Normen uppmuntrar inte till valfrihet

Jag är en person som alltid försöker uppmuntra till en sunt kritisk inställning till normer. Normer finns runt om oss i massor av former och vi förväntas alla att anpassa oss efter dem. Jag själv anser att människor mår generellt bättre om man har en balanserad relation till normer, men normerna som existerar håller ju givetvis inte med mig.

Den överlägset vanligaste normen som detta samhälle följer är exempelvis den monogama normen. Vi fostras in i monogami från barnsben och det är väldigt svårt att våga kritisera eller avvika från den normen. Jag själv är alltid beredd på att ta kampen när det kommer fram att jag lever utanför normen. Det är lite jobbigt att alltid behöva gå i försvarsställning men så funkar normerna. Man ska inte ifrågasätta normer, bara göra som de säger. Väljer man att avvika riskerar man givetvis att bli dömd som en pariah av den kollektiva massan och sen är det upp till varje individ att avgöra om man orkar det.

En annan norm som ifrågasätts väldigt sällan är den att kvinnor ska raka sig under armarna. Närhelst en kvinna låter bli att göra det blir kritiken ofta rätt högljudd. Ett relativt färskt exempel är när en tjej i publiken på nåt evenemang visade sina orakade armhålor i ett blixtsnabbt klipp och plötsligt exploderade Twitter och sociala medier i olika former av kritik mot den kvinnans val. Motreaktionen kom såklart också och kvinnor visade sina orakade armhålor.

Min personliga åsikt är som sagt att man ska vara medveten om och ha en sunt kritisk inställning till normer. Om man ser till alla människor i samhället tror jag faktiskt att det är relativt få som är medvetna om hur insyltade de är i normerna, samt att de kanske med sina handlingar befäster normer och förtrycker andra människor pga detta.

Häromdagen funderade jag lite på Twitter om varför kvinnor väljer att raka sina armhålor. Jag fick två svar, det ena som sa nånting om att hon gör det för att dofta mindre svett. Den andra kom från någon som sa:

”För att människor är fria att göra som dom önskar?”

Tweeten verkar dock vara borttagen men jag har en kopia i min mail.

Hur som helst. Normen uppmuntrar inte till valfrihet. I de fall jag pratat med kvinnor som rakar sina armhålor får jag många olika svar. Allt från att det ”känns fräschare” till svar om doft eller olika andra svar. Ofta upplever jag att dessa svar är nånting som kvinnorna själva hittar på för att försvara normen. De få gånger jag har kunnat prata med dem och se om det finns nånting djupare brukar det ofta till sist leda till olika varianter på svaret ”jag orkar/vågar inte göra annat”.

Ni förstår, normer är generellt tvingande. Normen är osynlig. Normen ger dig ingen som helst valmöjlighet eftersom om du avviker från normen är risken stor att du betraktas som konstig. Monogaminormen är sådan. Den ifrågasätts väldigt sällan och generellt bara av människor som mig. Att kvinnor ska raka sig under armarna är en annan norm och den ifrågasätts också väldigt sällan. Jag tror faktiskt själv inte att det finns speciellt mycket valfrihet i en tvingande norm som monogami eller att kvinnor ska raka sig under armarna.

Varför tror jag inte det? För att de kvinnor som väljer att raka sig under armarna har mest troligt gjort det hela sitt liv. Ända sedan tidigt i tonåren när puberteten kickade igång har de flesta kvinnor fått lära sig att raka bort håret från armhålorna. Det har aldrig funnits en valmöjlighet. Samhället uppmuntrar inte kvinnor att välja själva, normen uppmuntrar kvinnor att tro att de väljer att raka armhålorna men normen är också en ful och opålitlig lärare som inte vill att du ska vara trygg med vem du är.

Jag tror inte att man kan prata om fri vilja i sammanhang där en osynlig, kollektiv tvingande norm dikterar villkoren. Det blir överhuvudtaget svårt att ens lita på sina egna resonemang inom området eftersom vi alla färgas av normen. Även mina åsikter här är subjektiva, mina egna och färgas av mitt motstånd till normen.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!