Barn far inte illa av att föräldrarna är poly

En sak som jag har stött på relativt ofta på senaste tiden är poly-föräldrar som väldigt bestämt säger att de aldrig (eller ja, inte inom den närmaste framtiden) kommer att vara öppna med sin livsstil inför sina egna barn. De kommer att inför sina barn och barnens vänner leva helt ”normalt” och monogamt även om de har en eller flera partners utöver den i kärnfamiljen.

Okej, jag är av den bestämda åsikten att alla får uppfostra sina barn efter sitt eget huvud men sånt här får det ändå att gnissla i min växellåda.

Jag kan förstå om man väljer att hålla det lite dolt eftersom barn inte riktigt förstår varför mamma och pappa inte pratar om pappas flickvän eller mammas pojkvän eller mammas flickvän eller pappas pojkvän och kanske berättar om det helt harmlöst för dagisfröken eller sina vänner eller vännernas föräldrar. Den biten kan jag förstå på nåt vis, för det tar tid att bli såpass trygg i en ny livsstil att man klarar att leva helt öppet även inför det ”normala” samhället med dagis, skola och andra normativa föräldrar som kanske gärna skvallrar runt om den märkliga familjen. Jag kan förstå det resonemanget.

Men jag förstår inte varför en del gör det av mer suddiga skäl, för att de inte vill förvirra barnet och liknande saker. Ursäkta mig, men struntprat!

Barn idag får lära sig så mycket dumheter av sina föräldrar. De får lära sig att de ska skyla sin kropp från alldeles för tidig ålder, tjejer får lära sig att de måste kontrollera sig och inte blotta sig och barn får lära sig kroppsosäkerhet och nakenskam och massor av annat trams. Jag tycker inte att de ska lära sig också att det finns en ”riktig” kärlek och att den alltid är 1+1 och kärnfamiljen.

2623862560_f2cfcae597_o
(Bildkälla)

Barn är blanka papper. Det vi stoppar in i dem är vad som kommer ut. Om du som polyförälder smyger undan med din livsstil för att du oroar dig för att barnet inte ska förstå det, är för ungt för att förstå sånt – då är du inte en del av lösningen, då är du en del av problemet. Det enda som barn behöver lära sig är att kärlek är bra. Jag tror att det enda som barn från en tidig ålder bryr sig om är att dess föräldrar är lyckliga. Att de mår bra. Kärlek delar inte, det multiplicerar. Jag är själv helt övertygad om att barn som växer upp i stjärnfamiljer inte blir det minsta konstiga jämfört med de som kommer ut ur en kärnfamilj.

Det är vid såna här tillfällen som mitt beslut att inte själv skaffa barn biter i min själ, för jag kommer aldrig att få lära mitt barn att det finns andra sätt att leva än normen. Jag vill också be er, om ni nu sitter redo att fyra av en kommentar modell ”hur vågar du uttala dig om barnuppfostran när du inte har/tänker ha några egna barn” – låt bara bli, okej? Att jag valt att förbli barnlös betyder inte att jag slänger bort min rättighet att uttala mig om barnuppfostran likaväl som bara för att du inte valde att bli astronaut betyder att du inte får prata om rymden.

Det finns mycket strunt kring hur barn ska uppfostras, och en av de farligaste idéerna är att det finns nåt slags inbyggd naturlag om vad som är ”rätt” inuti barn. Att man måste passa sig så man inte avviker för långt från denna naturlag. Att om man avviker för långt från den rätta naturlagen så växer barnet upp och blir skadat och förvirrat, och att den naturlagen alltid råkar vara vad normen säger att den är. En del människor verkar tro att det finns nåt slags svart låda inuti barn som vid 18 års ålder kommer att spotta ut ett kvitto på hur rätt eller fel man uppfostrade dem. Så funkar det inte. Det finns inget brytben i barn som går sönder om man uppfostrar dem ”för långt” bort från normen.

Så, jag kan förstå om man inte är redo att indirekt informera dagisfröknar och andra föräldrar om att mamma har en pojkvän förutom pappa och liknande saker – det kan jag förstå. Men att man smusslar med det för att barn är för små eller för oförstående eller för att man inte vill ”förvirra” dem, det köper jag inte. Lev öppet inom hemmets väggar men lär barnet att det finns människor som inte förstår sånt här, som inte kan acceptera det och att dessa människor är rädda och förvirrade. Lär dem att kärlek är bra, oavsett om det är i en kärnfamilj eller en stjärnfamilj.

