Vi är glada att kunna presentera detta gästinlägg från en kvinna som vill kalla sig Maria. Emellanåt får vi frågor om hur det funkar med barn i en poly-relation, och då vi själva saknar barn är det svårt för oss att ge konkreta svar på det vilket gör oss tacksamma att Maria ville skriva det här gästinlägget och dela med sig av sina erfarenheter.
Jag är en norrländsk kvinna som är närmare 40 än 35. Jag har tre vackra män i mitt liv, min lagvigde make och min andremake som båda bor tillsammans med mig, och den tredje som har eget boende. Jag har ett barn tillsammans med min man.
Vi valde att prova leva polyamoröst för att ordna den obalans som fanns sexuellt i vår relation. Jag ville mer och oftare, han var nöjd med nivån vi hade, och kände press vilket ledde till ännu mindre sex. Det blev en fullständigt ohållbar situation, där det sexuella tog upp en alldeles för stor plats i vardagen.
Sex är naturligtvis bra och får gärna ta plats i en relation. Det är såklart inte det viktigaste i en relation, man kan inte bygga ett förhållande enbart på sex i längden. Men när sexet inte fungerar brer det ut sig orimligt mycket. Det lägger sig över kärleken, tilliten, välmåendet och tar över där det inte hör hemma. Vi hade kommit till en punkt där vi visste att vi ville leva tillsammans och älskade varandra, men vi visste också att våra behov helt enkelt inte var kompatibla. Någon av oss skulle behöva göra avkall på sitt välmående och det är inte ett rimligt pris.
Det var min man som föreslog att jag skulle börja träffa ytterligare en man, på skoj först. Mest för att vi såg problemet som olösbart, men sen började det att låta som ett ganska bra förslag.
Jag är inte så mycket för tillfällig sex, det handlar inte om att jag har moraliska synpunkter på det, utan det ger mig bara ingenting. Om jag inte har någon känslomässig kontakt med personen kan jag lika gärna onanera. Vi förstod ju att det inte var någon mening att försöka sikta på en enbart sexuell relation. Den person vi sökte skulle helt enkelt vara en älskvärd människa och det vore bara dumt att bortse från att jag skulle komma att älska honom. Frågan var om min man skulle klara av det. Det kändes som något vi inte kunde förutsäga. Ingen av oss hade försökt något som liknade det här förut, men vi bestämde oss för att försöka. Det gick över förväntan. Visst har det funnits svartsjuka och tvivel, man aldrig av allvarlig karaktär. Det beror nog mycket på att de alla har sina egna fack att fylla, och de konkurrerar inte med varandra om något annat än min tid.
Redan när jag och min man började att diskutera att öppna upp vår relation för en man till funderade vi över hur det skulle bli med barn och graviditet. Ämnet låg långt fram eftersom vi var relativt nyblivna föräldrar, och ingen av oss är dummare än att vi fattar att ska det knullas kan det resultera i barn, även om man gör sitt allra bästa för att förhindra att det sker.
Det vi kom fram till var att vi tagit beslutet att bilda familj tillsammans, och hade en hyfsad plan för det. Min graviditet hade inte varit enkel, och jag behövde återhämta mig en del och min man behövde ett fast jobb. Vi vill båda ha två barn, och tre känns lite för mycket. Riskerna med en graviditet ökar ju med åldern också, och jag vill inte bli gravid för sent i livet, även om jag kan. Dessutom, oromantiskt skilsmässobarn som jag är tänker jag mig att om förhållandet spricker blir det förbannat tungrott med flera pappor till sina barn. Man kan inte flytta från stan bara sådär om det skulle behövas.
Vi valde helt enkelt bort att skaffa barn utanför vårt äktenskap av många skäl, men samtidigt har vi varit medvetna om att livet kan spela oss spratt och välja åt oss. Det ville vi inte bli överraskade av, och funderade kring hur vi skulle hantera det i så fall. Även om man har en plan och ett beslut att inte bli gravid så kan det kännas mycket annorlunda om graviditeten blir ett faktum, det valde vi att inte blunda för. Min man ansåg att det inte nödvändigtvis skulle vara ett ovälkommet barn bara för att han inte var fadern, föräldraskap är så mycket mer än biologi. Vi godtog att man faktiskt inte kan planera allt, man att vi ändå kände oss trygga i att vi inte skulle orsaka någon katastrof i relationerna.
För någon vecka sedan drömde jag att mina män ville ha familjeråd, eller ja, råd och råd. De samlades mest för att informera om att de kommit överens om att jag skulle föda dem varsitt barn. Och i sin outsägliga nåd ville de delge mig den här informationen direkt så jag hann få lite luft mellan graviditeterna innan min fertilitet kastade in handduken. Var det inte omtänksamt och sjangdobelt, så säg? 
Även om jag skrattade åt den knäppa drömmen när jag vaknade, lämnade den mig med glädje i hjärtat. Det hade varit fint att få bejaka instinkterna att bli befruktad av den man älskar, och få ge dem varsitt kärleksbarn. I en perfekt värld där jag orkar, har råd och tid med tre spädisar i rask takt att sälla sig till det barn jag redan har. Där jag aldrig kommer behöva flytta ifrån något av mina barns pappor.
Min andremake log när jag berättade. Han sa: Jag skulle vilja ha barn med dig.
Jag vet ju att han skulle vilja det, han har flera gånger påpekat att jag skulle bli en bra mamma till hans barn. Och jag blev så ledsen över att jag inte kommer kunna ge honom det. Jag kommer helt enkelt inte hinna. Kanske är det en bra sak. Det är möjligt att irrationell kärlek och önskningar skulle stå i vägen för en annan familj som ska komma hans väg. Kanske är det en väldigt dålig sak. Tänk om han är för bekväm med mig och aldrig söker upp henne?
Det finns så många tänk om. Jag känner mig otillräcklig när jag inte kan ge dem allt de behöver för att vara lyckliga. Det hjälper inte att den främsta orsaken är att jag bara är människa…
Vi är glada att kunna presentera detta gästinlägg från en kvinna som vill kalla sig Maria. Emellanåt får vi frågor om hur det funkar med barn i en poly-relation, och...
