Rosa cyklar och blå pojkar

Jag minns inte min första cykel, men jag minns min andra. Det var en bättre begagnad silverfärgad bockstyre-cykel. Jag minns att jag avskydde den nästan från första början, men det var en cykel som mina föräldrar köpte i tron att jag tyckte om den, samt att det var en cykel som jag skulle kunna ”växa in” i. Mina föräldrar visste ju att jag i den åldern växte snabbare än ett ogräs, och då de inte hade obegränsade mängder pengar gällde det att tänka praktiskt. Men jag avskydde den nästan direkt, och den blev inte långlivad i mitt liv – som jag minns det använde jag den knappt en säsong. Den blev tidigt brännmärkt av mitt ointresse. Bokstavligt brännmärkt, då jag i min likgiltighet glömde den lite för nära majbrasan bara nån vecka efter att cykeln gjort entré i mitt liv. Inte så nära att den faktiskt fattade eld, men så nära att bakljuset och reflexerna mjuknade och fick mer vågiga former, samt att fejklädret på sadeln sveddes. Jag bytte ut sadeln efteråt mot en annan, om möjligt ännu mer obekväm sadel. Men jag älskade inte den cykeln ens i närheten av hur mycket jag älskade min tredje cykel.

Min tredje cykel var en BMX-cykel. Jag hade sparat och stretat tills jag hade råd, och sedan åkte jag och min far till en större cykelhandlare i en mycket större stad än den jag bodde i. Den lokala cykelhandlaren var visserligen trevlig, men hans cyklar var lite för konservativa, och jag ville inte ha en till bockstyre-cykel. Därför blev det storstan, och jag valde ut en väldigt fräck svart och giftgul BMX-cykel som jag köpte för mina egna pengar. Den här cykeln älskade jag, och den följde mig i ganska många år därefter. Jag minns inte vad som hände med den, men jag minns att jag använde den ofta och cyklade nästan överallt på den. Om jag inte kunde ta mig dit för egen maskin lyckades jag nästan alltid övertala min alldeles för snälla far att skjutsa mig och cykeln dit.

Det bestående minnet var friheten och självständigheten som cykeln innebar för mig. Cykeln var ett fordon, ett redskap, en metod att snabbare och mer effektiv lägga sträckor bakom sig än man kunde göra till fots. Jag var aldrig förtjust i att gå eller springa, men jag älskade att cykla. Jag älskade vinden i ansiktet när jag susade fram på min svartgula järnhäst, och via cykeln lärde jag även känna en av mina bästa och närmaste barndomsvänner när jag var barn.


(Ovan är en något beskärd bild av mig, min barndomsvän och min cykel. Jag vet när, var, hur och varför den togs, men det är oviktigt för er. Det är jag som står till vänster i bilden.)

Cykeln är ett oerhört viktigt redskap för de flesta barn och unga människor. Innan man kan ta sig fram på motordriven transport som mopeder, motorcyklar och bilar är valet enkelt: antingen cyklar man, eller går. Att cykla är en frihetssymbol för de flesta barn, precis som bilen kan vara en frihetssymbol för de flesta vuxna. När man är barn är världen betydligt mindre, men man vill ändå lätt och smidigt kunna ta sig fram i den. Cykeln möjliggör detta, den representerar inte bara ett transportsätt utan även en möjlighet att uttrycka sin individualitet. Det är också ett tidigt möte med att själv få kontrollera nånting, och även att ta ansvar för det samt ansvar för konsekvenserna. Jag älskade att göra långa bromsspår med min cykel, och konsekvensen av det blev att jag (som ni kanske såg på bilden) snabbt nötte ner mitt bakdäck.

Min cykel möjliggjorde att jag fick en nära vän, och hans och min kultur skapades i mångt och mycket runt våra cyklar. Vi kunde transportera oss med dem, och de en del av våra lekar och våra ritualer. Vi var stolta över allt vi kunde göra med hjälp av våra cyklar, som t.ex. en gång när vi skulle transportera lite gods och gjorde det genom att vi fattade varsin ände av lådan och sedan cyklade i tandem från punkt A till B. Vi lärde varandra olika tricks, och vi lärde varandra sätt att förbättra, förändra och modifiera våra cyklar. Små saker, men det var viktigt för oss.

Mina tankar kring cykeln och dess roll hos barn och unga triggades av en observation jag gjorde för några dagar sen. Jag satt som vanligt på mitt arbete och lät händerna sköta sitt. Mycket av det jag gör där går på rutin, och det lämnar en möjlighet att tänka. Jag gjorde en liten paus för att sträcka på ryggen, vände mig till höger och tittade ut genom det stora fönster som ligger precis bredvid mitt arbetsbord. På cykelbanan tvärs över gatan såg jag ett ekipage med tre cyklar som mest troligt gjorde sin första tur för säsongen. Det var en mamma med två barn som i lugn takt cyklade fram, och jag blev fascinerad över de stora skillnaderna mellan barnens cyklar. Den ena cykeln var varmt rosa, med knallvita, tjocka men nästan helt släta däck. Cykeln var utsmyckad med blomklistermärken, och hade en matchande vit korg över styret samt en ordentlig pakethållare. Som ni förstår var det en liten flicka som cyklade på den, och hennes hjälm var rosa och vit i ett mönster som matchade cykeln.

Den andra cykeln var mörktblå, i ett mönster som blandades med svarta inslag. Den hade svarta däck, med stora, rejäla gummidubbar. Den hade ingen pakethållare, bara stänkskydd med dramatiska vinklar, och definitivt ingen vit korg som hängde över styret. Däremot var den utsmyckad med en vippande vimpelstång i glasfiber, och en starkt orangefärgad vimpel. Föga förvånande satt det en grabb på cykeln, och han roade sig att cykla fort och kaotiskt runt både sin mamma (som cyklade på en förnuftig Kronan-cykel) och sin syster. Flickan cyklade i jämn fart efter sin mamma, alltmedan hon ignorerade sin busiga bror.

Jag fascinerades över cyklarna. Är det här verkligen budskapet vi vill sända barn? Jag förundrades verkligen. Barn lär sig av oss vad de förväntas uppfylla, och att så tydligt pytsa ner våra etablerade normer i deras cyklar –samma cyklar som är så otroligt potenta symboler och redskap för barn– kanske vi märker dem för all framtid. Kanske genom dessa segregerade cyklar lägger vi grunden för att flickor ska vara just ”flickor” och pojkar ska vara ”pojkar”. Rosa prinsessor och blå soldater.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!