Har jag fel? Ja, det finns säkert många som tycker det. Finns säkert lika många som tycker jag har rätt också. Det är fint med fria åsikter, eller hur? 🙂

Bonusläsning: Den här artikeln om en polyfamilj som bor i Seattle. Det finns en videofilm på sidan också där familjen pratar kort om sina erfarenheter och hur konstellationen ser ut.

Tips: Om du är barnförälder och är på väg att bli poly eller nyfiken på att leva poly, under Stockholm Pride finns det en föreläsning för dig. Den heter ”Att bygga och bo tillsammans – för den annorlunda familjen” och rekommenderas för dig. Torsdag den 1a Augusti Kl 14.00-14.45 på Pride House (aka Kulturhuset) i Stockholm.

Läs även dessa inlägg:

33 reaktion på “Barn far inte illa av att föräldrarna är poly

  1. N

    Tack tack tack!

    Jag kom nyss på att jag är poly, har en fästman jag till helgen gifter mig med och vi har en dotter på ett år tillsammans. Har hittills funderat fram och tillbaka om hur öppen jag ska vara med henne, har skrivit i min blogg om det.

    Detta fick mig att tänka på ett helt annat sätt och det känns så skönt att ÄNTLIGEN veta hur jag ska göra. Klart min dotter ska få veta allt om mig, hur jag lever och hur jag älskar. Redan från det att hon kan förstå.

    Så åter ingen tusen miljoner tack till dig för detta inlägg, jag är dig evigt tacksam!

    Svara
  2. Per

    Nu är inte skolmiljön känd för att vara speciellt tolerant mot den som avviker.
    Finns en hel del som sitter på läktaren och vet de rätta passningarna.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Skolmiljön är absolut inte känd för det, nej. Men samtidigt så överlever man den rätt bra om man har föräldrar (oavsett mono- eller poly-livsstil) som är uppmärksamma, som skapar starka och självständiga barn, och som är vaksam på när barnet far illa. Även om skolor ofta skapar homogena situationer där barn kan mobbas om de är avvikande så tror jag själv att sättet att hantera detta är just att vara en vaksam och uppmärksam förälder som har en nära kontakt med sina barn.

      Vad gäller din andra halva av kommentaren om läktare och passningarna får du nog utveckla den ytterligare då jag inte förstår metaforen i sammanhanget som ges.

      Svara
      1. Per

        Ju mer man läste av ditt inlägg alltmer uppenbart
        blev det att du inte har några egna barn.
        Att fostra och lära sina barn att bli en trygg och harmonisk vuxen är alla föräldrars mål.
        Jag tror att de flesta som coachat sina barn genom tonåren drog en del på smilbanden när de läste ditt inlägg.
        Så till sakfrågan. Varför ska jag berätta detta för mina barn och kanske försätta dom i riskzonen för mobbing. Är det för att barnen har behov av att veta ? eller är det för att jag har behov av att berätta ? Vad ska barnen med kunskap om föräldrarnas kärleksliv till ? Det är min erfarenhet att det räcker för barnen att veta att föräldrarna älskar dom villkorslöst.
        Om man nu har ett starkt behov av att berätta om sin livsstil för sina barn ska man, enligt min mening, göra det när de är mogna för den kunskapen.
        Vad gäller att försätta barnen i riskzonen tycker jag att vi vuxna ska ta varje tillfälle i akt och jobba för ett mer tolerant samhälle, och där tycker jag att du drar ditt ”strå till stacken” med din blogg. Ett samhälle där varje familj väljer sin konstellation utan att det blir märkvärdigt, och som du är inne på, montera ner utseendefixeringen. Men det är en strid vi vuxna får ta och gå i bräschen för.

        Angående metaforen. Om jag tar din egen så skulle jag gärna prata om astronomi och rymden med astronauterna på Nasa, jag skulle inte talat om för dom hur en rymdpromenad på Challenger skulle gå till. Inte tror jag att fotbollsspelaren skulle ta notis om mina kommentarer om anfallsspelet.

        Svara
        1. Molly

          Jag håller med dig Per, MEN vem som blir mobbad kan du inte styra… barn och tonåringar ger sig på varandra med vilken dum ursäkt som helst. Jag tror knappast någon ligger i riskzonen mer för att deras föräldrar lever utanför normen. Mobbing beror snarare på sociala strukturer.

