Kategoriarkiv: Media

Kommenterar till medias frågesplater

Polyamorösa är… ungefär som de flesta

DN har en artikelserie om polyamori. Överlag tycker jag artiklarna är riktigt bra och förvånansvärt balanserade samt rekommenderar starkt alla att läsa dem. Det som får mig att höja på ögonbrynen är kommentarerna. En del är positiva, men väldigt många är kritiska eller hätska. Ofta är det de är vanliga, tråkiga stereotyperna. Kommentarer som antingen försöker vara kritiserande men ändå politiskt korrekta, sådär ”ja, det är ju okej att leva så men JAG skulle inte göra det” och hela skalan upp till de som anser det onormalt, jättekonstigt, förespråkande otrohet och ett hot mot kärnfamiljen, vårt samhälle och moral. Etc etc. Bla bla bla.

En återkommande typ av åsikt är tydligen att vi valt denna livsstil och syn på relationer eftersom vi är konstiga på alla andra områden. Lite sådär skön guilt-by-association liksom. Att eftersom det även finns gott om rollspelare, lajvare, scifi-nördar och annat ”konstigt” hos oss så är polyamori bara ett steg i ledet. För såklart är vi alla lite neo-hippies och gillar säkerligen att röka braj medan vi knullar runt samt förstör kärnfamiljen, moralen och samhället.

Det är såklart inte sant. Polyvärlden är inte en homogen massa. Vi är inte alla vänsterflummande studenter. Vi är inte alla ens vänster på den politiska skalan. Vi är inte alla rollspelare, lajvare, hippies, liberaler. Nej, det finns gott om variation på polymänniskor – precis som resten av samhället. Vi har människor som gillar att klä sig udda likaväl som de som ramlar in på H&M och köper det senaste. Vi har människor som köper all sin inredning på Myrornas eller Röda Korset likaväl som de som inreder sitt hem med IKEA eller svindyra designersaker. Vi har människor som starkt står på högerskalan av politiken. Det finns polysar som trivs absolut bäst i en stärkt kostym sittandes på ett kontor med en öl i handen som det finns polysar som är strikta helnykterister och som trivs bäst utan kläder alls.

Vi är som de flesta andra.

Vi är inte konstiga.

Vi är inte onormala.

Det är inget fel på oss.

Det enda som skiljer oss från övriga och som är gemensamt för oss alla är att vi aktivt väljer en livsstil som inkluderar mångfacetterad kärlek för en eller flera människor samtidigt, i öppna, inbjudande och ansvarsfulla relationsformer. Kort sagt: Vi ifrågasätter normen om monogami. Vi köper inte hela paketet.

”Bli poly är ett plågsamt sätt att göra slut”

Ce ställde frågan nedan i kommentarsfältet till ett annat inlägg vilket blev ett samtal mellan Ce och Klumpesnusk och jag vill gärna fylla på med mina tankar kring det som finns i chatten:

Vad tycker du/ ni om svaren i den här chatten på dn med Tomas Böhm :
Tänker kanske specifikt på det här:

Meiriana: Men om man har en öppen kommunikation med sin primära partner och den ena/båda är polyamorösa borde väll det till 95% chans inte finnas otrohet sålänge en dialog är öppen? Vad är din åsikt egentligen på Poly-relationer?
Tomas Böhm: Det gick inte på 60-talet och inte nu heller. Det låter som en räddningsfantasi ur en låst psykisk situation, men i verkligheten är min erfarenhet att det inte fungerar. Det är ett långsamt sätt att göra slut med sin primära partner och att undvika den begränsning som behövs för att åstadkomma närhet och tillit i en relation

Jaha ja. Den gamla visan. Denna sammanblandning av flersamma kärleks- och sexuella relationer och otrohet.

Jag tycker att Tomas Böhm bygger sitt resonemang på tyckande och att han generaliserar utan att ta in i sin tankevärld både sånt som varför människor söker upp honom och att det finns tabun i samhället som gör att man inte nämner att man varit hos sin älskarinna på lunchen och att frun glatt kommer frågan hur det är med henne.

Tidigare på min blogg Blanka Blad har jag påpekat hur fel det blir när en relationsrådgivare av något slag bestämmer sig för att det hen möter i sin yrkesroll går att sägas om alla människor och alla relationer.

Relationsrådgivare och psykiatriker möter människor som är i kris eller med relationer i kris. De får frågor som grundar sig i krisen och deras bedömning av vad som händer i relation kommer grunda sig i vilka de möter. De som är nöjda i en relation som är öppen för andra intima relationer kommer inte söka upp Tomas Böhm.

