Kategoriarkiv: Gästblogg

Gästbloggare. Såna som vill skriva ett inlägg utan att vara stammisar.

Gästinlägg: Den vackra kroppen…

Jag har alltid tyckt att andra kvinnors kroppar är vackra. Alltid fascinerats av alla deras olika utseenden. En vacker och/eller intressant kropp väcker mitt intresse. Ett intresse som i sig egentligen är ganska könlöst. Mer nyfiket. En mans kropp kan väcka min åtrå och min genuina förtjusning. En kvinnokropp kan jag bli glad av. Ibland en smula sunt avundsjuk. Men mest fascinerad. Jag kan vila ögonen på en kvinna. Relativt öppet. Precis som jag tittar på en man som går förbi. Den gemensamma nämnare är att båda måste ha ”det där”. Sen vad det är beror på är olika.
Det finns en kvinna i min yttersta bekantskaps krets som är makalöst vacker. Hon har en underbar timglas figur med en rumpa som tål att tittas på. Hon ser ut så där som jag skulle vilja göra. Hon är dessutom nöjd med sin kropp på ett härligt befriande vis. Bara det gör henne ännu vackrare.

Överhuvudtaget är människokroppen vacker. Den är fascinerande. Spännande. Stark. Och fantastisk. Ur den kan man locka lust, åtrå och skratt. Att bejaka den och tycka om den som den är, är något få gör. Mig veterligen får vi bara en kropp och en chans att leva det här livet. Att inte njuta av våra kroppar är slöseri. Att inte njuta av skönhet gör livet bra grått. Att lära oss uppskatta andras skönhet är lätt, vår egen desto svårare. Men det går. Jag gör det inte fullt ut än men jag försöker. Jag blundar och lyssnar med alla mina sinnen när mannen smeker mig över mina kurvor och ärr. Lyssnar och tror på orden han viskar i mitt öra, att jag är vacker. Varför inte? Varför skulle inte jag vara det när så många andra är det?

För en tid sedan så började jag publicera bilder på Twitter på vackra, nakna människor med orden; ”Det är för lite vackert naket i flödet ikväll.” Bilderna var och är, på företrädesvis kvinnor. Bilder på kroppar som har det där lilla extra. Väldigt ofta är det kurviga kvinnor jag publicerar. För att jag tycker om kurvor. Inte alltid mina egna förstås men gärna andras. Kurvor kittlar min nyfikenhet. Att det blir på just kvinnor beror i mångt och mycket att det finns väldigt få bilder på vackra män med det där lilla extra. Gaybilderna med hårda kukar och oljade, biffiga bringor är inte det jag vill vila ögonen på. Det attraheras jag inte av. Jag har dessutom aldrig varit typen som trånat efter kroppsbyggartypen. En och annan man av den typen har passerat sängkammaren men det beror inte på deras kroppar utan mer på att deras intellekt ibland råkat tilltalat mig. Men för övrigt så räcker det länge att en man är fräsch och rädd om sin kropp. Och hur lätt är det att hitta bilder på sådana män? ”Vanliga” män? Med hår på bröstet. Attityd. Utan ett välmejslat sexpack på magen. Breda axlar. Vackra armar. Utstrålning. Det där som gör att jag vill vila ögonen på dom. Det där som jag inte kan sätta ord på egentligen. Det som tilltalar just mig och min smak. Sådana bilder finns det bara en handfull av. Om ens det.

Det är oändligt mycket lättare att hitta bilder på vackra kvinnor. Och dom delar jag gärna med mig. När de första bilderna på kvinnorna lagts ut så kom frågan ganska omgående;

Är du bisexuell? Är du nyfiken på sex med en kvinna?

Fick ta mig en funderare men svaret är Nej. Det är jag inte. Jag är inte bisexuell eller ens nämnvärt nyfiken. Jag ska inte sticka under stolen med att jag fantiserat om att ha sex med en kvinna. Att få lov att ta på en kvinna, känna det där som en man är så attraherad av, som dom inte kan få nog av när dom åtrår en kvinna, det hade varit ljuvligt. Och intressant. Men att aktivt söka en kvinna för detta? Nej. Det heter ju som bekant att man ska aldrig säga aldrig, kanske har inte rätt kvinna dykt upp helt enkelt, men den krassa verkligheten är att en man räcker mer än väl för att stilla och återuppväcka min nyfikenhet och åtrå. Om och om igen.

Att jag tycker en kvinnas kropp är vacker och fascinerande är med andra ord inte samma sak som att min högsta önskan är att ligga med kvinna. Det är faktiskt för mig två helt olika saker. Attraktion och kåthet är i min värld ganska ofta samma sak. Men lika många gånger två helt skilda saker. En man kan väcka min lust, passion och attraktion genom att locka med det där lilla extra som får mig att stanna upp. En kvinna kan väcka min nyfikenhet. Jag kan titta på henne och tycka hon är oerhört vacker. Jag kan se på ett foto av en kurvig kvinnokropp och låta ögonen följa skuggningar, ärr och avtryck som livet lämnat på henne och le nöjt. Men därifrån till att vara sexuellt attraherad av den? Det kan tyckas märkligt men nej. Jag har frågat lite bland mina vänner och en del medger att dom fantiserat om andra kvinnor men att det stannar som just fantasier. Några få erkänner att dom gör som jag. Vilar ögonen. Kvinnan i min yttersta bekantskaps krets tycker som jag. Vi har haft livliga diskussioner om kvinnokroppens vackra nyanser. Jag vet inte hur andra kvinnor tänker om sina medsystrar? Det hade varit intressant att veta. Oavsett så tänker jag fortsätta att titta. Och le nöjt när jag ser en vacker kurva…

(Den här texten kom från Veronica som ville dela med sig av sina tankar om den kvinnliga kroppen. Tack Veronica för ett fint och tänkvärt inlägg!)

Gästinlägg: Min rädsla för min rädsla

Jag såg en text skriven av Sidek och bad att få publicera den som gästinlägg här för den beskriver något jag tror att många flersamma känner igen och tvåsamma undrar över och Sidek har fångat det så bra. Tack Sidek!

Några sekunder eller minuter eller timmar – alltid mitt i natten när jag borde sova – och den jag vill sova med behöver sin vila.
Då dyker den upp.
Min rädsla för min rädsla raderar allt förnuft och får mig att gråta som ett litet barn över saker som inte finns. Den sticker upp sitt fula tryne när jag känner mig svag – eller är svag – som under mens eller PMS-dagarna innan.