          Svara
          1. Per

            Kan vara så Molly. Och som du säger ger sig ungarna på varandra för småsaker.
            Men om mitt barn blev mobbad och orsaken visar sig vara mitt sätt att leva, och framför allt att jag kanske kunnat förhindra det, det skulle vara en tung börda.

            Svara
        2. Richard

          Väldigt konstig kommentar på många vis.
          Tror du på fullaste allvar att helt vanliga par döljer sitt kärleksliv för sina barn? Tror du att dessa barn är ovetande om att deras föräldrar tycker väldigt mycket om varandra?
          Om man då lever in en annan relationsform, vad visar man barnen om man av någon anledning döljer det för just barnen? Vad visar det för exempel? Varför ska just det gömmas mer än det vanliga parets kärlek till varandra?

          Apropå det där med att ”göra det när de är mogna för den kunskapen”, är det något du rekommenderar till par också? När är deras barn mogna nog att få reda på att deras föräldrar älskar varandra? Hur ska det döljas för barnen till dess?

          Vad gäller just det, att ”vänta tills de är mogna” vet jag en del föräldrar som har gjort… och fått en jävla massa skit från barnen som känt sig svikna för att det har dolts för dem, i en del fall i många år. Jag kan inte inse att det skulle vara så vörst vettigt…

          Svara
          1. Per

            Vet inte riktigt hur jag ska svara dig. Det verkar som om du missat själva poängen med kommentaren.
            Lever man i en vanlig parrelation så naturligtvis känner barnen på atmosfären i hemmet att det finns kärlek mellan föräldrarna, trots lite småbråk då och då. Det är inget som måste påtalas med jämna mellanrum. Är det så att man tagit sig en älskarinna/älskare med partnerns goda minne ser jag heller inte det som nödvändigt att berätta för sina barn, om dom nu inte speciellt frågar naturligtvis.
            Saken kommer i ett helt annat läge om man tar relationerna till en högre nivå och flyttar ihop. Då får man förklara så gott det går, och hur ingående får givetvis ålder och mognad på barnet avgöra.
            Hoppas jag rätat ut dina frågetecken.

            Svara
            1. Maria

              Fast i blogginlägget talades det väl inte om älskare/älskarinnor i den tillfälliga och ytligare bemärkelsen utan om mammas andra pojkvän?

              Svara
              1. Per

                OK. Älskarinna/ älskare kan väl vara både en kortare relation såväl som en längre och mer fördjupad sådan.

            2. Richard

              Då kan jag bara ge vidare vittnesbörd som jag fått från några flersamma familjer: det är inte så problematiskt som man kan tro, och det behöver egentligen inte förklaras mer ingående än det monogama parets relation. I ett ungt barns ögon finns det inga idéer om hur en familj ska se ut, utan det som finns hemma är det som blir normalt för det barnet.

              Jag kan dock föreställa mig att ett barn kommer hem och undrar varför Johan (för att ta ett exempelnamn) bara har två föräldrar, och då är det nog bara att ta ett väldigt enkelt svar i stil med ”Därför att de vill leva så, de är inte intresserade av att ha någon annan”. Enkla svar på en egentligen enkel fråga.

              Det är inte barnen som nojjar över sånt här, det måste man komma ihåg, utan det är vuxna som redan byggt sig idéer om ”hur det ska vara” och får dessa idéer ruckade, och sen väljer att projicera det på barnen (”men tänk på barnen!”).

              Jag föreslår att du pratar med flersamma familjer som har barn om hur de gjort, vilket problematik de har stött på och hur de har löst det.

              Svara
            3. Maria

              Men du måste vara uppmärksam på att det är du som för in begreppet älskare/älskarinna. I bloggen talas det om mammas och pappas flick- och pojkvänner. Även om man kan lägga lite vad man vill i en relation av typen älskare så är en pojk/flickvän något snävare.

              Svara
        3. Maria

          Jag har skilda föräldrar och har blvit ”skyddad” genom att nya partners inte presenterats ”förränn det blivit allvar” och det var hemskt. Jag kände mig utanför familjegemenskapen, som att jag inte var betrodd och lurad.
          En del människor står en så nära att det är att betrakta som en lögn om man undanhåller dem sanning.
          Barn är känsliga och uppfattar signaler, tänk om de får för sig att det är otrohet och att föräldrarnas relation är hotad? Så sitter de med ansvaret om de ska berätta och vara den som förstör eller hålla tyst och delta i bedrägeriet. Helt i onödan.

