Författararkiv: Sheila

Inte ikväll, jag har huvudvärk

Vi har haft en del diskussioner här hemma genom åren om detta med ”nej inte ikväll, jag har huvudvärk”.
Herrn har varit med om det i tidigare förhållanden och förstår inte riktigt min inställning till att ha sex trots huvudvärk för ofta är det spänningshuvudvärk som släpper när jag slappnar av totalt i hans armar efter en riktig orgasm eller ett hårt knull. Jag ser det som lite av ett botemedel snarare än något som gör det värre, men vi har ett flertal gånger (än idag faktiskt) hamnat i den fällan att han vet att jag gått med huvudvärk under kvällen (speciellt i dagsläget i och med järnbristen – huvudvärk och trötthet) och således inte tar initiativ för att det är inpräntat i hans huvud att när kvinnan nämner ordet huvudvärk är det inte på tal att ha sex.

Även jag hamnar i den fällan, när han går här hemma och gäspar för att han är dödstrött och jag då tolkar det som att han bör sova istället så jag låter honom vara framför att ta initiativ till sexuella aktiviteter. Trots att han kanske var lite sugen trots trötthet, handen på hjärtat – hur lång tid tar en snabbis egentligen? Haha! Men när jag tar fram boken eller väljer att sitta uppe och se tv när han tänkt gå och sova så blir han automatiskt inte så sugen längre i och med att intresset han vill ha från mitt håll inte tycks finnas trots att min avhållsamhet enbart grundar sig på min omtanke för honom.

Men nu var det huvudvärken jag främst tänkte på i detta läget, stereotypiskt och laddat med fördomar är det när männen (jo det är fler än Herrn jag hört det av) gnäller om att kvinnorna alltid har huvudvärk när de ska till att göka.
Hur vanligt är det egentligen att huvudvärk används som anledning att slippa?

Jag tycker inte det är något fel med att skylla på olika saker om man är i en svacka, även om jag tycker att ärlighet varar längst och ett ”jag är för trött ikväll älskling” eller varför inte ”jag känner inte för det ikväll” är avsevärt bättre så är det självklart upp till var och en. Sedan finns det de med allvarlig migrän (jag har också det stundvis) och de som säkert får värre huvudvärk med sex. Men det var själva användandet av huvudvärk som en ”bortförklaring” jag funderade på och ville belysa, inte de som faktiskt har ont i huvudet och inte kan, vill eller orkar.
Då jag dock har hört att det uttrycket används blir jag direkt nyfiken på om detta är sant eller samma struntprat som när männen rent ut säger att de har avsevärt större sexlust än oss kvinnor.
Jag har även i det fallet överbevisat Herrn så det stått härliga till och jag har ingen väninna eller ens bekant som har mindre sexlust än sin man/partner, snarare tio gånger mer!

Så hur mycket sanning ligger det i ”huvudvärksmyten” tror ni?

Nej till p-spruta!

Jag har funderat på var jag ska skriva om, det känns tokigt när jag inte sitter vid min dator längre och som att det inte hör hemma att skriva smaskiga och porriga inlägg på någon annans – även om det ”bara” är Herrns dator.

Vi är fortfarande i en svacka rent sexuellt. Även om det inte känns riktigt som en svacka då varken han eller jag tar några initiativ till sex och alltså har vi snarare valt det själv. Mycket beror på bristen på tid och ork men också på utdragna blödningar, vilket gör att varken han eller jag är så sugna då vi i detta fall måste planera vårt sexliv. Ta fram handdukar och allt det där ni vet. Varför blöder jag då så mycket? Jo, jag har börjat med p-spruta. Även om vi använder skydd vid kontakt med andra så ville jag ha ett extra skydd för min del då jag otroligt lätt blir med barn. Dessutom pratades det så mycket om att jag skulle minsann bli av med mensen när sprutan väl börjat verka. Så med höga förhoppningar gav jag mig in i det en dag i februari.

