Kategoriarkiv: Oss själva

En sexdröm om Blanka

Jag hade en sexdröm om Blanka inatt. Vi var på en stor mjuk filt ute på en äng. Mjukt ängsgräs under filten gjorde den mjuk att ligga på. Solen sken, vi var nakna och svettiga av värmen. En bris blåste men den svalkade inte. Insekter surrade men eftersom det var en dröm märkte vi aldrig av dem.

Jag stod och tittade ut över området. Jag minns inte vad jag såg, men jag minns hur Blanka tog min kuk i munnen. Drog undan min förhud, slickade runt ollonet innan hon slöt läpparna runt den och sög ömt på den. Kände hur den började växa, blev hård i hennes mun. Kände hennes hand som smekte pungen, smekte bakom pungen och ett finger som mjukt gnuggade min analrosett alltmedan kuken blev skönt hård. Hon tog den djupt i munnen, härliga harklande ljud när ollonet tryckte mot halsen. Varm saliv som smörjde kuken, rann ner i könshåret.

Sen ställde hon sig på alla fyra, tittade leende över axeln. Solen sken så starkt, det var oerhört varmt och svetten gjorde våra kroppar glansiga som i en bastu. Hon putade med sin sexiga rumpa och jag satte kuken mellan hennes skinkor, tryckte mjukt men bestämt och sakta kom jag in i hennes härliga rumpa. Varm och djup, jag tryckte djupare in. Stod på huk, smekte hennes rygg och nacke medan hennes anal utvidgades runt kuken. Till sist var hela kuken inne, till roten. Pungen daskade mot hennes fitta när jag knullade henne. Först sakta men ökade takten när hennes anal blev mjukare och slappnade av.

Till sist kom orgasmen och sperman forsade in i hennes rumpa medan hon log mot mig över axeln.

(Ja, det här var en dröm. Jag har fyllt i med en del detaljer men det var oerhört sexigt att drömma den och sedan vakna med en härligt hård kuk.)

Att göra ingenting tillsammans

Jag skriver det här en söndags-förmiddag. Blanka och jag har vaknat tillsammans och nu har vi gjort våra respektive morgon-rutiner. Det innebär för oss att göra vår digitala morgonrutin. Kolla mail, läsa bloggar. Vi gör det tillsammans, visar varandra sexiga eller roliga bilder och vi sitter med kropparna så att vi rör varandra.

Att göra ingenting viktigt tillsammans är för mig oerhört viktigt. Speciellt med Blanka. När vi har utrymmen med ”ingenting särskilt” planerat känns det bra för oss, vi slappnar av och kommer lite närmare. Det är viktigt för oss och jag tror fler människor skulle må bra i sina relationer om man gjorde utrymme för att göra ingenting tillsammans. Att bara vara. Sitta tillsammans med varsin dator eller surfplatta eller anteckningsblock eller vad man nu känner för. Sällskapa med en älskad människa på ett oambitiöst sätt. Enkel vardagsbekräftelse.

I mitt liv finns det två tillstånd som jag brukar beskriva som Fest Och/Eller Vardag. Det gäller med båda mina förhållanden. Eftersom jag inte har möjlighet att träffa Blanka eller Kajsa i den omfattning jag vill pga avstånd är det viktigt att jag får båda sakerna med dem.

Fest, det är när man gör speciella, planerade eller spännande saker tillsammans. Man äter lyxigare mat. Man står i duschen med endast tända ljus som belysning och smeker varandra. Mycket sex. Göra utflykter och se nya saker. Unnar sig nånting tillsammans. Badar bastu eller ligger på stranden.

Vardag är vardag. Man lagar mat tillsammans. Myser framför en film. Skrattar åt dåliga skämt medan man plockar i/ur diskmaskinen. Man suckar över vardagliga ting. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Äter frukost i köket.

Båda de tillstånden är viktiga att jag har med mina partners. I vardagen ingår att göra ingenting.Vardag är lika viktigt som fest. Ibland är det lätt att glömma bort det, tror jag.

absolutely_everything

P-piller, celibat-piller – kärt barn har många namn.

Enligt DN ska en studie slå hål på myterna om P-piller. Varje deltagare ska äta p-piller i tre månader och så ska biverkningarna utvärderas. Tre månader! Under tre månader är p-piller mystabletter för mig,  jag blir gosigare och gosigare och mer och mer asexuell och sen kommer problemen med avstängdhet och viktökning för att jag tappar kontakten med kroppen. Det enda annat tillstånd som fått mig lika stillasittande är depression.