          Man måste ju inte komma ut till hela gatans trångsynta domarjury för att man är ärlig med sina barn.

          Svara
          1. Per

            Du slår huvudet på spiken i sista stycket. Det är gatans trångsynta domarjury som är problemet.
            Om du är ärlig mot ditt barn och berättar, och vad jag förstår har du gjort det, så kan du knappast säga till ditt barn att hålla tyst om att barnet nu har en extra pappa. Risken finns nu att barnet vid något tillfälle nämner detta på dagis/förskolan. Barnen talar otvunget enkelt om detta utan förutfattade värderingar. För eller senare kommer troligtvis vetskapen till de vuxna runt dessa barnen, och sedan tillbaka till barnen igen, och då med helt andra formuleringar kring er livsstil. Det finns då en risk, enligt min mening.

            Svara
            1. Maria

              Mitt barn är mycket väl medveten om att alla lever olika, och att det finns de som har synpunkter på såväl antalet föräldrar som könsfördelningen på dem. Det är heller ingen nyhet att somliga är elaka mot pojkar/män i kjolar till exempel.

              Att mitt barn berättar att min andremake bor med oss torde skapa mycket lite turbulens, då han omnämns med sitt namn hos oss och har ett eget rum i vår lägenhet. Hur många har inte inneboende?

              Svara
        4. Hanna-Karin Grensman

          Jag blir en smula besviken på hur du inleder din kommentar. Det finns flera olika typer av kunskap – den man får av erfarenheter – och den man får från forskningen. Att du inte håller med resonemanget utifrån din erfarenhet är naturligtvis helt acceptabelt – även om vi har i åtanke att vår upplevelse av saker och ting sällan är korrekt. Men det du gör är att förminska och mena att Klumpes upplevelse (som faktiskt i hög grad överensstämmer med forskningsläget) är mindre värd en din. Så för man inte en konstruktiv dialog.

          Svara
          1. Per

            Jag förstår inte riktigt din replik. Du menar att mina upplevelser av att de facto fostrat och skolat mina barn, som faktiskt nu har egna barn, inte är korrekta och att Klumpes upplevelser är det.
            Om du läser Klumpes inlägg en gång till kära du, så kanske du upptäcker att han inte har några egna barn och kan således inta ha några upplevelser av att fostra sådana.
            Läser man Klumpes inlägg så drar iallafall jag slutsatsen att det är Klumpes egna funderingar och inte direkt forskningsrön han förmedlar.
            Kan du ge en källa på de forskningsrön du vill göra gällande är jag intresserad.
            Annars är min erfarenhet att barn vill inte ” sticka ut ”, barn vill vara som alla andra.
            Men erfarenhet och praktik verkar inte stå högt i kurs hos dig. Om du kikar på lite platsannonser kan du se att man söker för det mesta folk med utbildning OCH praktik, vilket borde ge en signal om att praktik och erfarenhet trots allt har betydelse.

            ”Kära du”, vi använder inte maktmetoder och härskartekniker i vår argumentation. Respektera detta och argumentera sakligt eller bli bannlyst. /K

            Svara
            1. Per

              Jag har argumenterat sakligt. Jag tycker däremot att repliken jag svarade på var väldigt osaklig.
              Tackar därmed för mig och lämnar din blogg för gott.

              Svara
              1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

                Nej, du har inte argumenterat speciellt sakligt. Du krävde forskningsreferenser av andra men nöjde dig för egen del med mer suddiga saker som erfarenhet och instinkt.

                När sedan din ”argumentation” tog slut och du fann dig inmålad i ett hörn tog du till härskartekniker (”kära du”) för att försöka förminska din motståndare och det är INTE okej oavsett forum.

                Du fick en varning för detta, något som du hade fått i vilken vettig debatt som helst, en rimlig varning – varpå du likt ett bortskämt barn springer iväg när du inte längre får bestämma reglerna för ditt eget uppförande.

                Om du vill delta med sakliga argument är du välkommen tillbaka.

            2. Hanna-Karin Grensman

              Jag säger inte att din erfarenhet inte har ett värde – eller att Klumpes erfarenhet skulle ha ett högre värde.

