Dessa normala kollegor

Jag vet inte hur jag ska ventilera.

Jag jobbar på en arbetsplats befolkad uteslutande av helt vanliga vita män. Åldrarna varierar lite men gemensam nämnare är att alla är normala. Alla är helt normala, genomsnittliga, vita män.

Eller ja, förutom jag då. Men jag sköter min arbetsplats genom ett skynke av normalitet och låtsas som att jag också är helt normal. Jag pratar om ”min flickvän” och utan att nämna namn kan jag berätta om hur ”jag och min flickvän” gjorde nånting helt normalt tillsammans.

Varje gång som nån okunnig kollega drar ett milt transfobiskt skämt, eller pratar generaliserande om hur kvinnor ”är”, eller på nåt annat sätt glömmer bort det privilegium som han åtnjuter genom att vara ännu en insiktslös heterosexuell vit normativ cis-man, varje gång det händer känner jag hur det börjar rycka i min mun. För visst, det är inte jätteofta det händer, men när det händer känner jag hur jag vill öppna munnen och släppa lös min vassa tunga.

”Nä, det är klart att en tjockskallig idiot som dig inte förstår varför [nån situation] skulle vara på ett visst sätt, men det kan ju bero på att du levt hela ditt liv i den trygga, varma förmånen att aldrig behöva ifrågasätta dig själv, aldrig behöva leva med en omgivande norm och majoritet som skämtar om dig, som förtrycker dig, som påminner dig om att du är konstig och aldrig kommer att passa in. Aldrig behövt fundera över om du verkligen är du, om det du känner verkligen är riktigt, aldrig behövt kämpa med mentala sjukdomar eller föraktet från majoriteten!”

Jag oroar mig för att jag indirekt ger stödet till förtrycket av alla som inte ingår i normen, men samtidigt orkar jag inte ställa mig på barrikaderna. Inte på min arbetsplats.

Jag lever så gott som helt öppet privat och är ärlig med min ickenormativa livsstil och mitt stöd för människor som inte passar in i den heteronormativa cis-tvåsamhetsnormen. Jag uttrycker starkt att hos mig är man alltid välkommen, oavsett hudfärg, könsidentitet eller nån annan subjektiv faktor. Var dig själv, var stolt – du är fin precis som du är.

Men jag orkar inte ställa mig på barrikaderna. Behöva svara på och försvara mig med korkade, okänsliga frågor från okänsliga, korkade människor som ändå inte har tillräckligt med insikt eller kunskap för att ens förstå mina svar. Inte på min arbetsplats.

Jag oroar mig också för att det skapar en känsla av ointresse hos mig själv. Att det skapar en känsla av att vara en feg lögnare som inte slänger fram en knytnäve och skriker ”I’m here, I’m queer, get fucking used to it!” i mina kollegors ansikten. Att jag blir en hycklare som uppmuntrar andra att ta kampen men undviker det själv på min arbetsplats.

Ibland får jag en sån sanslöst stor lust att låta min freak-flagga flyga fritt när kollegorna är så tröttsamt normala som de kan vara.

”Ja, jag har två flickvänner. Ja, de känner till varandra. Ja, vi har delat säng tillsammans. Ja, de har andra partners. Ja, jag har sex med båda och de har sex med andra. Nej, vi har inte haft någon trekant än, iaf inte just vi tre. Ja, jag gillar när min ena flickvän drar i mina bröstvårtor och fnissar nöjt. Ja, jag tycker om att bli bunden och att binda. Ja, jag är naken hemma och klär aldrig på mig om jag inte måste det. Ja, jag älskar att se mina flickvänner nakna. Ja, jag älskar att fotografera nakna människor. Ja, jag har gjort (och gör!) saker som ni inte ens kan föreställa er. Nej, jag skäms inte för nåt av det.”

En dag kanske. En dag…

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Dessa normala kollegor

  1. Arthur

    Loger, frimurare m.m….alla hemliga men hemligast av alla är vi nog själva som lever ett fritt liv på andra sidan staketet med partnerbyten och ibland ” lätt extrem sex”.

    Vi är ett gift par sedan många år. Umgås vi med likasinnade så lämnar vi ut en liten bit mera av oss själva och kanske så anar de allra närmaste något men inte mer….har aldrig känt ett behov av att försvara vårt sätt att leva men ibland så kommer just känslan av att ”ni andra” skulle bara veta och det sker oftast när någon antydningsvis ”klagar” på brister i det egna samlivet.

    Ska man berätta, hjälpa och visa på möjligheterna?…och riskera att mötas av ett oförstående och avståndstagande trots de uppenbara problem som den som klagar har. Har hänt någon enstaka gång men det har aldrig lett till någon framgång att försöka visa på alternativen till ett tråkigt normalt ”svenne-sex” och man har skilts med funderingen om man framöver går omkring med en etikett i pannan varje gång man möts igen…ses vi nu som ett freak-par?

    Så vi fortsätter att vara hemliga och ”gör det där” som vi anser gör livet värt att leva. Har skön sex, njuter av möjligheterna och älskar varandra. .

    Arthur

    Svara
  2. Magnus

    ”Ibland får jag en sån sanslöst stor lust att låta min freak-flagga flyga fritt när kollegorna är så tröttsamt normala som de kan vara.”

    What is stopping you??? Varför gömmer du dig? Det här är ditt liv och du har gjort dina val, visa dig själv respekten och stå upp för det! 🙂

    Svara
  3. Maria Ström

    Man måste inte stå på barrikaderna jämt. Man får helt enkelt lov att också bara vara, få spendera energin på det man själv vill och behöver så att man kan leva också – jag tänker som istället för att Ta Snacket med kollegorna, de som ändå aldrig skulle tänka sig att tänka fritt, tänka om och låta andra leva fritt.
    Så tänker jag.
    Allt gott önskar jag dig och dina älskare.
    /Maria

    Svara

Skriv en kommentar!