Att klä sig som ett kön

Könsroller är något som genomsyrar vårt samhälle och vår vardag. De flesta går genom den vardagen utan att en endaste gång granska, fundera över eller ifrågasätta könsrollerna som vi blir tilldelade. Än mindre ifrågasätta hur snäva de är eller hur de påverkar och låser våra barn. Fröken Löwengrip är ett lysande exempel här. Hon bara glider fram genom sitt perfekta liv utan att nånsin ifrågasätta nånting, utan precis som Barbie är ett käckt ”ti-hi” och en handviftning hennes svar på all kritik. Gladeligen sprider hon traditionen av att alla tjejer är tjejer, och alla pojkar är pojkar. För det är ju så enkelt, eller hur?

Nä, det är det ju inte.

För några veckor sen var jag på afterwork med mitt jobb. Mina kollegor är överlag rätt trevliga människor, men de är fullständigt omedvetna om världen jag lever i. De är dessutom fullständigt omedvetna om sina egna begränsningar och ofta förvånansvärt begränsade synsätt. I bilen på väg dit uppstod ett samtal om att Tyskland numera har ett tredje kön. Grabbiga åsikter om att ”men vad ska det vara bra till, alla vet ju om de är män eller kvinnor, det är ju bara att titta mellan benen!” slängdes runt ganska friskt. Jag brukar normalt välja att inte säga ifrån när olika åsikter om ”konstiga” människor kommer fram eftersom jag inte är helt säker på att jag vill ta debatten – men den här gången klarade jag inte av att hålla ett pokerfejs och kollegorna fick en syrlig förklaring om att alla inte är som de, att det faktiskt finns människor som inte trivs inuti CIS-världen, att en del tvingats in i den, och att ”hen” inte är en konspiration för att ta bort han/hon och tvinga alla in i nåt slags inbillad könlöshet. De fick en kort föreläsning i att det är bra att Tyskland möjliggör för människor som av en eller annan orsak inte trivs inuti CIS-världen att kunna existera på sina egna villkor. Jag signalerade tydligt att jag inte skulle acceptera nåt av det trams de inledningsvis försökte ta sig för.

Faktum är att i efterhand tror jag att jag knäppte till deras näsor betydligt hårdare än jag tänkt mig. Sånt är livet, de behövde det.

Inatt drömde jag om Calamity Jane. Det som jag specifikt minns från drömmen var omvärldens fasa över att hon ”klädde sig som en man” och i perioder återgick till att ”klä sig som en kvinna” vilket ofta antyds som att hon växlade mellan onormalt och normalt beteende. Ja, i mitten och slutet av 1800-talet var det ju helknäppt med en kvinna som frivilligt klädde sig som en man. Kläder är en del av könsrollen. Idag är det lite mer uppluckrat men ändå finns klädkoden i stort kvar. Kvinnor ”får” klä sig som män, men även när de klär sig i byxor och skjorta är det ändå många femininiseringar som finns hos de kvinnliga motsvarigheterna. Skärningarna är annorlunda, knappar sitter på andra ställen, färgerna är annorlunda. Om jag skulle klä mig i kläder avsedda för kvinnor skulle det synas väldigt tydligt. Det är ändå inte helt neutralt. Att som kvinna klä ut sig till man är mycket svårare än att som man klä sig till kvinna.

(En parentes, men det här är också en av många orsaker till varför jag föredrar nakenhet. Den nakna kroppen är oförfalskad. Kläder är förutom skydd och skylning av kroppen även ett komplext system av status och signaler. Jag föredrar friheten och ärligheten som nakenheten ger.)

I min dröm inatt var det stor fasa över Janes rebelliska tendenser att klä sig som man. Tyvärr försvann detta spår av drömmen ganska fort och ersattes med en märklig plot om en spansk konstnär som fick människor att jobba som levande statyer åt honom i nåt galleri i New York. Men jag minns Jane. För många, många år sen i en tidigare epok klädde jag mig som ”kvinna”. Eller ja, ett slags pastisch av kvinna eftersom jag gjorde det utan nån form av medvetenhet bakom och bara för att vara rolig. Det var fest, det var maskerad. Jag minns inte så mycket av upplevelsen eftersom de få minnen som överlevde åren efteråt har blivit väldigt gråa och suddiga, ungefär som foton man hittar i ett nedbrunnet hus. Jag minns dock hur mycket KRÅNGEL det var att uppnå höjden av kvinnlig klädsel. Strumpor, hållare, klänningar, fyllning här, stoppning där. Efter det fick jag en oerhört respekt för dragqueens.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Att klä sig som ett kön

  1. Kajsa

    Kan inte låta bli att tänka på en man som bor här i stan. Han gillar att klä sig till hälften man och hälften kvinna. Som oftast i någon slags tights och kjol, med pumps på fötterna och ”vanlig manströja” eller jacka och till det har han sitt fantastiska stora skägg på hakan. Att klä sig helt och fullt i kvinnokläder är visst inte han så han klär sig i 50/50.
    Underbart att han vågar vara sig själv, tycker jag.

    Svara
  2. Secretessa

    Om inte kön vore så viktigt skulle det vara så mycket lättare att bara vara sig själv. Jag har funderat kring det här med könsidentitet och att vilja korrigera sitt kön. Kanske är det så att om inte könsrollerna fanns och könet var mindre viktigt så skulle fler människor känna sig mer fria i sina kroppar därför att de inte tvingas in i något som inte stämmer för dem. En del skulle kanske vilja korrigera sin kropp ändå men kanske skulle fler inte behöva det längre.
    Jag är kvinna men det finns mycket i kvinnorollen som jag är obekväm med, vissa saker rent ångestskapande. Jag får fortfarande väldiga obehagskänslor när jag tänker på ett tillfälle för några år sedan då jag skulle gå på en tjusig tillställning där klädseln för kvinnor var kort klänning. Jag hade gjort våld på mig själv om jag ens hade övervägt att ta på mig en sådan klänning men jag höll på att nästinpå bli tvingad av min kollega. Det var hemskt.
    jag tycker det var jättebra att du sa ifrån. Det är skrämmande hur många människor det finns som inte ens förstår att det finns folk som inte är som dem.

    Svara

Skriv en kommentar!