              Gällande Klumpes erfarenhet så är det jag som har gjort bedömningen att den ligger nära den forskning som finns på området – Klumpe påstår inte detta.

              Gällande din erfarenhet så underkänner jag den absolut inte. Erfarenheter har ett värde. Men man ska vara medveten om att ens egna erfarenheter (även mina!) har ett begränsat värde. För att vi ska kunna överleva och fungera i det sociala är våra hjärnor konstruerade för att finna mönster och generaliseringar. Samtidigt så har vi vid varje erfarenhet sällan tillgång till hur konsekvenserna skulle blivit om vi valt en annan handlingsväg. Därför har vi mycket svårt att verkligen se vilka av våra handlingar som skapade en specifik konsekvens (även om vi vanligtvis upplever oss som helt säkra).

              Om jag lever flersamt och mina barn bli mobbade kan jag lätt dra slutsatsen att det hänger samman med min livsstil, men jag glömmer bort att jag faktiskt inte vet om mitt barn hade blivit mobbat i fall jag hade levt tvåsamt. Kanske hade mobbningen varit än värre?

              Det finns ett flertal sådana faktorer som påverkar och jag ska inte dra alla. Men om du är intresserad av dessa frågor rekommenderar jag boken ”Osunt Förnuft” av Olov Hammer som tar upp det på ett enkelt och bra vis. Även ”Knowing people” av Michael J Lovaglia är intressant och kopplar på ett tydligt vis forskning inom socialpsykologi till våra vardagsupplevelser.

              (Ps. Jag har en fil. mag. i socialpsykologi så jag uttalar mig utifrån min uppfattning av forskningen – även om vi ska vara medvetna om att man alltid kan hitta forskare som säger andra saker och att forskningen hela tiden går framåt. Det som var sant i går kanske inte är sant i dag. Det jag skriver ovan bedömer jag dock som grundläggande och icke-kontroversiellt ur ett vetenskapligt perspektiv).

              Svara
  3. Kajsa

    Jag säger som jag alltid säger:
    Tro på dig själv och bry dig inte så mycket om vad andra tycker och säger! Lär barnen att vara sig själva. Låt barnen utvecklas som de själva vill. Lär dem att bli självständiga och trygga i sin egen person. Låt ev. kommentarer från vem som nu kan tänkas kommentera bara rinna av. Om du som förälder är trygg i dig själv blir barnen lika trygga i sig själva de med.
    Hur ”Svensson” eller inte ”Svensson” du kan tänkas vara. Hetro-, bi-, homo-, queer eller icke. Var dig själv!
    N: Bra! Kul! och skönt att höra! Klart att du ska låta din dotter veta vem du är.
    Och heja, Klumpe! ”Det enda som barn behöver lära sig är att kärlek är bra.” ”Lär dem att kärlek är bra…”

    Svara
  4. Maria

    Vi har aldrig försökt dölja något för mitt barn, eftersom det inte går att dölja när man tycker om någon. Barn är inte dumma, men kan fara illa av att man ljuger för dem. Kärlek finns det dock inte nog av i världen. 🙂

    Min son förklarade glatt på en fest att min andre man har flyttat in hos oss ”för han älskar min mamma!”
    Och sannare än så kan det ju inte bli. 🙂

    Svara
  5. Hanna-Karin Grensman

    Många gånger i den här typen av diskussioner så tas risken för mobbning upp. Det man då bör ha i åtanke är att mobbning av barn (eller vuxna) inte kan undvikas genom att leva och/eller agera inom normen. En person som har hög status kan t.ex. ha rött hår utan en enda negativ kommentar, men den med låg status kan bli mobbad för det. Den med hög status kan uttrycka en kontroversiell åsikt och få respekt – den med låg kan uttrycka exakt samma och bli kritiserad eller utesluten för den.

    I detta specifika fall – att växa upp i en polyamorös kontext – varken ökar eller minskar det risken för att bli mobbad. Det barn som har hög status i klassen, genom sitt agerande, självförtroende, självkänsla osv. kommer inte att bli mobbat och det barn som har låg status kommer att bli mobbat. Men det sistnämnda barnet kommer att bli mobbat oberoende av hur föräldrarna organiserar sina liv. Barnen kommer alltid att hitta något att säga till den som de vill mobba – även om det som de retas för är något som de egentligen inte ser som negativt. Det är ett sett för barnen att rättfärdiga sin mobbning inför sig själva och andra.

