Läsarutmaning: Museibesöket

Fröken Rudolph antog vår läsarutmaning med denna berättelse:

Han kallade sig själv Paul och gjorde faktiskt ett visst intryck på mig, trots sitt rätt konventionella svar på min kontaktannons. ”Sommarflört” hade jag skrivit och det var inte så att mejlen drösade in – ett tämligen alldagligt fruntimmer på 45+ ska inte göra sig så stora förhoppningar om en kavaljer för några semesterveckor. Men den här Paul då, egen företagare i vvs-branschen (läs: rörpulare) och med gott om tid sedan sambo och tonårsbarn förlupit hemmet i Saltsjö-Boo för de saltare stränderna på Västkusten.

”Alltså: vi äter lunch tillsammans på Thielska Galleriet ute på Djurgården. När du har bildat dig en uppfattning om mig, och tycker att jag verkar pålitlig, går du in på damtoaletten och kommer sedan ut iklädd kjol och utan några trosor eller strumpbyxor. Sedan tar vi en promenad i rummen och tittar på tavlorna. I en del rum kanske det finns andra besökare, i andra rum kanske vi är ensamma…” skrev han, och på något vis lyckades han med att få mig att se allt för mitt inre öga. Fast inte jag själv direkt, jag menar: det jag såg var en kvinna i ljusblå Chaneldräkt och vita pumps som just lämnade damrummet, tittade sig omkring och sedan vinkade lite diskret mot mannen till höger om entrén.

(Chaneldräkt? Pumps!!! Och Jackie Kennedy-frisyr hade hon också… Hur ska det här gå?) Mannen ler mot henne och hon rodnar förargligt nog en aning. Ett snabbt ögonkast och sedan börjar hon långsamt gå uppför trappan. Där uppe hörs bara ett förstulet mummel från två äldre damer som står och beundrar en akvarell av Carl Larsson. Hon hör mannens steg bakom sig och saktar in så plötsligt att han råkar stöta emot henne. Mycket snabbt, fortare än vad hon kunde tro var möjligt, så känner hon fingrar som söker sig upp efter låren, handen som tar ett fast tag om den vänstra skinkan och sen den långsamna, retsamma smekningen med tummen. Hon skälver motvilligt till, och sedan är det över. Mannen fortsätter uppåt som om ingenting har hänt…

Hmm… kunde bli rätt intressant – men eftersom Chanel och Jackie inte riktigt är min grej så det får bli den gröna klänningen som jag impulsköpte i somras. Behändigt vid nertill är den, och så mycket lättare för en hand eller en annan del av kroppen att komma innanför än en fånig tantutstyrsel i ljusblå yllebouclé. Jag bestämmer mig raskt för att nappa på Pauls erbjudande om en matbit, och vi kommer överens om en dag och tid som passar oss båda.

Jag har alls inte hjärtat i halsgropen när jag närmar mig museet, (bestämmer jag mig för) – bara en glad och lite nyfiken känsla. Att dejta någon utan att ha sett ett foto dessförinnan är verkligen ett grisen i säcken-moment. En liten gnutta förväntan är också inblandad i det hela, trots allt lever vi ju nästan ständigt på hopp. Hoppet om tipsvinster, hopp om att allt ska ordna sig, hopp om att träffa ”den rätta”. En människa kan hoppas på mycket – men jag har skrynklat ihop mitt hopp, som om det var tidningspapper. ”Den rätta” finns inte, vad som finns är möten med människor och en del möten kan via sig vara mer värdefulla än man anat innan. Möten som får oss att bli glada över att vi lever och att vi ännu kan känna och uppleva. Stora ord ja, men livet är kort, eller hur. Och han står där, vid kassan, och det måste vara han. ”Inte särskilt lång, men ingen Magnus Uggla heller, och rätt kortklippt och sliten jeansjacka”. Och jag (som bara behöver en halv nanosekund för att känna spontant intresse eller dess motsats, ett rent obehag vid tanken på att ens ta i en person) märker genast hur jag på något sätt drar efter andan och redan vet hur varmt och gott det vore att få krypa innanför hans kläder, komma nära och andas in hans hud genom mina händer. Han ler och jag tok-ler med munnen ända upp mot öronen.

”Paul!”

”Helena! Hej!”

