Balansen mellan Vi och Jag

I likhet med många killar som gått genom en osäker känslomässig uppväxt samt ramlat genom några mindre hälsosamma förhållanden har jag problem som jag försöker bearbeta. Detta är inte alltid lätt. När man konstant måste ifrågasätta sina instinkter känns det svårt att ha vuxna, mogna förhållanden. Man måste komma ihåg att instinkterna ljuger, att de baseras på dåliga erfarenheter och att de, precis som du själv, är skadade och arbetar med ofullständig information.

Under många år hanterade jag förhållanden på det där mest ohälsosamma sättet, där min instinkt sa åt mig att jag måste undertrycka min individualitet och att det var viktigare att förhållandet fungerade än att jag gav mig själv utrymme. Jag levde under villfarelsen att förhållanden fungerade för att man var beredd att offra sina åsikter, sina intressen till förmån för sin partner. Detta hade jag lärt mig genom erfarenhet och genom att se mina vänner kämpa med det ena förhållandet efter det andra. De som fick det att fungera gjorde det genom att sluta ta upp plats i sina egna liv.

Efter ett tag leder detta givetvis till att förhållandet stagnerar. Man själv blir frustrerad och irriterad eftersom man stänger in sig i ett litet mentalt utrymme, och förhållandet börjar sjunka eftersom minst en av personerna i det känner sig som om hen sakta drunknar i sina egna principer och sina egna kompromisser. Sedan brukar det inte dröja länge förrän sprickorna i förhållandet blir mer och mer tydliga, och eftersom minst en av parterna känner sig instängd och låst börjar man peta i de sprickorna och sen faller allting sönder i bitar med en skräll. Detta slut kom alltid som en lättnad för mig, eftersom jag då var ”fri” att söka efter ett nytt förhållande att låsa in mig i.

En av mina frustrerande (för mig själv, sällan för andra människor i mitt liv) egenheter är att jag kan vara väldigt konflikträdd samt är dålig överhuvudtaget på att hantera konflikter. Jag försöker lära mig, men det går långsamt. Innan jag lärde mig lite knep av Blanka (som jag skrivit om tidigare) kvävde jag antingen min frustration eller ännu värre – jag exploderade i svampmoln av uppdämd ilska och frustration.

Att lära sig att det är okej att både ta plats och ha åsikter i ett förhållande är en svår läxa för mig. Nästan dagligen kämpar jag med att ta till mig det, att lära gamla instinkter att det både är okej att ha känslor samt att man inte måste ha en logisk orsak till att ha dem. Ibland har man bara känslor för att ja, du vet, man är en MÄNNISKA och människor är inte robotar.

Förhållanden fungerar inte för att man slutar vara en individ. Förhållanden fungerar för att man tillåter sig att vara en individ och fortsätter ha tankar, åsikter, reaktioner och även projekt och planer. Många män och kvinnor går in i förhållandet och sakta sakta sakta börjar de plocka bort sig själva ur förhållandet i nåt slags tro att det passar bättre för förhållandet. Jag har gjort det. Ibland gör jag det fortfarande, även om jag blivit bättre på att hålla ett vakande öga på mina egna beteenden för att se varningstecknen. Som jag sagt tidigare har jag också turen att ha en Blanka som ofta ser mig på ett bättre sätt än vad jag själv gör, och som ger mig lite mer utrymme att vara mig själv än jag själv kanske gör. Ofta när jag är den som är onödigt strikt på mig själv är det hon som lär mig att det är bättre att inte vara strikt, och istället bara gå vidare och acceptera att saker kanske inte är perfekta. Att jag inte är perfekt, men att det är okej.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!