Inte heller ska vi glömma att människor i relationer utanför normbilden, de får så klart problem också. De kan ha problem med delar av den öppna relationen, de kan ha problem med bonuspartners och de kan ha problem inom sig. De kan ha problem med omvärldens reaktion på deras relation.

Jag är glad att kunna säga att det finns andra rådgivare än Tomas Böhm, även om de tongivande i media som Malena Ivarsson med flera har liknande åsikt som Böhm. Intressant nog brukade de inte svara när Polyföreningen skrivit till dem angående att de kan få träffa nöjda polymänniskor som motvikt mot sina negativa erfarenheter.

Jag vet att det här är ett av mina nästintill uttjatade meningar men den tål att upprepas: Samspel mellan människor är svårt. Det spelar ingen roll hur många som är i relationen. Ensam, två, tre, fyra, fem… (Ensam kan bristen på samspel vara det svåra.)

Jag har en hel del åsikter om svaren i chatten och lyfta en del av de saker Tomas Böhm tar upp under chatten;

Förhållande bygger på närhet, tillit och uppriktighet. Man flyttar denna närhet till en annan person, så sviker man tilliten. När man inte kan berätta om att man svikit, eller om man är medveten om att man gjort det – då har man varit otrogen.

Den första meningen håller jag med om till 100% och, det här kanske förvånar, även den andra. Jag kommer till och med att börja använda Böhms uttryck om att otrohet är när man flyttar närheten i en relation till en annan person. Problemet är att Böhm utgår ifrån att man tvunget kommer att flytta närheten man känner för sin partner till nästa person och att bandet som finns i närhet bygger på sexuell njutning.

Vi som lever med flera partners, oavsett om dessa är kärleks- och/eller sexuella relationer, vet att varje relation är i sanning unik. De byggs på egna meriter med egna uttryck för kärleken och sexet, närheten som skapas i en relation är på sätt och vis omöjlig att flytta. Jag skulle dock känna mig bedragen om någon av mina partners skulle släppa närheten till mig till förmån för en annan person utan att tala om det för mig.

Att Böhm gör likhetstecken mellan närhet och sex är också som jag ser det ett vanligt felsteg. För de flesta av oss uttrycks närhet i sex, men sex är inte vad närheten är. Den bygger på gemensamma minnen, tankar, visioner och mycket mer. Det som skapar önskan att ha ett gemensamt liv. Att vi gör sammanblandningen gör att människor som känner sexuellt lust men inte ser någon större önskan om att dela liv med den person de känner sig attrahera av ofta ifrågasätter kärleken till den partner de lever med. I onödan. Även om de aldrig låter attraktionen bli något annat än en fantasi.

Böhm kommenterar någon som vill ha flera sexuella partners än en:

Det kan ju vara så att du undviker att göra personer så viktiga, så att du VILL vara trogen!? Jag tror att om du vågar vara riktigt nära någon som betyder mycket för dig, kommer sex att vara något som hör ihop med denna relation

Attraktion för en person gör inte kärleken till någon annan vare sig mindre eller som vi ofta lärts obefintlig. Hur många blir inte råda att söka sig vidare för att kärleken måste vara slut om man känner attraktion till en annan person?

Om man däremot bedrar sin partner är det ett bra tillfälle fundera över hur man uttrycker den kärlek man känner. Att ge sin partner chansen att få göra sina egna val utifrån information man ger den är en gåva.

Anne: Det sägs att runt 50% av alla människor är otrogna, i många kulturer är älskare/älskarinnor snarare en regel än ett undantag. Av svaren från tidigare frågor att döma (och mycket förenklat) är då runt hälften av befolkningen ”skurkar”/ i behov av terapi/ ytliga med skräck för närhet etc? Är det inte ett aningen arrogant synsätt på så många människor som det faktiskt handlar om? Kanske måste man acceptera otrohet som en mänsklig svaghet/ brist? Men vi är ju alla bara människor med våra brister
Tomas Böhm: Ja, det är vanligt med otrohet i olika grader, och vissa kulturer har en mer accepterande hållning till det, även om jag inte tror att det är lättare för individerna i dessa kulturer ändå. Med ”skurkar” menar jag inte något brottsligt, men att den som upplevs som svikare eller sviker i verkligheten, bör acceptera att han/hon upplevs på detta sätt, för att kunna påbörja försoningsarbetet. Terapi kan vara nödvändigt om man inte klarar detta själv eller tillsammans. Rädslan för närhet är en vanlig mänsklig rädsla, om det är det du menar. Mänskliga svagheter och brister kan accepteras, men också bemötas med konstruktiva medel, man behöver inte vara vare sig arrogant eller uppgiven för det.

