Tidsperioder i förhållanden?

Jag kom att tala med en nätbekant om att jag tror det finns krisperioder i förhållanden som kommit i alla mina kärleksrelationer vid ungefär samma tidpunkt och jag tycker det går att ana i andras berättelser om deras förhållanden också att de finns. Jag är dock inte säker för det kan vara jag om påverkar situationen då jag ju är en av parterna och har denna syn.

Vad säger ni andra? Känner ni igen er? Inte?

De tidpunkter jag tycker mig se som brukar innebära någon form av kris:
3 månader – den första totalt blinda förälskelseperioden är över och jag blir varse att personen har egenskaper och sätt som jag ser som negativa = om förhållandet klarar sig brukar jag se det som att det finns varaktig kärlek mellan oss

11 månader – en fundering om man vill börja räkna år med personen = om jag överkommer den gläds jag över stabilitet i kärlek

18 månader – den stabila kärleken är ett faktum och ett visst mått av tristess har smugit sig in. Delar av förhållandet känns mycket vardag. Sammanfattas fint av Jacobs ”jag älskar dig och vill leva resten av livet med dig, men jag vill ju flirta också”. Det brukar kännetecknas för mig av känslan; vill jag vara den person jag är när jag är med denna älskade människa? Älskar jag mig när jag är med den?

Dessa krisperioder har hittills varit de som förändrat mitt personliga liv. Den krisen ledde Jacob och mig till polylivet.

3 år Jag vet att den finns där, men den brukar vara otydligare om vad den handlar om mer än förändring. Att jag fastnar i en känsla av att sitta fast i gamla tradiga mönster. Jag har inte varit så uppmärksam på vad som sker, tyvärr, vid den tidpunkten i Jacobs och mitt förhållande flyttade jag med Niva och med Rama (som ju är massa år sen) tror jag det var ungefär då vi slutade ha sex.

5-6 år Här brukar jag komma till punkten av att jag vill ut ur förhållandet för att det känns dött. Med Rama vaknade jag en morgon och på kvällen hade jag gjort slut. Med Jacob varade den perioden en hel vinter tills jag bestämde att vårt förhållande får vara kvar så länge det känns givande för oss och vi är kvar än. Med Niva var det förra året och blev mest en fundering kring om jag känner så starkt för Klumpe som jag gör och så slätstruket för Niva som det kändes då är det kärlek jag känner? Vårt förhållande kändes mest som tvätt och städning mellan jobbet och resorna till Klumpesnusk. Svaret blev att vi försöker prioritera saker som bekräftar vi-et som skogsturer och vi har lyckats rätt bra även om vi självklart måste fortsätta se till vad vi kan göra för att skapa en bra relation.

Det är dock svårt för en del av att vara förälskad tror jag är önskan om förändring och en del av det liv som jag och Niva levt har skavt. Förändringarna jag velat ha har gett nya påfrestningar när vårt liv förändras.

Någon RA/hedonist som kan svara på om det sker liknande i relationer också?
(skillnad mellan förhållande=definierad partner i kärleksrelation och relation=person man har flytande kärleks- och/eller vänskapsrelation med)

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Tidsperioder i förhållanden?

  1. Secretessa

    Jag känner inte igen det. Men jag har å andra sidan inte så många förhållanden att jämföra med. Har varit ihop med samma person i 21 år. Vi har haft våra kriser men de har kommit vid helt andra tillfällen och sett annorlunda ut än dessa du beskriver.

    Svara
    1. Blanka Blad Inläggsförfattare

      Vilka har ni haft? Om du kan tänka dig dela med dig.

      Vad är största utmaningen leva i 21 år tillsammans? *nyfiken*

      Svara
  2. Secretessa

    En sån där kanske typisk kris var när jag hade utbildat mig och utvecklat mig och började ta mer plats och kräva mer av vårt förhållande medan P var nöjd som det var. Det var den stora krisen som nog tog ett par år av ordentliga gemensamma ansträngningar för att komma vidare, det var antingen det eller gå skilda vägar. När jag tänker efter så tror jag det är den enda riktiga avgörande kris vi haft, men å andra sidan var den rejäl.
    För vår del så skulle jag nog säga att orsaken till att vi levt ihop så länge är att vi går åt samma håll, inte har för stora krav på varandra, är öppna och att vi har lite samma livsfilosofi. Största utmaningen har väl varit att förstå varandras olikheter och låta dem bli en naturlig del av vårt förhållande.

    Svara

Skriv en kommentar!