Jag har gjort 4 försök i mitt liv,  jag har testat alla typer av p-piller. Senast åt jag p-piller i fem månader och först 7 månader efter att jag slutat började sexlusten återkomma. Mitt sekret bråkar fortfarande. Varje karta representerade omkring 1 kg,  jag blev besatt av socker. För mig är det gift som förstör mitt liv med sina biverkningar. Kalla det inte myter för det är det inte i mitt enskilda fall.

Jag är bara ett fall så jag är inte vetenskap,  men denna besatthet som finns vid att bevisa att p-piller inte påverkar och att då inte göra en långtidsstudie för att få riktiga resultat. Jag förstår det inte.

Att säkra perioder (fel använt) skulle vara enda alternativet till p-piller är goja,  kanske vi behöver studier på hur människor informeras om alternativ till p-piller istället?!

Mitt eget utrymme

Jag har sedan börjat på Januari haft en inneboende vän. Det är samma vän som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hen har börjat på ett nytt jobb i samma stad som jag bor och har givetvis behövt ett boende. Eftersom hen är en av mina äldsta och närmaste vänner ställde jag självklart upp.

Tidigare idag bar hen ut sina sista saker ur min lägenhet. Det var en stor lättnad eftersom jag behöver mitt eget utrymme. Jag ställer gärna upp för människor när det behövs men här emot slutet av vår tid som sammanboende har det börjat skava. Mer än tre månader då jag inte helt har kunnat leva ut vem jag är har satt sina spår i mig.

Visst, jag har inte begränsat mig speciellt mycket och jag har varit ganska rak och ärlig i min kommunikation –och hen har varit det tillbaka vilket har underlättat vår samlevnad– men jag har ändå lagt vissa begränsningar på mig själv för att göra samvaron lite lättare. Många småsaker. Jag har inte varit lika naken, enda gångerna jag varit naken hemma har varit till eller från duschen. Jag har inte varit alltför öppen med redigering av erotik och naket som jag fotograferat även om jag redigerat en hel del, men en del saker har jag undvikit eller gjort när hen inte varit hemma.

På sätt och vis kanske det hade varit nyttigt för mig att skita i min självcensur och bara köra på, men jag kände mig inte helt bekväm. Hen fick träffa Kajsa en vända också och jag har ju inte dolt nåt av min livsstil men mer tonat ner småsaker.

Jag är verkligen en sån som behöver ”mitt” utrymme. Det finns väldigt, väldigt få människor jag klarar att bo ihop med. Blanka är kanske den enda hittills som klarat det, både att stå ut med mig och mina vanor men även att fungera tillsammans som sammanboende. Min vän är kanske på andra plats där, men efter tre månader tillsammans var det en lättnad när hen stängde dörren bakom sig.

I många år kämpade jag med det här och längtade efter samboende. Jag har försökt det i några omgångar med f.d. partners men det har aldrig fungerat långsiktigt. Jag vet inte om jag är menad att klara att bo med andra, men jag har accepterat att oavsett vilket så är det bara så här jag är – jag har svårt för att dela bostad med andra då jag är envis och vet hur jag själv vill ha det. Med det sagt är det inte omöjligt att jag bor ihop med någon i framtiden men Blanka är än så länge den enda som hundra procent klarat av att dela mitt utrymme utan att jag censurerar mig själv eller känner mig kvävd.

Att ha min vän boende har lagt sordin på min kreativitet och nu känner jag hur den börjar återvända. Jag vill skriva mer, jag vill fota mer, jag vill delta mer!

Vilt sex?

Apropå gårdagens inlägg om bilande och knullande, vad är egentligen vilt sex? För tio år sen hade jag en ytterst suddig uppfattning om vad man kunde kalla för ”vilt sex” och det närmaste jag kom en faktisk definition var ungefär att det var nåt som andra hade men inte jag.

Sedan dess har jag vidgat min sexuella horisont på sätt som skulle låta som ren fantasi om jag berättade det för någon av mina ”normala” vänner. Jag hade säkerligen lika gärna kunnat påstå att jag blivit bortrövad av ett UFO för allt vad de skulle tro på mig.

Ändå känner jag att trots alla dessa erfarenheter har jag aldrig haft vilt sex. Det är väldigt enkelt varför när jag tänker på det.

Jag är inte en vild person, helt enkelt.

Med det sagt är jag rätt säker på att vilket ögonblick som helst kommer Blanka att komma skuttande och skrattande påpeka att min egen självbild stämmer skitdåligt överens med hur jag faktiskt är, men jag upplever inte mig själv som en vild person. För mig är en vild person någon som gör saker på impuls, antingen instinktivt eller på annat sätt utan att resonera eller följa en process. Någon som kan släppa fram (eller helt enkelt är) en person som har få filter och få hämningar.