Hela min rädsla för rädsla har med kärlek och nära relationer att göra – och med mina känslor inför mina nära. Inga rädslor rör risker eller faror eller skador eller olyckor. Nej den är mycket mer subtil än så – och mycket mer djävulsk.

Den får mig att grubbla över saker som jag absolut inte tror kommer att hända och som aldrig har hänt.
Den får mig att formulera farhågor jag aldrig har känt.
Den får mig att gråta för saker som jag aldrig grubblar över och som inte gör mig ledsen alls annars.
Den får mig att ventilera scenarios som känns orimligt overkliga och den får mig att ana outtalade förväntningar där inga förväntningar finns annat än löften om total öppenhet och ärlighet och där kommunikationen är så tydlig att jag känner mig fullständigt vilande trygg

Den får mig att tro att jag skulle känna mig övergiven om min älskade hade fler att älska.
Så dumt.
Han har ju redan det – och det gör mig in i hjärteroten lycklig.

Rädslan får mig att tänka att jag ska känna svartsjuka eller övergivenhet om jag ser någon jag tycker mycket om vara involverad i sex eller andra intima aktiviteter med andra och jag inte är aktivt involverad.
Så onödigt tänkt!
– det har ju redan hänt ett otal gånger att jag varit publik när någon jag håller kär blivit repad eller piskad eller plågad eller njutit oerhört – och jag flyger som fågeln och njuter dess njutning så oerhört att jag försvinner. Och om jag dessutom är involverad finns inget annat i hela världen än kärlek och njutning eller kåthet och smärta – eller allt samtidigt och ingenting annat betyder någonting alls.

Rädslan får mig att tro att personer som står mig nära har förväntningar på mig som jag inte kan infria – eller kanske inte vill möta – och att alla vill ha allt eller inget från mig och om jag yppar mina begränsningar så står jag ensam.
Så onödigt!
Jag är oerhört öppen med att jag har många nära, att jag vill älska många, leka med många och att jag inte vill begränsa mig. Varför skulle någon som vågat sig nära mig vilja begränsa mig till att inte få välja hur vi ska vara nära? Tjusningen ligger ju i det att utforska vad och hur och när och med vem.

Jag älskar och är inte rädd i mina nära relationer.
Mina nära är viktiga just för att de gör att jag känner mig både trygg och fri.
Min rädsla påstår ibland att jag inte kan förklara mina relationer och att de därför kanske är osynliga – både för mig och för andra – och därför inte är viktiga trots att de är så centrala för mig. Min rädsla har fel. De är centrala just för att de är så viktiga att de trotsar all beskrivning och alla begränsningar.

Ibland säger min rädsla att jag är rädd att inte hitta fler nära relationer
– så dumt!
Jag vet ju – och bevisar gång på gång för mig själv – att när jag inser att en människa är viktig eller att jag vill att en människa ska bli viktig så blir personen det – för att när jag är säker så gör jag något åt det. Även om jag inte ser det själv.

När min rädsla tar över så har jag en massa saker som snurrar i min hjärna som inte är sanna. När tårarna runnit ut och torkat och jag har sovit en lång natts sömn har rädslan försvunnit igen. När jag sen skrivit av mig har värken i mina händer stillnat och jag känner att jag kanske möjligen har lust att ta en fika på stan ändå. Kanske till och med en fika med någon jag inte känner – än.

Jag väljer att göra detta dagboksinlägg offentligt. Jag väljer att visa er alla för att trotsa den där rädslan som är ett eko av ett minne från det liv jag levde förr när mina känslor inte var värda något och mina tårar gräts i ensamhet.
Då var rädslan för att för alltid vara ensam det enda verkliga och den enda tryggheten.
Nu är min vägran att gömma min rädsla min stora styrka. Jag vet att i den stund jag vågar möta min rädsla och ta fram den i ljuset – då kommer den att spricka i solen som ett gammalt fult troll.

Gästinlägg: Poly och barnplanering

Vi är glada att kunna presentera detta gästinlägg från en kvinna som vill kalla sig Maria. Emellanåt får vi frågor om hur det funkar med barn i en poly-relation, och då vi själva saknar barn är det svårt för oss att ge konkreta svar på det vilket gör oss tacksamma att Maria ville skriva det här gästinlägget och dela med sig av sina erfarenheter.

Jag är en norrländsk kvinna som är närmare 40 än 35. Jag har tre vackra män i mitt liv, min lagvigde make och min andremake som båda bor tillsammans med mig, och den tredje som har eget boende. Jag har ett barn tillsammans med min man.

Vi valde att prova leva polyamoröst för att ordna den obalans som fanns sexuellt i vår relation. Jag ville mer och oftare, han var nöjd med nivån vi hade, och kände press vilket ledde till ännu mindre sex. Det blev en fullständigt ohållbar situation, där det sexuella tog upp en alldeles för stor plats i vardagen.

Sex är naturligtvis bra och får gärna ta plats i en relation. Det är såklart inte det viktigaste i en relation, man kan inte bygga ett förhållande enbart på sex i längden. Men när sexet inte fungerar brer det ut sig orimligt mycket. Det lägger sig över kärleken, tilliten, välmåendet och tar över där det inte hör hemma. Vi hade kommit till en punkt där vi visste att vi ville leva tillsammans och älskade varandra, men vi visste också att våra behov helt enkelt inte var kompatibla. Någon av oss skulle behöva göra avkall på sitt välmående och det är inte ett rimligt pris.

Det var min man som föreslog att jag skulle börja träffa ytterligare en man, på skoj först. Mest för att vi såg problemet som olösbart, men sen började det att låta som ett ganska bra förslag.

Jag är inte så mycket för tillfällig sex, det handlar inte om att jag har moraliska synpunkter på det, utan det ger mig bara ingenting. Om jag inte har någon känslomässig kontakt med personen kan jag lika gärna onanera. Vi förstod ju att det inte var någon mening att försöka sikta på en enbart sexuell relation. Den person vi sökte skulle helt enkelt vara en älskvärd människa och det vore bara dumt att bortse från att jag skulle komma att älska honom. Frågan var om min man skulle klara av det. Det kändes som något vi inte kunde förutsäga. Ingen av oss hade försökt något som liknade det här förut, men vi bestämde oss för att försöka. Det gick över förväntan. Visst har det funnits svartsjuka och tvivel, man aldrig av allvarlig karaktär. Det beror nog mycket på att de alla har sina egna fack att fylla, och de konkurrerar inte med varandra om något annat än min tid.

