Min märkliga prestationsångest

Emellanåt drabbas jag av nåt slags prestationsångest. Sexuell sådan. Den är väldigt speciell och även om jag tror allas prestationsångest kommer i olika skepnad upplever jag att min är ganska unik. Den är ungefär som att balansera på ett rakblad; gränsen är jättetunn och direkt jag är över toleransen låser jag mig fullständigt.

Det är oerhört frustrerande. Jag gillar inte att få prestationsångest men det händer. Det händer alla människor och alla har vi olika knep för att komma över eller runt den. Det finns fortfarande ett stort stigma associerat med sexuell låsning kring prestationer; det spelar ingen roll om du har kuk eller fitta, alla utsätts vi för väldigt mycket idealiserat trams kring hur vi förväntas prestera sexuellt. Som kille möts jag av alltför mycket sån skit både i könsrollen som kille (man ska alltid vara redo för sex, osv) men även i porren finns den. Killar som knullar i timmar och alltid är hårda. Sånt skapar en enorm prestationsångest hos många killar, trots att verkligheten ju är radikalt annorlunda och vi alla vet det innerst inne.

När jag drabbas låser jag mig helt och hållet. Det kommer plötsligt och oväntat, det är inte ett dugg trevligt och det skapar en stark känsla av att inte duga. Som sagt, allas upplevelser är lite olika men det här är min egen känsla. Det känns väldigt mycket som om en muskel knyter sig, som att man får kramp fast i huvudet. Den kan sitta i väldigt länge men jag är glad att Blanka och Kajsa båda känner igen den och har lärt sig hantera den. Jag är extra glad att jag själv lärt mig att släppa den, att acceptera känslan och påminna mig om att det inte gör mig till en sämre kille eller sämre partner.

Men med det sagt är det samtidigt inte så lätt att släppa den. Jag tror de flesta män matas tidigt med hur man som kille ska prestera och att man är omanlig om man inte gör det. Det är som jag tjatat om förut, hela den där killar-ska-få-stånd-direkt-och-alltid-vara-stenhårda-myten.

Numera är min låsning oftast mer mental än fysisk. Visserligen leder den mentala låsningen till att kroppen helt slutar fungera sexuellt, men det är huvudet som är mitt största problem. Det är extra frustrerande när jag är jättekåt och är precis på gränsen och sen BAM; nån liten nervbana rycker i nödbromsen och hela kåt-tåget bromsar skrikande till ett totalt stopp. Det gör nästan fysiskt ont när det händer.

I helgen har jag onanerat ovanligt mycket. Mitt sug för onani har minskat en hel del men det kommer i vågor (no pun intended) och helgen var definitivt en mer kåt sådan. Jag tror mycket har varit pga att jag har varit helt själv i helgen. Jag har inte haft ensamtid men alla mina vänner har varit frånvarande och jag har inte spenderat midsommaren med Blanka. Det har gett mig en stor avslappning, att bara spendera tid med mig själv. Det har lättat mycket av den vardagliga prestationsångest som jag känner emellanåt; det i sin tur har gjort mig både mer kåt och mer uttråkad. I det här fallet har det varit en bra och skön kombination. Uttråkad på ett bra vis, om ni nu kan tro det. Det har varit skönt att rasta reptilhjärnan också. Att ligga naken i soffan och slötitta på en film och efter den filmen är klar greppa kuken och runka ut ett sprut. Inget krav, inget krångel, inget pyssel. Inte för att jag har krångligt och kravfyllt sex; det har jag inte. Däremot är det skönt att ta kontroll över sina neuroser.

Sånt får mig att slappna av. Sånt får min prestationsångest att minska. Sånt ökar på mitt självförtroende.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!