    Alltså, om du inte vill att ditt barn ska bli mobbat finns det egentligen endast en sak som du kan göra: Göra barnet tryggt och med god självkänsla. Hur du lever ditt liv påverkar inte.

    Svara
    1. Per

      Här skapar du ett väldigt omfattande begrepp som egentligen inte säger så mycket, med avseende på frågeställningen. Man måste ta det till nästa nivå och fråga sig vilka parametrar styr huruvida jag får hög status eller låg status. Frågan rakt och koncist är väl då, kan föräldrarnas livsstil ge barnen lågstatus?
      Du konstaterar på två ställe i detta inlägget ganska tvärsäkert att så är inte fallet.
      Avslutar denna replik med ett Kinesiskt ordspråk som lyder” endast dåren är tvärsäker, den kloke fortsätter att söka sanningen”

      Svara
      1. Hanna-Karin Grensman

        Det korta svaret på din fråga är: Ja.

        Men med det sagt så är statusskapandet långt mer komplicerat än så. Om vi t.ex. utgår från Bourdieu så menar han att olika individers sociala klasser producerar olika habitus vilka i sin tur skapar olika livsstilsval vilket leder till reproduktion av kulturella praktiker som språkkapital, utbildningskapital, livsstilar och smaker förmedlar vidare till den sociala reproduktionen. Kulturellt kapital innefattar kultiverat språkbruk och förtrogenhet med den så kallade finkulturen, med ekonomiskt kapital avses materiella tillgångar och kännedom om ekonomins spelregler samt socialt kapital som avser släktband, vänskapsförbindelse och kontakter med gamla skolkamrater. En tillgång vilken som helst fungerar som symboliskt kapital i de sammanhang där den tillskrivs värde.

        Ytterligare en aspekt är gruppnormer som sådana och avvikande beteende. I alla olika typer av sociala grupper återfinns sociala regler. Reglerna kan vara explicita eller mer implicita, formella eller informella. De syftar till att definiera situationen och påvisa vilka beteenden som sanktioneras och vilka som inte gör det. Den som inte håller sig till reglerna blir stämplad som avvikare. Definitionerna av avvikare är många och varierar mellan olika grupper, ett beteende som uppmuntras i ett sammanhang kan ses som avvikande i ett annat. Avvikande kan följaktligen definieras som misslyckande att följa gruppreglerna och det är således samhället som skapar det avvikande. Därför betraktas avvikande beteende här som en konsekvens av andras tillämpning av reglerna och deras bemötande av avvikaren. Utifrån detta måste man vara medveten om att de som blivit stämplade som avvikare inte är en homogen grupp utan deras enda gemensamma nämnare är just stämplingen. Vilka beteenden som stämplas som avvikande beror på kontexten för det inträffade. Vid vissa tidpunkter accepteras en typ av beteende och vid en annan tid accepteras samma beteende inte. Vem som begår handlingen och vem som drabbas av den påverkar också.

        Detta innebär att en individs status varierar med vilken kontext som denna befinner sig inom och vilka kapital som anses värdefullt i den specifika kontexten. Detta innebär att alla de tillgångar ett barn har påverkar vilken status denne får hos de andra barnen. Det handlar inte om en faktor – utan om alla som tillskrivs värde. För barn tenderar t.ex. ägandet av den leksak som är mest populär att spela en långt större roll än hur föräldrarna organiserar sina liv.

        Till detta kan vi lägga ytterligare en aspekt och det är självkänsla/självförtroende. Barn (och vuxna) som har detta får också högre status och är kanske den viktigaste påverkansfaktorn.

        Ytterligare ett perspektiv handlar om Stigman (Erwin Goffman). Det handlar ofta om kroppsliga missbildningar, personliga fläckar på karaktären (homosexualitet t.ex.) och sambetingande stigman (ras, religion, nation). Detta innebär dock inte på något vis att det som besitter ett ”stigma” kommer att ”straffas” för det. Men det ytterligare är en komponent.

        Det är inte svårt att finna exempel på att det finns många saker i ett barns eller en klass värld som är långt viktigare än organisering av andra barns familjer. Saker som vi som vuxna, med våra perspektiv, ibland kan finna helt absurda, men som för barnet uppfattas som livsviktigt.

        Detta är enbart en grundläggande och något generaliserande introduktion på området, men även om svarat på din fråga är ja – det kan påverka, så är den påverkan i det stora hela försumbar och barnets personlighet och agerande i gruppen långt, långt viktigare för dess placering i den sociala rangordningen.

