Den långa osäkerheten

Jag vet inte om det är säsongen. Om det beror på vintern eller om det beror på kylan eller om det bara beror på mig. Känslan finns där ändå hela tiden i bakgrunden. Kanske är det vintern, kanske är det min egen osäkerhet.

Hela tiden i mitt bakhuvud finns en spänning. Som om jag väntar på att nåt ska ta slut. Jag är inte van vid att ha saker länge, jag är van vid att förlora bra saker. Hela mitt vuxna liv har formats kring en känsla av ständig förflyttning, ständig förlust. Till dags dato är det bara tre av mina förhållanden i hela mitt liv som ”vuxen” som överlevt mer än omkring ett halvår som bäst. Mitt förhållande med Blanka är nu inne på över två år och har därmed placerat sig på andra-plats vad gäller ett förhållandes livslängd.

Men känslan består, eftersom jag inte är van vid att ha tillgång till bra saker under en längre tid. Vanan att hela tiden spänna sig inför förlusten är så stark att den blivit en ryggradsreflex och nu är som en ständig närvarande påminnelse. Jag har betraktat mig som vuxen i omkring femton år nu. Femton år sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade det trygga föräldrahemmet och gav mig ut i min egen värld. Femton år då jag förlorat lägenheter, förlorat förhållanden, förlorat relationer. Femton år då jag aldrig bott länge på samma plats eller samma hem. Det slog mig häromdagen att jag bott i den här lägenheten i fyra år. Det är överlägset det längsta jag bott på ett ställe.

När saker går ”för länge” skapas en rastlöshet. Jag spänner mig. Jag börjar vänta på att det blir dags att ändra nåt. Förlora nåt. Bli nåt nytt. Jag vill inte det. Jag vill ha en ständig oförändring. Jag vill inte förlora människor, saker eller platser jag tycker om, som jag trivs med.

Men jag vet inte om det är vintern eller om det är nåt annat. Känslan är där. Spänningen. Orden som viskar i mitt huvud ”snart tar det slut”. Vad just _DET_ är vet jag inte. Det finns inga indikationer på att Blanka vill göra slut. Inga andra tecken på att jag kommer att förlora vänner eller kärlekar. Det går bra för mig på mitt jobb (1½ år nu!) och jag kan betala min hyra regelbundet utan risk för att bli vräkt eller utslängd ur mitt hem.

Jag lyssnar på musik medan jag skriver det här. En bit text ur en av låtarna som snurrar förbi fastnar i mitt huvud.

D’you get scared to feel so much?
To let somebody touch you?
So hot, so cold, so far so out of control
Hard to come by, and harder to hold

Jag vill inte ha den här känslan av att snart, snart försvinner nånting viktigt. Känslan som säger att jag antingen måste välja bort nåt eller förlora nåt eller på annat vis uppleva att en viktig sak rivs ut ur min själ och försvinner ner i havets mörker utan att jag kan göra nåt för att hindra det. Jag vill inte ha den känslan som under femton år har lärts in i mig.

Bort med den här känslan! Jag vill ha känslan av beständighet och harmoni!

Suck..

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Den långa osäkerheten

  1. Spanky

    Det är nog dessa mörka kvällar o ständiga vinterkyla som spökar. Jag kan känna likadant då de flesta saker i mitt liv har en tendens att ta slut alldeles för fort. Så jag förstår dig…

    Kram <3

    Svara
  2. Kajsa

    Jag förstår dig och din känsla, har levt hela mitt liv så. Låt inte rädslan över att förlora något överskugga glädjen över det du har för då förlorar du det bara fortare. Det svåra är att njuta i nuet trots vetskapen av att förändring kan komma. Kanske du driver på förändringen pga rädslan/oron? Vet med mig att det är så jag fungerar i alla fall för då har jag känslan av kontroll och valmöjlighet. Stanna upp och njut, du har redan börjat förändra ditt beteende bara genom att hålla fast vid boende och arbete, resten fixar du oxå! Tack för en givande sida! Kram Kajsa.

    Svara
  3. vildvanilj

    Låter som om du har det jobbigt. Vilka spöken :-/
    Hoppas att du kan komma tillrätta med det. Kanske finns det något mönster du kan bryta?

    Svara

Skriv en kommentar!