Redan när jag och min man började att diskutera att öppna upp vår relation för en man till funderade vi över hur det skulle bli med barn och graviditet. Ämnet låg långt fram eftersom vi var relativt nyblivna föräldrar, och ingen av oss är dummare än att vi fattar att ska det knullas kan det resultera i barn, även om man gör sitt allra bästa för att förhindra att det sker.

Det vi kom fram till var att vi tagit beslutet att bilda familj tillsammans, och hade en hyfsad plan för det. Min graviditet hade inte varit enkel, och jag behövde återhämta mig en del och min man behövde ett fast jobb. Vi vill båda ha två barn, och tre känns lite för mycket. Riskerna med en graviditet ökar ju med åldern också, och jag vill inte bli gravid för sent i livet, även om jag kan. Dessutom, oromantiskt skilsmässobarn som jag är tänker jag mig att om förhållandet spricker blir det förbannat tungrott med flera pappor till sina barn. Man kan inte flytta från stan bara sådär om det skulle behövas.

Vi valde helt enkelt bort att skaffa barn utanför vårt äktenskap av många skäl, men samtidigt har vi varit medvetna om att livet kan spela oss spratt och välja åt oss. Det ville vi inte bli överraskade av, och funderade kring hur vi skulle hantera det i så fall. Även om man har en plan och ett beslut att inte bli gravid så kan det kännas mycket annorlunda om graviditeten blir ett faktum, det valde vi att inte blunda för. Min man ansåg att det inte nödvändigtvis skulle vara ett ovälkommet barn bara för att han inte var fadern, föräldraskap är så mycket mer än biologi. Vi godtog att man faktiskt inte kan planera allt, man att vi ändå kände oss trygga i att vi inte skulle orsaka någon katastrof i relationerna.

För någon vecka sedan drömde jag att mina män ville ha familjeråd, eller ja, råd och råd. De samlades mest för att informera om att de kommit överens om att jag skulle föda dem varsitt barn. Och i sin outsägliga nåd ville de delge mig den här informationen direkt så jag hann få lite luft mellan graviditeterna innan min fertilitet kastade in handduken. Var det inte omtänksamt och sjangdobelt, så säg? 😉

Även om jag skrattade åt den knäppa drömmen när jag vaknade, lämnade den mig med glädje i hjärtat. Det hade varit fint att få bejaka instinkterna att bli befruktad av den man älskar, och få ge dem varsitt kärleksbarn. I en perfekt värld där jag orkar, har råd och tid med tre spädisar i rask takt att sälla sig till det barn jag redan har. Där jag aldrig kommer behöva flytta ifrån något av mina barns pappor.

Min andremake log när jag berättade. Han sa: Jag skulle vilja ha barn med dig.

Jag vet ju att han skulle vilja det, han har flera gånger påpekat att jag skulle bli en bra mamma till hans barn. Och jag blev så ledsen över att jag inte kommer kunna ge honom det. Jag kommer helt enkelt inte hinna. Kanske är det en bra sak. Det är möjligt att irrationell kärlek och önskningar skulle stå i vägen för en annan familj som ska komma hans väg. Kanske är det en väldigt dålig sak. Tänk om han är för bekväm med mig och aldrig söker upp henne?
Det finns så många tänk om. Jag känner mig otillräcklig när jag inte kan ge dem allt de behöver för att vara lyckliga. Det hjälper inte att den främsta orsaken är att jag bara är människa…

Gästinlägg: 36-åringen

Det här är en uppföljande text på en sak som skrevs under Läsarutmaningen för snart ett år sen. Vi var båda nyfikna på hur det gick och det var uppskattat när det här mailet och den här berättelsen ramlade in så att vi fick veta fortsättningen. Tack till dig! /Blanka och Klumpe

För knappt ett år sedan skrev jag om hur det var att för första gången komma inne i en annan människa och hur jag och min tjej hade bestämt oss för att skaffa barn. Nu tänkte jag berätta lite om vad som har hänt sedan dess.

Vi försökte inte länge. Faktum är att bara ett par månader efter att jag fick min första orgasm inne i en annan människa, min tjej, var hon gravid. Det bästa är att det troligen hände under ett av de bästa samlagen vi någonsin har haft.

Vi befann oss på ett hotell i en mindre stad i Sverige. Det var tidigt på morgonen och vi hade precis kommit hem från en bröllopsfest för ett par av våra vänner. Vi var trötta och lite berusade och skulle gå och lägga oss, men när min tjej kissade inför natten ropade hon på mig. Väl inne på toaletten visade hon hur det var alldeles vitt av slem – ägglossning med ett finare ord – på toalettpapperet.

– Ska vi ha sex, frågade jag?

Vi gick tillbaka till sängen och började knulla. För det var det det var, ett ursinnigt, besinningslöst knull. Vi var som uppslukade av passion och kåthet. Vi började som vi alltid gör. Jag låg på rygg i sängen med stenhård kuk och min tjej riktade in slidan över mig och sjönk ner. Sedan red hon mig medan jag omväxlande kysste henne på munnen och smakade, nafsade, sög och närmast slukade hennes fantastiska tuttar. Min tjej har stora bröst. 70 E, eller något sådant. Jag älskar bröst. Jag var i himmelriket.

Efter bara några minuter ville vi ha båda ha mer. Så min tjej gled av min nu av såväl slidsaft som ägglossning våta kuk och ställde sig på alla fyra i sängen. Jag ställde mig på knä bakom henne, riktade in kuken och började knulla, stöta, gunga och trycka mig in och ut ur henne. In och ut. Det var sådär, ni vet, när man blir genomsvettig men inte det minsta anfådd, eftersom man njuter så mycket och älskar varandra så innerligt, både fysiskt och psykiskt. Jag höll händerna hårt på hennes höfter och tittade på snoppen som åkte fram och tillbaka i hennes slida. Det var så skönt.

I början onanerade min tjej sin klitoris ivrigt, men efter ett tag slutade hon och bara njöt. Ganska snart började hon stöna och fick en skön orgasm. Det triggade mig och 30 sekunder senare släppte jag lös mina spermier. De fullkomligt forsade in i hennes varma grotta i kaskad efter kaskad under flera sekunder.

Nu hade vi i alla fall gjort vårt allra bästa för att göra ett barn. Och vi hade haft det fantastiskt skönt och roligt under tiden.

Vi somnade i varandras armar.

En vecka senare kände min tjej sig illamående och konstig. Tre veckor senare kissade hon på en sticka och fick det bekräftat. Vi hade lyckats.