I början var det inte någon vidare skillnad. Blödde mycket till en början såklart men det var sådant som kunde hända, efter spruta två skulle det dock vara slut med det enligt barnmorskan.
Så började små humörsvängningar, en väninna som började med sprutan ett par veckor efter drabbades ännu hårdare av detta. Småblödningar mellan de större men jag lade min tillit till spruta nummer två som skulle ordna till allting. Barnmorskan hade ju ”lovat” mig det.

I slutet på april tog jag spruta två och sedan dess har jag drömt mardrömmar varje natt!
Inte bara det utan jag har haft mens oavbrutet och gråtit, missuppfattat alla människor runt omkring mig och bråkat med Herrn över saker som varken han eller jag förstår varför jag ens fnyser åt från början. Det har varit en otroligt negativ resa sedan spruta ett egentligen men allra värst sedan spruta två. Nattsömnen störs då jag vaknar i panik minst en gång per natt och Herrn får hålla om mig i de fall han är hemma när det händer och min panik väcker honom. Men oftast är det ett par korta mardrömmar som gör att jag vaknar. En del minns jag och en del är bara dimmiga hål i natten.
Det blir med andra ord inte en spruta tre, inte en chans. Såhär dåligt som jag mår nu vill jag inte må igen. Inte frivilligt.

Hur lång tid det tar innan jag är mitt gamla vanliga jag är oklart, det ska tydligen bli aningen värre innan det blir bättre efter att jag slutar ta sprutan helt. Två och en halv månad kvar på hormoner och sedan en tid i återhämtningens tecken. Vad jag sedan ska använda för extra skydd vet jag inte, kanske ska jag avstå från sex med andra överlag, haha! Oavsett är det bättre än att inte sova på nätterna, vakna i panik och blöda så jag är tvungen att äta järntabletter för att täcka upp förlusten.

Så jag kan inte rekommendera p-sprutan, till någon!
Någon av våra kära läsare som har något positivt att säga om den?
I och för sig, jag har inte gått upp i vikt av den som många tydligen gör.
Det är positivt antar jag, men dock det enda positiva.

Nu är det tyst

Jag antar att när Klumpe åker bort ska jag vara lite mer kreativ, men han passar alltid på att åka bort när det är hur mycket annat som helst så jag varken har möjlighet eller motivation att skriva.

Denna gången har min dator kraschat, alla mina bilder och texter är åt skogen.
Dessutom har jag gått på ett heltidsvikariat som tar – ja en heltid av min tid.
Båda dessa ting är så otroligt osexiga så det finns inte, min motivation är noll, tröttheten är 100.
Vi har inte sex hemma, jag har inte ens sex med mig själv!
Då känns det som hyckleri att skriva om något åt det hållet.

Men därför är jag borta…
Återkommer när datorn är lagad och mer tid finnes.
Förhoppningsvis med mer motivation intankat, om man säger så, haha!

Tills vidare fann jag denna underbara bild.
Onekligen något att drömma om.

Swingersklubbar och alkohol

Jag såg en artikel på Aftonbladet idag som handlade om ett par som varit på ”swingersklubbar” (jag vet ännu idag inte riktigt vad det rent korrekt heter faktiskt) och kvinnan hade blivit otroligt svartsjuk. Här har vi en anledning till att jag tänker efter både en och tre gånger innan vi gör något då vår relation, som är grunden till allt, är avsevärt mer viktig för mig än någon typ av utlevnad eller ”spänningshöjande åtgärd”. För att vara helt ärlig så behöver vi det egentligen inte, vårt sexliv bara på två är det bästa jag varit med om, även nu efter ett par år som sambos.

Det jag dock reflekterade på i artikeln var bland annat det hon nämnde om alkoholen.

– Jag har bara sett elände. Berusade människor, svartsjuka och slagsmål, gråt och tandagnisslan, säger hon och fortsätter:

– Man märker tydligt att det är killarna som driver på. Alla tjejer är inte där helt frivilligt. Många är så berusade att de inte vet vad som händer.

Nu vet inte jag vilka klubbar just de har besökt, men vi har besökt två av de som finns och på den ena kan jag hålla med lite om det där med alkoholen. Jag har inte ännu hunnit se någon svartsjuka, det kan jag tänka mig sker mer i hemmet i så fall, det är iallafall där jag skulle ta upp eventuella känslor efteråt – inte på plats genom att ställa till en scen.