(Min fetstil)

Den här vet jag inte hur jag ska kommentera. Jag känner kärlek och jag är väldigt nöjd med den närhet jag har. De jag lever med känner sig älskade och är nöjda med den närhet de har med mig. Är det rädsla för närhet att leva nära tre andra människor? Jag har inte upplevt att jag känner annorlunda nu än i de monogama relationer jag haft. Möjligen att jag med större självinsikt vågar vara ännu mer öppen än jag var som 20+, men det tror jag har med ålder att göra.

Å andra sidan skulle ju Tomas Böhm kunna säga att jag inte behandlat min rädsla och därför under de 6 år jag levde i monogam relation nära Rama inte upplevde äkta närhet, den man känner med den rätta. Även om jag aldrig då funderade på sex med någon annan, aldrig hade hört ordet poly och hade talat mig blå emot tanken att förhållanden med flera partners kan fungera.

Personligen tror jag mer på att se till att jag och de som finns med mig är nöjda än behandla någon rädsla för närhet som ingen av oss upplever vi har.

”den rätta” är ett intressant begrepp som bygger på en fantasibild som vare sig är särskilt gammal i tid eller realistiskt, ändå är det något Tomas Böhm hänvisar till. Både mängden otrohetsaffärer och mängden skilsmässor tyder på att den rätta är en önskedröm. Jag uppskattar romantik, mycket! En av de hemliga (tills nu) saker jag gör när jag är ensam är att se Hollywood-kärlekshistorier, det är något med det där ”finna varandra” jag tycker är charmigt, det gör dock inte att jag tycker romantiska komedier är mer verkligt än Mord i Midsomer där det mördas 2-5 personer i veckan i ett litet landskap.

Tror jag att det finns de som möter den rätta? Ja absolut! Min mamma är ett bra exempel på det, det var visserligen inte min pappa, men det är otroligt hur hon än i dag dagdrömmer om sin nuvarande make. Jag skulle också säga att det finns polymänniskor som mött den eller de rätta. Själv är det ett begrepp jag helst inte använder, men visst kan jag känna att mina killar är de rätta för mig. När jag säger att Klumpe är min livskamrat så hoppas jag det är för mitt resterande liv. Det är rätt för mig.

”Maken duschar inte – sexlivet är dött”

Jag brukar läsa rubrikerna på Aftonbladets frågespalt ”Fråga Linn” där människor skriver in om problem i sitt sexliv. Sektionen ligger under Aftonbladets betaldel och jag tycker inte att det är värt kostnaden så jag hitta på vad historien bakom rubriken är.

En av dem är ”Maken duschar inte – sexlivet är dött”. Jag tillhör de som går igång på naturlig doft. Att ligga på någons arm och känna doften av svett är för mig upphetsande. Beroende på vem det är uppskattar jag doften även om den är några dygn gammal. Niva luktar så starkt så han kan behöva duscha redan efter ett även för min smak. Kvinnliga sexpartners, om jag hade några sådan, skulle förmodligen kunna gå någon vecka eller två oduschad.

Jag kan visserligen ha svårt för att suga och trycka ansiktet mot skrevet när kuken luktar kraftigt av sex, men mot det räcker en avsköljning med lite tvål och ingen dusch som rengör hela kroppen.

Jag gillar och trivs och blir kåt av oduschade kroppar. Kort sagt.

Så en sak som skulle infogas i ett svar om att maken inte duschar är att alla har olika acceptans och blir kåta av olika mängder lukt. Jag vet att det låter tjatigt, men har de diskuterat vad hans bekvämlighetsnivå är och partnerns acceptansnivå ligger?

Nu gissar jag utifrån rubriken att det är ett beteende som förändrats hos maken, att de förut haft sex och nu har han slutat duscha vilket lett till att partnern finner honom oattraktiv.

Jag skulle säga att problemet i sånt fall är större än sexlivet och att tecknen som han sänder ut banaliseras om de förenklas till att han inte är attraktiv sexuellt. Att sluta bry sig om sitt utseende på grundläggande nivå är ett varningstecken för depression. Då behövs inte sexråd utan hjälp av en helt annan typ.

Om du eller någon anhörig till dig upplever att du varit nedstämd eller haft negativa känslor i mer än två veckor bör du söka hjälp (Var kan man söka?). Ibland känns depression inte heller som sorg utan som ilska, frustration, vrede eller kanske bara som en trötthet bortom all rim och reson. När varje sak i livet känns som det görs med hjälp av tvång behöver man både stöd och behandla sig själv väl (förslag till självhjälp).

Om du har egna frågor om sex och relationer svarar jag gärna, maila på blankasidor@gmail.com.