet vi lever i och en del par träffas ju så.

Men ändå. Jag kunde inte riktigt släppa tanken och känslan av att det fanns nånting mer i dessa två människors samtal.

För verkligen, hur utbrett är det att man har en ”affär” med en kollega? Att man är otrogen eller gör nåt med en kollega bara för att det är roligt och ett sätt att få sig lite sex på arbetstid? Hur utbrett är det att chefer nyttjar sin position på ett oetiskt sätt för att få sex? Jag har inga som helst problem med att man har en relation med en kollega för att det är roligt, men jag blir lite fundersam över hur ofta maktpositioner missbrukas så att man kan styra in den sexiga sekreteraren i en position då hen inte har nåt val.

Jag har själv aldrig flörtat med en kollega, än mindre inlett en sexuell relation med en kollega. Delvis har detta berott på att alla mina arbetsplatser varit väldigt mansdominerade och jag är oerhört ointresserad av att ha relationer med män, men även om det funnits kvinnor och även om jag ibland lekt med dagdrömmen har verkligheten av att ha en relation med en kollega känts ganska knepig.

Har du haft en sexuell relation med en arbetskamrat? Jag skulle verkligen uppskatta att få höra dina erfarenheter om det!

Ut och knulla med dig!

Lite då och då stöter jag på olika människor som skriver i forum på nätet och har ångest över att de är nån godtycklig ålder som anses ”gammal” och att de fortfarande inte har gjort sexdebut. Vanligtvis är dessa människor 28-29 och har ångest över att de inte ska bli av med oskulden innan de fyller 30.


”Många tjejer i min ålder har både sambo och börjar skaffa barn, så jag känner mig väldigt utanför som både är oskuld och aldrig haft nån kille. Jag vill absolut inte ha sex bara för sakens skull heller.”

Det där är ett exakt citat från ett foruminlägg från en 29-årig tjej som verkar ha lite lagom panik över det faktum att hon inte haft en kuk i sin fitta trots att hon nu raskt närmar sig den där godtyckliga skiljelinjen vad gäller ålder.

Jag gillar sex. Jag gillar att knulla. Jag och Blanka är båda lite brydda över att sex blir väldigt snävt definierat till kuk-i-fitta-penetration och att man hittar på andra ord (”petting” exempelvis) eller bara säger ”näää, det där var inte sex” om saker som inte innehåller kuk i fittan. Dels är det uteslutande eftersom t.ex. bögar och flator är rätt ointresserade av just kuk-i-fittan-sex men också för att även helt genomsnittliga människor tillåter sig att börja noja om sitt sexliv och huruvida de har tillräckliga mängder med ”äkta” sex.

Det här var mer vanligt förr och blir mer och mer sällsynt nuförtiden, men det fanns en tid då jag fick kontakt med läsare som trodde att jag dagligen stack min kuk i en våt fitta. Det gör jag inte. Inte ens när jag är med Blanka eller Kajsa sticker jag min kuk i respektive fittor flera gånger om dagen. Faktum är att jag tror att kanske en fjärdedel av det som jag kallar sex involverar penetration från mig in i någon annan – om ens så mycket!

Jag tror att om människor slutade skapa en massa halvmagiska myter om sex och sätta det på en piedestal, om vi slutade rita snäva cirklar kring VAD som är sex, om vi slutade skapa myter om sexdebuten och om vi slutade lägga en jävla massa press på oss själva kring sex så skulle 29-åriga oskulder kanske sluta noja sig om sitt sexliv, dels kanske skulle fenomenet med 29-åriga oskulder försvinna. Kanske skulle människor då vara lite mer avslappnade med sitt sexliv och börja ha sex istället för att skapa vild prestationsångest inuti sig själva om sex.

Jag är helt och hållet för att avskaffa myter kring sex. Speciellt myterna som de som inte har sex lär varandra och sig själva. Sex är skitroligt men det är inte mer eller mindre magiskt än nåt annat som människor gör tillsammans som man tycker är roligt, oavsett om det är att spela basket, gå på bio eller ha gruppsex.

En sak ska jag också erkänna, jag är själv en hejare på att gå i lås för att jag skapar prestationsångest hos mig själv. Sex är ett sånt ämne. Det händer att jag inte riktigt kan hålla mina neuroser bakom lås och bom vilket i sin tur leder till att jag får prestationsångest och blir skotträdd. Det finns andra områden där det händer också men för den här bloggen är sex det område som är relevant.

Kanske är det vad den där hypotetiska oskulden gör? Hen skapar så mycket prestationsångest att hen till sist inte vågar ha sex eftersom förväntningarna på konceptet blir så groteskt överdrivna. Det ska inte bara knullas utan det ska skjutas fyrverkerier och hästar ska springa i galopp genom vardagsrummet och allt vad dumheter man kan inbilla sig.

Sex är jävligt roligt men ibland är det bara… sex. Varken mer eller mindre.

Vi behöver också komma ihåg att det är okej att inte ha någon sexdrift heller. Jag undrar hur många av dessa ”övervintrade oskulder” som egentligen är asexuella men som aldrig tillåtits (av sig själv eller omgivningen) att acceptera att de inte har någon mätbar sexdrift? Nåt att tänka på, om inte annat.

”Hämndporr” och kvinnosyn

Innan jag fortsätter vill jag bara klargöra att jag anser att personer (oavsett kön) som sprider s.k. ex-bilder eller ”revenge porn” är svin. Det spelar ingen roll hur sårad du känner dig, att sprida vidare bilder på någon som i förtroende skickade (eller lät dig ta) bilder på hen är absolut inte okej på något vis. Inte nog med att du faktiskt – ja, faktiskt! – begår ett övergrepp, du inbjuder även andra till det övergreppet.

