Jag vägrar skämmas för det är inget fel på mig!

Jag vet inte exakt hur många år sen det var jag lämnade den tvingande mononormen, men jag vägrar skämmas för att jag är ”konstig”. Jag är väldigt öppen med hur jag lever, jag välkomnar människor att fråga saker istället för att lita till sina fördomar och jag gör allt jag kan för att visa att hur jag väljer att leva mitt liv inte är konstigt.

Därför blir jag lite trött på människor som oroar sig för hur de ska kläcka nyheten för sina föräldrar/vänner/barn/etc. Varför måste man oroa sig för det? Säg bara som det är! Om de blir upprörda, kom ihåg att det är bara en indikation på vem som har det mer trångsynta sinnet. DU behöver inte bevisa nånting och du behöver verkligen inte ändra dig för att passa in i deras fördomar.

Jag kan bli ganska trubbig när det här ämnet kommer på tal. Varför ska du skämmas när det inte är nåt fel på dig? Det är inget fel på att vara polyamoris, bisexuell, bög/flata, relationsanarkist eller vad du än må vara. Jag anser också att det är inget fel på att vara monogam heller, även om jag som alltid sticker in brasklappen om att det ska vara ett medvetet val – inte en påtvingad norm som du accepterar utan att tänka.

Varför låter du som lever på valfritt icke-normativt vis andra människor bestämma om du är normal eller ej? Dumheter. Om de inte kan acceptera dig som du är, då är valet antingen att upplysa dem och övertyga dem – eller, om de inte kan släppa sina fördomar och sitt förakt, att lämna dem i ditt kölvatten.

Det enda sättet att göra den här världen bättre är genom att synas. Genom att visa att vi finns, alla vi som är icke-normativa och som gjort ett genomtänkt val att leva utanför normerna. Om vi låter normativa människor definiera vad som är okej eller inte kommer vi alla att leva i olika garderober. Det är oacceptabelt, anser jag.

Jag har en bonuspartner (Kajsas man) som jag generellt tycker väldigt bra om, men emellanåt gör han mig lite trött iom att han är så himla osäker och rädd. Han försöker om och om igen att hyscha ner min och Kajsas relation eftersom han är livrädd för att omvärlden – och mer specifikt deras barn – ska lista ut hur det ligger till. Både jag och Kajsa vet redan att barnen såklart redan har listat ut det och inte tycker det är ett dugg konstigt, men han är ändå oerhört neurotisk i det här ämnet. Jag önskar innerligt att han kunde sluta med det, både för sin egen frids skull men speciellt för sina barn – ju mer neurotisk han blir, desto mer skickar han signaler att det här är konstigt, något som jag (se paragraferna ovan) vägrar att acceptera. Tyvärr träffas han och jag ganska sällan och jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp det med honom, men jag hoppas att jag nån dag kan förklara varför jag blir frustrerad över hur han behandlar ämnet och kanske lära honom något nytt.

Det händer också att jag blir upprörd när jag i forum på nätet ser hur vuxna människor diskuterar polyamori, men plötsligt blir lite mer reserverade så fort det visar sig att barn är inblandade i en relation, varpå attityden plötsligt blir att man måste hålla sig monogam så länge barn finns med i bilden. Återigen vill jag påpeka att barn inte far illa av att föräldrarna är polyamorösa – barn far illa av att inte få kärlek och att deras föräldrar lever i självpåtvingade lögner.

Det enda stället jag inte är öppen med min livsstil på är mitt arbete. Där håller jag en fasad av att vara helt normal. Varför gör jag det? Skäms jag för hur jag lever inför mina kollegor? Nej, självklart inte men jag anser dels att de inte har speciellt mycket med mitt privatliv att göra – men mestadels är det för att jag inte alltid orkar stå på barrikaderna i konstant försvarsställning. För det är vad vi som lever utanför normen nästan alltid är tvungna att göra, att alltid vara beredda på strid och att försvara och förklara oss för människor som lever i normen och som inte kan respektera olikheter. Att ta den striden på mitt arbete är ingenting jag orkar med. Att dessutom (som jag misstänker) behöva ta den om och om igen, massor med gånger, är inte något jag kommer att orka.

Tyvärr är det ett val man måste acceptera när man lämnar normen, att alltid få sitt val ifrågasatt av människor som själv inte gjort något val, som inte tänkt igenom sina egna liv utan bara sprider myten om det normala.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!