Gästinlägg: Min rädsla för min rädsla

Jag såg en text skriven av Sidek och bad att få publicera den som gästinlägg här för den beskriver något jag tror att många flersamma känner igen och tvåsamma undrar över och Sidek har fångat det så bra. Tack Sidek!

Några sekunder eller minuter eller timmar – alltid mitt i natten när jag borde sova – och den jag vill sova med behöver sin vila.
Då dyker den upp.
Min rädsla för min rädsla raderar allt förnuft och får mig att gråta som ett litet barn över saker som inte finns. Den sticker upp sitt fula tryne när jag känner mig svag – eller är svag – som under mens eller PMS-dagarna innan.

Hela min rädsla för rädsla har med kärlek och nära relationer att göra – och med mina känslor inför mina nära. Inga rädslor rör risker eller faror eller skador eller olyckor. Nej den är mycket mer subtil än så – och mycket mer djävulsk.

Den får mig att grubbla över saker som jag absolut inte tror kommer att hända och som aldrig har hänt.
Den får mig att formulera farhågor jag aldrig har känt.
Den får mig att gråta för saker som jag aldrig grubblar över och som inte gör mig ledsen alls annars.
Den får mig att ventilera scenarios som känns orimligt overkliga och den får mig att ana outtalade förväntningar där inga förväntningar finns annat än löften om total öppenhet och ärlighet och där kommunikationen är så tydlig att jag känner mig fullständigt vilande trygg

Den får mig att tro att jag skulle känna mig övergiven om min älskade hade fler att älska.
Så dumt.
Han har ju redan det – och det gör mig in i hjärteroten lycklig.

Rädslan får mig att tänka att jag ska känna svartsjuka eller övergivenhet om jag ser någon jag tycker mycket om vara involverad i sex eller andra intima aktiviteter med andra och jag inte är aktivt involverad.
Så onödigt tänkt!
– det har ju redan hänt ett otal gånger att jag varit publik när någon jag håller kär blivit repad eller piskad eller plågad eller njutit oerhört – och jag flyger som fågeln och njuter dess njutning så oerhört att jag försvinner. Och om jag dessutom är involverad finns inget annat i hela världen än kärlek och njutning eller kåthet och smärta – eller allt samtidigt och ingenting annat betyder någonting alls.

Rädslan får mig att tro att personer som står mig nära har förväntningar på mig som jag inte kan infria – eller kanske inte vill möta – och att alla vill ha allt eller inget från mig och om jag yppar mina begränsningar så står jag ensam.
Så onödigt!
Jag är oerhört öppen med att jag har många nära, att jag vill älska många, leka med många och att jag inte vill begränsa mig. Varför skulle någon som vågat sig nära mig vilja begränsa mig till att inte få välja hur vi ska vara nära? Tjusningen ligger ju i det att utforska vad och hur och när och med vem.

Jag älskar och är inte rädd i mina nära relationer.
Mina nära är viktiga just för att de gör att jag känner mig både trygg och fri.
Min rädsla påstår ibland att jag inte kan förklara mina relationer och att de därför kanske är osynliga – både för mig och för andra – och därför inte är viktiga trots att de är så centrala för mig. Min rädsla har fel. De är centrala just för att de är så viktiga att de trotsar all beskrivning och alla begränsningar.

Ibland säger min rädsla att jag är rädd att inte hitta fler nära relationer
– så dumt!
Jag vet ju – och bevisar gång på gång för mig själv – att när jag inser att en människa är viktig eller att jag vill att en människa ska bli viktig så blir personen det – för att när jag är säker så gör jag något åt det. Även om jag inte ser det själv.

När min rädsla tar över så har jag en massa saker som snurrar i min hjärna som inte är sanna. När tårarna runnit ut och torkat och jag har sovit en lång natts sömn har rädslan försvunnit igen. När jag sen skrivit av mig har värken i mina händer stillnat och jag känner att jag kanske möjligen har lust att ta en fika på stan ändå. Kanske till och med en fika med någon jag inte känner – än.

Jag väljer att göra detta dagboksinlägg offentligt. Jag väljer att visa er alla för att trotsa den där rädslan som är ett eko av ett minne från det liv jag levde förr när mina känslor inte var värda något och mina tårar gräts i ensamhet.
Då var rädslan för att för alltid vara ensam det enda verkliga och den enda tryggheten.
Nu är min vägran att gömma min rädsla min stora styrka. Jag vet att i den stund jag vågar möta min rädsla och ta fram den i ljuset – då kommer den att spricka i solen som ett gammalt fult troll.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Gästinlägg: Min rädsla för min rädsla

Skriv en kommentar!