För det här med hämnporr, revenge porn, exbilder eller vad man nu kallar det är ett övergrepp. Det är svårt att komma tillbaka efteråt och idag, när sånt här sprids med internets fart är det ännu svårare att få tillbaka självkänslan.

Häromdagen läste jag Emmas historia. Hon hade fått en uppsättning väldigt privata bilder på sig själva läckta ut på nätet. Det var bilder som hon gett sitt förtroende till och sedan hade det förtroendet missbrukats. Plötsligt fick hon mail från vilt främmande människor som kallade henne otrevligheter och hotade eller på annat sätt försökte utpressa henne. Allt för att någon inte kunde respektera förtroendet hon gav.

Den stora majoriteten av människor som deltog i det här övergreppet var män. Som man gör det mig ledsen att återigen upptäcka att män får representera det som är dåligt, och villigt deltar i det dessutom. Varför ska det vara så jävla svårt att inte vara ett äckel? Jag är man och jag lyckas utmärkt med det men varför misslyckas så många andra?

Emma skapade ett projekt tillsammans med en fotograf för att ta tillbaka kontrollen över sin egen kropp och hur den visades. Ett stort problem i vårt samhälle är ju att den nakna kvinnokroppen är vansinnigt sexualiserad och att kvinnor får lära sig att deras kropp endast duger som sexobjekt eller utifrån hur den kan sexualiseras. Jag tycker bilderna blev jättefina, vanliga vardagsbilder på en ungefär helt vanlig tjej. Fantastiskt fint, och ett bra sätt att få tillbaka synen på sin egen kropp.

Givetvis har det här inte varit helt okontroversiellt, och diverse reaktionära och nakenfobiska människor har krupit ut ur lövverket för att kalla det här porr. Löjligt. Det är ingen porr, det är ingen sexualitet här.

Jag håller inte helt med fotografen som säger att det är nästan omöjligt att porträttera den nakna kvinnokroppen utan att sexualisera den på ett manligt sätt. Jag tycker själv att jag har lyckats rätt bra med det i många av mina bilder. Ingen av de bilderna har synts på den här sidan, men jag tycker överhuvudtaget att det är förvånansvärt enkelt att fotografera både män och kvinnor på ett relativt osexualiserat vis. Jag säger relativt, för jag ser inte riktigt vitsen heller med att hålla sexualiteten ute ur bilderna, men samtidigt tycker jag inte att man behöver exploatera den. Jag gillar att fotografera erotik men det är inte en nödvändig ingrediens.

Men, för att försöka runda av, jag gratulerar Emma till att ha gjort en stark återhämtning och att ha skapat vackra bilder på en helt vanlig, naturlig, avslappnad kvinnokropp! Den här världen behöver mer sånt!

Historien bakom Consent, som är Emmas fotoprojekt, kan läsas här. Om du vill se ett urval av bilderna finns dessa i denna artikel av den danska tidningen Friktion.

Monogami är knepigt

Lite då och då stöter man som poly på människor som säger ”oj, det där låter krångligt” när man nämner att man själv lever utanför monogaminormen. Det är rätt standard att man får höra det och det är inte alltid man orkar ta upp diskussionen utan vanligtvis suckar man invändigt och låter det glida förbi.

Polyamori är varken mer eller mindre knepigt än monogami. Det är en annorlunda uppsättning principer och den huvudsakliga skillnaden brukar vara att de som lever polyamoröst har gjort ett genomtänkt val över hur man vill leva, hur man vill se på relationer och sedan har man utarbetat sina egna regler och principer för det. Många monogama människor vill gärna se polyfolket som en homogen massa som alla fungerar exakt likadant, men det stämmer väldigt dåligt med verkligheten. Jag tror själv att detta har sitt ursprung i att monogamin förväntar sig att alla ska foga sig efter samma regelverk, snarare än att söka sin egen verklighet vilket i sin tur gör att man tror att alla ”alternativa” livsstilar även har nåt slags dogmatiskt och osynligt regelverk man ska följa.

Men nej, de flesta (jag säger inte alla, men de flesta) polymänniskor har kommit till nån punkt i sitt liv där de behövde förändring och sedan har de jobbat med den förändringen som mål. Inte alla, och alla gör på sitt sätt.

Monogamin å andra sidan är ingenting de flesta gör en aktiv reflektion över. Den indoktrineras tidigt, från ung ålder och om man inte gör en aktiv reflektion fortsätter den att matas in i dig resten av ditt liv – genom filmer, musik, vänner, partners, omvärld och media som propagerar och förstärker den.

Det är därför som den framstår som lättare för de som lever i den; för att de har ett helt liv av erfarenhet med den. Det är ju så att oavsett hur krångligt ett system verkar, om man har årtionden av erfarenhet med det så förstår man det och kan känna sig delaktig i det. Efter ett tag slutar man se kritiskt på systemet, kanske börjar man t.o.m. älska det och slutar se problemen.

Att älska flera är lika lätt eller svårt som att älska en. När man styr sin kosa ut från monogamins fängslande norm fick jag en stor känsla av frihet men även en av förvirring. Jag hade inte längre årtionden av norm i ryggen som kunde hjälpa mig. Det krävdes att jag listade ut saker själv, att jag själv bestämde hur jag ville leva utan att kunna falla tillbaka på en sån djup och genomsyrad norm som monogamin.

Ibland när samtalsämnet kommer upp kan jag bli lite ironisk och när en människa säger att hen lever monogamt ser jag till att få nåt plågat i rösten när jag säger ”oj, det där låter krångligt” och sen ser jag förvirrad ut. För jag tycker monogamin verkar krånglig och ju längre jag står utanför den, desto mer framstår den som ett illa byggt system där man konstant lappat och lagat för att försöka kompensera för systemets naturliga brister.