Läsarmail: ”En historia och ett stort tack”

Jag fick ett mail från signaturen ”L” som skriver starkt och berättar om sig själv:

Hej.

Det här mailet är lite svårt för mig att skriva. Dels för att halsen värker av en växande och envis klump, dels för att det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill att orden ska betyda, och jag känner mig väldigt osäker på om jag kommer lyckas särskilt bra.
Men jag vill så hemskt gärna berätta min historia, så jag gör ett försök.

Jag är 25 år, på väg mot 26. Och jag är en kurvig kvinna.
Jag har alltid varit större än andra tjejer. Jag har aldrig varit tjock, vill nog inte ens kalla mig mullig, men jag har definitivt sett annorlunda ut – jag är grov i min kroppsbyggnad och stor i proportionerna, så att säga. Och jag har fått höra hela min uppväxt att mitt utseende helt enkelt är… fel. Tjejer ska vara väna, spröda, sköra – och smala. Magen ska vara platt, ansiktet avsmalnande hjärtformat och benen långa.

Så ser inte jag ut.

Någonstans i högstadiet föll jag till slut för trycket, och började svälta mig. Jag gick ner massor i vikt, men lyckades ändå inte uppnå det där flickiga utseendet som jag längtade så mycket efter. När jag vägde som minst var jag ca 10 kg under min idealvikt, vilket inte är någonting jämfört med de flesta andra tjejer med långvariga ätstörningar. Om man bara tittar på vågen. Men tittar man på bilder på mig från den tiden blir man rädd. Jag var ett blekt och hålögt spöke, idel skinn och ben och vassa kanter.
Min ovilja att äta höll i sig till slutet av gymnasiet, då jag plötsligt bestämde mig för att sluta leva destruktivt (vid det här laget hade jag problem både med självskadebeteenden och alkohol, allt på grund av den djupa avsky jag hyste för mig själv). Bland annat gick jag upp de 10 kilona till min (påstådda) idealvikt.
Ett par år var jag på väg åt rätt håll. Sen träffade jag min första seriösa pojkvän. Vi kan kalla honom X.

Jag vill bara lägga en brasklapp här: jag är inte ute efter att lägga hela skulden på X. Jag utgjorde trots allt 50 procent av vårt väldigt stormiga förhållande och medverkade självklart till nedåtspiralen och har säkert åsamkat honom skada också, men bare with me, den här gången får det faktiskt handla om mig.

Redan från början cirklade väldigt mycket kring utseende i vårt förhållande. Det var någonting som betydde väldigt mycket för X, och gör det fortfarande.
X hyllade mig ofta för min skönhet. Han var stolt över att ha en vacker flickvän. Och jag var så smickrad och sög verkligen åt mig av all denna härliga bekräftelse, jag hade ju aldrig varit med om något liknande och jag var alldeles för naiv för att se hur ytligt det hela var.
Åren gick och min kropp förändrades, som den gör med tiden. Jag ser nu att det som hände var att jag sakta men säkert fick en vuxen kvinnas kropp. Mina bröst blev två storlekar större, min rumpa blev bred och fyllig. Och i takt med att detta hände kom allt det här tjatet om tjocka tjejer. Det skedde så långsamt att jag knappt märkte det.
Det började med ett kraftigt förakt från hans sida gentemot riktigt överviktiga kvinnor. Han talade om dem som svaga till sinnet och äckliga till yttret, berättade hur ingen kille någonsin skulle vilja närma sig de där tjejerna. Det blev grövre och grövre, han kunde skrika till av äckel när han såg en tjock tjej på tv.
Sen, ett steg i taget, började de där ”äckliga” tjejerna bli smalare och smalare. En dag började han kalla en vän till mig för ”rultan” istället för att säga hennes namn (bakom hennes rygg förstås), samtidigt som han kunde prata sig blå om hur väldigt snygga mina smala kompisar var – de där som var sådär väna, spröda och sköra. Han började peka på tjejer som såg ut mer eller mindre precis som jag och kallade de för feta och osexiga. Och han började tjata på mig om att jag borde träna.
Sexlivet försvann totalt – han frågade mig rent ut om vi inte kunde vara ihop utan att ha sex. Varje invit från min sida, oavsett hur försiktig och ödmjuk, såg han som ett kladdigt och rent ut sagt perverst övertramp från min sida. Det blev så plågsamt klart. Jag var inte sexig längre. Nu var jag tjock och äcklig.
Det blev droppen för mig, och jag gjorde slut. Det var det svåraste jag någonsin gjort – jag var så fast i hans grepp, så övertygad om att hans världssyn och människosyn var de enda riktiga. Jag jobbar fortfarande för att ta mig loss.

