Det ogranskade livet

De som följer mig på Twitter har märkt lite då och då att även jag blev irriterad på Isabella Löwengrip (aka Blondinbella) och hennes inskränkta uttalande om att det nu finns ett tredje omklädningsrum för trans/intersex-människor på Södra Latin. Jag brukar generellt undvika att skriva sociopolitiska inlägg, men den här gången klarar jag inte av att låta bli eftersom det verkar vara det enda sättet att få ut frustrationen över denna småsinta människa ur mitt huvud.

Innan jag börjar sågningen ska jag säga att det finns en – och bara en – egenskap med henne som jag faktiskt önskar jag hade lite mer av själv. Hon är hejdlöst duktig på att prata om sig själv och saknar totalt alla former av skrupler när det kommer till att marknadsföra sig själv. Ofta önskar jag att jag var bättre på det, att kunna marknadsföra mig själv och mina många talanger lite bättre. Inte så till den totala grad av mediehoreri som Löwengrip ägnar sig åt, men kanske vara lite bättre på det.

Förutom det finns det dock nästan ingenting jag respekterar henne för. Hon verkar vara en väldigt falsk och småsint människa som inte förstår hur bra hon har det. Från första början har det varit vad som irriterat mig mest med henne – hon har attityden av att hon skapat hela sitt lilla imperium från ingenting, men det är givetvis en total fabrikation då hon redan sen födseln haft en silversked djupt instoppad i munnen och aldrig behövt sakna resurser från sina ekonomiskt framgångsrika föräldrar. Redan innan hon knattrade ut sitt första ord på nätet hade hon massor med resurser tillgängliga för att bli framgångsrik, men antingen förstår hon inte detta själv eller så lever hon i nåt slags förnekelse över hur bra och lätt hon har det.

För det är precis vad hon har. Hon har det oerhört lätt. Allting har automatiskt löst sig i hennes lilla barbie-värld. Hon har använt sin förmåga att skina strålkastaren på sig själv kombinerat med den där stora och välsmakande silverskeden till att bygga sig ett litet barbie-imperium. Jag har oerhört svårt att tänka mig att hon nånsin behövt granska sitt liv, nånsin behövt fundera över vem hon verkligen är och vad hon vill göra. Hon har aldrig behövt oroa sig över nånting mer dramatiskt än att kanske gå upp i vikt en smula eller vilken typ av smink som ska matcha hennes smycken. Hon har aldrig behövt grubbla över sitt liv, över vem hon är eller vad hon ska göra åt tomheten i sin själ, förvirringen i sitt huvud och bruset från omvärlden. Hon har aldrig behövt känna sig instängd i en norm utan har istället glatt tagit den och lindat den runt sig och sedan med ett glittrande barbie-fnitter, trygg i känslan att hon är perfekt eftersom hon representerar normen. Hon har aldrig behövt känna empati för någonting förutom sig själv och sina egna prioriteringar.

Hade det inte varit för hennes otroligt klumpiga, själviska och fördomsfulla uttalanden som hoppar ut ur barbie-munnen hade jag faktiskt tyckt synd om henne. Hon har aldrig behövt utveckla en personlighet och istället räckte det med att hon fyllde huvudet med nåt slags substitut-personlighet. Alla hennes vänner är lika normala och framgångsrika som henne, gissar jag, och när man har en sån homogen bekantskapskrets behöver man inte umgås med andra än lika vackra, perfekta kvinno-entreprenörer som sig själv. Därmed behöver man aldrig fundera, aldrig ifrågasätta, aldrig lära sig nånting.

Så ja, egentligen är det synd om henne. Om det inte varit för hennes föraktfulla uttalanden. Jag blir frustrerad varje gång jag ser dessa dumma, fördomsfulla och fobiska människor som får ta så mycket plats i media och som så okritiskt får uttala sig om saker som de inte har den blekaste aning om. Det gör mig ledsen och arg att de människor som syns mest, som får kallas ”förebilder” (antingen av andra eller oftare i form av en själv-applicerad etikett) tillåts vara just de som har mest fördomar, minst hjärnor och minst kunskap om det de uttalar sig om. Jag finner det patetiskt att Löwengrip nu vrider sina händer över ”näthatet” mot henne när det faktiskt var hon som började sprida hatet. Det som vi mer kunniga, upplysta och toleranta ger till svar är bara ett utlopp för vår frustration över denna kvinna som vältrar sig i sin egen inskränkthet och dumhet. Vi reagerar mot hennes trångsynhet, hennes oförståelse och totala brist på insikt och empati.

Jag skulle inte vilja leva Isabella Löwengrips liv. Det är ett ogranskat liv och därmed ett bortslösat liv. Det är ett liv fyllt med självrättfärdigande, egoism och intolerans. Det är ett liv fyllt med åsikter som gör världen till ett sämre ställe att leva. Ett liv som fortsätter sprida fördomar och gör livet svårt för människor som inte vill eller kan passa in i den vanliga könsnormen.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Det ogranskade livet

  1. Amelie

    Så uppfriskande att läsa att någon annans uppfattning om Blondinbella stämmer överens med min! Hon är så upptagen av sig själv att hon inte har tid att studera omgivningen och se att världen är inte ett perfekt universum där allt faller på plats bara man startar en blogg.
    Uppfriskande läsning!

    Svara
  2. Hanna

    Man får ha vilka åsikter man vill om människor. Men jag tycker det är otroligt pinsamt av en medelålders man att trycka ner en ung kvinna som har ett framgångsrikt liv, hur det än har skett med hjälp eller inte. Pinsamt…

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Pinsamt? På vilket sätt är det pinsamt? Jag har en åsikt, jag står för den. Jag trycker inte ner frk Löwengrip, jag kritiserar henne eftersom hon är så arrogant och omedveten om både sin roll i samhället som förebild men även hur hon kom dit. Om du vill diskutera detta får du gärna förklara varför det är pinsamt, men tills dess är det pinsamt att det enda du kan kritisera mig för är min ålder kontra hennes.

      Svara

Skriv en kommentar!