Monogami är bra för dramatiken!

Igår såg jag och Blanka en mysig film. Som de flesta romantiska komedraman använder den monogamins regelverk för att skapa intrig och dramatik. Vi satt lite då och då under filmens gång och ropade ”POOOOLY!” åt det vi såg, men på det stora hela var filmen ändå hyfsat okej. Den var söt, den var charmig och den hade bitvis underhållande dialog samt en biroll (huvudpersonens bästa vän) som vi skrattade mycket åt.

Jag blir emellanåt trött på hur filmer inte bara befäster normerna utan även ofta förespråkar dem. En del filmer är mer tydliga med det och är väldigt mycket peka-med-hela-handen. Den filmen vi såg gjorde inte det, men å andra sidan utmanade den inte monogaminormen ens ett litet smack.

Monogami är en jätteviktig komponent om man vill skapa relationsdramatik i filmer. Det är så lätt att använda de ofta absurda reglerna som monogamin förespråkar för att både skapa lyteskomik och relationsdrama. För mig och Blanka som lever utanför normerna är det irriterande att om och om igen se filmskapare använda detta på ett slapphänt och rutinmässigt vis. Det är enkelt att skapa intrig med monogami eftersom hela den normen är utvecklad för att skapa osäkerhet och svartsjuka. Det är en färdig verktygslåda som man kan plocka ur, och fördelen med det är att publiken är helt införstådd i systemet och därför även har känslomässig relation till hur det funkar. Det är en dubbel fördel för filmskaparen att inte behöva förklara nåt.

Att ge sig ut på okänt vatten och försöka skapa något nytt är därför dubbelt svårt. Dels för att du som filmskapare ska skapa dramatik på ett annat sätt, men även för att det blir svårare att få publiken att knyta an till det. Tyvärr väljer många filmskapare att porträttera ”alternativa” relationer i ett skrämmande och läskigt ljus, typiskt sånt där ”se på de där konstiga människorna, vilken tur att vi har en trygg monogami som skyddar oss” som man ser i många filmer. Det är lite ironiskt att två av de bästa mainstream-filmerna som porträtterar flersamma relationer på ett ganska pragmatiskt sätt båda är regisserade av Woody Allen, en filmskapare som jag normalt har oerhört svårt för. Icke desto mindre blev jag glad att se dem och brukar rekommendera dem till människor som är nyfikna på annorlunda tänkande i relationsvärlden.

Den flersamma världen är inte utopisk värld befriad från relationsdrama. Det är en ofta förekommande fördom hos människor i normen att det är just så; att vi flersamma människor är befriade från svartsjuka och att vi alla lever i nåt slags konstant kärleksrus. Det är inte sant. Det finns gott om relationsdrama i den flersamma världen, men hur det fungerar är baserat på andra problem än den monogama och bearbetas, syns och åtgärdas på ett annorlunda och mer komplicerat (men paradoxalt även enklare) sätt än hur man gör det i den monogama världen.

Det frustrerar både mig och Blanka över hur filmer ofta förhärligar, sprider och förstärker saker som vi vet är myter. Exempelvis den att fittor blir slappa av för många stora kukar. De flesta vettiga människor vet (eller kan åtminstone ana) att det är myter, men ändå möts man av dem konstant i filmens värld. Myter och normer förstärks och förhärligas, i bästa fall behandlas de som en naturlag, i värsta fall sprider filmen dem aktivt. Varför gör man så? Det förstärker bara massor med dumheter och skapar ytterligare osäkerhet hos människor.

Nu ska jag sluta gorma om det här. Om någon undrar vilka de två filmerna är som jag gillar så är det ”Vicky Christina Barcelona” och ”Whatever Works” som båda är regisserade av Woody Allen men som tack och lov inte innehåller honom som skådis.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Monogami är bra för dramatiken!

Skriv en kommentar!