Varför flyttar man ihop?

Jag har funderat några dagar på det här med att man bor tillsammans med en eller flera partners. Själv har jag försökt några gånger men det har sällan varit speciellt lyckat. Jag är en envis och knepig person att bo ihop med och den enda jag hittills träffat som jag verkar ha rätt kemi med är Blanka – alla mina tidigare samboskaper har varit fyllda med svårigheter och frustration.

Vad detta har berott på är oerhört komplicerat men jag har på nåt sätt accepterat att jag är en krånglig människa att bo med. Jag behöver mitt utrymme och när jag måste dela mitt utrymme är det lätt att det uppstår en del frustrationer. Jag har visserligen inte haft möjlighet (eller vågat) bo ihop med någon permanent sedan jag började leva poly, men jag känner ändå att det är en mycket liten del av mänskligheten som skulle stå ut med mig och mina egenheter. Det är helt enkelt så att jag behöver mitt utrymme att rå om.

Blanka är som sagt ett undantag. Jag tror att hon och jag skulle kunna bo ihop, men det förutsätter att jag måste bo ihop med Niva också och det skulle jag faktiskt aldrig klara av. Niva och jag är hundra procent inkompatibla i vår syn på hemmet och det är bara så det är. Det är inget svårt eller krångligt, bara personkemi.

Normen lägger oerhört mycket tyngd på att en relation som är ”seriös” är en relation som innebär att man bor ihop. Då är man på nåt vis förbunden och hängiven till relationen, då är den på riktigt. Man ska bo ihop enligt normen. Gör man inte det är man inte riktigt lika seriös som de som bor ihop, säger den. Jag tycker detta är struntprat men å andra sidan tycker jag rätt mycket av det normen lär ut är nonsens.

Jag vill bo ihop med mina partners men att bo ihop är krångligt för mig. Det är väldigt många kompromisser som behövs och jag tror inte att jag eller mina partners vill riktigt gå med på kompromisserna det innebär. Blanka skulle aldrig acceptera att jag börjar kompromissa med vem jag är och jag tror inte Kajsa heller skulle godkänna det. Det är bättre om man har flera hem men inom väldigt nära avstånd och det är min dröm – att få ha min egen bostad inom promenadavstånd från Blankas hem och från Kajsas hem så att vi kan dela varandras vardagsliv på ett sätt som fungerar för oss.

Nu är det semestertider och häromdagen såg jag en rubrik och ingress i nån av kvällsblaskorna som erbjöd tipsen för hur du får förhållandet att överleva semestern. Av nån anledning är ju semestertider väldigt påfrestande för normativa förhållanden iom att man förväntas spendera väldigt mycket tid och utrymme tillsammans (läs: husvagnssemester) och då behövs ju dessa knep för att kämpa sig igenom det hela. Åtminstone om man får tro skvallerpressen.

Jag börjar fundera på om inte de flesta människor (och i förlängningen förhållanden) skulle må bättre om man inte skyndade sig att flytta ihop. Tidigare har jag haft väldigt bråttom att flytta ihop med partners och jag undrar om inte det också varit en del av problemen. Istället för att känna sig för så låter man en idealiserad norm styra behoven. Jag och Blanka har snart varit tillsammans i fyra år och vi har verkligen känt oss för. Aldrig tagit något för givet och vi har låtit vår relation växa organiskt och utifrån sina egna behov. Även om människor är sociala djur (jag är det, i perioder) så behöver vi också vårt eget utrymme. Jag behöver min egentid, den tid och det utrymme som bara är mitt. Tid att reflektera, smälta intrycken och tankarna, låta huvudet arbeta. Sånt är svårare att få när man delar ett hem. Även om jag delade ett hem med Blanka och Kajsa så skulle jag även dela hem med flera bonuspartners och för mig skulle det kännas som att bo i en myrstack. Jag skulle inte få tiden att tänka, inte tiden att bara vara mig.

Så varför flyttar man ihop? Jag kan tänka mig flera skäl. De som jag själv kan identifiera med är ju ändå att man älskar människorna man vill bo ihop med, man vill vara så nära dem som möjligt så länge som möjligt. Jag vill ju det, jag vill ha min Blanka nära hela tiden. Men jag har lärt mig också att det finns baksidor med det, jag spänner mig och börjar kompromissa med vem jag är, jag börjar skjuta undan saker och jag tar för snabba genvägar. Ändamålet börjar helga medlen och det blir inte bra för mig.

Jag sitter här och undrar hur många relationer, förhållanden och giftermål som gått sönder för att partnerna haft alldeles för bråttom med att flytta ihop? Att man inte har låtit det ta sin tid, att man inte låtit människorna själva känna efter och organiskt låta villkoren för ett boende formulera sig själv – eller inte formulera sig, för kanske är många som mig och behöver sitt utrymme på ett sätt som gör att man är lite krånglig att bo ihop med? Kanske skulle många må bättre av att göra som jag och Blanka och Kajsa vill göra, dvs att jag har mitt eget hem – men det är så nära så att om man känner sig ensam kan man bara promenera bort eller gå tvärs över trapphuset?

På många sätt är relationer och förhållanden som hus. Man måste låta dem sätta sig ordentligt. Nybyggda hus har inte satt sig ordentligt på grunden och stommarna. Det kan ta flera år innan ett hus har liksom lugnat sig och fallit på plats. Det är lite samma sak med relationer, det kan ta lång tid innan relationen har satt sig och lagt sig till ro på rätt sätt – på det sättet som innebär att den stadgat sig.

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Varför flyttar man ihop?

  1. Tompa

    När det gäller det där med normer så är det väl så att man ibland lever enligt normen, och ibland inte. Det vore märkligt att ändra sitt beteende för att det råkar vara enligt normen. Människor som bryter normer av mer eller mindre ideologiska skäl, och försöker få andra att också bryta normer, brukar vara rätt påfrestande, eftersom de i grunden är moralister som tycker deras sätt att leva är det ”rätta”. De som var tatuerade innan det blev norm bör väl knappast ta bort tautueringarna för att det nu har blivit norm (bland den yngre befolkningen). De som nu gör det verkar ha som mål att att gå på tvärs med den övriga befolkningen, och det måste väl bero på nån slags brist på självkänsla.

    Svara

Skriv en kommentar!