Idag är det inte så långt kvar tills vår baby kommer ut. Det kommer att bli fantastiskt omtumlande. Vi har inte fattat det än. Men det ska bli vansinnigt kul.

Lika kul har däremot inte sexlivet varit de senaste månaderna. Min tjej har inte känt sig attraktiv och antalet samlag sedan i somras kan räknas på två händers fingrar. För mig har detta varit lite jobbigt. När man väl har börjat knulla och spruta utan kondom vill man bara göra om det. Igen och igen. Ni vet hur det är. Dessutom har min tjejs tuttar vuxit sig ännu mycket större. Vi pratar big size, här. Och jag som älskar hennes bröst tycker att de är så vackra och vill bara gulla med dem, smaska, slicka, gosa och älska med dem. Men det har jag inte fått göra, eftersom de är ömma och inte alls redo för sex.

Så det har blivit många onanistunder för mig det senaste halvåret. Till och med oftare än när jag var singel. Jag har fantiserat om just det där knullet. Och om andra, sköna samlag vi har haft. Och om vilka samlagsställningar vi har använt. Då har jag sprutat igen, fast denna gång i mina händer. Inte lika skönt som i min tjejs slida, men väldigt njutningsfullt ändå.

Jag ”tröstar” mig själv med att vårt tidigare knullande har lett till något mycket fint. Och att vi i framtiden kommer att börja om med vårt knullande igen. För det är ju nästan det bästa: Vi älskar varandra, vill aldrig leva utan varandra, och kommer kunna utnyttja varandras kroppar i många, många år framöver. Och jag kommer komma i henne, både med och utan kondom, många, många gånger.

/ 36-åringen

Gästnovell: ”Läkande smekningar”

Silke, som vi sett tidigare i bloggen både på amatörbild men även med andra sköna sexnoveller, delar med sig av ytterligare ett härligt alster. Läs och njut…

Vacklar nästan in genom ytterdörren och tar stöd med händerna mot väggen för att hämta luft en aning innan jag sparkar av mig mina skor. Tårarna rinner längs med kinderna men ångesten inom mig har lättat. Som den alltid gör efter ett hårt löppass. Jag fortsätter in och sätter mig på golvet för att stretcha. Försöker undvika att känna efter, bara vara i det lugn löpningen gett mig. Allt för att inte stressen ska byggas upp till ett paniskt tillstånd än en gång. Tvingar mig att andas långsamt genom stretchens alla rörelser och reser mig för att gå in i badrummet.

Jag startar vattnet innan jag drar av mig de svettiga kläderna, låter dom ligga där dom faller på golvet och kliver rakt in i vattenstrålen. Jag ryggar till av det heta vattnet men tvingar min kropp att vänja sig och den första smärtan övergår snart till behagliga smekningar. Den sista oron och ångesten sköljer av mig och jag sjunker ner på golvet i duschen och sluter ögonen. Låter vattnet rinna ner över mig och jag slumrar till en stund i värmen. Plötsligt känner jag kall luft mot kroppen när duschdraperiet dras åt sidan, ett par händer greppar om mina underarmar och jag lyfts upp på fötter. Ögonblicket efter är jag innesluten i en famn. Du stryker med händerna över ryggen på mig.

”Hur mår du? Fick ditt sms. Gav mig hit så fort jag kunde…” frågar du tyst och jag drar efter luft när jag hör hur din mjuka röst är full av oro.

Det var ju inte meningen. Jag tänkte inte i min värld av ångest och press. Du ska inte behöva vara orolig. Jag kysser dig till svar och från ingenstans vaknar begäret efter dig och din kropp. Du märker min hunger och du svarar snabbt och ivrigt med samma lust. Dina händer glider över min rygg, du sträcker dig efter duschcremen och fyller din ena hand med tvål och glider sen lätt med händerna över min kropp. Dina händer fångar upp mina bröst. Masserar och nyper mjukt i bröstvårtorna och för att sen glida ner över den mjuka huden på magen och venusberget. Dina fingrar glider in mellan mina blygläppar och hittar klitoris. Jag stönar högt och knäar till i din famn. Våra läppar möts i en kyss och jag konstaterar igen hur mjuka dina läppar är. Hur väl dom passar med mina. Jag kysser dig och låter sen min mun vandra ner över kinden och halsen. Hittar punkten precis nedanför ditt ena öra och smakar på den tunna huden och känner pulsen som slår hårt strax under. Du stönar mjukt, kommer av dig med dina smekningar, greppar istället lite om mina höfter, nu är det du som söker stöd mot min kropp. Jag ler nöjt, jag vet var jag har dig, att du är min nu.. Och jag ska ge dig så mycket jag bara kan.

Jag låter mina händer vandra utmed sidorna av din kropp, dina mjuka höfter och den tunna huden över din mage. Fångar upp ett av dina vackra bröst, böjer mig ner och tar bröstvårtan i munnen. Suger och biter lätt i den och du tar om mitt huvud, pressar det mot bröstet, manar på mig. Jag släpper taget, nafsar lätt i den andra bröstvårtan och sjunker sen ner på knä framför dig. Din fitta är precis i lagom höjd för min mun och eftersom det är någon dag sen du rakade dig så kittlar de mjuka fjunen mig på kinden när jag kysser huden i dina ljumskar. Beröringen av min mun får dig att darra och du tar stöd med ena handen mot duschväggen och den andra handen lägger du om mitt huvud. Du försöker forcera mig att börja slicka dig men jag bara skakar lätt på huvudet, fortsätter lugnt ner med min mun över dina lår och knä. Jag biter dig lätt på insidan av dina knän och du reagerar precis som jag väntat mig, du stönar högt, drar efter luft och blir sen helt tyst. Jag vänder upp med min mun, du väntar nu tålmodigt, du vet att det inte är lönt att försöka få mig till något när jag är på det här humöret, det är bara att vänta på mina smekningar.

