Att inte välja klocka

En helg tillsammans med Kajsa och nu sitter jag här och tänker. Tänker på hur många olika epoker som utspelats i mitt liv. Det finns de stora epokerna – barndomen, tonåren, tidig vuxenålder – men det finns även mindre epoker som ofta har överlappat. Epoker som var korta, långa, konstiga eller som på annat sätt präglade mitt liv där och då – och som kanske kommer igen i framtiden.

För tolv år sen var det en epok. Jag levde i smärta och förvirring. Den epoken tog slut fortare än jag själv hann reagera, men epoken som följde efteråt var längre och även om den på sätt och vis var enklare var den även svårare. Återuppbyggnaden. Återskapandet. Åren då jag lärde känna mig själv på nytt, om igen.

Människors liv är fascinerande och även om vi lever såpass kort (sett ur ett större perspektiv) så lever vi ändå rätt länge. Även om man dör när man är 60-70 så är det ändå minst sex årtionden av liv som man har bakom sig, och även om det inte åter mycket så är ett årtionde rätt länge och det finns gott om utrymme inuti det att fyllas med erfarenhet och upplevelser. Bara för tio år sen var jag väldigt annorlunda än jag är nu, och hur kommer jag att vara om tio år? Som nån sa, vi är alla intresserade av framtiden eftersom det är där vi kommer att tillbringa resten av våra liv.

Sakerna vi bär med oss från en epok till en annan varierar men alla bär med sig känslor och tankar. Jag pratade med Kajsa om ett tidigare liv jag levde, ett liv som jag minns men som utspelade sig innan jag tvingades omvärdera mig själv igen. Minnena finns kvar inuti mig även om de börjar blekna. De är som sepia-tonade kort som man hittar i en låda. De är lite suddiga, svåra att se ordentligt men de finns där. Att minnas vad som hänt och hur man kände sig. Det kan kallas nostalgi, sentimentalitet eller affektion.

Jag tänker inte så mycket på det förflutna numera. Jag tänker mer på framtiden, men jag försöker mest av allt att leva i nuet. Framtiden är planering, jag planerar för olika saker som kommer att hända men jag försöker finnas i nuet så mycket som möjligt. När jag var yngre tänkte jag bara på framtiden, saker jag skulle göra – nu har jag gjort många saker och har många saker kvar att göra. Hetsen kring att hinna med sakerna är inte lika stor. Det är viktigare att fylla livet med värme, kärlek, familj, vänner och att skapa nånting bra. Jag tror inte att jag blir ihågkommen jättelänge efter jag dött, men om jag blir ihågkommen bara några år hade det också varit fint.

Vi väljer inte vilken epok av våra liv vi lever i. Vi bara finns där och då. Vi kan styra en del saker men det är först efteråt som vi ser vad som var viktigt och vad som formade oss. Det är oerhört svårt att se när man lever mitt i det, men efteråt kan vi se det. Se hur stora och små delar av vårt liv samarbetar, formar oss och skapar framtiden.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Att inte välja klocka

  1. Silke

    Vilket oerhört vackert inlägg. Vemodigt, hoppfullt och fullt av kloka insikter och funderingar. Jag säger alltid att jag är en produkt av mina erfarenheter. Dom har inte alltid varit lätta. Men dom har gjort mig till den jag är idag. En människa som gör så gott hon kan här i nuet. Visst drömmer jag och planerar jag, det måste man för att få vardagen gå runt och framtiden möjlig till viss del. Men jag försöker inte glömma bort det jag är nu. Var jag är nu. Om jag ständigt jagar framtiden missar jag ju det fina runt om mig nu.

    Jag tycker för det mesta väldigt mycket om den jag är idag. Jag har mina demoner, mina tvivel som delvis kommit ur de erfarenheter som jag gjort. Men för det skulle jag inte vilja vara 20 igen. Grundtryggheten i att veta vem jag är, var jag är och delvis vart jag är på väg, den som jag inte hade när jag var 20, skulle jag inte vilja vara utan.

    Kram!

    Svara

Skriv en kommentar!