Läsarutmaning: Brevet till ”the one”

Nästa bidrag i vår läsarutmaning är Yyrla från bloggen ”Inre Rummet”.

Detta är ingenting egentligen som fått mig att utvecklas rent sexuellt. Däremot hoppas jag att idag och framåt är någonting som får mig att utvecklas totalt sett. Jag vill se denna dag som ett startskott för att på allvar börja utveckla min polyamorösa sida. Den har funnits där länge men varje gång jag träffat någon ny så inbillar jag mig att jag är för tvåsamheten. Någonting jag alltid misslyckas med. Denna gång är det hög tid att jag ”kommer ut ur garderoben” och erkänner för de närmaste och de jag kommer träffa i framtiden att jag är inte gjord för tvåsamhet, och det finns en värld utanför den.

Här är ett mail jag skickade till honom jag trodde var ”the one” för mindre än ett halvår sedan. Igår natt kände jag att jag var tvungen att berätta mer för honom. Jag tycker själv att det är ärligt och vackert skrivet om hur jag känner. Kanske är det material för ett gästinlägg hos er.

Kommer du ihåg strax innan vi träffades? När vi först twittrade och sen smsade x antal sms om dagen? Kommer du ihåg ett mess där jag skrev någonting om att ”du ska veta att jag inte är så lätt att vara tillsammans med”? Vi har ju inte direkt pratat så mycket om detta igen, inte pratat speciellt mycket om relationer alls. Men det var då mina tankar snurrade en massa om hur jag funkat i tidigare relationer och varför jag alltid tröttnat, blivit uttråkad och ifrågasatt mina känslor i dem. Vad gjorde jag för fel? Det var då jag började titta på alternativa sätt att leva. Tvåsamhet? Och heterosexualitet? Är det så man måste leva?

Men så träffades vi, och jag blev upp över öronen förälskad. Fick träffa ditt barn och fick en längtan efter någonting som jag trott att jag skulle vilja leva utan. Jag byggde in mig i vår bubbla och levde tillsammans med dig i ditt liv, satte mitt eget liv i skuggan. Levde för varje sms du skickade och längtade efter att få vara i din närhet hela tiden. Jag glömde bort hur jag blir efter en tid tillsammans med någon. Jag trodde verkligen att jag mött honom alla pratar om. Han som ska få mig att älska livet där man bara delar det på två. Precis som samhället vill att vi ska leva. Man. Kvinna. Tillsammans. För evigt.

Jag har velat prata om allt det här öga mot öga. Men det är inte min starka sida. Jag är inte van att uttrycka mina känslor. Jag är inte van att prata om att leva i förhållanden på nya sätt. Jag vet, jag har provat. Jag har fallit för trycket förut i livet och sedan följsamt fållat mig i tvåsamheten igen. Med misslyckat resultat. Om och om igen. Jag föredrar ofta det skrivna språket. För mig är ordet mer magiskt än hur vi utrycker oss verbalt. Även om jag blir bättre dag för dag på att stå upp för vad jag tycker och tänker även verbalt. De allra bästa ämnen och tankar du och jag har delat har vi gjort med det skrivna ordet. Så nu tänker jag gå denna väg i alla fall. Först när jag skriver mina ord kan jag få ordning på dem. Verbalt så blir allting en enda röra och svårt att få fram vad jag egentligen menar och vill.

”Ställ mig inte på ett led, du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då”
– Lars Winnerbäck, Ingen soldat

Jag är inte, och kommer aldrig bli som alla andra. I andra saker än just förhållanden har jag för längesen redan insett det. Men för att bli trygg i vad jag faktiskt känner och för att kunna bli en lyckligare människa måste jag, och min omgivning, också acceptera att det gäller kärlek och relationer. Jag är inte monogam. Samhället kan inte få mig att bara älska en endaste människa, och det i resten av livet. Jag kommer aldrig bli nöjd. Jag kommer aldrig sluta leta. Hade jag växt upp tio år senare och i en annan del av Sverige så hade jag dessutom säkert blivit homosexuell också. Men på grund av omständigheter och samhällets normer tänkte jag aldrig i de banorna förrän alldeles nyss här i livet. Och världen har så småningom lärt mig att älska människor, inte könet.

Om jag ska uttrycka mig med en negativ mening så skulle jag beskriva mig som världens mest ambivalenta människa. Om jag vänder på saken till något positivt skulle jag istället beskriva mig som någon som ser möjligheter istället för problem, öppna fält istället för stängda dörrar och väldigt förstående för andras situationer, känslor och åsikter.

Jag är på intet sätt bra på det här med relationer och känslor. Men vill bli bättre på det. Antar att du hört talas om polyamori och öppna förhållanden, men kanske har du ingen förståelse för det. Jag har alltid varit trogen mot dig. Jag har varit otrogen förut i mitt liv. Det har varit jobbigt på grund av att jag VET att det är fel. Det har varit jobbigt för jag har sårat människor jag tycker om. Men det har aldrig KÄNTS fel. Det har inte känts fel för jag kan ha otroligt starka känslor för människor som jag kanske inte ”borde” ha känslor för. Men det är samhället och normen som har lärt mig att det är fel. Tills jag började läsa om möjligheter som gör att det inte alls är fel, med rätt förutsättningar.

Innan du ratar mig och lägger mig helt åt sidan vill jag ge dig en chans att förstå hur jag tycker och tänker om saker och ting. Eftersom jag inte alls vet än vad jag ger mig in i, har inte provat polyamori på riktigt än, så länkar jag här till några tänkvärda blogginlägg som du gärna får läsa igenom.

Inte helt min story, men skulle nästan kunna vara jag som skrivit detta:
http://www.polygamera.nu/2012/01/gastbloggat-av-christoffer_14.html

Jag har för längesen valt att lägga svartsjukan åt sidan. Om jag känner svartsjuka på något sätt så ifrågasätter jag varför jag känner som jag gör och hittar då andra känslor som bättre beskriver det jag känner. Tycker skribenten här skriver klockrent om att allt som händer i världen ”handlar inte alltid om dig”
http://www.polygamera.nu/2012/04/vardagsproblem-pt-1.html

Jag har aldrig känt att jag vill äga en annan människa. Alla människor är individer och gör som de vill. Jag kan hjälpa människor till ett bättre liv, jag kan leda en ko till vattnet, men dricka måste den göra själv. Därför känns det också knepigt att äga en person så till vida att om personen faktiskt skulle vilja göra någonting med en annan människa än mig, vem är jag då att stå i vägen? Och varför välja bort när man kan välja till?
http://nomono.wordpress.com/2010/03/17/poly-att-inte-aga-eller-att-vara-girig/

Förstår om du helt vill välja bort mig ur ditt liv nu. Och jag kommer förmodligen ha ångest deluxe imorgon bitti när jag vaknar och minns att jag skickade allt det här till dig. Men jag måste berätta. Allt detta är ingenting jag kommit på helt plötsligt. Det var långt innan jag träffade dig också. Men så trodde jag att allt var inbillning. Att jag inte träffat den rätta än. Men efter en tid tillsammans så kommer allting över mig igen. Jag är inte nöjd i längden i tvåsamhet.

Take it or leave it.
Du kommer i alla fall alltid att vara han som tog mig med storm, oavsett.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Läsarutmaning: Brevet till ”the one”

Skriv en kommentar!