Jag vet inte om jag vill flörta

Enligt säker källa (Läs: Blanka) är jag en flörtare. Jag gillar att flörta. Ja, okej, det stämmer. Jag gör det. Under höst- och vintermånaderna blir jag mer flörtig. Den här bloggen har varit en stor källa till flörtande; jag menar, jag har träffat båda mina flickvänner via den. Jag har flörtat med många andra som jag lärt känna via den här bloggen.

Som sagt, under de mörkare månaderna blir jag mer flörtig. Eller ja, Blanka säger det och om jag försöker tänka efter så stämmer det säkert. Det är kul att flörta. Träffa en ny människa, utforska och se om det finns nåt.

Vanligtvis har jag minst en flört varje vinterhalvår. Den här gången vet jag inte om det kommer att bli så.

Dels känner jag mig väldigt trött. Flörtande kräver massor med energi och jag vet inte om jag orkar gå igenom det igen. Det kräver mycket när man lever utanför tvåsamhetsnormen eftersom de flesta lever inuti den och då blir man plötsligt väldigt konstig när man inte följer de ”enkla” reglerna om hur det ska gå till. Jag är osäker på att jag orkar kämpa om det, förklara att nej, det är inte konstigt. Allt det där. Jag vet inte om jag har den energin.

Jag vet inte om jag har energin att acceptera att bli bortstött igen heller. Ni förstår, i februari (eller däromkring) lärde jag känna en trevlig kvinna. Jag la inte speciellt stora växlar på det utan kände att det här, det tar jag som det kommer. Det var inte en medveten flört på det viset utan mer en trevlig person. Vi umgicks kanske två gånger och sen plötsligt, rätt bryskt, fick jag veta (av henne) att den här vaddetnuvarvihade inte var värt att fortsätta med. Wow, jag visste inte ens att vi hade nånting utan att vi var två personer som tagit en fika eller två tillsammans. Det gjorde förvånansvärt ont att bli avfärdad utan att ens ha investerat nånting stort och känslomässigt, och definitivt inte att ha fått nån förvarning heller.

Jag har också en känsla av att vara lite bränd. Det kan vara att jag fortfarande är bränd från händelsen ovan, även om jag inte riktigt förstår varför jag tagit det så hårt, men bränd känner jag mig ändå. Jag sluter mig i mitt skal, både känslomässigt såväl som livsmässigt. Jag vill inte göra fel, varken mot någon ny människa och definitivt inte mot mina existerande partners. Jag vet att jag inte är bäst på att vara helt kommunikativ om vad som händer inuti mig, det är något som jag och Blanka har haft en hel del samtal om, och det gör att jag känner mig väldigt ”fel” och icke önskvärd. Inte av henne, men mitt självförtroende har aldrig varit speciellt lysande och jag vill helt enkelt inte råka trampa någon på fötterna, oavsett vad dennes fötter har för roll i mitt liv.

Jag vill flörta, men under omständigheterna som dom är nu väljer jag hellre att låta bli. Jag orkar inte förklara min flersamhet för någon ny. Jag upplever att det tar mycket energi inte bara att förklara hur jag lever, men också att faktiskt flörta och charma. Samt att jag, lite bränd som jag är, hellre sluter mig i mitt skal än att riskera att göra någon illa.

Jag har tänkt mycket på det här men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att ta mig ur den här låsningen. Det är för mycket frustrationer också i mitt ”vanliga” liv som gör att jag förlorar energi där, vilket i sin tur ökar på mina grubblerier och den här triangel-låsningen.

Suck.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!