Jag ser inte mig själv som det. När jag tänker på mig själv är jag en visserligen orädd och nyfiken person, men inte en vild person. De sakerna jag gjort i sexvärlden (och vill göra) är nånstans på kinky-skalan om man jämför dem med den ”normala” mellanmjölks-sexualiteten men jag har aldrig gjort dem på ett vilt sätt. För det är egentligen hur man gör dem, inte vad man gör, som jag tycker avgör om man har vilt sex.

Men jag försöker. Jag försöker att ta bort många av de filter som jag upplever finns inuti mig. Inte alla, för jag vill inte bli helt frisläppt. Men jag vill lära mig att ta bort hämningarna när behovet finns. Mycket av mitt inre är ett mysterium även för mig och mycket av det känns som om det döljer sig bakom många lager av filter och förmaningar. Jag vill lära mig att låsa upp detta när jag vill, kunna vrida på kranen en smula.

Jag hoppas jag lyckas med det. Jag vill bli mer mig, vem jag än är. Kanske inte vildare, men mindre fundersam. Mindre grubblande.

Bilat och knullat

Idag har varit en bra dag. Jag och Blanka tog bilen och susade ut på utflykt. Det känns som vår ute och vi hann få goda smörgåsar i magen och sol på våra ansikten. Under eftermiddagen rekade vi ut ett potentiellt nakenbad inför sommaren och eftersom solen låg så fint tog Blanka av sig och jag fotade henne när hon vilade sig mot ett träd. Underbart!

När vi kom hem var Blanka lite orolig att vi inte haft så mycket ”vilt sex” i helgen. Något som vi åtgärdade senare under kvällen. Vi tänkte grädda våfflor och även om det blev en fin liten trave med våfflor urartade det till sex. Härligt, ljuvligt skönt sex. Vi utforskade nya områden och nya tankar. Flytande honung blandades med fittsav. Vi knullade och efteråt låg vi båda kladdiga över större delen av våra kroppar.

Efteråt käkade vi upp våfflorna, öste ömhet och kärlek över varandra. Det finns helt klart sämre sätt att tillbringa en söndag.

Jag har det bra

Ville bara skriva ett kort inlägg och säga: Jag har det bra. Mitt liv går framåt och jag mår bra. Jag spenderade helgen med Kajsa och på Torsdag reser jag för att spendera en långhelg med Blanka.

Innan jul pratade jag med min mamma. Hon frågade mig om jag hade det bra. Jag funderade på det en stund och sa sen att jag nog aldrig haft det så bra som jag har det nu. Jag har två kärlekar i mitt liv. Jag har ett hem som jag trivs i. Jag har ett jobb som jag trivs med. Massor med andra saker som är positiva. De få jobbiga inslagen i mitt liv är väldigt små i jämförelse med allt som är bra. De är hanterbara, jag kan tolerera dem utan större problem.

Jag har det bra. Jag är lycklig.

Vänskap, jag fattar inte hur ni lyckas

Jag fann denna vackra serie ”I think I am in friend love with you” (övers. jag tror att jag är vänkär i dig) av Yumi Sakugawa och önskar att jag vågade sända den till de vänner jag skulle vilja be om mer plats för mig i deras vänliv. Det modet har jag dock inte, och inte tar jag någonsin upp det till samtal.

(Det här inlägget behandlar en av de känsligaste frågor jag kan skriva om, så vänligen om ni känner mig eller skriver en kommentar ber jag om varsamhet.)

Friendship-stone-SMALL-dreamstime_691450-3

I min värld finns det två typer av vänner, det finns de jag varit ihop med tidigare i kärleksrelation och det finns de jag har haft en vänskaplig relation med sedan jag träffade dem. Den första kategorin är liten och med dessa är jag öppen och kommunicerar även negativa känslor. De andra, hm, där har jag svårare att berätta om när jag blir ledsen, sårad och/eller arg. Jag säger sällan högt saker som ”snälla, kan du tänka dig att höra av dig oftare” eller ”jag vill ses oftare” och gör jag det verkar människor inte förstå vilken ansträngning det är för mig. Inte heller uttalar jag sånt som ”jag blir ledsen när du säger att du vill ses om och om igen, men sen aldrig har tid för mig”.

