Kramkultur

Jag är en kramig människa. Jag kramar personer jag möter, personer jag skiljs från och jag kan tänka mig en kramhög medan man umgås. Jag har haft tur för det är fler polymänniskor än jag som är kramig. Till den grad så det finns en kramkultur bland de jag umgås med.

Detta är så klart något som kan besvära den som inte alls är kramig eller bara vill vara kramig med valda personer. Jag har tagit intryck av samtal jag haft med de som ogillar fysisk närhet med okända. Under några år orkade jag inte ta den hänsynen som behövs ges ibland (mitt grundläge är egentligen att ett tydligt nej tack är bästa sättet om man vill undvika oönskade saker oavsett vad) och därefter har jag haft några år då jag avstått krama de vars inställning jag inte känner till, vilket varit det enklaste för mig. Det i sin tur leder så klart till att andra kramiga kan känna sig bortvalda. Senaste året har jag dock försökt ta tag i detta och numera om det är ett sällskap där jag kramar en del men inte andra ställer jag frågan, vill du ha en kram också?

I helgen var det en sån situation och även häromdagen erbjöd jag en kram på Twitter. Den i helgen väckte en intressant känsla av avvisning i mig på grund av sättet den besvarades på, en handviftning. Jag har inte hunnit analysera vad som händer i mig mer än att jag observerat att jag känner mig mer avvisad än jag gjort i de flesta sexuella situationer.

En sak jag själv kan ha svårt för är kramhögarna, som kort blir det lätt att jag hamnar i någon märklig snedställd position där jag mer känner mig nedtryckt än omkramad. Jag ogillar att jag inte kan bryta min del av kramen när det känns bra för mig och har också varit med om att oinbjudna kommit med i kramar vilket ibland känts jobbigt när det splittrat mitt fokus på den jag kramar om på ett oönskat sätt.

När jag twittrade om detta fick jag flera positiva reaktioner som känns som bekräftelse att jag är på väg mot ett bra sätt vara med mina medmänniskor och ett svar från Ling0n på frågan hur besvara en fråga som min som jag gillade. Närvaro i mötet med andra människor är det vi alla eftersträvar.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Kramkultur

  1. Secretessa

    Jag kramas gärna men är sällan den som tar initiativet. Vilket har lett till att vissa kramar blir helt självklara och andra blir inte av fast de borde bli det. Antagligen för att de som vet att jag gärna kramas bara kramar mig medan de som inte riktigt vet var jag står tolkar mitt avvaktande som ointresse.

    Jag tycker det här är lite svårt ibland. Jag vill ju inte vara avvisande men heller inte påträngande. Och när börjar man kramas med en ny vän? Om man inte har kramats nån gång ska man helt plötsligt börja den fjärde gången man ses eller den tionde eller när?

    Svara

Skriv en kommentar!