Och sedan kramas vi och jag vet nu att vi inte ens skulle behöva äta lunch nu för att komma underfund om jag ska leka den här leken. Men vill han? Vad är hans intryck av mig? I hans ögon och runt munnen leker ett skratt, det slags leende hos en man som gör mig så svagbent och fnissig.

”Kul att träffas!”

”Detsamma!” säger jag och vet inte vad jag ska hitta på att säga mer. Så typiskt.

”Hungrig?”

”Jodå, som en varg!”

För det är jag, frågan är bara om en bit skinkpaj skulle vara lika gott som… Hmm… inte gå händelserna i förväg här! Än har han inte visat något tecken på att han har ångrat sig, men man vet ju aldrig.

”Jag också…”

Och det hörs klart och tydligt vad han menar och då skrattar jag. Förstås.

”Aha du!”

”Jooo…”

”Men vi äter först!?” säger jag och då nickar han. Och jag tänker att det syns nog på mig, trots allt. Men det kanske det inte gör.

Kaffet är urdrucket och jag sitter och leker med skeden, plingar lite mot koppen. Är det dags? Vi tittar på varandra. Vi har inte bara pratat om väder och vind medan vi åt. Jag berättade om mitt senaste så kallade Projekt, och sedan blev det en lång diskussion om mat och allt möjligt. Men nu – konsten kallar oss.

”Dags att pudra lilla näsan!” säger jag.

Och då ser han glad ut, och jag får lust att krama honom igen, men det gör jag inte. Jag går ut till damtoan, och har tur för där är inte någon kö. Och det här har jag gjort förut, tagit av mig det som hindrar händer och annat från att nå det som på så många sätt vill låta sig nås. Känt befrielsen, och luften som smeker huden, den kittlande vetskapen om att vara naken när ingen vet eller ser. Följt begäret och brinnande längtan att bli smekt, då en gång när ord inte hade kunnat sägas och heller inte hörts men hud under hand inte lett till någon som helst tvekan. Jag suckar till. Nå, den gången är sen länge lagd till handlingarna, men glömmer gör jag inte. Nakenheten smakade frihet och den gav mig också frihet. Att bli den jag egentligen var. Den jag är. Frimodigt klappar jag min egen skinka och flinar till. Nu ska Zornkullorna få konkurrens om uppmärksamheten!

Blir den här iscensättningen av hans fantasi vad han har tänkt sig? Fantasier är gäckande små filurer, en del bör nog hållas i kort koppel. Och kan jag hålla mig allvarlig, gå in i rollen, för det är trots allt en roll. En roll i någon sorts inre porrfilm? ”Kåt kvinna på vift.” Eller är det en buskis vi ska sätta upp? ” När Pilske Paul mötte Heta Helena”? Djupa stönanden och hastiga andetag, flåsningar och små skrik? Och så förstås, publikens jubel. Den publik som inte vet att den är publik, kanske en slags ’Dolda kameran’? Vid tanken på det fnissar jag tyst. Paul väntar i foajén.

”Det gick fort?!”

”Ja, det är en mycket liten näsa jag har!”

I min handväska ligger de ljusrosa trosorna med vita prickar. Det svalkar skönt under klänningen. Och som jag kunde ha gissat så pirrar det dessutom skönt. Redan. Det är en sån märklig upplevelse detta, att det knappast ens behövs en tanke för att känna suget, det där speciella begäret efter en annan människa.

”Så, ska vi..?!”

Jag tittar på honom, noterar hur det liksom glittrar i Pauls ögon – men kan verkligen ögon göra det? Är det inte snarare så att det är mungipornas svaga uppåtböj och skrattrynkorna runt ögonen som får oss att tycka det?

Han nickar. Och så kan vårt museibesök börja…
***

Denna historia är inspirerad och tillkommen (och alltså inte vad som faktiskt hände) efter en förfrågan från en då okänd (men vältalig) herre på BC om utsikten av att mötas helt incognito på ett folktomt konstmuseum och se vad som skulle kunna hända… Och eftersom det ena ledde till det andra så hann vi bli såpass rejält bekanta med varann att vi förargligt nog fick lov att stryka idén om det anonyma mötet mellan två konstälskare… Å andra sidan så har vi båda hittat någon som gillar idéen om smått ”förbjudna” lekar.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Läsarutmaning: Museibesöket

  1. Pingback: Läsarutmaning: Vi vill premiera … « Klumpesnusk

Skriv en kommentar!