Duschen i skolan

Swedishteen skrev ett inlägg om hur han tyckte illa om att spendera tid i duschen efter gymnastiken i grundskolan. Det här triggade en känsla hos mig. Även jag använder emellanåt den här bloggen som ett slags självterapi, och när han skriver öppet om sina tankar påminner det mig om mina egna minnen. Även jag tyckte det var ganska jobbigt att duscha efter gymnastiken i skolan.

Han skriver att han var sent ute i puberteten. För mig var det tvärtom. Jag var först ut i puberteten i min klass. Jag sköt i höjden och fick hår på kuken innan alla andra, och detta gjorde mig enormt självmedveten. I en mellanstadieklass sticker sånt ut, och jag tyckte det var pinsamt. Med blicken i backspegeln undrar jag varför jag kände så – alla går genom puberteten och en del kommer före och andra kommer senare, men det är oundvikligt och en helt naturlig process. Hade jag kunnat åka tillbaka i tiden och ge mig själv lite instruktioner hade jag gjort det, för jag minns bara hur osäker och självmedveten jag var, och jag minns hur jag på alla sätt och vis försökte dölja eller skjuta upp att gå in i duschen.

I den mellanstadieskola som jag gick hade man inte separata duschbås som jag senare fick uppleva i högstadiet. Nej, här var det ett enda stort rum med massor av munstycken. Det fanns inga skiljeväggar och alla stod i en enda stor skock. Jag brukade hitta på ursäkter till varför jag alltid var sist in i duschen, och givetvis drog detta bara ännu mer uppmärksamhet på mig. Jag kände mig alltid som om jag stod naken i skenet från en strålkastare, och det skapade en nästan panikartad känsla hos mig. Denna tidiga känsla har säkerligen bidragit till att jag i vuxen ålder trivs bäst i det fördolda och hellre står bakom strålkastaren och styr den, än står i ljuset.

Det är en svår period, precis innan tonåren och de tidiga tonåren. Puberteten gör märkliga saker med ens kropp, och i mitt fall gjorde den att jag blev orolig för att duscha efter gympan. Jag ville inte undvika att duscha – jag ville duscha av gympasvetten precis som alla andra, men den där känslan av att alla såg mig och min tidiga pubertet var förkrossande. Jag har nåt vagt minne av en klasskompis som pekade ut denna pubertet, men det kan hända att mitt huvud har efterkonstruerat denna händelse. Mest troligt hände det inte alls, eftersom vi alla var införstådda med vad puberteten innebar.

Jag minns inte speciellt mycket av högstadiet. Jag tror att min ovilja att duscha efter gympan mildrades, men jag minns inte alls speciellt mycket av högstadiet överhuvudtaget.

I gymnasiet återvände motviljan att dela dusch med mina klasskamrater. Inte för att jag skämdes, det var långt borta, men när jag tänker tillbaka och minns känslorna tror jag det berodde mer på att jag tyckte väldigt illa om de flesta killarna i min klass och helst inte ville dela en såpass intim och naken miljö med dem. Den stora majoriteten killar i min gymnasieklass var som Swedishteen beskriver – sportintresserade, alldeles för självsäkra och väldigt högljudda. Jag passade inte in där, jag hade ingenting gemensamt med dem. De tog gympan på blodigt allvar och var enormt tävlingsinriktade och hade väldigt liten tolerans för människor som inte delade deras tävlingsinstinkt. Jag ogillade det, jag förstod det inte och jag tyckte inte om att bli inföst naken i samma duschrum som de var. Ofta var de definitionen av ”grabbighet” eftersom de gillade att hojtandes diskutera nån meningslös match som gått på TV, ackompanjerat av snärtande handdukar och pubertetsbrölande flabb.

Hur var det för dig?

Läs även dessa inlägg:

9 reaktion på “Duschen i skolan

  1. SwedishTeen

    Intressant att läsa dina tankar i ämnet såhär direkt efter jag själv suttit och försökt värka fram det man har gömt längst bak i huvudet.

    En litet förtydligande: jag är osäker på om jag var sen i puberteten. Om jag spekulerar, såhär i efterhand, var jag kanske lite senare än andra, men inget jag har ett bra minne av.

    Och jag skriver under på din avslutande fråga. Hur var det för er andra?

