Sitcom-normer

I mitten av 90-talet fanns det en komediserie av sitcom-snitt som i Sverige sändes under namnet ”Vänner”. Originaltiteln var ”Friends” och den är en sån populärkultursstridsvagn att än idag, tio år efter att sista avsnittet sändes, förekommer det fortfarande referenser till den i vardagen. För tjugo år sen lanserades den och jag återupptäckte den på Netflix där jag ser den som hjärndöd underhållning när man äter eller har tråkigt.

Det som slår mig med den är hur mycket samhällets normer har ändrats. T.ex. förstår jag inte varför Ross ex-fru som är flata används till så mycket märklig humor. Visserligen är hans ex-frus karaktär ovanligt balanserad och serien har fått beröm för sin porträttering av ett lesbiskt par som ”normalt” men ofta i serien är hans ex-fru en källa till mild homofobisk humor. Jag stör mig en smula på detta.

I ett annat avsnitt visar det sig att Joeys farsa lever ett dubbelliv med en annan kvinna. Han säger t.o.m. att han älskar båda men ändå tycker Joey att det är helsjukt och att han måste välja en. Avsnittet var säkert tänkt att vara lättsammare men för mig som poly framstår det bara som sorgligt och tvingande hur Joey ställer detta ultimatum trots att hans pappa är lycklig. Visserligen presenteras hans ”älskarinna” som en otrohetsaffär, men när Joeys mamma dyker upp och förklarar att hon känner till att och även om det inte är normalt så är hon okej med det slår det också an en nerv hos mig.

Så mycket har ändrats sedan den här serien sändes. Jag är glad för det. Samtidigt påminner det mig att vi har lång väg kvar att gå. Än idag finns det mycket fobi för det som inte är heterosexuellt tvåsamt och det stör mig. Idag har dessutom mycket av sitcoms och komedier börjat använda denna humorn mycket mer skruvat, hårdhänt och fördömande.

Det här är också varför jag undviker väldigt mycket populärkultur idag. Jag orkar helt enkelt inte med att se hur allt som inte är normalt används som en källa till humor eller fördömande. Det är så oerhört sällsynt att se icke-normiska inslag i populärkultur och det gör mig trött.

Detsamma gäller filmer. För mig har exempelvis romantiska komedier blivit en enorm källa till frustration. Dels för att de är hysteriskt förutsägbara i sin dramaturgi, men också för att den typen av filmer alltid använder normer som en slägga för att skapa intrig. I en polyvärld hade romantiska komedier aldrig varit mer än kanske tio minuter långa, för den dramatik som skapas i dagens romkoms (”Åh nej, vilken av dessa människor ska jag välja, för jag måste välja bara en!”) finns sällan som källa till dramatik i polyvärlden. En poly-romkom skulle ta tio minuter och sen sluta med ”och de löste sina problem genom kommunikation och alla levde lyckligt så länge de trivdes med det” eller nåt i den stilen.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Sitcom-normer

  1. Hanne

    Pretentiös är bara förnamnet! Åh vad jag är less på typ allt som du skriver här. och har skrivit under den senaste tiden.

    Stackars missförstådda människa. Allt som den här sajten stått för den senaste två års perioden får mig i princip att vilja spy. sorgligt men sant. Ändå kollar jag in då och då med hopp om bättring men inte!
    Gör dig själv och den här sidan en tjänst: Lägg NED!

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Och ändå kommer du in här och har kollat i två års tid? Fascinerande. Speciellt är det fascinerande att du tar dig tid och skriver en kommentar trots att du säger dig avsky allt som står här. De flesta människor brukar bara i tystnad sluta läsa men du fortsätter envist i två års tid trots allt. Mycket imponerande!

      Tydligen gör jag ju nånting rätt eftersom du läst i två år trots att du säger dig avsky det. Det måste ju innebära att alla andra som gillar det jag skriver har läst ännu längre och djupare!

      Svara
  2. Richard

    Jag tror absolut att man skulle kunna ha poly-romkoms på mer än tio minuter. Dramaturgin skulle kanske se annorlunda ut i detaljerna, men den skulle absolut kunna finnas, och det utan att ta till knepet med att nån i grunden tänker i mono-termer. (å andra sidan, att nån tänker i mono-termer är ju källa till drama, bara det!)

    Svara

Skriv en kommentar!