Rådgivare och mononormen

Häromdagen fick jag möjlighet att bli lite upprörd över en rådgivnings-artikel i DN. Generellt tycker jag DN har ganska bra såna saker, åtminstone om man jämför med t.ex. Aftonbladet där rådgivarna ger korta, ganska meningslösa och väldigt generaliserande svar. DNs rådgivare gör åtminstone en liten ansträngning och för det mesta lyckas deras råd vara åtminstone lite mer givande än genomsnittet.

Jag ska också erkänna att precis som de flesta människor lider jag av det som på engelska kallas för ”confirmation bias” och som jag på svenska brukar översätta till bekräftelse-lutning. Det är inte den korrekta översättningen, men jag tycker inte den riktigt känns rätt och föredrar min egen. De flesta människor har den här tendensen och den gör det svårt att objektivt bedöma situationer då vi gärna ser situationer genom ett filter av våra egna erfarenheter. I praktiken innebär det att vi föredrar lösningar som stämmer överens och bekräftar med de positiva teorier vi själva har. Konservativa politiker tenderar att föredra konservativa lösningar eftersom det stämmer överens med deras egna åsikter, fördomar och erfarenheter medan liberala politiker föredrar tvärtom. Det här är en djupgående mänsklig egenskap som vi alla har.

För mig innebär det exempelvis att när jag läser om situationer som den i rådgivnings-spalten ovan så ser jag givetvis en självklart lösning: Polyamori. Det är ju för mig den uppenbara lösningen och i mitt huvud så kommer alla att bli lyckliga av den. Tralala! Givetvis är det ju inte så enkelt. Man kan leda hästen till vatten men man kan inte tvinga den att dricka. Man kan berätta om polyamori för människor i knepiga relationssituationer men det betyder inte att de kommer att tjuta ”åh vad underbart, nu ska jag bli lycklig!” även om man gärna vill tro att det blir så.

Nej, verkligheten är ju lite annorlunda. Jag vill gärna tro att det finns enkla lösningar på saker men det gör det ju inte. Dock frustreras jag av att mononormen som den är idag inte får kritiseras och att det inte finns en enda rådgivare därute i landet som är insatt i polyamori. Alla utgår från samma tråkiga monogama norm och de få gånger som ”alternativ” tas upp så görs det med en mycket kritisk och osaklig ton. Man pratar om dumheter som ”det där funkar aldrig” utan att rådgivarna ens pratat med icke-monogama och man säger saker som ”man testade det på 60-talet och det funkade inte då heller”. Dumheter! Jag har levt som poly i några år nu och jag har ett fungerande, fint och fast förhållande med Blanka. Jag önskar att dessa rådgivare kontaktade mig så att jag kunde visa dem att det faktiskt finns polymänniskor som fungerar, som får det att funka och att när det inte funkar beror det i de flesta fall inte på livsstilen eller människorna utan på problemhanteringen – ett problem som också återfinns i monovärlden.

Att gå från en monogam livsstil till en polyamorös är inte en magisk lösning. Man byter ut en uppsättning problem mot en annan. Skillnaden är att den nya uppsättningen problem kan vara lättare att hantera, lättare att lösa och att problemen kan vara av en mindre allvarlig sort. Detta är givetvis helt individuellt – dina upplevelser kan skilja sig enormt från mina, men så är det med människor, vi är alla olika.

Men jag önskar verkligen att det åtminstone fanns en rådgivare som var insatt i sätt att leva som inte bara var samma gamla fängslande tvåsamhetsnorm. Att de faktiskt hade lärt sig nåt om det bortom sina egna och samhällets fördomar.

Läs även dessa inlägg:

10 reaktion på “Rådgivare och mononormen

  1. Catharina

    Fast det där skulle ju bara fungera för frågeställaren i DN:s spalt, ifall samtliga tre inblandade personer hade denna sexuella läggning. Att de kan vara kära i flera på samma gång – och därför även kan acceptera att deras partners är det. Att de helt saknar svartsjuka och parbildningsbehov. Och detta lär vara väldigt osannolikt, i ett sammanhang som inte har med HBTQ att göra.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Nej, det skulle kunna funka för vem som helst, faktiskt. De flesta som är poly är helt vanliga människor som gjort ett aktivt val att acceptera att man kan och vill leva öppet, flersamt och ansvarsfullt. Det är inte en sexuell läggning utan ett val. Det skulle funka utmärkt även i ett sammanhang som ”inte har med HBTQ” att göra. Det skulle krävas att det är ett aktivt val och att man är beredd att arbeta med sina känslor, men det är fortfarande ett aktivt val som vem som helst kan göra oavsett vem man är. Poly-personer saknar inte svartsjuka, vi blir svartsjuka och osäkra precis som många andra – den stora skillnaden är att polymänniskor har accepterat det och arbetar med det. Vi gör det tillsammans. En del av oss har lika stort parbildningsbehov som de flesta monogama människor, en del har inte det behovet och trivs utmärkt med det också.