Med min ena hand greppar jag om din ena skinka, kysser dig lätt på venusberget och låter sen min tunga leka lätt ner över ditt klitoris. Jag nuddar lätt till en början men ökar sen trycket med min tungspets. Börjar massera mjukt och du smeker mig över håret, tar tag om det men utan att mana mig till något, du bara håller. Jag lyfter upp ditt ena lår på min axel, öppnar upp dig och kysser sen häftigt din fitta. Du ropar till av förvåning och njutning, ditt grepp om mitt hår blir hårdare och du pressar in mitt ansikte ännu mer. Jag slickar dig djupt i fittan. Lapar i mig dina underbara safter, njuter av din sälta och hur du savar över mitt ansikte. För upp ett finger i din fitta, fyller strax på med ännu ett och sen ytterligare ett. Med tre fingrar knullar jag dig mjukt samtidigt som jag suger in ditt klitoris i min mun och masserar det. Du gungar till, har svårt att hålla balansen och släpper mitt huvud så du kan ta stöd med båda händerna mot väggen. Jag känner hur din fitta krampar något om mina fingrar, tar ut två fingrar och letar sen upp den lilla punkten på insidan av din fitta. Börjar massera den samtidigt som jag trycker på med tungan på klitoris. Håller handen stilla, låter fingret och tungan jobba och jag belönas med dina höga stön och tunga suckar.

Du stöter lätt mot min mun, vill ha mig mer och jag flyttar mig bara för att dra ner dig till mig så att vi möts i en kyss. Jag stänger vattnet och manövrerar sen ner dig på en handduk på badrumsgolvet. Särar på dina ben och begraver mitt ansikte i din svullna kåta fitta. Du skriker till och greppar mitt huvud. Du pressar upp din fitta mot mitt ansikte och jag tungknullar dig hårt. Ett finger letar upp din anal och jag masserar det mjukt samtidigt som jag låter min saliv blandad med din sav smörja ditt bakre hål. Du slappnar av så pass så jag kan föra in ett finger och knulla dig lätt i stjärten. Jag vet att du tycker om det och det eggar mig att göra det för dig. Ivrigt leker jag med tungan över din våta fitta, tungknullar dig igen och eggar dig upp mot orgasmen. Låter fingret vila i din stjärt, för ett annat finger i din fitta, letar upp din punkt igen och masserar mjukt. Jag släpper fittan med munnen, tittar upp på dig, njuter av att se din kropp spetsad på mina fingrar, njuter av att se hur du vrider dig i kramper, du orkar nästan inte med det sköna men vill ändå inte att jag slutar. Stadigt masserar jag din punkt och jag känner hur du börjar krampa om mitt finger. Du skriker högt när du spänner dig upp i en båge, jag koncentrerar mig på din fitta igen, kysser den i samma ögonblick som din orgasm sköljer över dig och din fitta krampar ut en massa underbar saft som jag girigt lapar i mig.

Jag drar mig undan bara för att i nästa ögonblick dra upp dig sittande och sen ta dig i min famn. Du håller om mig och jag smeker dig mjukt över ryggen medan du landar efter orgasmen. Långsamt lugnar sig din andning och jag märker hur du vaknar till och flyttar över din uppmärksamhet på mig och min kropp. Dina händer börjar vandra över mina skinkor, fram över mina höfter och ljumskar ner i min våta fitta. Jag är kåt efter att ha gjort det skönt för dig så dina fingrar glider lätt in i värmen. Jag sluter ögonen och tar emot. Det är min tur att njuta hela vägen nu…

Gästblogg: Eia om sexmissbruk

Sexmissbruk kan väl aldrig vara ett problem? Sex är härligt, skönt och bra, så hur kan det vara ett missbruk? Och hur kan man vilja komma ur ett sådant ‘missbruk’??”

Att sex är härligt, skönt och bra är det väl knappast någon som säger emot. Samtidigt så är det viktigt att tänka på att ett missbruk, oavsett vad man missbrukar, handlar om något som man inte kan kontrollera. Handlingen tar överhanden över vilja och sunt förnuft, och man beter sig på sätt som man annars inte skulle göra.

Sexmissbruk finns säkert i lika många olika former och varianter som det finns människor som är ”drabbade”. Och det är inte helt enkelt att definiera, än mindre lätt att leva med. Jag googlade sexmissbruk och hittade den här sidan. Läste vad som står och mycket låter väldigt likt det beteende som jag själv har.

För ja, till viss del (?) så är jag sexmissbrukare. Sex är ett sätt för mig att få bekräftelse. Det bottnar i en hel del annat och jag kan inte svara på hur eller när det startade, men jag insåg i ett terapisamtal för en tid sedan att det hör till något slags beteendemönster som jag har. Det är lätt att ”få tag” på sex som tjej. Sex är ett fantastiskt effektivt sätt att dämpa ångest på. Sex ger en positiv känsla både i hjärnan och kroppen, och det fungerar därför ohälsosamt bra till att använda som någon slags distraktion. Nackdelen är att det blir destruktivt. Man gör det inte för den där goa fina känslan, utan för att glömma någonting annat. Det kan handla om en tanke, en känsla eller en annan person, men den röda tråden är att det handlar om något man vill trycka bort. Något man inte vill tänka på, eller känna känslan av.

Jag kan inte svara på hur ett sexmissbruk börjar. Jag kan inte ens svara på hur mitt eget började, för jag insåg inte att jag hade ett problem med min sexualitet förrän kanske ett år sedan. En terapeut som jag träffade konstaterade att jag kanske inte hade det mest hälsosamma förhållandet till sex. Hen menade på att eftersom jag dels sökte bekräftelse via sex, använde det som ångestdämpande och dessutom oftast ångrade mig efteråt, så var det något jag borde börja fundera över.

Jag är (nuförtiden) mycket väl medveten om att jag har problem med min sexualitet. Jag kan inte dejta en kille och ha en sexlös dejt utan att automatiskt utgå från att han ogillar mig och att ”vi” inte har någon framtid tillsammans. Som en konstig spegling av det så kan jag även bli väldigt arg och upprörd om jag träffar en kille som enbart vill ha sex. Eller om min känsla säger mig att det enda jag duger till, är sex. Och här kommer missbruket in – jag ställer upp ändå. Jag kan inte låta bli. Jag vill göra honom glad, jag vill få bekräftelse genom sexet att jag åtminstone duger till någonting. Men ångern kommer som ett brev på posten ganska snart därefter och det om något är väl ett ganska tydligt tecken på att något man gör är ”fel”.

Att ha sex med olika personer i olika relationskonstellationer eller utanför dessa, är inget som jag tycker är fel, rent generellt. Sex ÄR bra, härligt, underbart och allt annat därtill. Jag kan ha ”hälsosamt sex” med, men det är tyvärr ganska sällsynt. För min egen del skulle jag nog må bra av att en relation med någon som kan bekräfta mig på andra sätt än sex, men utan att det för den sakens skull ”bara” är en vänskapsrelation.

Det är bara att konstatera. Sexmissbruk är, som de flesta andra missbruk, väldigt knepiga. Knepiga att förhålla sig till, knepiga att ta sig ur.