Min tanke var från början inte att ge ris eller ros till någon specifik klubb, speciellt som vi av ren nyfikenhet tänkt besöka fler än bara dessa två. Men skillnaderna dem emellan var ganska stora och speciellt då på det sättet som nämns i artikeln.
På den första klubben vi besökte var det trevlig stämning, mycket måttligt med alkohol och par i så gott som varje rum, i vissa rum fler än ett par och det kändes helt rätt att slänga av sig kläderna för att vara en del av det som skedde. Men på den andra klubben kändes det helt tvärt om. Rummen ekade tomma då alla par satt i baren och hinkade i sig alkohol, både jag och Herrn kände att det inte var något för oss då vi anser att alkohol inte ska behövas för att ”våga” ta steget fullt ut. Vi kan utan problem vara nyktra och ändå ha riktigt trevligt med spänningen i behåll. Dessutom har vi full koll på varandra och kan lita till 110% på att den andre vet vad den gör. Stupfulla har vi inte den möjligheten, vilket säger sig självt.
Så vi lämnade den andra klubben aningen besvikna då trots att vi åkte relativt sent därifrån (vi ville verkligen ge stället en ärlig chans) så var paren fortfarande i full färd att fylla på alkoholnivån, ingen hade ens rört sin egen partner och rummen var som sagt tomma.

Förutom alkoholintaget så var även lokalerna en besvikelse. Vi kan förstå att det inte finns möjlighet för något stort och flådigt till en sådan verksamhet, men det måste ju finnas någon sorts klass på det hela tycker jag, annars förstår jag känslan av att känna sig smutsig efteråt.
På den första klubben var det mycket fräschare lokaler, det var större och det fanns klass på det hela.

Så min åsikt är den att det inte ska behövas mycket alkohol för att göra sådant där, då är det något som är tokigt.
Ett glas för att slappna av lite första gången är sjävklart okej, eller att ha som sällskapsdryck ibland sådär, men att hinka så som de gjorde på den andra klubben är verkligen inte okej och då förstår jag att tandagnissel och svartsjuka uppstår. Sådant har inte på sådana klubbar att göra.

Där gick min gräns

För de som läst den här bloggen ett tag är det ingen nyhet att jag och Herrn har avancerat en del gällande vårt sexliv, vi har besökt parklubbar (sedan nyligen är det i plural och jag tänkte en dag sätta mig ner och berätta lite om dem), bjudit in fler i vårt sexliv och öppnat våra sinnen för fler intryck. Detta har gått både upp och ner stundvis men mestadels uppåt skulle jag vilja säga. Jag har trivts riktigt bra med tillvaron och spänningen i densamma men det mesta har sin baksida.

Jag har aldrig tyckt vidare bra om att rusa fram utan jag funderar gärna, planerar och tar saker och ting steg för steg. Känns ett steg bra så blir det mer naturligt för mig att ta ett till och ännu ett till. Detta är inga konstigheter men då vi tagit relativt många steg har det varit aningen svårt att bromsa även om jag såklart hunnit fundera mellan. Hur långt behöver jag egentligen ta våra sexuella utsvävningar?
Anledningen till att jag skriver Jag är för att för Herrns del spelar det ingen större roll, han har en lättsam inställning till det mesta och har låtit mig till stor del sätta gränserna då det är jag som har sådana och detta i sin tur har gjort att jag burit ett stort ansvar på mina axlar. Vilket varken jag eller Herrn har tänkt på då det så sakteliga rullat på.
Stundvis har jag möjligen pressat mig själv och mitt avancerande aningen hårt. Speciellt när det gäller en sak, vilket uppdagades för någon dag sedan då det kulminerade och gav mig en ångestattack som gjorde att jag grät och skakade hela natten så Herrn fick komma hem ett tag från jobbet för att ta kommandot och för att bara finnas där.
Det jag menar är när vi delat på oss, eller snarare när han suttit på en sida själv och chattat med andra kvinnor. Sedan slutet på förra året har detta förekommit och har varit på tapeten ett par gånger men envis som jag är har jag försäkrat honom om att det var okej och sedan ställt in mig på att det bannemej skulle vara okej. Jag ville verkligen erbjuda honom det och stundvis kändes det som ett tvunget steg för att avancera, även om Herrn självklart inte uttalat det och pressat mig på något sätt utan det är helt och hållet mitt eget ”fel”.

