Komma ut och vara med på tåget

De senaste dagarna har jag funderat på det här med att ”komma ut”. Just i det här fallet som poly. Jag själv gjorde nåt slags komma-ut-grej för några år sen, även om jag inte såg det som sådant utan mer som information till mina föräldrar rörande hur jag lever. Att komma ut kan vara så mycket, allt från att komma ut för sig själv, acceptera var man är och bli trygg med det – till att göra en stor sak av det och göra den dramatiska entré som uttrycket traditionellt associeras med. Jag själv kom till en punkt då jag kände att för att kunna leva som jag ville behövde jag informera mina närstående om hur jag lever. Närstående i det här fallet var mina föräldrar som bor långt ifrån mig och tyvärr inte alltid får vara delaktiga i mitt liv dag emellan.

Ett telefonsamtal till kära mamma tycker jag inte kvalificerar som att komma ut. För mig var utkommandet mer att jag slutade vakta mina uttryck när jag pratade om mina relationer med vänner. Jag kunde säga saker som ”min flickväns sambo” eller liknande och lite roat se hur mina normala vänner försökte processa det jag sa för att sedan bara acceptera att jag sa det. Numera är jag helt öppen, med undantag för mitt arbete, med att jag lever flersamt. Det uppstår fortfarande märkliga situationer ibland. När Kajsa var här exempelvis träffade vi av en slump två av mina vänner (som bor granne med mig) och de blev nog lite överraskade av att hon och jag stod och höll varandra i handen helt oförskämt.

Hur som helst. Jag har funderat. Vad behöver man för att komma ut och är det nödvändigt att göra det?

Grundbehoven är ju enkla. Det finns alltid en oro att bli bortstött av släkt och vänner om man lever utanför normen. Detta beror såklart på vilken norm man lever utanför, samt hur normativa ens släkt och vänner är. Om man kommer från en fundamentalistiskt kristen släkt kan de ju exempelvis ha problem med att man kommer ut som homosexuell. Det där är en bedömningsfråga som är helt unik för varje människas situation. Rädslan för att förlora människor är alltid en stor och drivande kraft oavsett vem man är.

Jag själv är ganska bestämd i min åsikt här. Kan man inte acceptera vem jag är och hur jag lever så tänker jag inte anpassa mig. Jag har i alldeles för många år försökt anpassa mig efter andras önskemål och det går inte. En vän som inte kan acceptera vem jag är – det är inte en vän, det är inte en bra människa. Ställer man de kraven kommer jag inte att sörja förlusten av en sån människa även om jag kan tycka det är väldigt ledsamt att det ska behöva komma till den punkten. Det här är mitt liv, mina regler. Förut var jag mycket mer försiktig men jag känner att jag inte orkar längre. Som sagt, en vän som inte kan ta mig som jag är, det är inte en bra vän.

Alla har dock inte lyxen att ha en så tydlig linje som mig här. Hur skulle jag göra om det var en släkting? Jag vet inte. Jag har haft förmånen att inte behöva hamna i den situationen då mina släktingar är väldigt toleranta och trevliga på alla sätt och vis.

Normerna är många och det är inte alltid lätt att leva utanför dem. Att leva innanför normerna är jättelätt, du behöver inte tänka ens det minsta lilla utan kan bara vara trygg i att du är helt normal – men så fort du styr utanför en norm (oavsett hur stor eller liten) kommer ditt liv att innehålla gråskalor, tankar och frågor som beroende på din livssituation kan vara lätta eller svåra att hantera. Oavsett vilket har du styrt utanför kartan och det finns ingen återvändo.

För det är det som är den stora nackdelen med att komma ut: Det går inte att ångra sig. När du väl har gjort den där storstilade entrén, om du stöter på bekymmer eller hatiska människor – det går inte att ångra sig, det går inte att säga ”öh du, vad sägs om att glömma det jag precis gjorde och sa?” och sen hoppas på det bästa. Det går inte. När det väl är gjort, då är det gjort och du har bränt dina skepp på gott och ont.