    Svara
  2. RS

    Själv var jag aldrig med på idrotten för att jag skämdes så mycket för min kropp (vilket jag fortfarande gör såhär i gymnasiet). Folk har alltid sagt till mig att alla är olika och att man ska acceptera sig själv för den man är, men det har liksom aldrig fungerat på mig, tyvärr. De gånger jag var med på idrotten såg jag alltid till att vara sist i duschrummet, och jag bytte om på toaletten efteråt. I värsta fall tvättade jag mig i handfatet.

    Svara
  3. Lina

    Jag var en av de första att komma i puberteten. Minns att övriga i onklädningsrummet var väldigt nyfikna på hur det såg ut -hur mycket hår hade jag? Jag minns att jag en gång fick stå och hålla upp armarna för att visa håret i armhålorna så att de kunde se. Och de hade 1000 frågor. Det var jobbigt men jag kunde inte säga nej på den tiden. Jag försökte skyla mig så gott jag kunde i duschrummet, som inte heller hade några skiljeväggar mellan munstyckena. Det var en lättnad när de andra också kom i puberteten…

    Svara
  4. Linnea

    Men gud, jag brukar undra om inte detta är en himla generell upplevelse, alltså att alla ser tillbaka på detta med ångest? För min del innebar omklädningsrumssituationen att jag verkligen hatade gympan med själ och hjärta, när jag läser om att politiker vill införa mera gympa i grundskolan får jag fan fortfarande ångestpåslag – och då har jag ändå inga kroppsnojjor idag!!!

    Jag har svårt att avgöra om jag var sen eller inte, för jag är ärligt talat fortfarande ganska rak i kroppen och för övrigt så var det bara tuttar som räknades när man undersökte pubertetsrelaterade förändringar på min skola, och det har jag ju fortfarande typ inga. Jag minns att tjejen som var först ut var utsatt för en del viskande och snabbt började umgås med äldre klasser, men sen blev det istället en himla BH-hets så var helt utan proportioner. Det var liksom äckligt och konstigt att inte ha BH, alldeles oavsett om man hade några bröst att stoppa i den eller inte.

    Under hela högstadiet avstod alla tjejer i min klass från att duscha och stod istället och köade för att stänga in sig på toa och blaska av sig. Fyfan vad jobbigt det var. Sen avskydde jag ju själv gympaaktiviteterna också, hatar att tävla, är bollrädd, har dålig koordination och gillar inte att göra saker i grupp så det var ju rätt kört. Fast nu 12 år senare så älskar jag ju att träna och är jättebra på att bygga muskler eller springa intervaller, synd bara att gympatraumat skulle göra så att det tog så lång tid innan jag ens kunde tänka tanken på motion igen.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, jag undrar också hur många som delar liknande kombinationer av pubertet, gympaduschar och kroppsångest. Puberteten är verkligen en knepig period, speciellt när man precis kommit i den och allt är nytt – även om man vet vad som väntar (vilket jag gjorde på ett ungefär) så tappar man ändå kontrollen över det och ångesten rullar in.

      För min egen del blev det inte en lättnad när de andra kom i puberteten också, tvärtom fortsatte min ångest ända upp till högstadiet, och höll sig genom åttan och lättade nog först i nian. Tror jag, det är rätt många år sen nu och minnena börjar bli rejält suddiga.

      Tack för din berättelse, och tack till er andra som delade med er också! Kram!

      Svara
  5. Lisa

    Jag var väldigt tidig och tyckte att det var hemskt pinsamt att jag hade mer hår under armarna än pojkarna i klassen, vilket påpekades ganska ofta. Men jag var bara tolv, jag var livrädd för att raka mig och givetvis ingen att fråga. Duschen var väl okej, alla stod och stirrade in i väggen och undvek varandra så gott det gick, men resten av tiden… huuu.

    Ett av mina värsta minnen var när jag var elva-tolv år och hade börjat få bröst. De var lite knöliga och jobbiga att ha att göra med, men jag hade ingen BH, och pojkarna brukade skrika att jag hade hängpattar och jag kände mig verkligen som ett missfoster (såna där runda tekoppsbröst trodde jag länge var standard). Åh, så inpiskat elaka ungar är.

    Svara

Skriv en kommentar!