Detta tjat om att det ska ”fungera”

Ofta när man diskuterar monogami kontra polyamori kommer det på tal vilket av livsvalen som ”fungerar” bäst. Jag har gått och retat mig en smula på detta under dagen eftersom jag tycker det är fel sätt att se på en så stor sak som vilken typ av relationer man vill ha.

Det här är nånting man ofta får höra från relations-rådgivare. Poly ”fungerar” inte, vi testade det på 60- och 70-talet och det funkade inte då och funkar inte idag. Bla bla bla. Etc etc. Det är samma tugg och jag undrar, VADDÅ FUNGERAR? Hur definierar du att nånting fungerar när det kommer till nåt som är så svårt att mäta som hur människor älskar och blir ihop?

Hela det där fungerar-tugget kommer utifrån massor med varm luft om äkta kärlek och att livslång kärlek är äkta kärlek. Vilket snack! Ja, i en Disney-film kanske det funkar så men ute i verkligheten fungerar det annorlunda. Jag tror själv på att observera och dra slutsatser utifrån observationerna man gör. Vetenskaplig metod. Om man ser på människor och ser hur människor inleder och avslutar förhållanden kommer det att synas att de flesta människor faktiskt inte har livslång kärlek och därmed enligt en diffust definierad norm inte har äkta kärlek.

Kärlek är inte ett företag. En relation är inte ett anställningsavtal. Jag har tjatat om det här förut.

Jag är glad att jag har Blanka och Kajsa i mitt liv. Jag älskar dem innerligt och om nån av dem valde att avsluta sin relation med mig skulle jag sörja den och det vi hade. Men det betyder inte att polyamori inte fungerar. Tvärtom tycker jag det fungerar bättre att göra så än att sträva efter nåt suddigt ideal som normen säger åt dig och sedan när du självklart misslyckas med det (eftersom normens ambition är stick i stäv med hur människor faktiskt funkar och dessutom presenterar väldigt högt ställda mål) så känner du dig misslyckad. Detta eftersom det inte är fel på normen, den ”fungerar” utan det är du som inte kan anpassa dig till dess parametrar. Eller nåt.

Hur mäter man om nåt fungerar? Det går inte att göra på vettigt sätt med kärlek och vilken livsstil man har eller väljer. Plus, varför ska vi vara så besatta med att ha nåt som fungerar? Kan man inte bara välja nåt som fungerar FÖR DIG? Det här är också saker jag tjatat om förut, att försöka ignorera den krossande normen och välja nåt som funkar för dig?

Jag har ingenting emot monogami som relationsform. Det jag har nåt emot är att monogami blev en norm. Att monogami dessutom blev en tvingande norm som ingen får ifrågasätta och där dess försvarare säger saker som ”jamen, den FUNGERAR ju”. Struntprat. Om den hade fungerat så hade vi inte haft skilsmässor eller otrohet. På det sättet tycker jag det är uppenbart att den inte fungerar men ändå får poly-val en massa skäll om hur det inte fungerar pga denochden-struntsaken.

Att använda ”fungerar” som måttstock är oerhört godtyckligt. Vad är det som ska fungera? Ska man ha ett livslångt förhållande och om man håller svinhårt i sin partner tills man kramat all kärlek ur relationen för årtionden sen men ändå håller ihop tills man dör en tidig vintermorgon i Januari så ”vinner” man relationstävlingen? Är det bättre att ha ett livslångt men skitdåligt förhållande än att ha flera andra som kanske inte är livslånga eftersom -NEWSFLASH!- människor inte är robotar och känslor kanske tar slut, och när de tar slut så tänker man att man ju ändå hade det bra tillsammans och gläds över de veckor, månader eller år man fick njuta av den kärleken?

Nej, nu sätter jag punkt på det här snurriga inlägget.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!