Vänskap, jag fattar inte hur ni lyckas

Jag fann denna vackra serie ”I think I am in friend love with you” (övers. jag tror att jag är vänkär i dig) av Yumi Sakugawa och önskar att jag vågade sända den till de vänner jag skulle vilja be om mer plats för mig i deras vänliv. Det modet har jag dock inte, och inte tar jag någonsin upp det till samtal.

(Det här inlägget behandlar en av de känsligaste frågor jag kan skriva om, så vänligen om ni känner mig eller skriver en kommentar ber jag om varsamhet.)

Friendship-stone-SMALL-dreamstime_691450-3

I min värld finns det två typer av vänner, det finns de jag varit ihop med tidigare i kärleksrelation och det finns de jag har haft en vänskaplig relation med sedan jag träffade dem. Den första kategorin är liten och med dessa är jag öppen och kommunicerar även negativa känslor. De andra, hm, där har jag svårare att berätta om när jag blir ledsen, sårad och/eller arg. Jag säger sällan högt saker som ”snälla, kan du tänka dig att höra av dig oftare” eller ”jag vill ses oftare” och gör jag det verkar människor inte förstå vilken ansträngning det är för mig. Inte heller uttalar jag sånt som ”jag blir ledsen när du säger att du vill ses om och om igen, men sen aldrig har tid för mig”.

Min erfarenhet är att vänner inte kan ta den typen av diskussioner, speciellt inte då jag är så otränad på att uttrycka denna typ av känslor att mitt vanliga rätt lugna trevliga vän-jag blir forcerat på ett sätt som anses barnsligt och fel. Jag har till och med fått höra ”men vi är ju faktiskt bara vänner” som svar på försök att kommunicera negativa känslor där jag önskar något av den andra i vänskapsrelationen. Oftast, om jag ska jämföra med kärleksrelationer, så är mitt behov att bli hörd större än att något faktiskt sker i handling. Jag behöver dock få uttrycka om jag upplever att något (borde) förändras om relationen ska hållas hälsosam.

En skillnad jag upplever finns mellan kärleksrelationer och vänskapsrelationer är förmågan att lyssna oavsett om den mottagande tycker frågan är viktig eller inte. I kärleksrelationer och de av mina vänskapsrelationer som kommit ur kärleksrelationer så får själva orsaken vara hur oviktig som helst, det som lyssnas till är känslan saken väckt. Medan i vänskapsrelationer behöver saken ha legitimitet före känslan kan lyssnas till. Lite som att, om jag tycker att sparka någon på smalbenen är okej så behöver jag inte lyssna på min vän som säger att det gör ont.

Om jag inte tror att det uttryckta negativa kommer lyssnas till eller kan förändras, ex någon vän som behandlar överenskommelser vårdslöst, utan håller tyst så drar jag mig undan mentalt. För varje sån gång jag skulle vilja säga något men väljer tystnaden, så blir vännen förflyttad något snäpp längre ut från mitt inre.

Periodvis är jag starkare och vågar utmana mig själv. Jag testar tillit, något jag har mycket lite till människor. Min bristande tillit har genom åren visat sig som en total öppenhet, något andra lätt tolkar som ett överskott på tillit. Länge hade jag som motto, ”öppenheten är skenbar, det viktiga döljs av den”. Likaså hjälper min familj till att ta upp saker jag känner mig obekväm med, detta för att (minst) Niva anser att jag inte bör ta beslutet ensidigt att avbryta vänskaper. Det är högst olämpligt. Relationer består av minst två personer.

Ibland när jag talat om vänskap med andra så får jag höra ”med riktiga vänner kan man tala om allt, annars är det inga riktiga vänner” och hm, jag vet inte hur jag ska tolka en sådan mening. Vill den jag talar med säga att jag inga riktiga vänner har utöver de tre jag vågar ha så stor tillit till att jag vet att jag kan berätta när de sårar mig utan risk att de försvinner? Eller?

Jag önskar att jag vågade vara mer öppen mot vilka jag skulle vilja spendera mer tid med, men jag väljer än så länge hellre att vara okunnig om deras eventuella ovilja än låta mitt vänhjärta gå i tusen bitar. Några väljer jag till och med att bara vara på bekantnivå med för att jag är rädd att min önskan om att vara närmare vänner skulle komplicera relationsbanden, hellre hålla avstånd då.

För mig är det vänskap som är den mest komplicerade relationsformen, jag förstår inte hur ni andra får det att fungera. Detta är en av anledningarna till att jag inte arrangerar mina relationer som en relationsanarkist och behandlar alla som vänskapsrelationer för jag skulle aldrig orka leva enbart i den osäkerhet vänskapsrelationer ger mig. (Kanske utvecklar detta någon gång…)

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Vänskap, jag fattar inte hur ni lyckas

Skriv en kommentar!