Jag ser samma problem igen

Jag har en vän. För snart ett år sen sa hen att hen hade gett upp på kärleken. Att det inte var nån mening att söka efter nånting och att det enda som kärleken gett hen var smärta och misär.

För kanske en minut sen gick hen ut genom min dörr för att gå på en date med en tjej. Jag har inte vågat ta upp att jag återigen ser samma varningstecken som alltid och att hen sätter för stora växlar på det här. Jag ser också att trots att hen tänker ”ta det lugnt” så är hen helt överengagerad i den här tjejen, nästan från första början. Det är samma varningstecken som jag sett varje gång hen är på väg in i en ny relation.

Hen oroar sig mycket över att vara rätt, även om det sker på ett uppenbart omedvetet plan. I 45 minuter stod människan i mitt badrum och oroade sig för sitt hår, sina tänder, sina kläder. Jag försökte att inte säga så mycket för jag vill inte uppmuntra det här beteendet men ändå är hen en av mina äldsta och närmaste vänner så det skär en smula i mig. Jag fegade ur.

Jag ville säga att jamen, ser du inte att du gör exakt samma saker som sist. Istället för att vara dig själv försöker du vara en idealiserad version av dig själv för att motsvara en förväntning som du själv skapat inuti ditt huvud. Istället för att vara dig själv och ha en t-shirt med en fjantig slogan står du och väljer skjorta i 20 minuter samt rotar igenom min klädkammare efter ett strykjärn som jag redan påpekat inte existerar. Du oroar dig för fläckar på dina tänder och om ditt hår –som du spenderat en kvart på att vaxa i kompassens alla väderstreck– ser konstigt ut eller om det ser naturligt ut.

Det är oerhört subtila tecken. Jag ser dem för jag har känt henem i tjugo år. Jag vet vad som rör sig inuti hens huvud. Jag ser spänningen och nyförälskelsen i ögonen och jag ser hur hen blir neurotisk på ett sånt litet sätt att det krävs mikrometer för att ens kunna mäta rörelserna. Jag ser allt det som hen inte ser i sitt eget beteende och det gör mig orolig.

Jag ser att hen fortfarande inte är nöjd med sig själv och inte har hittat den där tryggheten och stabiliteten som henem sa att de behövde för snart ett år sen. Fortfarande så åker alla villkor ut genom fönstret så fort någon visar sig intresserad. Det som började som en avslappnad vänskap för några veckor sen har blommat för fort upp i en relation som blir djupare trots bådas uttalade princip att de ska ”ta det lugnt” i den här fasen.

Det är svårt för mig att se lugnet hos någon som spenderar bokstavligen två timmar med att försöka lista ut vilken restaurang henem ska ta sin date till. Som spenderar större delen av förmiddagen att välja skjorta – ett plagg som jag vet att hen aldrig har på sig såvida det inte är begravning, bröllop eller ännu en date. Jag vet att hen oroat sig hela natten över den monogama världens fåniga spelregler, i vilken ordning man får hålla handen eller så.

Häromdagen uttryckte hen en fundering över nån fråga rörande den här dejten. En sån där typisk ”tänk om hon inte gillar…” och så. Jag orkade inte med att vada igenom normvärldens komplicerade parningsritualer utan klöv den gordiska knuten genom att säga ”fråga henne!” vilket hen såklart inte gjorde. Jag antar att den där mystiken som normvärlden hävdar är viktig är mer prioriterad än att en av mina bästa vänner ska kunna slappna av och vara sig själv.

Det läggs för mycket energi på den här relationen från henem. Den har knappt börjat och ändå sprakar hen av energi och engagemang. Precis som inför alla stora projekt vill hen att det ska bli bra, och som alltid tror hen att om man lägger ner en massiv ansträngning kommer det att skapa en bra grund. Min egen erfarenhet är tvärtom. I alla de relationer där jag dränkt relationen i uppmärksamhet och omtankte har den precis som en blomma som övervattnas och pysslas om för mycket dött av överbelastning. Jag gjorde så själv. Jag oroade mig för hur jag såg ut, hur jag projicerades, hur jag uppfattades.

Visst, ibland kan jag likt en knarkare som genomgår avvänjning falla tillbaka i dåliga mönster men generellt försöker jag att inte göra det. Om jag visar mig som jag verkligen är, inte förställer mig eller försöker skapa en idealiserad version skapar jag bättre grunder för en lång relation. Jag försöker lita på att om personen som gillar mig verkligen gillar mig för den jag är, varför ska jag då ta bort allt det som gör mig unik?

Min vän märker inte detta. Jag orkar inte förklara det heller för det kommer inte att gå igenom lyckosurret som just nu strålar ut från henem. Jag lyckönskar hen när henem susar ut genom dörren samt svär åt en mer cynisk sida inuti mig själv som ser samma varningstecken som förut, som ser samma besattheter, samma neuroser och som drar slutsatsen att även det här kommer att hålla i någon månad och sedan falla i bitar under sin egen tyngd.

Jag hoppas det inte faller i bitar. Men om det gör det ska jag återigen vara där och ge stöd. Jag tror dock att den här gången kommer jag att vara lite mer styvmoderlig med mina lärdomar och observationer kring min vän. Nånting måste ändras om även det här slutar i misär.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Jag ser samma problem igen

  1. secretessa

    Jag är också så att jag fegar ur lite, jag kan stötta och finnas där men jag har svårt att verkligen säga rakt ut vad jag ser. Om jag kan ge dig nåt råd så är det att faktiskt göra det, att säga det du tänker: ”jamen, ser du inte att du gör exakt samma saker som sist. Istället för att vara dig själv försöker du vara en idealiserad version av dig själv för att motsvara en förväntning som du själv skapat inuti ditt huvud.”
    Jag har en vän som kan göra det, visst ibland trampar hen i klaveret men oftast inte. Det kan vara jobbigt men också nödvändigt och uppfriskande att någon faktiskt säger de där sakerna man behöver höra.
    Folk som gång på gång gör samma misstag eller upprepar samma tokiga beteende behöver rubbas lite. Ibland är man en bättre vän när man vågar vara obekväm.
    Kram

    Svara

Skriv en kommentar!