Alla dumheterna jag lärt mig

Jag avskyr alla dumheter som jag lärt mig i mitt förflutna kärleksliv. Dumheter som att äkta kärlek aldrig behöver jobbas med. Dumheter som att om man har ett bra förhållande behöver man inte prata om det. Dumheter som att det är bättre att undanhålla sin åsikt och sina tankar. Dumheter som att vara konflikträdd. Massor med saker som jag fått lära mig och som jag nu försöker (och behöver) ändra om.

Jag avskyr att jag lärde mig själv tidigt att man måste vara inbjuden till allt. Jag avskyr att jag lärde mig att andra människor inte uppskattar mig om jag inte gör nåt för dem först.

Jag avskyr att jag är så dålig på att göra som jag känner. Att om jag vill krama nån måste jag vänta tills jag får en inbjudan och ett okej innan jag agerar, förutsatt att det inte är en partner eller nära vän. Jag avskyr att jag blivit en människa som är väldigt förtjust i fysisk beröring, närhet – men som paradoxalt har blivit så bränd och rädd för att göra det utan överdrivet tydliga inviter.

Jag avskyr att jag lärde mig själv att osäkerhet är trygghet. Att ärlighet är en lögn och att jag endast får bekräftelse om jag ger det först.

Jag avskyr att jag fegar ur när jag blir osäker, jag avskyr att jag sällan vågar. Jag avskyr att jag för så många år sen lyckades övertyga mig att jag inte kunde bli uppskattad bara för den jag är och den jag var, när faktum är att de flesta i min omgivning trivs med mig precis som jag är utan att jag behöver vara nåt slags betjänt.

Jag avskyr att jag så ofta låter min cynism, bitterhet och misantropi styra mitt humör, istället för att glädjas. Jag är trött och sur över att jag alltid låter glaset vara halvfullt när jag egentligen vill strunta i nivån på glaset överhuvudtaget.

Jag avskyr att jag har så lite tillit till mänskligheten trots att jag säger mig älska det goda som finns inuti människor. För jag älskar människor, men varje gång jag tänker på hur mycket krig och elände det finns, hur många missförstådda, ensamma och ledsna människor det finns – då blir jag också ledsen och börjar tvivla på det jag tror på.

Alla dessa saker vill jag bunta ihop i en stor säck och slänga i närmaste sjö. Jag behöver dem inte. Så sakteliga känner jag ändå att jag lyckas med det, men jag frustreras av att det går så långsamt. Jag önskar det var som att släppa en trasig rustning snarare än att försöka krångla sig ur blöta och frusna kläder.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!