Sakta har det vuxit och exploderade då för någon dag/natt sedan och då var jag tvungen att erkänna för både mig själv och Herrn att oavsett hur mycket jag än ville erbjuda honom bekräftelse från andra kvinnor på alla möjliga sätt så ville jag inte dela honom med flertalet olika kvinnor på internet. Jag har verkligen försökt, men jag måste äga mina känslor och jag vill inte.
Det vi gör tillsammans är en helt annan sak, det är för oss och jag älskar de äventyr vi tillsammans dyker ner i. Där avancerar jag gärna vidare i vår takt med de vi vill och i sådana situationer får han trots allt också bekräftelse från fler än mig. Men att dela på oss på det sättet var verkligen inte för mig och jag blev tvingad av min egen kropp då hjärnan inte ville lyssna på att jag inte ville egentligen.
Så Herrn kom hem från jobbet då jag lyckats skicka iväg ett sms om att jag mådde dåligt (som tur är hade han möjlighet att göra det just då, inom tio minuter var han hemma) och efter ett långt samtal med många tårar tog han kommandot och avregistrerade sig med en försäkran om att det på intet sätt gjorde honom något. Han hade inte sett det på samma sätt som mig, som att jag delade på honom med de andra och ville absolut inte att jag skulle känna så.

Jag var så rädd att han skulle vara arg på mig för att jag inte kunde avancera på det sättet, men det visade sig att det han var arg på var att jag inte sagt något tidigare – innan.
Så nu har jag sannerligen lärt mig en läxa, en till.
Att jag tänker efter är inte en dålig sak, det är först då jag kan vara helt säker på vad jag vill.
Samt att jag absolut måste äga mina känslor, även de jag inte vill ha.

String-bondage

Fick en bild skickat till mig av en man som så gärna ville visa upp sin lek med ett snöre en långtråkig kväll.
Ja minsann, ser smärtsamt ut men faktiskt ganska fint ändå. Vad tycker ni?

Hemliga tecken

Herrn skickade en länk härom dagen, till en artikel publicerad förra sommaren om ett hemligt sexnätverk som håller till runt om i Sverige. (Hur har jag kunnat missa den?!) Med tanke på att denna artikel fanns på expressen.se är det dock inte superhemligt längre. Inte heller den ”kod” de använder sig av – ett rött band.
Signalen de använder sig av för att finna andra likasinnade är alltså ett rött band som de knyter runt strandväskan eller solstolen, i artikeln nämns även en husvagn de ska ha prytt med röda band.

Mina funderingar är nu huruvida någon vågar använda sig av denna signal då många ”oinvigda” har fått vetskap om den och således kan missbruka den, samt hur många som kan tänkas använda sig av den fortfarande? Och finns det fler hemliga tecken eller signaler?

Lite nyfiken blir jag på vad som skulle hända om jag knöt ett rött band runt strandväskan om vi besökte någon strand i sommar, störst chans för likasinnade skulle kanske kunna vara vid ett nakenbad. Vore det inte lite underhållande med lite ”undersökande journalistik”?
Jag känner att jag absolut måste gräva fram lite mer om detta för spänningen och nyfikenhetens skull.

Skulle ni kunna tänka er att använda er av ett hemligt tecken för att träffa likasinnade? Ett tecken som säger att du exempelvis är intresserad av BDSM och söker likasinnade, eller varför inte att du är polyamorös och öppen för nya kontakter? Många exempel går säkerligen att få fram, men vad tror ni?

Äntligen troslöst!

Jag antar att jag inte är ensam om att ha längtat efter våren något otroligt och nu är den äntligen här!
Nu kan jag börja plocka mitt eget ris (till annat än prydnad) och även smyga runt utan trosor under kjolen till Herrns stora glädje. Sommaren med nakenbad och sex utomhus känns ännu lite närmare – det tycker jag om.