Reser till Italien med normer i kroppen

Då jag haft en tid av mindre skrivande här och nästan inga upplagda bilder alls så känns det här inlägget nästan lite fånigt skriva men nu kommer jag inte bara vara frånvarande för att jag stressar över stundande höst och för att jag inte har tid att skriva för att jag knullar Klumpe och umgås med andra trevliga bloggare som Nakenbaken.

Jag reser ut i Europa och tågluffar så jag vet inte hur mycket nätuppkoppling jag kommer ha och är rätt säker på att jag kommer prioritera den tid jag har till smäktande mail till mina älskade. Jag var nära skriva reser ensam trots att jag kommer ha vännen A med mig. Att vara en längre tid utan en enda pojkvän är närmsta ensam jag oftast kommer (och just nu vill komma då jag uppskattar spendera tid med mina älskade).

Medan resfebern ökat har jag skojat om att ha tre pojkvänner och sen resa till romantikens huvudstad Venedig utan en enda av dem. Niva har kontrat med att ”ung vältränad rik älskare” nog står högt på mångas dröm över vem de vill besöka Venedig med. A skulle nog om han var här i sin tur möjligen säga något om att älskare kräver lite mer sexuellt umgänge än vi har.

Jag hamnade dock under dagen i känslan att det är fel av mig att resa med en vän och inte med en partner. Den känns snarlik det människor beskriver när man får på tal att man kan fira jul med någon annan än sina föräldrar och ens partners föräldrar. Jag tror att jag kanske funnit en sån där normkänsla inom mig. Spännande.

Den dök upp med en viss oro i kroppen för vad mina partners tycker om att jag tar väskan och sticker iväg. Kommer de finnas kvar? Blir de inte avundsjuka och tycker att jag är en hemsk människa? Jag är ovan vid att göra saker på egen hand, speciellt om de är kostsamma och inte gynnar fler än mig själv. Jag är dålig på att se till bara mig.

Vidare känns det läskigt resa utan partner då jag inte är van vid att låta andra se mina ångestattacker och jag gissar att resan kommer ge minst någon. Förhoppningen är att jag kan vägleda A och kanalisera ångesten utan att känna mig bortstött och utan att trycka undan den. Vinsten jag kan se om jag lyckas är att jag nog kommer kunna tala med min far bättre, som liksom A känner sig tafatt inför andras inre smärta.

De sakerna ska jag fundera över på tågen! Medan vi diskutera relationsfrågor, politik och strunt för är det något A och jag kan så är det prata.

Ta hand om er själva och om Klumpe!

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Reser till Italien med normer i kroppen

  1. Pingback: Hudhunger « Klumpesnusk & Blanka

Skriv en kommentar!