Att inte leva öppet?

Jag funderar lite på det här med att vara helt öppen med att man lever en ”alternativ” livsstil. Det är en jobbig känsla att normen dominerar vår vardag och att om vi lever utanför normen kan vi inte vara helt öppna med det. Jag vet det själv även om jag generellt är väldigt öppen med hur jag lever – det är få människor i min direkta närhet, vänner såväl som familj, som inte känner till att jag är flersam. De människor som uttrycker nåt slags problem med mig tenderar sällan att bli långlivade i min gemenskap, jag har väldigt liten tolerans för intolerans.

Men, ju fler människor jag lär känna som utforskar icke-normativa livsstilar, desto mer märker jag att människor är väldigt noga med att gömma undan dessa och hålla dem privat. Orsakerna till detta är varierande, allt från att man anser att det är en privatsak till att man är orolig för just vad familj och vänner ska tycka och tänka. Ibland undrar jag om man skäms över att man inte lyckas passa in i normen. Normen är trots allt det som överlägset mest människor tyr sig till.

(Samtidigt vet jag att eftersom så många människor idag anstränger sig för att framstå som normala när de oftast är långt ifrån normala är det kanske rimligt att anta att bortom ytan som presenteras på Facebook eller inför grannarna så är nog de flesta onormala, men paradoxalt väldigt måna om att framstå som normala trots att alla egentligen är onormala.)

En sak som skrämmer många –och som skrämde mig också på den tiden jag hade sämre självkänsla och mindre trygghet i mitt val av livsstil– verkar vara den sociala utfrysningen. Att bli betraktad som ett missfoster, som ett freak. Att bli betraktad som onormal. De märkliga blickarna och respektlösa frågorna. Att man måste tolerera intoleransen.

Varför gör man så? Varför låter man andra människor diktera villkoren för ditt liv? Jag kom till en punkt då jag bestämde mig för att om människor inte kan acceptera vem jag är, hur jag lever och vilka jag omger mig med – varför ska jag då lägga ner energi på att anpassa mig efter dessa människors villkor och önskemål? Det känns ju bara som ett gigantiskt slöseri! Har man problem med att jag är polyamorös, att jag är icke-monogam, att jag är flersam, att jag är naturist, att jag inte skäms för nakna kroppar, att jag njuter av sex och sexualitet, att jag gillar dominans och undergivenhet, att jag njuter av att ha ”konstiga” människor som mina vänner – då har jag inga problem att lämna dessa människor i kölvattnet bakom mig.

Jag avskyr att allt som inte är heterosexuell tvåsamhet stämplas som ”alternativa” livsstilar. Vilket jävla skitsnack! Som om det fanns en gyllene standard som alla ska sträva efter, som om det fanns en norm som delades ut av nån skäggig gubbe i skyn eller skapades av ”naturen” och att alla vi som väljer eller känner att vi inte passar in i denna norm utforskar nåt slags knastrigt och illa uppbyggt alternativ till den i väntan på att vi ska hitta in i fållan igen. Struntprat! Oavsett hur man lever är allting okej och det finns inga ”normala” eller ”alternativa” sätt att leva.

Suck.

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Att inte leva öppet?

  1. Pornbunnys

    Du har så rätt! Även om det kanske inte är riktigt samma sak så skulle vi helst slippa vara anonyma när vi visar upp vår porr då vår exhibitionistiska sida helst skulle få agera fritt. Men pga jobb, vänner och familj så får vi i viss mån censurera oss…

    Det kanske kommer en tid då människors sexualitet inte döms utan man kan vara den man är…

    Kram
    //
    Pornbunnys

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, jag hoppas den tiden kommer också. Då man kan släppa masker, pretentioner och pseudonymer. Utan rädsla att bli dömd för att man har en sexualitet eller en drift. Tack för kommentaren 🙂

      Svara
  2. Sinner

    Jag säger ofta att den dagen mina gamla föräldrar och svärföräldrar går bort – DÅ skulle jag kunna vara helt öppen med hur jag lever. Hur övriga ser på min livsstil (vänner, övrig familj, etc) bryr jag mig inte alls om. Men just föräldrarna… Jag står dem nära alla fyra, och bor väldigt nära dem. Möjligen att min mamma skulle förstå vårt levnadssätt… MÖJLIGEN. De andra tre? Inte en chans. Ändå älskar jag dem. De har en annorlunda syn på saken, och jag förstår det. Därför gömmer jag och min man hur vi lever… Det är jobbigt ibland, förstås. Någon dag vill jag kunna leva öppet.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag är så gott som helt öppen i mitt privatliv med att jag är flersam. De enda som inte vet är mina kollegor på jobbet, men det är mest för att jag inte tycker de har med det att göra, inte för att jag skäms eller vill dölja det. I övrigt är mina föräldrar, släktingar och vänner helt införstådda.

      Svara

Skriv en kommentar!