Sluta försvara kärnfamiljen!

För några dagar sen läste jag ett debattinlägg om inseminering för ensamstående kvinnor. Inlägget var typiskt reaktionärt. Det var ännu en ”borgerlig opinionsbildare” som vred sina händer över alla icke-traditionella familjeformer och sedan tog på sig en vit rustning och drog ut i strid för att försvara diverse ogrundat nonsens.

Jag blir trött på alla konservativa människor som är livrädda för allt som inte är kärnfamiljen. Mycket av det som hävdas är i bästa fall struntprat och i värsta fall rent påhitt. Frk Teodorescu pratar en hel del strunt i sin artikel och ger väldigt lite (läs: inga) fakta som styrker hennes åsikter. Jag själv tycker att man ska följa en empirisk metod och observera innan man öppnar munnen och pratar dumheter men hey, fakta kan ju lite sådär obekvämt komma i vägen när man ska försöka skapa en opinion.

Det finns så gott som ingenting som stöder det här med att barn behöver båda föräldrarna och andra liknande värderingar från 50-talet. Det som barn behöver är tre saker: Kärlek, mat i magen och tak över huvudet. Barn kan få kärlek från en förälder, två föräldrar, tre föräldrar, två föräldrar av samma kön, två eller fler föräldrar av olika kön, en förälder som bytt kön. Osv osv. Kärlek och omtanke är inte en sak som kommer enbart från den magiska uppsättningen mamma-pappa-barn. Mat i magen och tak över huvudet brukar komma relativt automatiskt så länge det finns minst en förälder som vill ta hand om sitt barn.

Ett av de största problemen jag har med människor som skriker sig hesa om hur fantastisk kärnfamiljen är, det är att outtalat så säger de att alla andra familjeformer är skit på en eller annan skala. En del säger det rakt ut, en del verkar inte förstå att de säger det. Det är helt enkelt inte sant. Tittar man på hur många människor som växer upp i olika (enligt normens definition) trasiga familjer och som ändå blir helt vettiga, trevliga människor som både betalar skatt och källsorterar så försvinner argumentet för kärnfamiljens biologiska magi med en gång. Återigen det där med att barn behöver kärlek och omtanke.

Jag skulle tro att det finns gott om människor som har vuxit upp i en till synes kärnfamilj men som är väldigt trasiga inuti och inte mår bra. Kärnfamiljen som utåt sett har verkat normal men som har bestått av föräldrar som slutade älska varandra ungefär samtidigt som graviditets-testet visade blått och sedan har hållit ihop ”för barnens skull” varpå de ägnat 20 år av detta barns liv till att passiv-aggressivt ta ut olika frustrationer på varandra och på barnet som de kanske upplever var orsaken till att kärleken dog.

KÄRNFAMILJEN. ÄR. INTE. MAGISK.

Jag själv växte upp i en kärnfamilj. En bra sådan, dessutom. Med gott om kärlek och föräldrar som alltid lyckades uppmuntra mig och min bror i våra olika förehavanden. Som än idag är ett jättestort stöd och som alltid är redo att lyssna om det behövs. Ändå har jag problem med självförtroende, känslor av ensamhet och olika andra problem som jag brottas med. Kärnfamiljens påstådda magi löste inte dessa problem.

Det är intressant hur många konservativa människor gärna pratar om individens frihet. Dock verkar detta enbart gälla om individen väljer att leva enligt den norm som olika konservativa debattörer försvarar. Så fort man lever ett liv som inte domineras av normerna viftas man undan som flummigt vänsterpack. Det är märkligt.

”I tider när vi kastar bort trasiga relationer i stället för att laga det som gått sönder växer många barn upp med bara en förälder, inte sällan med just mamman. Många av dessa barn lider som barn, många av dem lider som vuxna. Ingen kan ersätta närvaron av en frånvarande förälder, för den som blir till via insemination är en premiss för existensen att pappa är en saknad. Så mycket för barnets bästa!”

Det ovan är saxat från Alice Teodorescus debattartikel. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det. När jag läser det låter det som samma smörja Marcus Birro brukar pressa ur sig. Alltid detta prat om att vi alla ska sträva efter livslånga relationer. Fakta: livslång kärlek är jättefint men den infinner sig inte alltid och när känslorna tagit slut går det inte alltid att blåsa liv i dem igen på artificiell väg. Fakta: barn har inte en magisk inbyggd apparat som skapar en instinktiv oro om det inte finns minst (och max) en fittbärande och en kukbärande förälder nära. Det är trist också när debattörer hela tiden ska försöka maskera sin egen inskränkta moralisering av andras liv genom att använda ”barnets bästa” som en sköld mot kritik. Det gör mig arg när ”barnets bästa” har som retoriskt grepp missbrukats så ofta att det blivit nåt slags osårbar metod för att framföra diverse goja!

Jag beklagar, Alice. Du vet inte vad du pratar om och ditt försvar av kärnfamiljen lyckas egentligen bara belysa din djupa rädsla för allt som inte är en normkramande mamma-pappa-barn-konstellation. Det kan inte vara lätt att vara så rädd som du är.

Sist men inte minst vill jag understryka att jag egentligen inte har nåt emot kärnfamiljen som koncept. Det som får igång min motor är att den hela tiden måste försvaras och att mindre kunniga människor tror att den är extra magisk och mer ”naturlig” och liknande. Det som stör mig med den är att den är en norm, att den försvaras på bekostnad av ”alternativa” familjekonstellationer – samt att jag tror många människor i princip känner sig tvingade in i en kärnfamilj trots att det kanske inte passar hur de vill leva innerst inne.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!