      Om du har någon poäng med din kommentar förutom att basera lite suddiga påståenden på vad jag tycker låter som ganska okunniga fördomar är du välkommen med förtydliganden. Om du har frågor som kan skingra dina fördomar är du också välkommen med dessa.

      Svara
      1. Richard

        Jag håller inte helt med om att det skulle funka för vem som helst. Det finns ändå ett grundkrav för ett fungerande poly-leverne: att kunna tänka sig att själv leva med mer än en partner, och/eller att kunna tänka sig att ens partner(s) även har en annan/andra partner(s). Kan man faktiskt inte tänka sig något av dessa så är nog poly inget att ge sig in i.

        Med det vill jag inte avråda någon från att åtminstone försöka tänka sig in i det och den ska hantera sig själv i ett poly-leverne.

        I övrigt sällar jag mig till Klumpesnusk och säger också att polys inte är några övermänniskor eller ufo:n som saknar vissa känslor. Det är hanteringen av känslorna som skiljer sig åt.

        Svara
  2. Drulle

    Polyamori är en läggning, även om det inte är en sexuell läggning. Det är inte ett intellektuellt val av det enkla slag som man kan göra t ex kring sitt yrkesval efter noggrann eftertanke. Precis som med fysisk sexuell läggning, alltså vilka fysiska seuella handlingar man kan klara av att njuta av, kan man i någon mån tillfälligt övervinna sig själv, för att uppnå ett överordnat mål som t ex att ge en älskad partner en upplevelse.
    Men de allra flesta kan inte leva polyamoröst som normal vardag.

    Rådgivaren i DN konstaterar antagligen omedelbart att den frågande är en person som vill leva monogamt. Det lyser igenom i texten. Det är överväldigande tydligt i texten.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag håller inte med om något av vad du säger och anser att det du säger är dumheter.

      Polyamori _ÄR_ ett intellektuellt val, jag anser inte att det är en läggning på samma sätt som huruvida man attraheras av män, kvinnor eller båda utan ett medvetet val. Det går alldeles utmärkt att leva polyamoröst som normal vardag, jag själv och andra har gjort det i flera år. Varför många ”provar på” och sedan faller tillbaka till normativt leverne är i de flesta fall för att normen är så tvingande, så stenhård att inte alla orkar kämpa emot den oförstående kritiken från släkt, vänner och andra som t.ex. dig.

      Din kommentar är typisk okunskap och fördom om polyamori. Du drar normativa slutsatser om något du inte förstår eller ens vill förstå.

      Svara
      1. Richard

        Eh… polyamori kan mycket väl betraktas som en läggning, om än av annan sort än vem man dras till sexuellt. ”Känslomässig disposition” var det nån som myntade på en mailinglista för ett gäng år sen.

        Själv ser jag då polyamori som en kapacitet jag har, och kan se mig runt och konstatera att det finns en hel del som också har den kapaciteten, och en hel del andra som inte har det.

        Det hindrar självklart inte att det även finns det intellektuella valet att faktiskt inrikta sig på att leva polyamoröst. Ärligt talat har jag aldrig förstått varför man ens ska bråka om huruvida det är en läggning eller ett intellektuellt val, kan inte båda synvinklarna finnas med i bilden?

        Svara
        1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

          Det är en filosofisk fundering mest. Jag ser det som ett intellektuellt beslut och det grundar jag i min tro att alla (eller åtminstone de flesta) är ”kapabla” att leva poly om man vill eller väljer det. För mig framstår monogami också som ett intellektuellt val, åtminstone logiskt sett – i praktiken anser jag dock att mononormen är indoktrinering och man får egentligen inget ”val” i frågan.

          Men absolut, vill man se det som en läggning så är det fritt fram. Dock tänker jag inte tillåta att människor som inte lever så, inte förstår det, är aktivt kritisk och intolerant (som ”Drulle” ovan) ska få tala om för mig eller andra polysar vad vi borde klassificera det som. Därav min skarpa ton till hen.

          Svara
  3. Drulle

    Du är så säker på din sak att diskussion vore meningslöst.

    Om du hade rätt skulle det finnas fler som levde i polyamori. Det normativa förtrycket är inte starkare för monogami än för att alls ingå parrelationer. Och polyamoriker är mycket ovanligare än singlar.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Diskussion är meningslös, det håller jag med om. Men inte pga mig eftersom jag levt i båda världarna och kan se förtrycket som normen utövar, fördomarna som normen odlar. Du kan inte se detta och alltså kan du inte förstå det heller. Vidare vill du ändå inte diskutera det, du vill ha rätt och tar stöd av okunskap och fördomar.

      Svara
    2. Richard

      ”Om du hade rätt”…

      Förlåt, men vilket struntprat! Har du något som helst begrepp om hur normer formar tankar och beteenden, hur begränsande de kan vara?

      Svara

Skriv en kommentar!