Min erfarenhet är att vänner inte kan ta den typen av diskussioner, speciellt inte då jag är så otränad på att uttrycka denna typ av känslor att mitt vanliga rätt lugna trevliga vän-jag blir forcerat på ett sätt som anses barnsligt och fel. Jag har till och med fått höra ”men vi är ju faktiskt bara vänner” som svar på försök att kommunicera negativa känslor där jag önskar något av den andra i vänskapsrelationen. Oftast, om jag ska jämföra med kärleksrelationer, så är mitt behov att bli hörd större än att något faktiskt sker i handling. Jag behöver dock få uttrycka om jag upplever att något (borde) förändras om relationen ska hållas hälsosam.

En skillnad jag upplever finns mellan kärleksrelationer och vänskapsrelationer är förmågan att lyssna oavsett om den mottagande tycker frågan är viktig eller inte. I kärleksrelationer och de av mina vänskapsrelationer som kommit ur kärleksrelationer så får själva orsaken vara hur oviktig som helst, det som lyssnas till är känslan saken väckt. Medan i vänskapsrelationer behöver saken ha legitimitet före känslan kan lyssnas till. Lite som att, om jag tycker att sparka någon på smalbenen är okej så behöver jag inte lyssna på min vän som säger att det gör ont.

Om jag inte tror att det uttryckta negativa kommer lyssnas till eller kan förändras, ex någon vän som behandlar överenskommelser vårdslöst, utan håller tyst så drar jag mig undan mentalt. För varje sån gång jag skulle vilja säga något men väljer tystnaden, så blir vännen förflyttad något snäpp längre ut från mitt inre.

Periodvis är jag starkare och vågar utmana mig själv. Jag testar tillit, något jag har mycket lite till människor. Min bristande tillit har genom åren visat sig som en total öppenhet, något andra lätt tolkar som ett överskott på tillit. Länge hade jag som motto, ”öppenheten är skenbar, det viktiga döljs av den”. Likaså hjälper min familj till att ta upp saker jag känner mig obekväm med, detta för att (minst) Niva anser att jag inte bör ta beslutet ensidigt att avbryta vänskaper. Det är högst olämpligt. Relationer består av minst två personer.

Ibland när jag talat om vänskap med andra så får jag höra ”med riktiga vänner kan man tala om allt, annars är det inga riktiga vänner” och hm, jag vet inte hur jag ska tolka en sådan mening. Vill den jag talar med säga att jag inga riktiga vänner har utöver de tre jag vågar ha så stor tillit till att jag vet att jag kan berätta när de sårar mig utan risk att de försvinner? Eller?

Jag önskar att jag vågade vara mer öppen mot vilka jag skulle vilja spendera mer tid med, men jag väljer än så länge hellre att vara okunnig om deras eventuella ovilja än låta mitt vänhjärta gå i tusen bitar. Några väljer jag till och med att bara vara på bekantnivå med för att jag är rädd att min önskan om att vara närmare vänner skulle komplicera relationsbanden, hellre hålla avstånd då.

För mig är det vänskap som är den mest komplicerade relationsformen, jag förstår inte hur ni andra får det att fungera. Detta är en av anledningarna till att jag inte arrangerar mina relationer som en relationsanarkist och behandlar alla som vänskapsrelationer för jag skulle aldrig orka leva enbart i den osäkerhet vänskapsrelationer ger mig. (Kanske utvecklar detta någon gång…)

När jag gör fel gör det väldigt ont

Jag gör fel ibland. Det är mänskligt. En mindre bra skada som jag bär med mig från tidigare är att jag är skitdålig på att förlåta mig själv när jag gör fel, något jag tror jag skrivit om eller nämnt förut i den här bloggen.

En utlösande faktor till min ”semester” i två veckorplus var att jag gjorde ett fel. Jag missade en grej för jag hade bråttom, för jag var stressad och för att jag inte tänkte mig för. Det gjorde en väldigt trevlig människa ledsen och bränd vilket i sin tur brände mig eftersom jag inte vill göra fel. Jag tar väldigt hårt (för hårt, säger Kajsa) på att göra såna här misstag. Jag förlåter inte mig själv och det som jag gör bra tenderar att bli mindre i mitt psyke än de fel och misstag (reella eller inbillade) jag gör. Jag straffar mig länge, hårt och ganska orimligt mycket för misstag jag gör i mitt liv.

Det var inte hela orsaken men jag blev väldigt arg och ledsen på mig själv för det misstaget. Det var en del i varför jag behövde komma bort från att vara klumpesnusk. Jag var osäker på om jag ville återvända, det tog mig tvåplus veckor att lyckas förlåta mig själv det men nu är jag här igen.