Det går inte att styra sitt hjärta

Emellanåt i olika forum och samtalstrådar på det världsomspännande internätet stöter jag på diskussionen om polysar och hur man hanterar deras behov av att ha flera.

Det här gör mig alltid lite ledsen. Dels för att man pratar om sig själv som otillräcklig. Frågeställaren ställer ofta frågor som är formulerade ”men varför är jag inte tillräcklig?” och det gör mig ledsen för att då sänker man sitt eget värde och indirekt konstaterar man att man är otillräcklig både känslomässigt och sexuellt. Det är inte bra och är tyvärr resultatet av en väldigt snäv mono-norm som definierar människor som antingen tillräckliga eller otillräckliga. Problemet är att när man väl börjar granska normen inser man att det faktiskt inte finns en enda människa som är tillräcklig, men alla deltar i karusellen av att försöka uppnå det.

Så snälla, om du är i relation med en poly och kallar dig otillräcklig, sluta med det. Det gör det inte lättare för dig själv. Tvärtom skapar det uttrycket bara en känsla av tomhet hos dig.

För det andra, den frasen sårar polymänniskor oerhört eftersom man då känner sig som ett freak och skuldsätts för känslor och drifter man inte har något val över.

Debatten kring huruvida polyamori är ett val eller en läggning snurrar fortfarande på. Själv brukade jag säga att det var ett val, med hänsyn till att jag anser att alla människor är kapabla att älska fler. Jag är inte lika tvärsäker längre, jag anser fortfarande att alla människor har den här förmågan om man väljer den. Samtidigt gillar jag inte att man kallar det en läggning, men det beror säkert mycket på att jag är ganska ointresserad av att klassificera människors läggningar och preferenser i ganska snäva termer.

De flesta människor kan inte välja hur man styr sin kärlek. För de flesta polyamorösa (speciellt de som precis börjat älska fler) är det ännu svårare, för man får konstant höra att det man känner är fel. Att det är konstigt och avvikande. Att man sårar människor för att man inte väljer bara en.

När jag första gången upptäckte att jag var kär i två kvinnor samtidigt var det svårt för mig. Spännande å ena sidan, men svårt för jag visste inte hur jag skulle hantera det och hur jag skulle lösa det. Vad jag visste var att känslorna inuti mig var ingenting jag själv skapat utan det hade helt enkelt bara hänt.

Polysar ”behöver” inte ha flera, men de kan inte kontrollera sitt hjärta. Jag har varnat förut för att vara en jägare, att man ska öppna sitt hjärta och händer saker så händer det. De som ägnar sig åt jakt i polyvärlden behöver ha flera, och det är väl på sitt sätt okej så länge man är ärlig med det – men jag tror att de flesta polysar helt enkelt låter sitt hjärta upptäcka saker i egen takt. Det är inte ett aktivt behov, det är helt enkelt att man fortsätter leva och om man stöter på en till människa som man börjar älska – ja, då händer det.

Om du är monogam i relation med en poly så förstår jag att det kan vara smärtsamt när två väldigt olika synsätt och upplevelser av kärlek kolliderar. Jag förstår också att det är lätt att falla ner i en känsla av att du som monogam ”inte räcker till” för din partner eftersom hen ”behöver” ha flera. Det är en farlig förenkling och det gör er båda ledsna och sårade på sätt som inte stärker relationen.

Polymänniskor kan inte rå för att de har förmågan att älska fler, på samma sätt som de inte kan rå för att de (flesta) har två fötter och två händer. De kan inte rå för det lika lite som du kan rå för att du föredrar att ge ditt hjärta till en person åt gången.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!