Att förlora sitt sjätte sinne

Jag brukar ofta säga att jag är bra på att läsa och förstå människor. Det är en sanning som har hjälpt mig i många år. Jag tror själv att det kommer sig från mitt stora sinne för empati och medkänsla, att det är en slags version av det och att det är empatin som är bränslet för denna känsla.

De senaste månaderna har jag dock fått inse att jag inte längre är lika duktig på det som jag var förut. Jag har ofta upplevt det som ett slags sjätte sinne då känslan för andra människor har så automatiskt infunnit sig oavsett situationer. Jag är inte lika säker på att det finns kvar, vad nu ”det” är för nånting. I samtal med andra människor i min närhet har det nu visat sig att jag gravt missbedömt de signaler jag läst, att sakerna som skickades ut var helt tvärtom jämfört med hur jag tolkade dem.

Jag straffar mig enormt för det. Fortfarande idag gör jag det, trots att det gått tid från när det hände. Det stör mig dels att jag gjorde ”fel” och använde nåt som jag inte längre behärskar, men det stör mig lika mycket att jag är så hård på mig själv. Jag försöker släppa det, jag försöker att inte straffa mig själv. Det är mänskligt att göra misstag, alla gör det – men jag är dålig på att leva som jag lär. Jag är alldeles för hård på mig själv. Jag oroar mig också för att om jag släpper på den regeln, om jag slutar straffa mig själv på det sätt jag gör så kanske jag släpper på annat också och slutar bry mig. Det är en liten men legitim oro som finns inuti mig.

Blanka säger att jag förlorat den här känsligheten eftersom jag inte längre lägger mig platt för människor. Förr, när jag anpassade mig efter andra och upphörde att existera i relationer och vänskaper gjorde det att jag slutade se mig själv. Bieffekten var att jag lättare kunde se andra eftersom sikten inte skymdes av mina egna problem, tankar och åsikter. När jag inte längre lägger mig platt har jag därmed annat att tänka på och den automatiska känsligheten försvinner. Jag försöker att se det som att jag inte blivit sämre, bara ändrats och att mina system behöver kalibreras om.

Men det är skitjobbigt! Jag är beroende av mina instinkter, min empati och min känslighet och när den försvinner eller skickar felaktiga signaler till mig blir hela jag förvirrad och deprimerad. Jag behöver veta att mina interna system är korrekt inställda eftersom jag är så otroligt beroende av dem i mina interaktioner med andra människor. Att behöva bli misstänksam mot mina egna system, system som väglett mig i så många år och genom så många svåra situationer är oerhört jobbigt.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det och istället låta rörorna reda ut sig själv. Låta systemen kalibrera om till en jag som inte ligger platt på golvet. Jag vill bara inte såra och göra människor ledsna i processen.

Läs även dessa inlägg:

6 reaktion på “Att förlora sitt sjätte sinne

  1. Thommy

    Jag känner igen mig i ditt mail , jag måste få tipsa dig om en bok som heter Drukna inte i dina känslor, skriven av Maggan Hägglund och Doris Sahlin . Den har hjälpt mig i att förstå mon känlighet i andra människor . Kram Thommy

    Svara
  2. Kajsa

    Säger som Blanka.
    Sen säger jag som du.. Tänk inte så mycket på det och låt istället rörorna reda ut sig själva. Let bygones be bygones and so on and so on. Hur många gånger har du inte ändrats genom åren och ändå är du den du är idag? Nej du! Upp med hakan, ut med bröstet och blicka framåt!
    I all välmening från en grubblare till en annan grubblare.

    Svara
  3. En klar tanke...

    Ditt ”sjätte sinne” är inte alls borta, men du har inte behov av det på samma sätt längre och då funkar det inte lika som innan. Det finns annat som du har bättre behov av att ägna energin åt. Sen är det så att inte bara du förändras som människa, det gör även dina tolkningar och din förförståelse av saker och ting. Lägg därtill att människor runt dig förändras, så blir det annorlunda bara. Egentligen inget dramatiskt. Det finns där och jag gissar att bästa sättet att locka fram det är att luta dig tillbaka och avslappnat observera samt analysera det som du ser. Det är skillnad att göra det med vilje, i jämförelse med att vara nödd och tvungen att göra det för att överleva.

    Svara
  4. vildvanilj

    Vet du. Jag har tänkt på det här inlägget ett bra tag. För jag känner igen mig, och tror att Blanka har rätt.
    Till skillnad från dig ser jag det dock som en vacker dag, den dagen jag slutar upp att kunna läsa alla.
    För om orsaken till det är att du inte längre ”lägger dig platt”, då kanske är det lite som om navelsträngen är klippt, och du får börja vara dig själv som dig själv, inte bara i förhållande till andra. Är du med?
    Och vad jag eg menar är att jag önskar att den dagen kommer för mig någon gång.

    Svara

Skriv en kommentar!