Idag har jag en ny pojkvän, som älskar mig för den jag är, och som finner mig tokigt sexuellt attraktiv. Och det lustiga är – det gör jag också. Själv tycker jag att min kropp är skitsnygg, kurvig och ovanlig för vår tid.
Men ändå så skäms jag. För i bakhuvudet hör jag fortfarande en röst som berättar för mig att jag är svag, äcklig, ful. Att alla mulliga, tjocka och feta tjejer är svaga, äckliga och fula.

Det är här klumpesnusk kommer in.
Jag hittade din blogg för ett par veckor sedan ungefär, och sen dess har väldigt viktiga saker börjat hända i mig. Jag börjar se att det finns så hemskt många sorters skönhet. Att sensualitet och sexualitet ser olika ut, men alltid är vackert. Att alla kroppar påverkas av tiden, och att varje ärr, bristning och cellulit är ett nytt drag att älska. Att alla får, och bör, vara stolta över sig själva och sina kroppar, och att ingen har rätt att förakta någon annan bara på grund av utseende.

Jag börjar förstå att jag FÅR tycka att jag är vacker och sexig, trots att X tycker att jag är tjock (något han fortfarande uttrycker när han får chansen).
Trots att mina bröst är storlek D och min rumpa storlek Large.
Trots att mitt BMI är 25.1 och att jag anses vara smått överviktig.
Trots att jag är allt annat än vän, spröd och skör.

Jag är 25 år, jag är 173 cm lång och jag väger 75 kg. Och jag tycker att jag är drop dead gorgeous. Jag vill ge dig, Blanka och alla andra inblandade i klumpesnusk.se ett sånt stort och varmt tack för att jag långsamt börjar lära mig att inte skämmas för det.

Tack för att du orkade läsa. Om du vill publicera något av det här, eller alltihop, får du gärna göra det.

Många kramar
/L

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Läsarmail: ”En historia och ett stort tack”

  1. arthur

    …visst är det härligt att få höra L;s resa mot sunda ideal och jag hoppas o tror att både Klumpe o Blanka förstår hur viktiga ni är för oss läsare. Kan väl tillägga att jag ibland går på swingersklubb med min partner och vi märker att fler o fler kommer dit och sedan lite nyvaket inser hur olika vi faktiskt ser ut, även i dom intima detaljerna, och att alla ändå är helt underbara precis som dom är.

    A

    Svara
  2. J

    hej!
    Jag vill samtidigt passa på att säga att er blogg har betytt mkt för mig, klumpe Blanka och Sheila förr i tiden. Den har fått mig att få en mycket mer nyanserad bild av sex. Jag har insett (jag vet att det låter dumt) att alla ser olika ut, alla gillar olika saker. Det finns inget sexfacit och det finns så mycket mer att utforska än jag tidigare kunde tänka mig. Det ska inte ligga någon prestige i sex. Efter att jag läst er blogg har jag vågat pröva nya saker utan att vara rädd för att det ska bli fel, för vad är fel egentligen? Jag håller med ovanstående, ni är otroligt viktiga för era läsare och jag hoppas ni aldrig slutar blogga! Tack för mkt bra läsning!

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Det gör mig glad att bloggen betyder nåt för dig, och att du får en förbättrad, förändrad och mer harmoniserad syn på sex och utseende genom oss. Fortsätt läsa så kommer vi att fortsätta skriva. Kram!

      Svara
  3. Anna

    Kan bara instämma med föregående talare! Allihopa!

    Klumpe, Sheila och Blanka, mfl,
    är helt övertygad att ni gör mer för ”oss” än ni förstår!!!
    /Anna

    Svara

Skriv en kommentar!