Samtidigt tror jag att det kan vara viktigt att på nåt vis komma ut. Sen om man gör det som en gradvis sak med ganska lite proklameringar som jag gjorde eller gör det till en jättestor grej med fyrverkerier och orkestrar är helt upp till individen. Det sägs att utforskaren Cortez brände sina skepp för att motivera sina medarbetare efter att de landat i den nya världen. Beroende på vem du är eller inte är kanske det också kan vara bra att passera punkten av trygg återvändo.

Jag undrar om det finns en risk med att aldrig komma ut eftersom man då lever i det fördolda och inte visar att det finns ”konstiga” människor mitt ibland oss. Om inte de modiga bögarna och flatorna som kom ut i början av frigörelsen vågade göra det hade vi nog inte haft i närheten den acceptans som finns idag för just bögar och flator. Jag är själv ganska obekväm med att vara en aktivist men samtidigt ser jag värdet i att synas, att visa att jag inte är det minsta konstig trots att jag är flersam. En svår fråga…

Att vara med på tåget är den andra halvan av rubriken. Den refererar till Kajsas man. Jag ser fram emot att träffa honom, han verkar vara en bra kille och eftersom han är viktig för henne så indirekt blir han viktig för mig. Jag och Blanka pratade häromdagen och hon frågade om han ”var med på tåget” och jag svarade att han verkar vara det. Han verkar vara lite osäker så här i början men det är okej, alla är osäkra i början och därför kände jag också att jag såg fram emot att träffa honom – både för att han som sagt verkar vara reko, är viktig för Kajsa men också för att visa att jag inte är ett hot på något vis.

Länkarna som skapas mellan flersamma människor är oerhört fascinerande.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Komma ut och vara med på tåget

  1. HM

    Att inte vara en bra vän är lika med att inte vara en bra människa? Intressant. Bara för att en vän tycker olika i det här med poly / tvåsamhet etc så blir denna personen helt plötsligt ”inte en bra människa”.

    Trångsynt eller vad? HEn kan ju lika gärna tcyka att DU inte är en bra människa för att du lever som du lär. Bara för att man tycker olika i det här med att acceptera olika sorters sexualitet så behöver det väl inte betyda att man är en ”dålig människa”. Rätt kasst formulerat och vad som är en bra människa eller inte känns ju som att det ska mer till än bara en åsikt om sex med flera eller inte för att man ska kasta ur sig.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Du missar min poäng, men jag gissar att det är lätt hänt om man inte läser saker ordentligt.

      Jag har flertalet vänner som inte lever som mig, som inte förstår hur man kan leva som mig – men de accepterar det och förstår att det är sån jag är. Det är bra vänner. En dålig vän är någon som skulle säga nåt i stil med ”Nej, jag kan inte acceptera detta och om du vill fortsätta ha mig som vän så måste du ändra ditt liv för att passa mig” eller nåt sånt. Det är en människa som jag hade sagt adjö till. Det är en dålig människa. Det var poängen med min mening. Jag har ännu inte behövt göra så med någon vän eller bekant, vilket jag är glad för.

      I övrigt förstår jag inte riktigt vad du försöker säga. Jag har läst din kommentar flertalet gånger nu och trots att den är väldigt kort känns den inte speciellt genomtänkt eller välformulerad. Tack ändå för att du engagerar dig och nyttjar din åsiktsfrihet 🙂

      Svara
  2. Kajsa

    Det är det här som jag älskar med Klumpesnusk och Blanka; alla tankarna som föds när jag läser inläggen. Som nu när jag tänker på allt från olika garderober till tåg och tågresor. Snabba tåg, långsamma tåg. Bekväma tåg med trevlig bistro eller obekväma tåg utan bistro. Med trevliga, vänliga medresenärer eller otrevliga, mindre vänliga medresenärer. Alla de resor vi gör i livet. Ensamma och tillsammans med andra. Men framför allt tänker jag på alla de kommentarer och kommentarorer här på bloggen. Gud vilken tur det är att vi alla är olika! Tack, Klumpe, än en gång för ett läsvärt inlägg! Det föder tankar.

    Svara

Skriv en kommentar!