Sedan funderade jag på en annan sak, angående det här med sexmissbruk. Hur skulle du reagera om din partner, eller en person du är på väg att inleda en relation med, berättar för dig att hen är, eller har varit, sexmissbrukare? Hur skulle du se på den personen, och hur tror du att det skulle påverka er framtid? Det här är stora frågor för mig, eftersom jag så fort jag börjar träffa någon, börjar oroa mig för att behöva berätta. Måste man berätta?

Mycket att fundera på…

Gästblogg: Niva om frågan och svaret

Var stolt över frågan du ställer, inte över svaret du får.

Sex, tar detta ämne aldrig slut, nu kan det väl snart inte finnas mer infallsvinklar eller?
Kanhända har någon annan berört detta redan men jag tänkte ändå lägga ut texten lite om huruvida det frågas efter eller erbjuds sex.

Initiativ till sex och tillgänglighet för sex, gränsen är i praktiken hårfin men av någon anledning utmålas den som oöverstiglig och helig i en del kulturer, däribland ofta i vår svenska nutidskultur. Varför har vem som tar initiativet vid tillfälliga sexuella kontakter så stor betydelse för vilka roller som antas och hur dessa kanske fäster sig vid en persons självkänsla efter lite upprepning? Varför är det för många en sådan stor ”risk” att vara den som tar initiativ till sex med den medföljande risken att bli avvisad? Är det ens ett bra ord, avvisad? Är sex någonting man ber om, som om man skulle tigga om att bli tillåten en ynnest, ofta underförstått att det skulle vara nästan som om det skedde på den andres bekostnad?

Skulle jag låta förmäten och uppblåst om jag sa att jag föredrar att se det som att jag erbjuder sex när jag föreslår det? Är initiativet då för nonchalant, som om det inte vore viktigt för mig?
Hur jag helt tappat koncepterna om jag faktiskt uppskattar att ge och därför erbjuder istället för ber om sex?

Hur är det då med avvisanden? Finns det någon rim och reson för mig att känna mig avvisad bara för att den jag erbjöd sex inte ville/borde/kunde dela det där och då? Innebär det att jag behöver känna det som ett misslyckande och reagera med skam? Kommer det sänka min blick?

Nej, jag löser inte biljett till hela den där cirkusen!

Jag lovar er alla att jag kommer göra mitt bästa för att vara tydlig med mina intentioner. Jag kommer erbjuda sex när jag vill ge eller föreslå när jag vill dela. Jag kommer lyssna till dina ord när du svarar mig och inte försöka läsa in dolda budskap och meningar.
Att ha förtroendet för att ni kan hantera mitt initiativ är det minsta jag kan ge er och min förhoppning om att den får er att känna svängrumet öka för eran egen initiativkraft är all motivation jag behöver.

Jag kommer att vårda stoltheten jag känner över att jag faktiskt tog initiativet oavsett om vi har sex efter detta eller ej!

Och jag kommer hoppas på att bli bemött med era initiativ, även de dagar jag är drängtrött och vi båda vet att jag omöjligt kommer kunna möta dig i sex kommer jag att uppskatta initiativen för vad de är: Medmänniskor som sträcker sig ut mot mig, som vill mötas och vara mer med och mindre vid sidan av.

Detta fina gästinlägg signeras av min bonuspartner Niva. Hoppas ni tyckte det var läsvärt, jag vet att jag gjorde det! /Klumpe

Gästblogg: Niva om bonuspartners

Niva delar med sig av en text han gett titeln ”Om när partnern väljer att inleda en relation… eller: 10 små tips för dig som ska bli med bonuspartner” där han delar med sig av konkreta råd och erfarenheter för dig som har en partner som ska bli med partner. Matnyttigt!

Många av oss känner igen situationen, partnern har träffat någon ny person som den går och ler över eller börjat prata väldig mycket med någon i en annan stad som den plötsligt bestämmer sig för att åka och hälsa på under några dagar. Kanske är hela partnerns varelse kringgärdat av ett rosa skimmer och med en blick som ofta ser rakt igenom långa stunder.
Vissa av oss känner den så beryktade ”medglädjen” som är vad i polykretsar generellt anses vara den riktiga PK-reaktionen, det där som man som en ”god poly” ska känna medan andra vrider sig i vånda och brottas med sin lindorm till svartsjuka eller går och oroar sig över kommande förändringar och risken att bli nedprioriterad?

Om känslorna, positiva som negativa, ger sig till känna kan du inte blunda inför dem, du kanske inte kan välja din reaktion…Men du kan välja ditt agerande!

Ditt agerande har inte bara möjligheten att göra den yttre situationen utanför din och din partners relation mer gynnsam, du kan även i viss mån även styra känsloutbytet inom eran relation och framförallt kan du styra ditt eget känsloliv.

Vilka ageranden som är att föredra i alla möjliga situationer är givetvis omöjligt att skriva en text om, men vissa ledtrådar kan nog ges om hur du kan undvika de största fadäserna och åtminstone få en del saker rätt. Här kommer en handfull tips.

1. Till att börja med är det nog ingen dum ide att kika lite snabbt på hur just eran relation fungerat fram tills nu och också göra en snabb översiktsvärdering av om du vill den ska förändras i någon given riktning. Många är rädda för förändring som de inte kan påverka och ett sätt att hantera den rädslan kan vara att fokusera på en del av detta som du faktiskt kan påverka. Kanske kommer en ny relation kunna avlasta din roll som partner på något sätt? Kanske är en kommande bonuspartner någonting som kan vara en stabiliserande faktor i er relation? Kanske kan denna bonuspartner bli mer än ”bara” en bonuspartner så småningom

2. Att se vilken typ av bonuspartner du ev kommer utgöra för denna person är också vettigt att reflektera över, din roll inför din partner och inför dig själv avgör också ofta i stor grad din relation till ev bonuspartner du får. Inte sällan kan din egen roll både inför dig själv och inför din partner få ökad innebörd och större värde såväl som bli mer stabil.