        Bra böcker att börja med om man vill läsa mer är ”Knowing people” av Michael J Lovaglia och ”Pratiskt förnuft” av Pierre Bourdieu. ”Introduktion till socialpsykologin” av Bosse Angelöw och Thom Jonsson är också en bra början som kan visa vägen till flera källor och tongivande forskare inom specifika områden.

        Svara
      2. Molly

        Oj. Ett par inlägg där började vi låta som en kommentarstråd på någon mem av diverse ateister på nylleblaskan…

        Per. Jag tror att det Hanna-Karin menar liknar det jag försökte säga. Om någons barn riskerar att bli mobbade påverkas inte direkt av om familjen eller barnet är annorlunda, utan hur föräldrar och i förlängningen barnen ställer sig till det? Hanna-Karin?

        Och för att svara på din replik till mig, vad skulle du i vårat tankeexperimentet gjort för att förhindra menar du? Hållt tyst om dina livsval och göra dessa till. tabu i dina barns ögon.
        Min åsikt är att det är smärtsamt och ineffektivt. Men det är bara min åsikt baserad på min uppväxt.

        Jag blev grovt mobbad för skitsaker, och har senare lärt mig att det var aldrig mitt fel. Men jag hade inte klarat den tiden och min sociala utveckling lika bra utan en stark och intelligent mamma som alltid satte exempel genom att stå upp för sig själv i många nyckelsituationer som jag minns och inspireras av än idag….

        Svara
  6. Kiwi

    Uppvuxen i en idyllisk kärnfamilj- mobbad genom hela låg- och mellanstadiet för att jag läste böcker, hade glasögon och sa ifrån i början när jag blev slagen. Det röda håret fick vara ifred då den ledande mobbaren också var rödhårig. Borde mina föräldrar ha odlat ett antiintellektuellt klimat hemma hos oss, hindrat mig från att läsa, låtit bli att se till att jag fick glasögon och lärt mig att inte stå upp för mig själv för att förhindra att jag skulle bli mobbad? Eller är det ok saker att lära ett barn?
    Istället för att lära barn att de inte ska vara sig själva för att undvika att bli utsatta, så bör vi lära barn att inte mobba. Per, har du pratat med dina barn om det? Det är oftast barn som får med sig hemmifrån att man måste vara på ett visst sätt för att vara accepterad som blir mobbare.

    Svara
  7. Secretessa

    Nu har jag inte läst alla kommentarer utan ungefär hälften för sen kände jag att jag måste skriva nåt. Jag har två barn, tonåringar nu. Sonen har blivit mobbad och mobbingen hade egentligen ingen annan grund än att de som mobbade var osäkra, små och dåligt uppfostrade människor. Vi kan inte tvinga oss att leva enligt snäva normer i tron att det ska hindra mobbing, det är så fel tänkt det bara kan bli. Ju mer mångfald det finns desto större blir normen.
    Jag och min man lever utåt sett ett rätt heteronormativt liv men våra barn har fått med sig att världen är större än så, jag dras till kvinnor också och även om jag inte rakt ut sagt till mina barn att jag är bisexuell (främst för att jag inte riktigt känner mig bekväm i den definitionen lika lite som i att definiera mig som hetero) så är de nog väldigt medvetna om att jag gillar kvinnor också. I vårt umgänge finns både hetero- och homopar och vi pratar mycket om normer och vad de gör med oss. Har man bara modet ut mot samhället att leva öppet så är det definitivt inte barnen som är något problem.

    Svara
  8. ka

    Jag vill tillägga att det också är en fråga om vad en som förälder vill lära sina barn. Jag vet själv att när jag och min partner beslöt oss för att öppna upp vårt förhållande var det mycket som kändes jobbigt och det finns det fortfarande. Jag känner att jag inte vill att mina föräldrar behöver känna till det om oss, mest för att jag inte vågar berätta (och då har jag att göra med två snälla och kärleksfulla människor) och jag är nästan lite rädd att ingå en ytterligare seriös relation pga. detta. Så stark är mononormen.

    Om en absolut vill framstå som monogam inför sina barn finns det en ansenlig risk att de själva tror sig göra nåt felaktigt och fult om de skulle avvika från samma norm.

    Svara

Skriv en kommentar!