3. Din största utmaning i fråga om klarsyn kan mycket väl visa sig vara att du själv sitter mitt i smeten och har mycket dålig uppsikt (trots en oftast god insyn), detta är givetvis svårt att avhjälpa men två sätt finns som nog de flesta kan testa.
Dels kan man använda sig av omgivningen och fråga om andras infallsvinklar, det kan vara allt från diverse forum på nätet till vänner och familj, viktigt dock är att hela tiden här vara mycket väl medveten om att det inte existerar något objektivt sätt att framlägga situationen på för denna utomstående part, du kommer i din framläggning färga situationen och det i sin tur kommer påverka vilken återkoppling du får. Du kan inte undvika detta men du kan vara medveten om det och medvetet lyssna till vad du säger och delvis försöka självkorrigera samt försöka avgöra hur din färgning påverkade vad då fick till svar.
Det går även att helt enkelt distansera dig själv från hela händelseförloppet, detta kräver ofta mod samtidigt som det kan utgöra ett uttryck för en flyktreflex…om detta är första tanken du får kanske du ska tänka igen med andra ord.
Modet som krävs kommer av att du faktiskt tvingar dig själv att släppa kontroll och uppsikt för en tid för att på egen hand finna vissa svar som närheten annars skulle dölja för dig, märk väl här att jag inte menar att du kan komma till särskilt mycket insikt på egen hand, nej, det är när du återigen, från lite avstånd, närmar dig fenomenet som du kan få en tydlig överblick.

4. Håll i tanken att din partner antagligen skulle vara mycket behjälpt av både din acceptans och uppmuntran i detta steg. Detta kan kännas konstigt att jag väljer att trycka på men perspektivet är viktigt i det att du inte behöver gilla den nya bonuspartern på något sätt eller behöver hålla med om att just den personen var ett bra val.
Det din partner behöver mest är troligen att acceptans och uppmuntran för att de valt att ta steget och för att de låter sig känna som de gör.
Att fatta ett beslut kan vara korrekt handling även om beslutet man fattar visar sig vara fel.

5. Glöm inte bort att kommunicera dina behov till din partner.
Hur du gör detta är viktigt, att du visar att detta är din behov och önskningar så att det inte blir gränsdragningar och krav du ställer upp. Det ena kan vara ett starkt stöd för både eran relation och din partners kommande relation till din ev bonuspartner medan det andra kan vara ett hinder och kanske en kil mellan er alla tre.

6. Var inte rädd att visa ett intresse för denna ev kommande bonuspartner, erkänn både för dig själv och för din partner att denna människa mycket väl kan komma att spela en betydande roll i ditt liv och agera därefter. Här finns det ju givetvis risk att man kan tas för svartsjukt snokande och det är viktigt att vara öppen med vad man gör, ett undanskymt snokande på nätet kan skapa mycket dålig stämning även om det sker i de bästa intentioner, fråga rakt ut istället, eller var tydlig redan innan du börjar att du är nyfiken och vill kolla upp lite vad det är för en person, troligen kan du då dessutom få ett enklare arbete.
Samtidigt gäller det inte att bli besviken, de två kommer troligen veta mycket mer om varandra än du om den personen, det är ingenting konstigt i att de, som två kanske nykära, utväxlar djupa förtroenden som du inte får ta del av, detta är inte så konstigt om du tänker efter, förtroendet till en bonuspartner tar längre tid att bygga upp pga den glesare kontakten.

7. Svartsjuka är ett känslokluster, inte ett brott! Du vinner ingenting på att känna svartsjuka i sig och troligen ställer det bara till det för dig på en herrans massa vis men var noga med att hantera känslorna istället för undertrycka dem om dem uppkommer, som jag nämnde tidigare finns det en norm i vissa polykretsar som säger att känner man svartsjuka är man ingen ”riktig” poly, det är skitsnack. Jag känner själv aldrig någon svartsjuka och avråder dig från att göda dessa känslor om du har dem då de uteslutande verkar vara till bekymmer, men det gör mig inte till någon ”super-poly”!

8. Om din partner och du har en massa praktiskt som bör diskuteras så som utlägg för ev resor om ni har gemensam ekonomi, tidsplanering, ansvarsområden och överenskommelser som kan komma att påverkas av detta så är det bra att ta dessa saker tidigt om det inte redan finns utarbetade planer för detta i er relation. För att hålla förenkla detta arbetet och förbättra resultatet är det bra att ta dessa saker fr sig, utanför ev samtal om annat och när ni båda har tid att skriva ner tydligt ev överenskommelser och planer, det är lätt att tappa huvudet i ett rosa moln och om du dessutom har problem med ev svartsjukekänslor kan det bli ännu jobbigare att hantera det praktiska.

9. Glöm inte bort att planera in tid och verksamhet för er två, ibland tar man sådant för givet och när det sedan glöms bort kan följderna bli att den ena eller andra parten känner sig skuldbelagd eller övergiven.
Detta gäller särskilt sex om det är en sak ni värdesätter, var inte rädd att planera in sexdejter med varandra, att lämna någonting så viktigt som sex till spontan slump är ett mycket vårdslöst sätt att sköta en relation, speciellt när man som i dessa lägen kan vara helt i osynk men behöver bibehålla dessa kontaktytor. Sexet är också en möjlighet att synka upp sig mot varandra för många.

10. Och om detta är första gången för dig att få en ny bonuspartner; ta det lungt!
Det kommer säkerligen inte gå som på räls hela vägen, det viktiga är att du har viljan och modet att tillsammans med både din partner och kommande bonuspartner att lösa problemen. Säkerligen kommer heller inte alla problem kunna lösas, då får man lära sig leva med dem, detta är inget nederlag för dig och din partner och för eran relation, det är en adaption till nya förutsättningar och det är relationer med förmågan till adaption som är livskraftiga!

Oavsett om du har bonuspartners du trivs med eller ej så finns där alltid mycket att hämta i form av lärdom och erfarenhet, saker som kanske inte alltid kan verka så betydelse fullt på ytan med som kan visa sig avgörande för att få relationer överhuvudtaget att fungera bättre och längre i framtiden för dig.

Slutligen vill jag önska dig all lycka, en bonuspartner är underbart att ha, själv kan jag både med stolthet och lättnad säga att jag har två underbara bonuspartners, ingen av dem hade jag troligen varit så nära om vi inte haft en gemensam partner men som det är nu värdesätter jag dem högt.

Bonuspartners är en av de bästa sakerna med att leva poly.

Gästblogg: Tappa förmågan?

Eia, som vi både har kunnat beskåda naken och läsa ett intressant inlägg från tidigare, har skrivit ett nytt gästinlägg på temat ”Kan man tappa förmågan att få orgasm?”

För en tid sedan läste jag någon slags frågespalt på internet. Jag minns inte exakt vad frågan var, förutom att det handlade om orgasmen; svaret som frågeställaren fick var nämligen att undvika att alltid använda hjälpmedel/leksaker för att komma, eftersom hon då riskerade att inte kunna få orgasm utan dem. Svaret intresserade mig eftersom jag hör till kategorin människor som, av olika anledningar, använder leksaker i princip varje gång jag onanerar. Jag frågade runt lite för att se om någon trodde att det kunde ligga någon sanning i svaret, men de få personer jag frågade avfärdade det hela ganska bestämt – Nej, att använda leksaker ska med största sannolikhet inte behöva resultera i att annan stimulans inte ger orgasm.

Att olika saker har olika bra effekt, både vad gäller själva upphetsningen och hela vägen till orgasmen, är inte svårt att förstå. Att vissa typer av smekningar, både när man gör det själv eller om man får hjälp, ger ”resultat” relativt omgående medan andra inte ger någon som helst reaktion. Sedan finns ju förstås mellanläget också; det ger reaktion men tar dig inte riktigt ”hela vägen”.

Jag befinner mig ofta i mellanläget när jag är med en partner. Det är skönt, jag njuter, men det leder inte nödvändigtvis till orgasm. Jag vet inte om det beror på att jag inte förväntar mig att komma eller om det är för att jag är så van leksakernas vibrationer att jag inte vet hur jag ska bete mig fullt ut när det blir ”manuell stimulans”, så att säga. Det är ingenting jag lider av heller, för som alla nog vet så kan man ha det fantastiskt skönt även utan orgasm. Men, och det här är ett väldigt stort MEN för mig; När jag onanerar så vill jag komma. Det är målet. Där finns det inget ”Det är resan som är viktig”, nej, jag vill komma, och det så snabbt som möjligt. Med mina leksaker så är jag dessutom så nära en orgasm-garanti som man kan komma. Faktum är, att så vitt jag kan minnas så har jag aldrig inte kommit när jag har lekt med mig själv. Den senaste tiden har det dock inte gått lika lätt (pun intended), vilket då alltså fick mig att fundera på svaret i frågespalten. Kan det ändå ligga någon sanning i det? Kan man bli ”immun” mot leksaker, eller annan slags stimulans, om man använder dem för ofta?

(Det kanske är dags att ta en onani-timeout…?)

Gästblogg: ”Viljan att visa upp sig”

Signaturen ”Eia” gästbloggar med ett inlägg om exhibitionism, att visa upp sig och att njuta av att andra ser en.

Är det okej att vilja visa upp sig?

Jag har funderat i helgen. Klurat, fotat, tittat, funderat lite till, raderat. Ångrat mig. Fotat igen, sparat, redigerat, funderat lite till, och raderat.

Jag tror inte jag är så annorlunda från många andra människor – vi gillar att bli sedda, att få uppmärksamhet och att få höra positiva ord kring den egna personen eller sitt utseende. Det är väl inte speciellt ovanligt eller konstigt? Sedan är det ju en viss skillnad på hur, och varför, man får den uppmärksamhet som man vill ha, samt om det leder till positiva eller negativa konsekvenser.

För min egen del så gillar jag att visa bilder på mig själv, mer eller mindre lättklädda. Ibland visar jag mer, oftast mindre, men spänningen och ”kicken” jag får av det är ändå detsamma. Jag tänder på tanken att det kan finnas någon där ute i ”cyberrymden” som uppskattar eller kanske tänder på mina bilder. Samtidigt är jag livrädd för den där negativa feedbacken som bara ligger där i vassen och lurar, den som är beredd att hoppa upp och bita mig i arslet när jag minst anar det.

Hur mycket är det okej att visa? När får man visa det, och för vem? Spelar det någon roll om man är i en relation eller om man är singel?

Det jag gillar med klumpesnusk.se är att det inte bara är okej att visa upp sig, utan att det till och med är uppskattat och uppmuntrat. Det spelar ingen roll om jag är tjock eller smal, har olika stora bröst, rakad eller orakad, så är det okej. Det uppmuntras dessutom på ett bra sätt, inte på det där ”Fan va läcker du är bruden, jag blir kåt av att se dig, dig skulle jag vilja stoppa kuken i”-sättet som kan förekomma på andra ställen. Och jag vill visa upp mig. Problemet är dock att det där tvivlet, och den där rädslan ändå finns någonstans i bakhuvudet. Tänk om någon jag känner ser det? Vad kommer de säga? Kommer ryktet spridas? Kommer det snackas skit om mig bakom min rygg?

I min bekantskapskrets är sex och sexualitet något ytterst privat. Jag och mina tjejkompisar pratade aldrig om sådant när vi var yngre. Jag var nog ganska nyss fyllda 19 när jag började hitta nöjet i att fota mig själv, jag stod i mitt sovrum framför spegeln och knäppte bilder på mig själv iklädd bikini. Jag tyckte att jag var så jävla sexig! Det var en känsla jag aldrig hade känt innan, trots att jag då hade ett 2,5-år långt förhållande bakom mig. Han fick mig aldrig att känna mig sexig, inte på långa vägar i närheten av så sexig som dessa ego-fotografierna fick mig att känna.

Så jag blev medlem på diverse olika ”snusk-inriktade” communitys. Jag lade upp en relativt anonym profil, med bilder på min halvnakna kropp. Det var en sådan enorm kick att logga in och läsa kommentarerna på mina bilder, 99% positivt och jag var helt såld. Det blev som en drog. Jag ville ta fler bilder, lägga upp mer bilder, utmana mig mer, mindre och mindre kläder. Men jag la aldrig upp något som jag inte kunde stå för, det var jag väldigt noga med. När jag sedan gick in i ett förhållande igen, så la jag ner dessa sidor och då även det beteendet, men min önskan och längtan efter att få visa upp mig fanns ändå kvar. Jag var dock väl medveten att om jag hade gjort det, antingen genom att fråga om hans åsikt i frågan, eller om han kommit på mig om jag gjort det i smyg, så hade jag varit förhållande-lös, och det ville jag inte. I hans värld fanns det ingenting som kunde försvara att visa sig naken, eller halvnaken, för främlingar på internet. Needless to say, det höll inte och efter det återgick jag till gamla vanor igen.

Nu, flera år samtidigt, så tycker jag fortfarande om att visa upp mig, så länge det är på mina villkor förstås. Men frågorna kvarstår; hur mycket får man visa? När får man visa det, och för vem? Får man visa upp sig även om man är i ett förhållande (med eller utan sin(a) partners ”godkännande”?) och vad ska man göra om de gamla bilderna på något sätt kommer tillbaka och ”biter en i arslet” senare i livet? Men framförallt; är det okej att vilja visa upp sig?